dagensbok.com » Fascism

Maurizio Serra "Mysteriet Mussolini"

Mattias Lahti Davidsson — Wed, 30 Apr 2025 22:00:27 +0000

Varför blir en del politiker ohämmade lögnare? Det första jag kommer att tänka på är att det såklart lönar sig att fara med osanning, åtminstone kortsiktigt. Folk tror på lögnerna för att de vill höra sådant som matchar deras världsbild.

Men ljugandet fyller också en psykologisk funktion. Den italienska diktatorn Benito Mussolini var en omåttlig lögnare. Och redan på första sidan i sin tjocka och välskrivna biografi reder Maurizio Serra ut att Mussolini ljög för att hålla omvärlden på avstånd. Jag funderar över det där och tänker att det finns paralleller till barn som håller sig med omfattande fantasivärldar och låtsaskompisar. ”Det var Mållgan”, skyller Alfons Åberg ifrån sig. Fantasi, påhitt och lögn skapar frihet och handlingsutrymme. Barn må vara förlåtna. Makthavare? Nej, inte alls faktiskt!

Italiens moderna historia ter sig egendomlig för en svensk. Italien har alltid funnits, känns det som, men enades till ett land först på 1860-talet. Dock bestod splittringen. En av patrioterna bakom projektet lär har ha sagt ”Italien är skapat; nu måste vi skapa italienarna”.

Detta var något som Benito Mussolini tycks ha tagit fasta på när han gav sig in i politiken vid tiden för det första världskriget. I sin ungdom hade Mussolini trott på folket som politisk kraft, en romantiskt föreställning. Men det var fel, insåg han med tiden. Snarare var folket ”ett blint instrument för en högre politisk vilja”. Mussolini bestämde sig för att bli denna vilja.

Det har gått lite drygt 100 år sedan Benito Mussolini klev in i rollen som ”il Duce”, ledaren. En annan tid, kan man tycka. Men högerpopulism är sorgligt högaktuell igen.

”Fascismen skapades inte, som det har påståtts, för att svara mot en ökad svaghet i det italienska samhället under 1918-1919; utan tvärtom för att utöka denna svaghet, och exploatera den fullt ut” skriver Maurizio Serra. Det är ju likadant idag. Högerpopulismen skränar om samhällskollaps och gör det svårare för arbetskraftsinvandrare när arbetsgivarna ropar efter folk. Donald Trump skapar sig politiskt handlingsutrymme genom att lajva nationellt undantagstillstånd. Viktor Orbán har orsakat svårartad braindrain i Ungern och skyller på ”globalisten” George Soros.

Men ingenting av det där är nytt. Benito Mussolini var premiärminister så pass länge, drygt 20 år, att han hann med att pröva de flesta knep i den fascistiska manualen.

Hos varje diktator innebär till och med det mest blodtörstiga maktutövande en subtil balans mellan förmågan att lugna, vilket är källan till diktatorns popularitet, och att skrämma, som ger upphov till hans auktoritet. Mussolini balanserade länge bägge delar på ett mästerligt sätt.

Maurizio Serra har ett vackert språk. Hans utblick, från Frankrike och Italien, är frisk för den som är matad med anglo-amerikanska perspektiv. Hans bok är delvis tematiskt indelad: ”Mussolinis nästående”, ”Mussolinis kvinnor”, ”Mussolinis Gud?” Men boken har också en tydlig kronologi, från början till slut. Och slutet är långt för denna diktators del. Hela tredje och sista delen av boken handlar om Mussolinis fall.

Kanske hade det varit annorlunda om il Duce hade gjort som Spaniens Francisco Franco, förklarat sitt land neutralt. Men det hade ställt honom i dålig dager.

Den taktiske mästaren visste faktiskt inte längre hur han skulle navigera mellan två lösningar där den ena var värre än den andra: antingen neutralitet, där han riskerade att framstå som feg och tvingas släppa sina erövringar, eller att gå in i kriget som Hitlers ”andre man” och riskera att förlora allt.

Narcissistiska politiker vill inte framstå som räddhågsna losers, så Mussolini beslutade att kasta in Italien i andra världskriget. När tyskarna signalerade att de vill erövra Frankrike och Storbritannien själva, öppnade Mussolini ett parallellt krig i Libyen och Grekland.
Det gick dåligt från och med då, knappt några framgångar alls på någon front. Överallt fick Hitlers soldater komma till undsättning. Därifrån var det nedförsbacke för il Duce.

Anna-Lena Lodenius "En värmländsk Hitler"

Gäst — Fri, 24 Dec 2021 23:00:18 +0000

Det är nog riktigt att påstå att jag vuxit upp nära Birger Furugård. Naturligtvis inte nära i någon själslig eller känslomässig mening, men i en fysisk. Distriktsveterinärens, nazistens, fanatikerns och den forne riksledarens sista viloplats ligger nämligen bara några hundra meter från mitt barndomshem. Knä om knä med sin minst lika antisemitiska broder Sigurd vilar han, vid norra änden av sjön Västra Silen.

