Jane Austen har utpekats som urmoder för en rad moderna genrer, för chick-lit och feelgood och romance, och visst ligger det någonting i allt det där, men hon är också så mycket mer. Svärta och önsketänkande och radikalt jäkla trots.

Rent direkt har Austen och hennes romaner gett upphov till många hundratal, förmodligen tusentals omskrivningar – re-writes, spin-off:er, mash-ups, sequels och prequels och allt man vill kalla det. Det verkar finnas tjogvis av begrepp på engelska och få på svenska, av någon anledning.

Det finns romaner som tar sin utgångspunkt i Austens eget liv och människorna omkring henne, romaner som är hyggligt historiskt trovärdiga eller som tar sig uppenbara friheter, som att göra författaren till detektiv eller låta henne resa i tiden. Det finns romaner som återberättar hennes romaner ur någon annans perspektiv än de vanliga huvudpersonernas, romaner som ändrar någon viss punkt i intrigen, romaner som byter genre, tidsperiod och sammanhang. Stolthet och fördom med zombies. Stolthet och fördom med mord. Stolthet och fördom med drakar.

Den senaste i raden av såna här omskrivningar som jag har läst detta jubileumsår är Unmarriageable av pakistansk-amerikanska Soniah Kamal. Det är en nutida – eller någotsånär nutida, för den utspelar sig 2000-2001, och det är ju faktiskt 25 år sedan – version av Austens Stolthet och fördom med handlingen förlagd till Pakistan.

Här lever de fem systrarna Binat – Jenazba, Alysba, Marizba, Qittyara och Lady – tillsammans med sina föräldrar. De båda äldsta är inte, som sina föregångare, strax över 20, utan en bit över 30 år. Eftersom de är ogifta bor de fortfarande hemma hos sina föräldrar och hjälper till att försörja dessa. De båda yngsta är tonåringar och går fortfarande i skolan, där Jena och Alys undervisar i engelsk litteratur. Romanen inleds med en scen där Alys låter sina elever formulera om de berömda inledningsraderna till, just det, Jane Austens Stolthet och fördom.

Med tanke på att Austen hör till hennes favoritförfattare kan man ju tycka att det är märkligt att det aldrig slår Alys hur stora likheter med hennes eget liv Austens roman har, men låt nu inte det hindra dig från att plocka upp den här charmiga romanen. Viktigare är de paralleller som tonårsflickorna i inledningskapitlet kan dra mellan Austens värld och sin egen. I den övre medelklassens Pakistan, som i så många kulturer, är kvinnors sexualitet och kärleksval fortfarande en angelägenhet för hela släkten och det som definierar hennes framtida livsvillkor.

På så sätt lånar sig Austens berättelse bra till det nya sammanhanget, men här finns både likheter och skillnader gentemot ursprungsromanen. Istället för baler går familjen Binat på påkostade bröllop som varar i dagarna tre, och det är där den blyga Jena uppmärksammas av en ung man med smeknamnet Bungles, medan Alys kommer på kant med hans snorkige vän Valentine Darsee. Familjen förväntas sig omgående ett mycket fördelaktigt frieri för Jenas del, medan Alys och Darsee diskuterar det imperialistiska kulturarvet och möjligheten att skapa sig en identitet som engelsktalande pakistanier.

Även om systrarna Binat på många sätt begränsas av traditionella könsroller och äktenskapsideal är de också minst sagt kapabla att ta in och försöka balansera andra impulser. Och på sätt och vis har kanske unga kvinnor alltid, överallt gått den där balansgången mellan traditionella krav och nya, mellan rädslan att begära för mycket och önskan om att få allt?

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• För dig som kan din Austen

Det går dåligt för Grand Hôtel. Trots det fina läget och ett synnerligen gott rykte bär det sig inte ekonomiskt och 1901 kommer styrelsen fram till att något radikalt behöver göras: de anlitar Wilhelmina Skogh, som driver framgångsrika hotell i mindre städer, som ny hotellchef. På hotellet i Rättvik arbetar Ottilia Ekman och när hon får höra talas om detta inser hon att det är till Stockholm och detta hotellens hotell hon ska.

