När jag läste förlagskunskap för en tio-femton år sedan hade vi en gästlärare som sysslade med bland annat handarbetsböcker. Vi tyckte inte riktigt det lät som en framtidssatsning, kan man väl säga – var inte det en målgrupp på utdöende? Gamla tanter som broderade dukar med blombårder och stickade raggsockar till barnbarnen? Nej, nej, sa […][...]

Jag ska erkänna att jag är lite nervös när jag börjar läsa den här romanen. Jag oroar mig för att Annika Lantzs sylvassa och supersnabba ordflöde, det som är så kännetecknande för henne, ska tappa kraft i skrift. Att det ska märkas en skillnad i tempo, och kanske även i skärpa, när orden formuleras (och […][...]

Så var vi där igen. Med en rolig, smart och peppande bok som man, om man bara läser lite planlöst på nätet om den, blir direkt mörkrädd av. Senast det hände mig var när jag skulle skriva om skilsmässoantologin Happy, happy, en klok och mångfacetterad bok om att det kanske trots allt inte är nödvändigt […][...]

Under 2014 kommer ett flertal feministiska antologier ut i Sverige. I Vår kamp ger nio olika författare nya stämmor till feminismen à la idag. Anna Jörgensdotter skriver i sin novell Monster om hur en kvinna hör underliga ljud från grannen: det låter som att grannfrun blir misshandlad av sin man. Då hon försöker hjälpa till […][...]

Huvudtemat, som oftast när det gäller Anneli Jordahl, är klass. Klass och kön denna gång. Berättelsen utspelar sig i skiftet mellan 50-tal och 60-tal, i kontrasten mellan stad och landsbygd, mellan modernitet och traditionalism. Det var en tid då kvinnor hade att förhålla sig till både de moderna och de traditionella kraven och lätt hamnade […][...]

Sommarkatalogerna är här! Fulla av nya böcker och massor av… eller ja just det ja… det var visst bara det. Missförstå mig inte, jag älskar att vittja brevlådan i tider när det är katalogsäsong. De är ofta snyggt formgivna och fulla av böcker jag vill ha. Men varför kan de inte vara lite intressantare? Snegla […][...]

2014 verkar bli de feministiska antologiernas år. Kanske beror det på det politiska klimatet, kanske är det ett svar på dokumentärserien Fittstim – Min Kamp av Belinda Olsson som har diskuterats livligt i sociala medier. Säkerligen är det en motaktion till det citat som antifeminismen proklamerar: att ”feminismen har gått för långt”. Antologin är en perfekt […][...]

Jag gillar omslaget till 90-talstjejernas feministbibel framför andra, Fittstim. Inte bara för att estetiken är så omisskännligt in-your-face-90-tal. För mig har den också alltid fångat något grundläggande hos feminismen. Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män […][...]

Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna. Så står det på baksidan av Julia Skotts Kroppspanik. Det uttrycket kan (till viss del) sammanfatta hela boken. Genom att genomskåda ett samhälle styrt av kropps-, vikt- och matfixering så till den grad att det blir en sorts panik försöker Skott få oss, samhällets invånare, att […][...]

I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken, innan väktare släpar ut dem från kyrkorummet igen. […][...]