Birger Furugård anses vara en av Sveriges genom tiderna mest kända nazister. Trots detta sagda kändisskap är den värmländske führern en ganska bortglömd figur vars eftermäle ofta kläs i ett löjets skimmer. Redan samtida karikatyrtecknare var tidiga med att måla fram en bild av Sveriges egna “Deje-Hitler” som en spritglad “kodoktor” vars moraliska tillkortakommanden var minst lika stora som hans privatekonomiska. Den breda västvärmländska dialekten, som för vissa var ytterst svår att förstå, gjorde förstås inte saken bättre.

Oaktat Furugårds alla brister kom han att spela en central roll i den svenska naziströrelsen i flera decennier. Tillsammans med bland andra bröderna Sigurd och Gunnar bildade han det första svenska nazistpartiet redan år 1924 och stod i tidig kontakt med det som senare skulle bli viktiga personer i det tyska ledarskiktet. Birgers snara närmanden till den tyska rörelsen skulle ge honom betydande fördelar under hela hans politiska karriär. Till skillnad från andra svenska nazister med maktambitioner hade han både Heinrich Himmlers, och i viss mån även Hermann Görings, öra.

Birger Furugård var tyskarnas man i Sverige och det var på honom de lagt sitt spel.

Anna-Lena Lodenius biografi En värmländsk Hitler belyser på ett bra sätt den trägna men splittrade svenska naziströrelsen under åren 1924 till 1945. I hennes bok får vi följa hur Furugård reser land och rike runt för att sprida sitt något oklara evangelium; inte sällan på bekostnad av sitt egentliga förvärvsarbete som distriktsveterinär. Tusentals, ibland tiotusentals, nyfikna åhörare möter honom på torg och i samlingslokaler runt om i landet. Bara en bråkdel av besökarna får antas ha haft några egentliga sympatier med Furugård och hans parti, men han var en omvittnat underhållande talare och för många var det ett spektakel så gott som något annat.

Tal efter tal avverkas i en fascinerande hög takt och debatter arrangeras, eller uppstår spontant, med kommunister, socialdemokrater och andra meningsmotståndare. Till skillnad från i Tyskland uppstår sällan några egentliga våldsamheter de olika grupperingarna emellan, något som åtminstone jag fann något anmärkningsvärt. Våldsideologier har ju som bekant en tendens att leda till, ja, våld.

För Furugård och hans parti var det dock kanske inte alltid den yttre fienden som var den mest svårbemästrade, utan den inre.

Det är nämligen ingen enkel sak att hålla reda på alla de partier, rörelser och föreningar som bildas, ombildas, slås samman, avvecklas eller tyst bara försvinner ut i intet under den oroliga period som kännetecknar 30- och 40-talet. Den spretiga svenska naziströrelsen lyckas aldrig ena de olika fraktionerna under gemensam flagg varför de vänsterorienterade och de högerorienterade grupperna gång efter annan går i klinch med varandra utan att egentligen uppnå något annat än en ökad splittring. NSAP, NSFP, SNBA, SNSP, SNF och SNS är bara en handfull exempel på några av de organisationer som fanns och bildades under denna tid och det är inte alltid helt enkelt att som läsare hänga med i vändningarna. Förutseende nog har Lodenius dock välsignat oss med ett organisationsregister i slutet av boken.

Även ett personregister hittar man i bokens avslutande del, för i denna biografi förekommer – utöver Birger Furugård själv – flera namnkunniga svenska nazister och fascister såsom Per Engdahl, Nils Flyg, Sven Olov Lindholm och Eric von Rosen. Samtliga dessa ljusskygga herrar är i olika grad relevanta i berättelsen om, och porträttet av, den värmländske agitatorn.

Anna-Lena Lodenius biografi över Birger Furugård är en viktig pusselbit i kartläggningen av den svenska naziströrelsen både före och under det andra världskriget. Det arbete som måste ligga bakom denna bok är imponerande. Särskilt mot bakgrund av att Furugård, till skillnad från till exempel trätobrodern Sven Olov Lindholm, inte tycks ha varit mycket av en det skrivna ordets man. Utöver brevväxlingar och en något tveksam samtida ”biografi” finns det inte mycket nedtecknat som ger oss en egentlig bild av vem personen Birger Furugård var och vad som drev honom. Att antisemitismen var utbredd vid denna tid är inte en tillräckligt god förklaringsmodell till varför Furugård så outtröttligt kom att viga hela sitt vuxna liv till ett
patologiskt hat.

Oavsett vad det var för inre övertygelser som fick honom att bli Sveriges egen ”gäckführer” kom han att stå fast vid sina övertygelser ända fram till sin död 1961. Till skillnad från många andra svenska nazister efter kriget ändrade Furugård aldrig sin politiska uppfattning. För denna trofasthet har han upphöjts i ett sorts martyrskap i delar av den nutida svenska
nynaziströrelsen. Det sistnämnda är viktigt, eftersom det är omöjligt att förstå dagens våldsideologier om man först inte gett sig i kast med att försöka förstå gårdagens.