De kommande åren görs förändringar och stora investeringar och Wilhelmina får kämpa rejält för sina visioner. Kring sig har hon ett antal mycket lojala och kompetenta medarbetare – och några som inte alls är vare sig det ena eller andra. Hon är en nitisk men rättvis chef som främjar frigörelse från destruktiva relationer och tar tillvara andras begåvning på bästa sätt, men alltid med hotellets bästa som motivering. Hon har också en stöttande man och en väninna, som dock har sina egna problem.

Under närmare tio år får man följa Wilhelmina och Ottilia och deras kvinnliga medarbetare och hur de tar sig fram i ett samhälle som är långt ifrån jämställdhet mellan könen. Rösträtten är ännu långt borta och en make är en kvinnas förmyndare. Men förändringarnas vindar börjar blåsa.

Ibland blir det kanske lite väl svartvitt vad gäller skurkarna, som i samtliga fall är män, men det finns också gott om män som beter sig korrekt och anständigt, även om en del av dem kanske är lite motvilliga till en början. Kvinnorna, liksom de ”goda” männen, får å andra sidan vara ganska nyanserade. De blir sårade och arga, gör misstag och fattar förhastade beslut men för det mesta går det att ställa saker och ting tillrätta. Ibland kanske en aning för enkelt men det kan också behövas som motvikt till de svårare saker som tangeras.

Jämte hotellet är det vänskapen mellan kvinnorna som står i centrum. De ställer upp för varandra och finns där i medgång och motgång. De är olika sinsemellan men har alla hjärtat på rätta stället. Flera gånger får de mig att tänka på kvinnorna i serien om Ellens val, som inleds något senare. Där ligger ett betydligt större fokus på såväl kärlek som kvinnlig frigörelse men vänskapen är det som binder det hela samman.

Wilhelmina Skogh har funnits på riktigt och författaren har fått tillgång till Grand Hôtels arkiv och kring detta har hon vävt sin skildring med flyt och driv. Man vill veta hur det ska gå för de inblandade och för hotellet, även om man i det fallet har ett facit i att det står kvar på sin plats. Små och större mysterier och spänningsmoment hjälper till. Här och där har det smugit sin in små fel, som att det dyker upp en tiokrona, vilket inte fanns på den tiden, men som helhet är det trovärdigt på den nivå det behöver vara det.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Mer än körsång
• En författare som vet att bygga upp nyfikenhet och förväntan
• Inte ett bröllop att minnas
• Läppstift och livsaptit

Jag läser med stort nöje Denise Rudbergs serie om förundersökningsledaren Marianne Jidhoff. Det är feelgood med spänning och mord. Därför blev jag upprymd när ”mysdeckarserien” Morden längs kartan av Christoffer Holst kom. Jag skrev om den första boken i serien, En dyrbar fångst, tidigare i år.

Lagom till julen kommer uppföljaren Ett delikat mörker. Den utspelar sig passande nog under december månad och det lackar mot jul. Vår paranta huvudperson Louise Collins checkar in på hotell Åkerblads i Tällberg. Hon ska bo där några veckor och göra research. Hennes familjeföretag planerar ytterligare en hotellsatsning och det just i Tällberg.

Louise yngre syster i Stockholm, Lina, har en förkärlek för mysterier. Intresset har inte blivit mindre sedan hon upptäckte att grannen till hennes delikatessbutik på Södermalm i själva verket inte bara var skomakare utan även privatdetektiv. Privatdeckaren avled redan i början av den förra boken men det hindrar inte nyfikna Lina att syltas in i olika efterforskningar där kunder egentligen vill ha tag på skomakaren/privatdeckaren. Nu har hon blivit anlitad att leta reda på en försvunnen kvinna. Kvinnan var för länge sedan inlagd på Långbro mentalsjukhus men är nu spårlöst försvunnen.
Och här är feelgoodet i sitt esse. Alla vägar leder till Tällberg. Så systrarna sammanstrålar och även hos Louise har det hänt grejer. En medarbetare på hotellet har kört ihjäl sig, men vid närmare undersökning är även råttgift inblandat…

Den här genren är ytterst förlåtande tycker jag. Så jag köper alla omständigheter som sker. Man sväljer sådant som annars skulle fastna i vrångstrupen. Det är bara mysigt att få hänga med. Maten och vinet beskrivs ingående och jag börjar nästan dregla när jag läser om alla måltidsbeskrivningar och andra tankar på mat. Jag skrev i min förra recension att det gärna kunde vara mer av detta, och jag står fast vid det fortfarande.

