Det finns makthavare i vår värld. Det finns presidenter, kungar och drottningar. Vid sidan av dessa finns regeringar och parlament med representanter som valts av medborgarna. I drottningriket är det lite si och så med möjligheter för medborgarna att utöva rösträtten. Visserligen är det här fråga om en fantasivärld där roshajar kan bita av pärlfiskarnas […][...]

I landet där tolvåriga Svala lever finns inget finare än att som soldat ge sitt liv på frontlinjen. De flesta barn är därför föräldralösa, men stolta sådana. Istället är det skamligt att ha sina föräldrar i livet, som Svalas klasskompis Ahren – kallad för det något otympliga skällsordet föräldrabarn. Men det är bara i skolan […][...]

Ilon Wiklands illustrationer är intimt förknippade med många av Astrid Lindgrens berättelser. Det är inte ett samband man utmanar i första taget. Samtidigt behöver kanske berättelser nya kostymer för att tala till nya generationer av läsare. När jag först fick nys om att Johan Egerkrans skulle illustrera en ny utgåva av Mio, min Mio blev […][...]

What the world needs now is love, sweet love. Världen behöver, men förtjänar kanske inte, kärlek mer än någonsin detta herrans år. Mänskligheten är piskad av katastrof efter katastrof, det är svårt att ens minnas dem alla. Som tur är finns det författare att hjälpa oss bearbeta sorgen, stressen och den sociala distansen, och vad […][...]

Handlingen i ungdomsromanen Välkommen till Addamsville utspelar sig ute på den amerikanska landsbygden. Bokens ungdomar lever helt andra liv än de glassiga liv som målas upp i stereotypa highschoolfilmer. Inget festande. Inget romantiskt drömmande om den perfekta partnern. Huvudpersonen är Zora som bor tillsammans med sin storasyster Sadie i en husvagn utanför centrum. De omges […][...]

I den avslutande delen av Den söndrade jorden kommer slutet allt närmare, men vad det är som faktiskt ska ta slut är inte lika uppenbart. Liksom i de två första delarna får vi lära oss mer om den här världen, denna gång med ett delvis nytt perspektiv som går långt tillbaka i tiden. Men den […][...]

Andra delen i en trilogi är ofta den sämsta. Det händer inte så mycket. Världen har man redan lärt känna, karaktärerna förändras inte och boken verkar inte åstadkomma så mycket mer än att leda upp till seriens sista del. Nu kan jag såklart inte svara på om Obeliskporten är den sämsta delen i trilogin när […][...]

Vi är tillbaka i Västeros och ännu en kamp om järntronen. Vi står inför ett inbördeskrig mellan två syskon från den mest mytomspunna släkten, Targaryen. Aegon II och Rhaenyra splittrar huset när släktingar och barn dras in i kampen. Ett krig som inte liknar något annat under de sju konungarikenas långa historia och som kommer […][...]

N. K. Jemisin har med sin trilogi, Den söndrade jorden, lyckats med det till synes omöjliga. För alla tre delarna tilldelades hon The Hugo Award, ett enormt pris inom fantasy och science fiction. En sådan bedrift medför garanterat höga förväntningar, men den första boken gör en knappast besviken. I Den femte årstiden börjar allt med […][...]

”How can less be more? It’s impossible! MORE is more!” - Yngwie Malmsteen Någonstans ute i rymden, som en del av en civilisation som fallit sönder i bitar sedan årtusenden, finns en planet nästan helt bebodd av animerade skelett. Av den lilla mänskliga befolkningen, helt ägnad åt en dödskult, finns bara två tonårstjejer kvar efter […][...]