Birger Furugård må ha varit en person som blev föremål för åtlöje under hela sitt offentliga liv, inte minst i svensk media. Samtidigt kan man inte att bortse från att det finns något skrämmande modernt med sättet på vilket han approcherade den politiska scenen. Hans tveksamma leverne, oborstade och rättframma sätt samt hans närmast populistiska tendenser att skickligt anpassa diskurs efter målgrupp påminner på många sätt om vissa politiska ledare som bredbent står vid pulpeter runt om i världen även i vår tid.

Det kan därför vara sunt att påminna sig om att det inte ens har gått hundra år sedan Sverige fick sitt första nazistparti och att Lodenius biografi över Birger Furugård på många sätt inte är en historisk biografi utan en samtidshistorisk.

Låt oss aldrig glömma det.

Kjell Westö "Hägring 38"

Eva Wissting — Sat, 20 Feb 2021 00:08:26 +0000

Året är 1938 och platsen Helsingfors, där vi får följa advokat Claes Thune och hans nyanställda sekreterare fru Matilda Wiik. Romanen berättas växelvis ur Thunes och ur fru Wiiks perspektiv. De trivs med varandra men håller ett visst avstånd, trots att båda är nyfikna på den andre. Dels beror avståndet på vanan – båda är vana vid att hålla de flesta på ett visst avstånd, det är tryggast så – och dels har de båda olika problem att hantera, som de vill hålla borta från andras uppmärksamhet.

Advokat Thune är bara lagom ambitiös för att hans advokatbyrå ska gå runt och hans tankar kretsar ofta kring Gabi, hans fru som har flyttat ifrån honom och ansökt om skilsmässa. Saken blir knappast bättre av att hon lämnat Thune för en annan man och att den mannen är en av Thunes närmaste vänner.

Men det är inte bara förlusten av den älskade Gabi som bekymrar Thune, utan även det rådande politiska klimatet i ett Finland och ett Europa där fascismen och nationalsocialismen breder ut sig allt mer och nyhetsrapporteringen från idrottsevenemang ägnar sig åt alternativa fakta när den verkliga vinnaren är av fel börd.

Fru Wiik å andra sidan bär på flera spöken ur sitt förflutna. Alltför tidigt tvingades hon bli den vuxna att ta hand om sin lillebror – en omöjlig uppgift under 1918 års inbördeskrig. En tid i fångläger sätter djupa spår som bubblar upp till ytan under den där våren, sommaren och hösten som vi får följa henne.

Westö tar sig an romankaraktärerna med respekt, ömhet och finkänslighet och låter dem växa fram som komplexa människor med både sympatiska och svåra drag. Genom hela romanen följer vädrets omslag och nycker med, som en konstant tonsättare.

Det är en välskriven roman med en intrig som är spännande i sig men det jag uppskattar allra mest med boken är hur den beskriver det historiska sammanhanget. Det känns pinsamt att inse hur lite jag vet om den finska historien. Nog för att vi svenskar har fullt upp att glömma många delar av den här tidperioden ur vårt eget perspektiv – för att förstå vår egen aspekt (då som nu) behövs pusselbitarna från våra grannländer.

Trots en blandning av storpolitik, hjärtesorg och livslånga trauman för Westö fram berättelsen i lugn och sakta mak där vi också får bekanta oss med Helsingforsmiljöer och det tidiga 1900-talets tidsanda – med en nästan lågmäld ton, som när någon sänker rösten till en viskning för extra emfas. Det är en bok som ger mersmak, både av att läsa mer om den här tidperioden och platsen samt mer av Westös skrivkonst.

Alberto Moravia "The Woman of Rome"

Lisa Kennedy — Wed, 25 Nov 2020 23:00:03 +0000

Alberto Moravia sa att han aldrig hade kunnat skriva om det inte vore för fascismen. Fascism skapar existentialism med pukor och trumpeter. Det är något med fruktansvärt lidande som lämnar en författare ensam med orden.

Kvinnan i Rom är Adriana, en enkel flicka med en skönhet som tyvärr inte är i vogue. När Adriana som femtonåring får anställning som modell hos en målare visar konstnären upp Tiziano Vecellios Danaë och säger till Adrianas mor: Se, här är din dotter. En ung kvinna med rund mage, höga bröst, fasta höfter, som gjord för älskog (även om vi väl alla rent krasst är gjorda för den typen av kärlek). Det ser hennes mor också, och under en ganska stor portion av boken slåss moderns önskan att Adriana ska prostituera sig med Adrianas dröm att få leva ett liv som äkta maka, med ett par ungar och en liten lägenhet att städa. Sådan är alltså Adrianas karaktär – hon önskar inget mer av livet än att börja och sluta sina dagar i enklaste lycka och fattigdom.