Vår protagonist Louise lever i sus och dus, och även det är rätt mysigt att läsa om. Dock blir jag lite less på att det i var och varannan mening nämns att hon är så gammal som hon är (70 plus). Det har vi läsare redan förstått, och vad har det egentligen med saken att göra under berättelsens gång?

Christoffer Holst har skapat en genial historia som jag ser fram emot att läsa mer av. Hur många hotellmål kan inte Louise besöka? Och jag bara väntar på att hennes syrra Lina på allvar ska ta över lokalen bredvid sin delikatessaffär. Att hon på på riktigt axlar privatdeckarmanteln inkognito faktiskt.

Similar Posts:

• Systerskap, försvunna flickor, mat och dramatik
• Fasanfullt farligt
• Tryffelnougat och automatvapen
• Bladvändarspänning på västkusten
• Spänning, främlingsfientlighet och mord på Östermalm

Det är en småputtrig tillvaro i butiken, kunderna kommer och går, Hitomi engagerar sig i Nakanos kärleksaffärer, i nya objekt som kommer in i butiken och i historierna om Masayos nya flammas hyresvärd som har en otrolig trädgård och en långhårig hund. Nakano åker på arbetsresor till olika delar av landet för att hjälpa till med värdering av föremål, trots att han egentligen inte håller på med sådant. Hitomi börjar intressera sig för Takeo som inte säger särskilt mycket, i början till synes mest av uttråkning, sedan allt mer nyfiket och passionerat.

Nakanos secondhandbutik är den andra boken av Hiromi Kawakami som finns översatt till svenska, efter succén Senseis portfölj. Det finns många likheter mellan böckerna – också här får läsaren följa en grupp människor som inte verkar vara några sociala ess, som lever en tillvaro som liksom lunkar fram, utan någon direkt dramaturgisk båge, som trots detta (eller tack vare?) är helt oemotståndliga. Det gemensamma liv som dessa udda karaktärer delar bjuder in till en varm atmosfär, där livet får pågå utan brådska, där maten som karaktärerna äter beskrivs som en lika viktig del som vilken avgörande händelse som helst. När Nakano blir knivhuggen av en kund tas det med jämnmod, ganska snart blir det bättre igen. När det stormar i Masayos kärleksliv äter hon ute på restaurang i stället för i det lilla bakre rummet till butiken, men bara i en vecka.

Nakanos secondhandbutik är en mjuk bok som genom sin enkelhet hyllar det grundläggande i livet, som hänför i den fingertoppskänsla som finns i texten kring människors egenheter och som vaggar in läsaren i en behaglig, trygg lunk, långt bort från vår annars överstimulerade verklighet.

Similar Posts:

• Finstämt om möten över mat
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Mycket mer än en deckare
• Lättsmält samurajsaga med mystiska inslag
• Växelsång mellan man och stad

Sofie ärver sina morföräldrars villa på västkusten. Hon reser ner från Stockholm för att påbörja renoveringen av den gamla fastigheten och sedan sälja den till högstbjudande. Visst låter det mest som feelgood med inredningstema och inte så värst spännanande? Må så vara, men när vi får veta att Sofies kärleksfulla morföräldrar plötsligt bröt kontakten med henne när hon var tretton år och att moster Katarina som Sofie överhuvudtaget aldrig träffat, testamenterat huset till henne, så blir det annat ljud i skällan. Lägg till en spattig missbrukare som verkar hänga precis på samma ställen som Sofie, en mäklare som dyker upp från ingenstans och några mer eller mindre trovärdiga grannar, så är feelgood-känslan som bortblåst.

Malin Sanglert lyckas varva spänningen i huset med vilsamma stunder vid havet och det är som läsare skönt att få pusta ut mellan varven. Hon låter Sofie minnas sina morföräldrar och samtidigt försöka att få ihop sin barndomsbild av dem med den nya informationen hon hittar när hon renoverar huset. Sofie tar hjälp av mormors kvarlämnade bananlikör för att bearbeta både sin familjehistoria och sina egna tvivel på om hon verkligen vill bli mamma…

Det klassiska greppet ”vem kan man egentligen lita på?” funkar utmärkt! Är morfars fiskarkompis Stig ärlig? Stämmer det vad grannen Majgull berättar? Har pojkvännen Simon rent mjöl i påsen? Varför har det Sofies mamma Annelie aldrig berättat för henne om hennes pappa?