Men nu är Adriana en flicka med stor skönhet och muntert sinnelag i ett fascistiskt Rom. När hennes fästman sviker henne och lämnar henne med spruckna illusioner och mödomshinna finns inget i livet kvar utom prostitutionen, och därför tar hennes liv språng genom männen omkring henne; en högt rankad säkerhetspolis som är sjukligt besatt av henne, en förtvivlad och rasande student som hon är besatt av, en kriminell och våldsam man som drivs av ett stort, mörkt vansinne. Boken är en studie av existentialism där Adriana är en symbol för det Italien som aldrig mer kommer att existera. Hennes dröm är drömmen om ett Italien som inte är märkt av mörkret omkring henne.

Att Adriana är en symbol märks inte minst på författarens ointresse för hennes själsliv. Hennes önskningar och tankar är absurt enkla, hon är totalt likgiltig inför sin prostitution och hon har inga direkta egenskaper utom sin skönhet och en slags bondsk dygd. Hon är uteslutande en symbol, och ändå skulle hon inte kunna uppleva sitt liv utan sitt jämnmod. I samma ögonblick hon upptäcker en egen passion är hon inte längre bara en perfekt iakttagare. När hon blir aktör kan hon plötsligt agera sig ända ner till helvetets nedersta kretsar där resten av Italien redan väntar på henne med brustna illusioner och förtvivlan.

Deirdre McCloskey "Liberalism"

Mattias Lahti Davidsson — Sun, 28 Jun 2020 22:00:07 +0000

När Richard Rumbold skulle avrättas år 1685 för konspiration mot kungen av England uttalade han följande ord vid galgen:

Jag är säker på att ingen man föds upphöjd över andra av Gud, för ingen kommer till världen med sadel på ryggen, och ingen annan föds med stövlar och piska för att rida honom.

Historien är full av människor med Richard Rumbolds törst efter frihet. Men de har ofta fått betala dyrt för sina övertygelser, berättar Deirdre McCloskey i sin senaste bok på svenska, som är rappt översatt av Isobel Hadley-Kamptz. Denna samling texter, artiklar och essäer skildrar vältaligt hur liberalismen skapat välstånd och rättvisa såväl som mångfald och tolerans.

McCloskey förfäktar en modern och humanistisk liberalism, en liberalism ”två punkt noll” som hon uttrycker det. Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall, då liberalismen ansågs ha segrat över alla andra ideologier. Men mycket har hänt sedan dess. Från alla håll angrips nu liberalismen. Från vänster, där man fått nog av vinstdrivande privata aktörer i välfärden. Från konservativt håll där man avskyr normkritiken och den fria uppfostran.

Och kanske våldsammast angrips liberalismen från högerpopulismen som vill rensa upp bland de etniska minoriteterna och stänga nationsgränserna, just de gränser som liberalerna önskar sudda ut för att låta människor, tjänster och varor flöda fritt.

Läsaren finner att låga skatter och en minimal stat är författarens ideal. McCloskey anser att det visserligen är befogat att staten hjälper människor som befinner sig i ett gravt underläge, exempelvis på grund av medfödda funktionshinder. Men det vore ännu bättre om människor frivilligt, utan den statliga mellanhanden, hjälpte varandra. För stater utövar alltid ett tvång, resonerar hon.

På samma vis vore det bra om bolagsstyrelser självmant besinnade att det är långsiktigt dumt att ge höga ersättningar till kompisar. Det ger ju nämligen dålig publicitet.

Genom boken gör hon flera referenser till Sverige, där hon bott en tid, och inte minst till det fria skolvalet och skolpengen som ju vi har haft sedan 1990-talet. Men det är inte så mycket en utvärdering det handlar om, referensen syftar främst till att visa amerikanska läsare att Sverige har liberala funktionssätt snarare än socialistiska.

Ett flertal texter polemiserar direkt eller indirekt med Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Dess huvudtes var att de ekonomiska klyftorna ökar och att det är ett problem, inte minst för demokratin.

McCloskey håller inte med. Begreppet kapitalism borde pensioneras, argumenterar hon. Det är inte ansamlandet av rikedomar som skapar ojämlikhet, utan staters regleringar och tvång. Och de klassiska liberala friheterna måste lyftas fram på nytt och renodlas:

Ett liberalt prissystem är det bästa vi har i denna jämmerdal för att åstadkomma det vi vill. Det är det enklaste sättet att samarbeta, och har uppstått i varje mänsklig gemenskap från grottorna till vår tid. Likt språket behöver det varken designas eller tvingas fram. Och som med språket finns det inga tillgängliga alternativ. Förslagen från 1600-talet om att skapa ett konstgjort språk, fritt från den opraktiska röra som präglar naturligt framvuxna språk, bygger på samma utopism som ekonomisk centralplanering.

McCloskey lyfter på detta sätt fram flera verkligt briljanta aspekter hos liberalismen. Och jag finner för egen del oerhörda svårigheter att säga emot. Samhällen som i hög grad låter människor bestämma själva, är godare samhällen.