Om du är ute efter en spänningsroman utan blod, så är det här din bok. Se bara till att du har några timmars ostörd lästid innan du börjar. Du kommer nämligen inte att vilja bli avbruten.

Similar Posts:

• Skrik, svek och elakt förtal
• Den obegripliga tomheten
• Shakespeare i Husby
• Hemvändare, bladvändare och samhällsomnämnare
• Oinspirerande skildring av lek

Hennes trettio år yngre syster Lina kom in i Louise liv för bara tio år sedan. Det visade sig att pappa hotellmagnaten haft en utomäktenskaplig affär. Systrarna är otroligt olika, men de delar samma fascination för mordhistorier och de senaste åren har de kommit väldigt nära varandra.

Lina driver en delikatessbutik på Hornsgatan i Stockholm. När skomakaren i grannbutiken intill plötsligt går bort upptäcker Lina av en slump att han även jobbade som privatdetektiv. Hon kan naturligtvis inte låta bli att bli insyltad i hans gamla klienter. När Linas liv ställs på ända hamnar även hon tillfälligt i Vadstena, där storasystern gnisslar tänder över hur det nya hotellet ska lanseras. Tillsammans driver deras nyfikenhet dem att börja nysta i försvinnandet av en ung tjej som försvann från landsvägen i närheten.

En dyrbar fångst är dessutom späckad med god mat och dryck. Det är ett rätt härligt tillägg, som jag tänker skulle kunna utvecklas ännu mer. Idén om Morden längs kartan känns genial. Jag ser framför mig hur vår dynamiska systerduo kommer att besöka den ena småstaden efter den andra, snubbla in i olika mysterier och mord. Jag tycker att det är ett fräscht koncept att ha en kvinna på sjuttio plus som huvudperson. Och att hon inte benämns som gammal, utan kallas tjej ibland. Det ligger i tiden. Plus att systrarnas pappa som är i nittioårsåldern fortfarande är med i matchen. Jag behöver sånt i livet och litteraturen.

Men mitt i allt myspys och göttigheter är det här en bitvis fasansfull historia. Den behandlar sociala medier, försvinnanden och svek. Det är när den svärtan möter och krockar med myset som jag blir hooked. Det här är, sanna mina ord, en riktigt bra början på ett spännande äventyr. Jag väntar spänt på systrarnas fortsatta framfart. Förutsättningarna finns verkligen.

Similar Posts:

• Mat, mys och mord
• Fasanfullt farligt
• Bladvändarspänning på västkusten
• Olika som bär
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning

Steget från detta till en julroman är inte långt. Även om boken alltid överträffar filmen. Därför tar jag mig an Jul vid världens ände med energi och nyfikenhet. Och jag blir inte besviken.

Lauren West har ett frilansjobb, en schysst lya och sin katt. Emellanåt drömmer hon om att träffa den rätta. Helst ska han likna mr Darcy. Men så ställs tillvaron på sin spets. Strax före jul får Lauren ett samtal om att hennes syster Abby lagt in sig på rehab. Systrarna har inte haft kontakt på evigheter men Abby har en önskan om att Lauren ska ta hand om hennes fjortonåriga son under tiden.

Naturligtvis visar sig systerns son Zac vara en riktigt vidrig och jobbig tonåring. Trots det bestämmer sig Lauren för att de två ska fira jul på hennes bästa plats på jorden. Moster Eilidhs stuga på blåsiga Orkneyöarna. Där tänker hon att de två i lugn och ro kan bygga upp relationen i väntan på att systern ska bli klar med sin rehab.

Väl på plats i stugan, som för övrigt inte är lika charmig som Lauren minns från sina barndomssomrar, stiftar hon bekantskap med fårbonden Archie. Han är närmsta grannen och visar sig vara mycket behjälplig när saker och ting strular. Dock är han inte det minsta lik mr Darcy. Men som läsare fattar jag snabbt att här kommer romans att spira. Trots olikheter och skilda förväntningar.

Det är faktiskt ingen spoiler att detta utvecklas som en tvättäkta Harlequin-roman. Och vet ni, det gör inte det minsta. Det kan vara rätt härligt att hamna i det universumet. Att vara på en plats där allting andas optimism, lösning och ett gott slut. Att en dessutom får njuta av mysiga men ibland karga miljöbeskrivningar och ömsint mejslade personporträtt där karaktärerna känns mänskliga.