Men dessvärre finns det ju beteenden hos människor som de bara måste vänja sig av med, om de ska trivas med en ren liberalism, tänker jag.

Som avund, till exempel, en ovana människor ägnat sig åt ”från grottorna till vår tid”. McCloskey fokuserar på hur faktisk fattigdom minskat kraftigt. Och det är naturligtvis viktigt. En människas näringsbehov är faktiskt, inte relativt, liksom hennes behov av skydd mot elementen. Men hennes tendens att aldrig sluta snegla på vad grannen har för ägodelar gör att vänsterns betoning på relativ fattigdom också äger giltighet.

McCloskeys språk är underhållande och hon har en stimulerande bredd i sina referenser. Dessutom är stilen muntert polemisk på ett sätt som tvingar läsaren att tänka efter. Föredömligt! Men jag kommer inte undan känslan att författaren undviker flera avgörande smärtpunkter i sitt sätt att lägga fram saken.

Nu anför hon visserligen att ”vänstern” inte förstår de liberala argumenten och jag antar att jag som svensk socialliberal skulle buntas ihop med den ”vänstern”.

Hon exemplifierar med teorierna om ”trickle down” och den osynliga handen. Men båda dessa är för mig fullt begripliga och plausibla teorier.

Nej, det som för mig framstår som mystiskt är strävan efter att renodla denna frihetsinriktade ism då den ju fungerar så bra att blanda med.

Alla samhällen jag råkat på är konstruerade av blandningar av flera ismer. Några rejäla skopor liberalism, några delar socialdemokrati, ekologism och feminism; en gnutta konservatism och helst ingen kommunism, fascism eller nationalism alls. Se där ett idealrecept.

I ett socialliberalt samhälle omfördelas resurser i någon mån. Där står det envar fritt att välja att gå in i beroenden, i allt från familjebildning och anställningsförhållanden till föreningsliv. Som liberal bör man ha rätt att välja kollektiva lösningar. Och för att hävda denna föreningsfrihet, avtalsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet behövs en motkraft mot djungelns lag. Den starkes rätt, som varit normen ”från grottorna till vår tid” måste brytas. Ett statligt våldsmonopol är då inte av ondo, utan en förutsättning för att upprätthålla det socialliberala samhället, tänker jag.

Men nej, Deirdre McCloskey ser framförallt staten som ett problem, vilket den ju i och för sig är på många håll i världen. Hela Black Lives Matter-rörelsen handlar om det dödliga våldet som USAs poliskår utsätter svarta för. Ursprungsbefolkningar i åtskilliga länder, även i Sverige, kämpar för sin överlevnad – mot staten. Allt jämt sadlas människor för att bli ridna mot sin vilja, detta trots att vår Skapare aldrig hade ämnat det så.

Joakim Pirinen "Socker-Conny"

Mattias Lahti Davidsson — Tue, 09 Apr 2019 22:00:48 +0000

Det är 35 år sedan Joakim Pirinens seriealbum Socker-Conny såg dagens ljus och slog världen med häpnad. Som sig bör firas detta med ett fint jubileumsalbum med hårda pärmar, guldetikett och en massa intressant extramaterial.

Omläsningen sker för min del med både igenkänning och på samma gång nya friska ögon. Som 20-nånting såg jag mängder av detaljer som fascinerade. Pirinen har en unik konstnärlig kapacitet bortom det mesta. För att vara en andrabok i början av ett livsverk, är Socker-Conny förunderligt komplett.

Serien är svartvit och grafiskt anslående. Conny själv har randig luva, småprickigt ansikte och en vidöppen svart mun full av små kritvita tänder. Varenda serieruta är tät och det finns ständigt nya saker att lägga märke till.

Joakim Pirinen fångar på pricken allehanda känslolägen, både hos Conny och hos alla dem han träffar. Förtvivlan, resignation, helig vrede, förvirring, jubelglädje, fasa och iskylig likgiltighet. De snabba växlingarna lockar fortfarande till skratt.
Stockholm tecknas fram med en exakthet som serievärlden sällan skådat. Förbi far tunnelbanan, miljonprogrammen, något av storsjukhusen, Café Opera och ett flertal hemmamiljöer hos fattiga och rika.

På ett annat plan är omläsningen en frisk nyläsning. Även jag har blivit 35 år äldre. Nu ser jag tydligare hur historien är en slags 1980-talets Röda rummet. Conny rusar runt i Stockholms olika världar som en gång Arvid Falk flanerade sig igenom den oskarianska huvudstaden.

August Strindbergs yngling betraktade motståndet mot det som skulle bli demokratins genombrott. Conny är ett vittne till statsindividualismens framväxt, det auktoritäras återkomst och gränsen för välfärdssamhällets möjligheter.

Men han är inte bara ett vittne utan själv i allra högsta grad aktör. Och vad är det då för en aktör? En dadaistisk kaospunkare? En våldsförhärligande fascist? Eller en vilsen arbetargrabb (fast det visar sig i slutet att Conny är utstött ur sin överklassfamilj)? Det är omöjligt att kategorisera Socker-Conny, något som starkt bidrar till seriens klassikerstatus.