Jag skulle gärna läsa den här boken i en skön soffa eller fåtölj med en bricka med julgodis och ett glas julmust tätt intill. Men den torde även funka fint året runt om du diggar lite sjavig kärlek och finner småfula, knepiga familjehemligheter intressanta. Plus att hjärtat får hänga med från början till slut.

Similar Posts:

• Inte så spännande spänningsroman
• Feelgood som skaver
• Lätt och luftig som maräng
• Förfärligt, förtjusande, fnissigt och förutsägbart
• Förutsägbart och fnissigt

Året är 2008 och platsen New York. Julia Walsh provar bröllopsklänningar med röda prislappar tillsammans med sin bäste (och ende?) vän Stanley. Bröllopet är nära förestående, men hon har varit alltför uppslukad av sitt arbete som animatör för att ägna sin utstyrsel någon uppmärksamhet. Fästmannen blir i romanen inte mer än en skuggfigur, medan bäste vännen känns som en mer utmejslad karaktär.

Det är lite av Amelie ur filmen Amelie från Montmartre över Julia, även utseendemässigt föreställer jag mig. En lätt förvirrad konstnärstyp, hopplöst opraktiskt lagd, som delvis lever i sin egen fantasivärld, där hon samtalar med sina animerade skapelser.

Mitt uppe i klänningsbestyren blir de avbrutna av ett oväntat mobilsamtal från Julias pappas sekreterare, som meddelar att fadern avlidit och kommer att begravas samma dag som bröllopet är tänkt att firas. På sistone har dottern oroat sig för att han skulle missa hennes stora dag, vilket nu också besannats.

Relationen dem emellan har genom åren varit allt annat än okomplicerad. Anthony Walsh har varit en frånvarande pappa, ständigt på resande fot i affärer. En svikare i dotterns ögon.

När ett otympligt paket levereras till Julias adress och visar sig innehålla en slags vaxstaty av hennes far i naturlig storlek, tror hon först att det rör sig om ett illasinnat skämt. Det visar sig emellertid att pappan varit delägare i ett företag som utvecklar människoliknande robotar. De kan – som i detta fall – användas för att ge efterlevande ytterligare några dagars samvaro med en avliden. Roboten har fått tillgång till Anthonys minne och hjärnbark.

Julia får en knapp vecka på sig att kräva svar på obesvarade frågor och försonas med ett sårigt förflutet. Far och dotter ges möjlighet att säga ”sakerna vi aldrig sa”, innan batterierna tar slut. Hektiska dagar följer, då de reser kors och tvärs över jordklotet (Montreal, Paris, Berlin) samtidigt som de i tankarna förflyttar sig bakåt i tiden, till det tidiga 1990-talet.

Pappan försöker lägga saker och ting till rätta, även om dottern har svårt att inse att det är det han håller på med. Bland annat hjälper han henne att spåra upp sin ungdomskärlek, som hon trott förolyckats av en mina i Kabul.

Betyget för inslaget av charm i den här romanen blir högt; den är lika lätt och luftig som maräng. Man konsumerar den med nöje, men behållningen är inte särskilt bestående. När det kommer till trovärdighet blir omdömet sämre. Partiet om pappa-roboten i vax är väl fantasifullt och det märks att boken har fjorton år på nacken. Men detta är inte något som stör mig nämnvärt; greppet är tvärtom oväntat och roligt.

Romanen är både lite sagoaktig, underhållande och lätt absurd. Slumpen spelar stor roll för karaktärernas öden. Författaren lotsar läsaren med säker, men samtidigt lätt hand. Texten består närapå uteslutande av spänstiga dialoger. En hugad regissör har praktiskt taget ett färdigt filmmanus till sitt förfogande. När jag tänker på saken, så känns det faktiskt lite grann som att läsa ett filmmanus och jag blir nyfiken på huruvida hans andra böcker har filmats.

I mitt tycke hamnar den tämligen sentimentala kärlekshistorien med rätta i skymundan för den intressantare relationen mellan en far och hans dotter. Det känns trösterikt att de så småningom hittar tillbaka till varandra, även om den ena parten antas vara död.