Det har sagts att serien låg rätt i tiden då den kom 1985. Snarare var Socker-Conny före sin tid. Genom de absurda överdrifterna i Connys utlevande personlighet gestaltas rasism, kvinnoförakt och homofobi – tankegods som är bärande element för dagens framgångsrika populism. För 35 år sedan var det bara i seriernas värld figurer kunde spring runt i centrala Stockholm svingandes med järnrör. Sedan dess har Joakim Pirinens surrealistiska vision hunnit ikapp och förbi oss.

Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka "Svart gryning"

Klas Rönnbäck — Fri, 07 Dec 2018 23:00:48 +0000

Under 1800-talet var Finland en del av det ryska imperiet, men i samband med den ryska revolutionen så blev landet självständigt. Inbördeskrig bröt ut i det unga landet, där de konservativa (de ”vita”) ställdes mot revolutionära (de ”röda”) som sympatiserade med de revolutionära krafterna i Ryssland, och som ville se en liknande utveckling även i Finland. Den röda sidan förlorade inbördeskriget, men en omfattande vit terror fortsatte även sedan fred hade deklarerats. Den utvecklingen har bland annat skildrats i en tidigare bok av Aapo Roselius, I bödlarnas fotspår.

I den här boken skriver Roselius, tillsammans med två medförfattare, istället om utvecklingen efter inbördeskriget, med fokus på hur fascistiska och nazistiska idéer växte till sig i mellankrigstidens Finland. Precis som att den ”vita terrorn” under inbördeskriget länge tystades ned, så är det här en historia som det sällan skrivits om tidigare. Att Finland allierade sig med Nazi-Tyskland under andra världskriget har nämligen ofta bortförklarats som en defensiv åtgärd då Finland attackerades av Sovjetunionen, men inget som handlade om att man sympatiserade med nazisternas ideologi.

I den här boken skildrar författarna alla de finnar som inte bara såg en sådan allians som defensiv, utan som något i allra högsta grad önskvärt: folk som vurmade för såväl Mussolini som Hitler, som drömde lyriskt om det renande kriget, och som hoppades på och verkade för en fascistisk statskupp. Det är en detaljerad – eller, om man så vill, en mastig – skildring av en rad olika individer och rörelser. En av de mest välkända organisationerna är kanske Lappo-rörelsen, men här finns också en rad andra mer eller mindre kända organisationer skildrade, liksom flera av de drivande individerna inom alla dessa rörelser. För den som vill fördjupa sig i detta mörka kapitel av vårt grannlands historia är det här därför en viktig bok.

Anna Jörgensdotter "Solidärer"

Oscar Rooth — Sun, 05 Nov 2017 23:00:18 +0000

Bilder på guardia civil som med batonger pucklar på civila i röstlokaler, hot om att ge demokratiskt valda politiker mångåriga fängelsestraff och demonstrationer där det sjungs ”Cara al Sol” och viftas med Francotidens variant av spanska flagga. När man läser en roman om spanska inbördeskriget i oktober 2017 är det ganska enkelt att se parallellerna. Men samtidigt också lika enkelt att se igenom de paralleller som vill uppvisas, för oavsett vart man står i frågan om Kataloniens självständighetssträvan så vill jag nog påstå att alla kan vara överens om att det var värre på 30-talet. Väldigt mycket värre.

Det spanska inbördeskriget är en tacksam konflikt att göra fiktion av då den rymmer ett så stort moment av idealism som rinner ut i krossade illusioner, på flera plan. Redan innan Franco marscherade in i Madrid hade George Orwell skrivit sitt självbiografiska verk Hyllning till Katalonien, där han ansluter sig som frivillig på republikens sida för att bekämpa fascismen, men mindre än ett år in i konflikten hamnar i inbördeskriget mellan sovjettrogna kommunister och syndikalister och andra icke sovjettrogna vänstergrupper och tvingas fly. Ett tema som ofta om än inte alltid återkommer i fiktiva berättelser kring spanska inbördeskriget. Och för den delen även i Anna Jörgensdotters Solidärer.

Samtidigt så är inte intrycket av Solidärer att det skulle vara någon form av politisk inlaga om den växande högerextremismen idag utan boken känns, precis som den beskrivs av författaren, sprungen ur fascinationen kring människoöden. Vad fick människor i även på den tiden trygga Sverige att bege sig till det främmande Spanien (som på 30-talet var rejält främmande för de ur arbetarklassen av vilken merparten av de Spanienfrivilliga kom)? Syften må ha varierat kring allmän solidaritet med det spanska folket, antifascism eller att ta del i revolutionen, men gemensamt är att de bottnar i idealism. Att stå upp för det som är rätt, inte bara med ord utan med handling och det bokstavligen med livet som insats. Ett i grunden tidlöst tema men som under vissa omständigheter i historien ställs på sin spets och under 1900-talet är spanska inbördeskriget kanske det allra tydligaste exemplet.

Solidärer är dock inte bara en roman om krig och idealism utan lika mycket en kärlekshistoria. Av de två huvudpersonerna är det bara den ena, Ingemar, en ung stuvare och aktiv syndikalist med en besatthet av Joe Hill, som beger sig till Spanien. Romanens andra huvudperson, fabriksarbetaren Klara, delar Ingemars engagemang men stannar såklart kvar i Gävle då trettiotalets strider är männens ensak (även om kvinnor under krigets inledningsskede tilläts kämpa vid fronten på republikens sida). De båda huvudpersonerna har haft en relation som avslutats på grund av en struntsak och medan Ingemar brottas med om hans engagemang är lika mycket svartsjuka som idealism så är Klaras bekymmer mer av praktisk art. Deras relation resulterade i en graviditet som är okänd för Ingemar medan Klara måste navigera sig fram mot den skamfyllda tillvaron med att föda ett barn utanför äktenskapet. Det unga paret älskar varandra, men idealismen kring den politiska gärningen för Ingemar gör att han tar sig an kärleksbekymren med samma allvarsamhet.

Om Ingemar och Klara är de mänskliga huvudrollsinnehavarna så är de geografiska huvudrollsinnehavarna Gävle och Barcelona och det förvånar mig inte att Jörgensdotter bott i Barcelona (att hon är från och bor i Gävle kände jag redan till) då städerna beskrivs med ingående detaljrikedom. Framförallt är Gävle-beskrivningarna enastående och inte minst de runt hamnkvarteren i Alderholmen (för objektivitetens skull bör det kanske nämnas att min konsumtion av bilder med texter som ”Gävle när seklet var ungt” är flera tusen gånger högre än rikssnittet och de kan möjligen ha viss påverkan). Gävle har ju en relativt undanskymd roll i litteraturen och när staden väl förekommer är det allt för oftast i förbifarten medan det här är exakta beskrivningar av enskilda gator och parker (för objektivitetens skull bör det nämnas att jag är väldigt Gävle-patriotisk och varit det ända sedan jag flyttade därifrån 2001).

Det Jörgensdotter lyckas med i Solidärer är att kapsla en helhetskänsla av ett trettiotal där världen är på väg mot en avgrund och hon gör det genom att få exakt allt, varje minsta detalj, att verka helt och hållet trovärdig. Väljer man sen som läsare att applicera in händelserna i vår samtid är det upp till läsaren själv. Men denna roman kommer oavsett politiska strömningar när den läses att stå sig väl på egna ben.

Kalle Johansson "Vad är egentligen fascism?"

Ella Andrén — Fri, 29 Sep 2017 22:00:19 +0000

När seriefackboken Vad är egentligen fascism? landade i min brevlåda för ett tag sen tänkte jag nog mest att den skulle bli ett mycket välkommet tillskott till skolbibliotek runt om i landet. Så höll nazister en tillståndslös demonstration Göteborg härom veckan, och polisen visade sig göra ganska lustiga definitioner av vad som är fascism och hets mot folkgrupp (framför allt med fokus på rätt rekvisita och tankfast marscherande). Idag, när mörkerkrafterna återigen intar Göteborgs gator, kan jag alltså bara önska att någon i poliskåren hunnit plocka upp Kalle Johanssons lilla seriepärla.

Fackböcker i serieformat har aldrig varit någon stor genre i Sverige, och det är ju otroligt synd, för minst lika nödvändiga som de skulle kunna vara för dem som har svårt att ta in längre och mer avancerade facktexter, borde de nästan kunna vara för oss som har en tendens att uttrycka oss i långa och avancerade facktexter. Fine, du behärskar de akademiska koderna, grattis, men vad är det, så kortfattat och enkelt som möjligt, du egentligen har att säga?

Superhjälten – det vill säga, hon har ingen cape eller så – i Johanssons serie är Lena Berggren, docent i historia vid Umeå universitet. Vad är egentligen fascism? bygger på samtal med henne, och det är ju helt enkelt briljant. Alla universitet borde anställa en bunt serietecknare och vetenskapsjournalister som ser ut att verkligen föra ut den forskning som görs där till allmänheten.

Johansson gestaltar berättelsen om fascismen och dess historia i ofta närmast fotorealistiska bilder, men här och var också mer symboliskt. Många av bilderna har exakta fotografiska förlagor, vilket också mycket noggrant redovisas. Det handlar naturligtvis om koncentrationsläger och bokbål, om Adolf Hitler och Benito Mussolini, men också om hur människor kunde lockas av dessa våldbejakande ideologier.

Det som slår mig mest är kanske ändå att den här boken, som släpptes i våras, redan känns en liten obehaglig smula daterad. Inte till sitt huvudsakliga innehåll, men om man slår upp försättsbladet så finns där fyra händer som pekar på varann eller någon annan, omgivna av de aggressiva pratbubblorna ”Fascist!” ”Fascism!” ”Fascister!” ”Fascist!” Fascist är sällan något någon kallar sig själv nu för tiden, tycks den säga, utan används framför allt som skällsord. De fascistiska ideologierna lever visserligen vidare, men de vill ogärna kalla sig fascister öppet.