Similar Posts:

• Anrop från den andra sidan
• Förutsägbart och fnissigt
• Förtjusande romantiskt med stråk av osämja och hemligheter
• Feelgood som skaver
• Drömmar som slår in

Det var så grymt trevligt att läsa om Anni som ärver sin farmors hus ute på landet, så jag ville aldrig sluta! Hon renoverar, planterar och lär känna sina nya grannar. Att hon inte som planerat kommer att sälja sin skapelse, för att köpa ett permanentboende i Stockholm, anade jag från första början, men det störde mig inte ett dugg. Att vi dessutom parallellt får följa Annis farmor Esters historia från bondtös med läshuvud, till ensamstående lärarinna i eget hus, gör inte saken sämre. Att Anni delar sin farmors intresse för litteratur och att Ada Wester låter dem läsa både klassiker och modern litteratur är ett smart och roligt grepp.

Jag uppskattade den lågmälda humorn i stycken som detta:

En stund senare rullade bilen skramlande in i Flen. Sörmlands hjärta, stod det på en skylt, men Anni tyckte mer det såg ut som Sörmlands tjocktarm.

Att ett par män ur Annis nya omgivning visar sig var potentiella love-interests hör väl till genren, antar jag, och det lyckliga slutet var Anni väl unt!

Jag kommer förmodligen inte att minnas den här boken resten av mitt liv, men det var en fin bagatell som visserligen gav mig en kort natt men en helgjuten feelgood-läsupplevelse.

Similar Posts:

• En eländesroman
• Jane Austen – ständigt aktuell
• Monstrets egenskaper
• Bladvändarspänning på västkusten
• Att fara till en bror

Nu kommer uppföljaren och huvudpersonen har bestämt sig för att faktiskt skriva dagbok på riktigt. Denna gång för sin egen skull. Det är i början av året och hon har ett behov av att strukturera sitt liv samt faktiskt formulera några utmaningar. Såsom att öva sig på att vara mormor ute bland folk, lära sig måla, microblada sina ögonbryn och sjunga solo på kören. Men den största utmaningen är att komma underfund med varför hon och hennes syster är så olika och inte kan hålla sams.

Att systrarnas mamma drabbas av en stroke gör inte relationen mindre komplicerad. Jobbet som överläkare på Sahlgrenska puttrar iallafall på. Nu är inte den unga, alltför snygga AT-läkaren och tillika Jonas Hassen Khemiri-kopian kvar. Han som i förra boken raggade på vår huvudperson. Däremot har hennes sambo, och blivande make, Rikard fått en ny kollega i ambulansen. En tjugo år yngre hälsingestinta som strålar av naturlig skönhet. Rikard citerar kollegan titt som tätt och verkar djupt imponerad.

Boken är skriven i dagboksform och det bjuder in till en lite pladdrig ton. Det har jag ingenting emot utan kan snarare tilltalas av det lättsamma tilltalet utan filter. Det som däremot är problematiskt är att jag inte får tänka själv. Precis allting skrivs ut och förklaras. Det gör att jag får svårt att göra texten till min. Hela tiden står den där för sig själv utan att förvåna eller förskräcka. Jag räknar ut alla tvister långt i förväg, men hoppas, hoppas att jag ska ha fel. Fast det har jag inte.

Kampen om hur en ska hantera en knepig syster är stark, om än övertydlig. Jag hade önskat att det var mer avskalat och sårigt beskrivet. Nu blir det aningen självgott och präktigt. Fast samtidigt är det kanske så det skildras i en dagbok? Där utgår en från sig själv och behöver inte censurera någonting. Men då är det samtidigt inte tänkt att läsas av en publik.

En ska dock alltid avrunda med något fint och bra. Jag tycker mycket om alla referenser till livets goda. Glass i stora lass, smaskiga ostar, läckra middagar och delikata viner ger berättelsen en gyllene kant. Jag vill dessutom hela tiden läsa vidare och jag känner för Annika, som jag slutligen får veta att hon heter. Men jag tror inte att vi skulle ha blivit vänner. Jag skulle ha retat mig på hennes bekräftelsebehov och hur hon inte riktigt kan läsa av situationer och hon skulle säkert ha uppfattat mig som dryg och kylig.

Dagboksserien saluförs som en medelålders Bridget Jones nedsläppt i Göteborg. Det puttrar av göteborgshumor där igenkänning och fniss bubblar som sockerdricka.

Similar Posts:

• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Förtjusande romantiskt med stråk av osämja och hemligheter
• Förfärligt, förtjusande, fnissigt och förutsägbart
• Feelgood som skaver
• Lätt och luftig som maräng