Så är dock inte fallet med dem som marscherar i Göteborg idag. De är nazister och kallar sig det – som om det vore en rimlig sak att vara 2017 – och då behöver vi ju kunna prata om vad det står för, istället för vilka symboler och marschtakter de håller sig till.

Per Anders Fogelström "Den okuvliga friheten"

Ella Andrén — Sun, 25 Jun 2017 22:00:11 +0000

I år skulle Per Anders Fogelström ha fyllt 100 år. Som den Stockholmsskildrare han är firas han av bland andra Stockholmia förlag, som året till ära ger ut det tidigare opublicerade ungdomsverket Den okuvliga friheten – trots att just denna roman egentligen inte uttalat utspelar sig i Stockholm.

Det finns en hel del både estetiskt och moraliskt att diskutera kring detta att ge ut en bok som författaren inte själv kunnat eller velat arbeta färdigt med. Den okuvliga friheten skrevs 1939, när Fogelström bara var 21 år. Manuset skickades till ett enda förlag – det enda Fogelström föreställde sig skulle våga ge ut det i rådande politiska läge – och refuserades. Han hade mycket väl kunnat arbeta vidare med det om han velat, men tycks ha låtit det ligga.

Kanske tyckte han, efter kriget, att tiden sprungit ifrån berättelsen, som är en dystopisk skildring av en nära framtid när ett fascistiskt parti tar över och sedan störtas. Kanske fick han helt enkelt andra saker för sig. Kanske växte han delvis ifrån idéerna i manuset. Sitt antifascistiska engagemang behöll han livet ut, men tanken att fascismen måste bekämpas med alla medel växlade i slutet av 1940-talet över i pacifism, berättar Karl-Olof Andersson i sitt förord till Den okuvliga friheten.

Samtidigt är det nog för idéernas skull man bör läsa Den okuvliga friheten (om inte för det rent författarhistoriska). Jag kan inte påstå att det egentligen är en särskilt bra roman, men det finns saker som fångar mig, både vad gäller komposition och innehåll.

Karaktärerna är däremot stereotypa. Kvinnorna fungerar enbart som objekt för männens trängtan. Skurkarna har inte ett sympatiskt ben i kroppen, och utmärks ofta av ett vämjeligt yttre som man skulle hoppas att en antirasist stod över. Det är nog inte heller meningen att de ska ha något riktigt djup. De är, och ska nog vara, typer.

Istället är Den okuvliga friheten en slags kollektivroman, där de tre delarna gör nedslag i lika många dagar 1942, 1947 och 1952. Lite för ofta låter Fogelström berättelsen följa den stora strålkastare som sveper över den anonyma staden, och lyser upp små glimtar av de olika figurernas förehavanden just denna dag. 1942 arbetar några av dem för att ”batongistpartiet” (vars symbol är en blå batong som de både hälsar och slåss med och som får åtminstone mig att krevera av uppenbar fallossymbolik), allierade med Ledaren som styr grannlandet, ska ta över även här. 1947 har de tagit över, men det finns en motståndsrörelse som med ganska uppfinningsrika metoder undergräver Ledarens makt, och 1952 har dessa segrat.

Ja, ni får ursäkta att jag spoilar, men det gör Andersson i sitt förord också, så det känns aldrig som någon ”reading for the plot” här. Däremot är det ett ganska intressant grepp att hålla ihop det spretiga persongalleriet genom nedslagen i en enda dag, och med de tomrum som lämnas mellan dessa nedslag i tiden. Dessutom ställer romanen förstås aktuella frågor om vem man vore eller skulle vilja vara när demokratin hotas.

Så även om Fogelström ju gick vidare till verkliga storverk och knappast var någon bortkastad talang, så hade det varit spännande att veta vad han hade kunnat göra av denna dystopiska lilla idéroman. Den är långt ifrån det första man ska plocka upp om man vill stifta bekantskap med 100-årsjubilaren, men ändå, på sitt sätt, en ganska intressant annan sida av honom att upptäcka.

dagensbok.com » Fascism

Maurizio Serra "Mysteriet Mussolini"

Similar Posts:

Anna-Lena Lodenius "En värmländsk Hitler"

Similar Posts:

Kjell Westö "Hägring 38"

Similar Posts:

Alberto Moravia "The Woman of Rome"

Similar Posts:

Deirdre McCloskey "Liberalism"

Similar Posts:

Joakim Pirinen "Socker-Conny"

Similar Posts:

Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka "Svart gryning"

Similar Posts:

Anna Jörgensdotter "Solidärer"

Similar Posts:

Kalle Johansson "Vad är egentligen fascism?"

Similar Posts:

Per Anders Fogelström "Den okuvliga friheten"

Similar Posts: