dagensbok.com » Fåglar

Kerro Holmberg "Tänka ugglans bo"

Anna Carlén — Thu, 31 Jul 2025 22:00:28 +0000

Kerro Holmbergs senaste diktsamling Tänka ugglans bo får mig att googla på just ugglor. Även om titeln är metaforisk söker jag efter något konkret som ska hjälpa mig in i dikten. Det behövs inte, ska det visa sig, för det här är dikt som leder läsaren in via den tydliga inledningen och sen gör det mycket lätt att dröja kvar: ”Jag duschade mig i fågelvingar/ från en gärdsmygsunge som hamnat i/ vattenkannan och inte kommit loss”.

Fåglarna återkommer genom samlingen. Här är inte bara ugglan och gärdsmygsungen, här är också korpen och flera andra fåglar som inte nämns utifrån sin art. De blir metaforer för det gamla, trygga, men också för det nya, oväntade och väntade. Döden och tiden är högst närvarande, men dikten, liksom diktjaget, närmar sig det med eftertanke. Såhär låter det i ett stycket där jaget tycks befinna sig på ett café:

Ändå har en förändring skett
en omvälvning i cellerna
som härbärgerar våra själar
dem vi är genom alla decennierna
[...]
Kanske är cellerna som fåglar,
jag hoppas det

Tänka ugglans bo har en del gemensamt med Holmbergs förra diktsamling Öronen i jorden. Också här handlar det om ett slags avlyssnande, där naturen och de som befolkar den kan ge svar eller åtminstone fingervisningar kring det existentiella. Det flimrar ett skymningsljus genom dikten som jag tänker mig liknar det på omslagsbilden (som är en målning av Kerro Holmberg). Ljuset rör sig från naturen till de av människan uppbyggda och raserade samhällena, från det personliga till det kollektiva. Såhär fint formuleras det till exempel:

Helt snart är tiden förbi
och skall lämnas som något att ha,
ett ljusnat junivatten i någons territorium

Holmbergs texter går att läsa som förflyttningar genom tid och historia – den egna och men också den gemensamma – de närmar sig kollektiva sorger som krigstillstånd och klimatkris och rör sig tillbaka till de enskilda, ofta kroppsliga upplevelserna. Det är ett poetiskt tillstånd, ett tankesätt som blir extra värdefullt att bära med sig i den här sommaren när krigen och massmorden rasar samtidigt som naturen både bryts ner och återuppstår. De flimrande förflyttningarna i Tänka ugglans bo kommer att följa mig överallt och vidga tanken ett bra tag framöver.

Gå utefter hyllor med andras skallar
Att vi ständigt måste påminna oss om varandra
Varför gjorde vi ingenting?
Varför fortsatte det?

Ja, här finns en rörelse som absolut hör poesin till. Dikten, eller livet, flyttas framåt. Den vidrör en sorts maktlöshet men vittnar också om ett försök att, på ett personligt plan, finna en acceptans i förlusten av dem vi en gång varit och haft.

Vi kommer tillbaka till ugglans bo men diktjaget verkar förvissad om att det är möjligt att befinna sig i ett lämnande och samtidigt vara, om inte tillfreds, så åtminstone lugn i det. En av de sista dikterna är en av de vackraste och mest talande för samlingen:

Det ligger lite sol och kniper precis
vid horisontens rynkade molnbank
När jag går härifrån, lämnar detta
så går jag med vingarna vikta på ryggen
och med nyckelknippan svals

Bengt-Erik Engholm "Korpen"

Cecilia Bergman — Tue, 01 Nov 2022 23:00:23 +0000

Nog är det något speciellt när korpen flyger över och kraxar med sitt ödesmättade läte som gett den dess namn. Det är inte svårt att förstå att människor har tolkat det som något olycksbådande.

Men korpen kan låta på fler sätt. Vi har en korpkoloni ganska nära vår sommarstuga och en gång trodde vi att någon skogshöna flugit fel och spelade i vår skog. Men efter lite research insåg vi att det var korpen. Numera är vi mer lyhörda när vi passerar dungen och har fått uppleva flera olika korpläten.

I boken Korpen – fakta och myter presenterar Bengt-Erik Engholm i korta och överskådliga kapitel med tydliga rubriker vad man trott och vad man i dag vet om korpen. Allt suggestivt illustrerat av Lina Blixt. Teckningarna fångar korpens väsen väldigt väl och Lina Blixt har lyckats att både skildra den som en skräckinjagande mytfågel och som en social och vacker fågel.

Korpen har alltid varit en viktig fågel för människan, både hos oss i Norden och på andra platser. I vissa delar av världen finns till och med myter om att det var korpen som skapade världen.

Vårt förhållande till korpen har alltid varit dubbelt, vi har både sett den som vän och fiende. Den har, liksom andra kråkfåglar, jagats hårt men har också setts som en skyddsande.

Förutom de många myter som finns om korpen presenterar den här boken modern forskning om den kloka och sociala fågel som korpen är. Det är en lärorik och spännande bok som nog kan vara intressant för så väl den fågelintresserade som den mytologiskt intresserade.

Gunnar Brusewitz "Hemma vid fågelsången"

Cecilia Bergman — Tue, 20 Sep 2022 22:00:24 +0000

Gunnar Brusewitz var en mycket produktiv författare och tecknare som hade ett särskilt gott öga för naturskildringar. Weyler förlag har i år gett ut två av hans mest klassiska verk, varav ett är Hemma vid Fågelsången från 1961.

Det är en fantastiskt välskriven och vältecknad bok. Jag kommer på mig själv flera gånger under läsningen med att tänka att så här genomarbetade och välskrivna är inte texter längre. Ordförrådet är så rikt och allt är så perfekt utsnidat. Med tanke på det stora antalet böcker han skrev under sitt liv måste arbetet ändå ha gått fort. Och det finns absolut en snabbhet i både text och bild, men snabbheten går inte ut över precisionen.

Fågelsången är gården Brusewitz och hans familj flyttar till redan döpt till. Namnet förpliktar, påminner säljaren innan han lämnar huset bakom sig. Här finns ett rikt fågelliv och säljaren förmanar de nya husägarna att komma ihåg vintermatningen.

Brusewitz gör mer än att mata fåglarna, han tecknar även deras porträtt i ord och bild. Vi får följa naturens växlingar och fågellivet runt gården under ett år. Han beskriver sina upplevelser och väver in myter och andra kulturella referenser. Och kanske delger han hemligheten för en god naturskildring här:

Att skildra en naturstämning är det svåraste som finns; det är som orden blir motsträviga eller flyr undan. Dessutom blir återgivandet av subtila intryck ofta långtråkigt att läsa för utomstående, varför natuskildraren så lite som möjligt borde ägna sig åt lyriska utsvävningar och stämningsmålerier. Alla har ju upplevt en solnedgång eller en tidig sommarmorgon och vet redan bäst själv hur det är. Man bär sitt högst personliga intryck inom sig och lyssnar på sin höjd artigt på andra människors utgjutelser (s. 130)

Hemma vid Fågelsången skildrar en brytningstid. Det gamla Sverige med sina jordbruksmetoder håller på att försvinna, Brusewitz är fascinerad över skiftet och skriver om förändringar i landskapet. Om vägar som dras, bilarnas intåg och avloppsdragningar. Skildringen av Johan Nådig som hötter med käppen åt förbifarande bilar är ljuvlig.

Johan Nådig är en gammal man som vill leva sitt liv på det sätt han är van och sedan dö i sin egen stuga. Han är vackert skildrad och blir också en länk till det samhälle som man nu lämnar bakom sig. Men det som var modernt för Brusewitz är gammalt för en modern läsare och samtidigt som han försöker gripa tag i det gamla som håller på att försvinna så hittar en modern läsare länkar till en förlorad värld hos Brusewitz på samma sätt som Brusewitz hittar dem hos Johan Nådig.

Tomas Bannerhed har skrivit ett trevligt och läsvärt förord och man förstår att han har hämtat inspiration från Brusewitz till sina egna skildringar, bland annat En vacker dag.

Niklas Aronsson "Fågelmatning"

Cecilia Bergman — Wed, 23 Feb 2022 23:00:26 +0000

Jag har ingen egen fågelmatning. Jag bor i lägenhet så det har aldrig varit aktuellt, men sedan en tid har jag också ett fritidshus.

I fritidshuset är vi mest på sommaren och det har känts onödigt att bara mata någon helg då och då. I stället har vi satsat på en lite ruff trädgård som vi inte städar och piffar allt för mycket och vi brukar säga att alla djuren får vara i vår trädgård så länge de accepterar att vi också är där ibland. Det senare är det koltrastarna som har svårast att acceptera, de vill gärna bo precis vid vårt hus och sedan blir de extremt sura när vi också vill bo där.

Grönfinkar, ringduvor, rödstjärtar och starar är andra som gärna häckar precis bredvid vårt hus, och de verkar ta vår närvaro med ro.

En annan som ogillar när vi är i vår stuga är en katt som vi tror bor i bondgården bredvid. Den tar en lov runt vår tomt minst en gång om dagen, och om vi sitter på vår uteplats när den passerar så ser den väldigt förnärmad ut.

Efter att ha läst Niklas Aronssons Fågelmatning så tänker jag att jag kanske skall börja erbjuda våra fågelgrannar lite mat när de har det som mest hektiskt med att mata sina ungar, åtminstone. Vem vet, kanske kan det till och med blidka koltrastarna?

Aronssons bok har undertiteln ”Allt du behöver veta”, och han har sannerligen gjort ett gediget arbete med att samla kunskap inom området att dela med sig av. När man läser boken från pärm till pärm, som jag gjorde, så blir det en del upprepningar. Det gör förstås boken mer värdefull som uppslagsbok, man behöver inte gå miste om viktig information om man går in och läser bara ett kapitel.

Förutom att få konkreta och praktiska tips om hur man bygger upp sin egen fågelmatning på bästa sätt så funderar Aronsson också över vad fågelmatningen egentligen har för effekter, och för vems skull vi egentligen matar fåglarna? Påverkar matningen den biologiska mångfalden? Och om vi matar välmående talgoxar med dåligt producerade nötter och frön från andra sidan jordklotet, hur påverkar vi då den biologiska mångfalden och djurlivet på den platsen? Intressanta och viktiga frågor som avhandlas på ett pekpinnefritt sätt.

Några vanliga myter avlivas, och vanliga frågor från facebookgruppen ”fåglar inpå knuten” besvaras. Fåglar klarar av att äta saffran och salt i de mängder som de får i sig om vi delar med oss av lussekatter och skinksvål. De dör inte om vi slutar mata dem efter jul och de matar inte sina ungar med ”fel mat” om man fortsätter att mata dem under våren.

Den här boken är till bristningsgränsen fylld med fakta, funderingar och fotografier. Den spricker nästan, men den håller sig inom ramarna eftersom Aronssons brinnande intresse smittar av sig.

John Ajvide Lindqvist "Alternativa fakta om fåglar"

Ella Andrén — Wed, 08 Dec 2021 23:00:00 +0000

Att den som kan vrida huvudet 360 grader måste vara besatt av djävulen vet väl alla som sett filmen Exorcisten, men när exakt var det som den onde satte klorna i berguven? Den som är nyfiken på det kan med fördel plocka upp John Ajvide Lindqvists lilla bok Alternativa fakta om fåglar.

I denna ”fälthandbok till den fria fantasins rike” får man även veta exempelvis vilken fågel som är bäst på danska, hur utvecklat måsspråket i själva verket är, och hur många svalor det egentligen krävs för att tillverka en sommar.

Inte sällan visar det sig ligga viss sanning i folkliga uttryck, som det där med att ”en svala gör ingen sommar”. För närvarande har forskningen, enligt författaren, kommit fram att antalet svalor som behövs är 272, ”men det är en approximation som kan komma att justeras både uppåt och nedåt”. Att Emil i Lönnebergas syster Ida skulle ha något med tillverkningen av sommaren att göra är däremot djupt felaktigt.

Att sedan hävda att sommaren kommit därför att man just ”har tagit bort snön” är rent nonsens. Det är våren som uppstår på det viset, och våren är hararnas ansvarsområde på samma sätt som hösten tillreds av ett fåtal björnar. Vintern har man ännu inte funnit någon skapare till och allt mer lutar åt att denna årstid är det naturliga tillståndet som skulle vara beständigt om det inte vore för djurens idoga arbete med att framställa andra årstider.

Så nu vet ni det.

Inte sällan är det människans förmåga att projicera våra egna fördomar, känslor och idéer på fåglarna som får sig ett nålstick. Det gäller inte minst skildringen av den ornitologiska genusutredning som ska ha fått regeringens uppdrag att ”bryta den manliga bias som av hävd har dominerat namngivningen av flora och fauna”, men som nu hamnat i låsta positioner vad gäller ett eventuellt namnbyte på domherren.

Den tävling som utlystes 2018 och där allmänheten fick komma med nya namnförslag på domherren får betraktas som ett misslyckande eftersom det vinnande bidraget var ”kattmat”, vilket skulle implicera en naturgiven rätt för våra vanligaste husdjur att kränka fågelns integritet.

Gnuttan av en ljusning kan anas i det nyligen inkomna förslaget ”domarfågel”, men en sidoutredning har nu tillsatts för att utreda huruvida detta namn skulle förläna arten en moralisk överauktoritet som inget tyder på att den äger. Utredningen skall presentera sitt resultat senast 2025.

Det här är kanske inte en bok som kommer att förändra ditt liv, men den är trevligt och underhållande sällskap. Kanske kommer den också att få dig att se bara lite, lite annorlunda på de där varelserna som hoppar omkring i äppelträdet utanför fönstret?

I Alternativa fakta om fåglar får vi möta en rad vanliga svenska arter, inklusive strutsen. Varje art förlänas en sida alternativa fakta, och en charmerande knasig, ofta lite melankolisk akvarellbild av Mia Ajvide. Ja, utom naturligtvis tusenfinken, eftersom ännu ingen lyckats få syn på den.

Roine Magnusson & Erik Halldén "Fågeltorn"

Cecilia Bergman — Thu, 28 Oct 2021 22:00:36 +0000

Min relation till fågeltorn är inte den bästa. För det första skräms jag av de där lite ilskna skyltarna om att man beträder tornet på egen risk, de får mig alltid att tänka att det skall ramla ihop vilken sekund som helst. Ibland ser både torn och trappor riktigt, riktigt medfarna ut och man vet inte riktigt om man vågar belasta trappstegen med hela sin tyngd. Men man gör det ändå – på egen risk. På vems risk skulle man annars göra det?

Fågeltornen är dessutom oftast byggda för folk som är lite längre än jag (läs: män) och jag har missat ett antal kryss för att tubkikaren helt enkelt inte når över kanten på tornet. Med handkikare går det bättre, men då ser man ju inte lika långt som de som står bredvid och är hänförda över någon snygg aftonfalk på andra sidan sjön.

Roine Magnusson och Erik Halldén har en helt annan relation till fågeltorn. De kopplar förstås ihop dem med de fågelmöten olika torn bjudit på, men utöver detta ser de också en skönhet i tornen och tornens relation till det omgivande landskapet. De upptäckte sitt gemensamma intresse på en resa till Gotland och bestämde sig för att göra en bok om dem.

Roine Magnusson har fotograferat och Erik Halldén har skrivit texterna.

Fotografierna är klassiskt komponerade med en nedtonad färgskala. De är tagna med en manuell kamera och inscannade med sin kameratypiska ram, vilket ger en gammaldags äkthetskänsla. Bildstilen passar väldigt bra för att ta fram karaktären hos de olika fågeltornen och det är intressant att studera skillnader och likheter mellan de olika tornen. Det är verkligen tornen som står i fokus på varje bild och man ser varken fåglar eller fågelskådare i den här boken.

Erik Halldén står för de korta och filosofiska texterna som berör fågeltornens och naturupplevelsernas närvaro i vardagen. Ibland fungerar tornet som en rastplats efter en misslyckad svamptur, ibland för euforiska nya fågelupplevelser. Han funderar också över hur relationen ser ut när fågelskådare möts i tornen:

Tornet är de anonymas rike. En plats där namn saknar värde – onkologer och rättshaverister, arbetssökande litteraturvetare och pensionerade militärer – så länge det inte gäller fåglar. Fåglars namn är ovärdeliga och uttalas med stor försiktighet. De viskas fram med samma stämma som vi använder i kyrkor eller på museum. Blåtrast. Kolympasnäppa. Rödkindad sparv. Provencesångare. Tornuggla.

Så är det verkligen. När någon ny kommer upp i tornet vet man att man aldrig behöver fundera över hur man skall presentera sig själv, däremot bör man ha ett bra svar på ”om man haft nåt”.

Sammantaget är det en mysig bok att bläddra i och jag kan tänka mig att kryssande fågelskådare kan triggas till att börja kryssa fågeltorn efter att ha läst boken. Jag är själv redo att börja. Bokens första bild porträtterar mitt absoluta hatobjekt bland fågeltorn, tornet vid Löddeåns mynning, jag har slutat att ens försöka gå upp i det. Kortrockar som jag ser nada och ingenting i det. Men jag har varit uppe i det, så kryss på det!

Clas Thor "Koltrasten"

Lena Nöjd — Sun, 08 Aug 2021 22:00:59 +0000

I Sverige liksom på Irland finns 1,8 miljoner par medan i Tyskland hela 8 miljoner par. Hanen och honan föredrar animalisk kost de varma månaderna (daggmaskar och andra delikatesser) och vegetarisk på vinterhalvåret (bär och äpplen). Under flera århundraden fångades den i november månad när den ätit upp sig inför vintern. Den kända kokboksförfattaren Kajsa Warg hade recept på kramsfågel och även Bonniers Kokbok från 1981 tipsade att kramsfågel är lämplig att steka på spett eller bräseras.

Det handlar om koltrasten. Idag äter väl endast fåtalet människor denna sångfågel. I stället har den en annan plats i människors liv.

Författaren Clas Thor delar i sin bok Koltrasten – Sveriges nationalfågel en mängd upplysningar kring Turdus merula – som den europeiska koltrasten heter på latin. I tolv kapitel som är namngivna efter årets månader kopplas koltrastens årscykel ihop med historiska och kulturella fördjupningar. Starten sker i Örebro med författarens promenader i egna kvarter och parker. Sedan sträcker sig promenaderna allt längre bort. Nya städer och nya betraktelser görs i Stockholm, Berlin, Oxford i England och några platser på Irland.

De är med vetgirigheten som ledstjärna Thor lotsar sina läsare. Förväntat är givetvis alla referenser till hur man kan lära sig höra på fågelns olika läten eller notera dess förekomst i olika geografiska delar av Europa. Nuförtiden är de digitala sidorna till stor hjälp såsom youtube och Artportalen. Mer oväntade är bokens alla litterära referenser. Genom århundradena har författare av romaner, sångtexter och lyrik inspirerats när de hört koltrastens sång. Många gånger är urvalen vackert bildsatta och ofta väcker litteraturskatterna en längtan.

Ett av de mer häpnadsväckande styckena i boken knyter an till hur koltrasten en gång varit en skygg skogsfågel men blivit alltmer urbaniserad, främst under 1900-talet. Den har lärt sig att inte bara härma andra fåglar, utan också hur ambulansens sirener låter. En tidningsnotis berättar om hur koltrasten orsakade förvirring bland järnvägsarbetare vid rangerbangården år 1914 när den härmat arbetarnas muntliga kommunikation (visslingar).

Författarens personliga relation till koltrasten kommer fram i varje textrad som tycks mättad av både ödmjukhet och kvillrande glädje. Den har även smittat av sig på fotografens (Torbjörn Arvidson) och formgivarens (Rafaella Turander) arbete. Varje sida är elegant disponerad med fotografier, faktarutor och illustrationer som ofta utgörs av vackra gamla gravyrer. Böcker kan vara skönhetsupplevelser och ja, hit hör denna välredigerade bok.

Läsaren behöver inte känna sig vemodig för att koltrastsången inte hörs lika frekvent under alla årets månader. Denna generösa bok fungerar nämligen som ett ymnighetshorn att ösa ur när saknaden av den porlande sången gör sig påmind.

Eva Meijer "Fåglarnas liv"

Lena Nöjd — Fri, 23 Jul 2021 22:00:09 +0000

Talgoxar. Är dessa fåglar värda att studera närmare?

Det tyckte i alla fall Gwendolen Howard (1894 – 1973) som på amatörens villkor gjorde ingående studier av småfåglar och vars böcker på 1950-talet blev storsäljare och älskade av läsare i många länder.

Gwendolen, som valde att kalla sig Len, är också huvudperson i Eva Meijers bok Fåglarnas hus. I sin föregående bok Djurens språk behandlade Meijer olika sätt djuren kommunicerar på. Den här gången omvandlas samma tema till en litterär fantasi med inspiration från verkligheten.

Romanen skildrar Lens uppväxt i den fyrhövdade syskonskaran i lantliga delar av Wales och England. Föräldrarna arrangerar kulturella salonger, något som väcker intresset för musik hos Len. Hennes spel på viola leder så småningom till London och orkestern som leds av dirigenten Malcolm Sargent. När året 1938 har kommit köper hon en stuga på landet där hon lever resten av sitt liv med öppna fönster mot trädgårdens fågelliv. Hon lämnar också livet som orkestermusiker.

Det är intressant att jämföra författare som tar avstamp i verkliga levnadsöden för sina romaner. Byborna från Nås i Dalarna, som for till Jerusalem år 1896 motiverade Selma Lagerlöf att skriva den gripande romanen Jerusalem. Ett annat exempel i genren är Alexandra Coelho Ahndorils läsvärda roman Mäster, där August Palm är drivande figur. Riktigt den nivån når inte Meijer med sin bok. Många uppslag skulle kunna användas för att skapa hetta: relationen till den gindrickande mamman, striden med dirigenten eller ointresset för de jämnåriga kvinnornas familjedrömmar. Av någon anledning har författaren inte velat regissera sin berättelse kring dessa möjliga konflikter, i stället präglas hela berättandet av en distans till huvudpersonen.

Samhällsbilden är däremot väl fångad. Under större delen av 1900-talet förväntades inte kvinnor göra karriär efter att de ingått äktenskap och bildat familj. En kvinna som avvek från omgivningens förväntningar kunde räkna med att bli ifrågasatt både på banken och i kärleksmöten.

Läsare som tycker om trivsamhet på lagom nivå och kanske även har fåglar som huvudintresse kan säkert tycka att romanen fångar något mitt i prick. Lite lagom sinnlighet och musikalitet glider in emellanåt men inte mer än så.

Tomas Bannerhed "En vacker dag"

Cecilia Bergman — Sat, 03 Jul 2021 22:00:35 +0000

I fågelskådarpodden Pippipodden brukar månaden maj omtalas som ”den frivilliga sömnlöshetens tid”, den tid då så många av våra flyttfåglar kommer tillbaka, då morgnarna blir ljusare och ljusare och då man måste offra en del av sin nattsömn för att känna att man hinner med i svängarna. Allt händer i maj, i värsta fall kan det leda till en vårstress där man känner ett tvång att hinna med att uppleva varje minut av den där korta perioden av extra allt i fågelvärlden.

Tomas Bannerhed verkar inte tillhöra den kategorin av fågelskådare, och det känns ganska befriande. Trots att han vet hur underbara dessa majmorgnar är så fortsätter han att natt efter natt sova bort dem. Det brukar jag också göra, trots att jag vet att man aldrig ångrar en tidig uppstigning och en upplevd soluppgång.

För att skriva boken En vacker dag tillbringar Bannerhed ett dygn på Lovön, en ö i Mälaren som han ofta återkommer till. Boken delas upp i kapitlen morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll och vi får följa Bannerhed när han med inlevelse beskriver de skiftningar som ett majdygn erbjuder. Hans morgon startar strax före soluppgången och han får uppleva den där morgonmagin med soluppgång och fågelkonsert. Dagen är lite lugnare och tillåter till och med en liten tupplur. Det fina för den morgontrötta är att kvällen också bjuder på magiskt ljus och konsert, om än inte en lika intensiv sådan.

De arter han ser och beskriver är inga spektakulära kryss, men han har en förmåga att fascineras av även de vardagliga arterna. Mattias Bäcklins teckningar förhöjer läsupplevelsen och jag fascineras över hur han så fint fångar varje fågelart så att jag genast kan arta dem. Jag tittar länge på bilderna och försöker se vilka karaktärer han fått fram i fågeln för att de skall bli så självklara och tydliga.

Ute med kikare och anteckningsblock vill Bannerhed helst vara för sig själv, det är tydligt. Andra människor är oftast irritationsmoment när de blåser förbi på vattenskotrar eller cyklar förbi en i så hög fart att man nästan far omkull i vinddraget. Och så de där som stannar med bilen, de som frågar om man gått vilse, men ser ut som att de tror att man är en skummis.

Betraktelserna över fåglarna blandas med andra naturbetraktelser av blommor, fjärilar, sländor och rådjur. Också människor betraktas på håll. Utifrån sina naturbetraktelser gör Bannerhed också en och annan reflektion över sig själv och sin bakgrund. Han funderar över varför han är som han är och över sin relation till sina föräldrar och sin uppväxt på landet. Den som har läst Korparna känner igen en del.

Det är en vacker och tankfull bok som ger en fin bild av hur magisk en vacker dag i maj kan vara för den som tar sig tid att verkligen se och uppleva den. Boken inspirerar till naturupplevelser, men lyckas med konststycket att inte stressa upp en för att man inte är uppe i ottan hela våren, de flesta av oss har ju trots allt inrättat våra liv så att vi missar allt det där.

Ulf Lundell "Vardagar 3"

Anna Magnusson — Mon, 01 Feb 2021 23:00:39 +0000

I den här konstiga, och för mig, än mer introverta tiden återupptäckte jag en gammal favorit – Ulf Lundell.

Lundell, tillsammans med Louise Boije Af Gennäs, var en av mina största litterära upptäckter när jag var i 20-årsåldern. Boken Saknaden (1992) är fortfarande en av min starkaste läsupplevelser.

Däremot gjorde jag slut med Ulf Lundell under många år och här vet jag att jag inte var ensam. Bråket runt boken Fittstim (1999) var patetiskt. Jag upplevde då Lundell som gnällig, respektlös och bitter.

Efter Lundells deltagande i Sommar i P1 (2020) reflekterade jag över känslan den monologen lämnade efter sig. Den var riktigt behaglig och jag gjorde en mental notering att lägga till böckerna Vardagar på läslistan.

Det jag hörde i sommarpratet var nämligen en man med ödmjukhet inför livet och äkta livsglädje pandemiläget till trots. Allt detta utan att vara blaskigt sentimental.

Under den senaste ledigheten laddade jag ner Lundells första del Vardagar (2018) och sträckläste. Jag laddade ner Vardagar 2 (2019) och sträckläste. Sen laddade jag ner Vardagar 3 och … Ja, jag sträckläste även den.

Vardagar 3 är dagboksanteckningarna från 2019 och rymmer texter med fantastisk rytm och reflektion. Texterna berör och är både djupa och lättsmälta. Referenser till annan litteratur, musik och en hel del fåglar.

Lundell är en person som är bra på att se människan bortom könet. De reflektioner han delar över orättvisor har dessutom en starkt feministisk ton.

Hans svårigheter att släppa sin före detta fru ur sina tankar är rörande. Det är ett stort tomrum deras tidigare samvaro lämnat efter sig. Kärleken som de en gång hade och skuggorna den fortfarande kastar gör det svårt för honom att helt gå vidare.

Det är som sagt många olika arter av fåglar i trädgården, väder och vind. Inrikespolitik och utrikespolitik. Film, musik, alkoholism och litteratur.

Jag fullkomligt älskar hans betraktelser av både svensk och internationell politik – de sker med humor och sylvassa kommentarer.

Lundell är dessutom ett föredöme gällande att handla lokalt, han håller sig i sina domäner. Lämnar dem ogärna och dessutom vågar han säga nej till närstående när de vill komma på besök. Det kändes väldigt osvenskt 2019, men är nu fullt normalt i och med pandemin vi genomlever.

Han håller på traditionerna trots att han bor ensam och dansar ut julen Tjugondag Knut. Eloge, traditioner är till för att följas!

Lundell skriver med en sällan skådad öppenhet om hur det är att vara man och bli gammal. Kroppen i förändring och att behöva gå upp på toaletten mitt i natten. Dessutom förvåningen när det nattliga toalettbesöket inte behövs.

Nutidens händelser varvas med tankar om uppväxt och reflektioner över samhällets utveckling. Från socialdemokratins utveckling när han växte upp till det som i nutid närmast kan liknas vid en avveckling.

Efter att ha blivit upplyft i själen av Vardagar gånger tre i mitt monotona pandemiliv säger jag som Lundell.

Det skymmer
Jag känner mej någorlunda stabil

dagensbok.com » Fåglar

Kerro Holmberg "Tänka ugglans bo"

Similar Posts:

Bengt-Erik Engholm "Korpen"

Similar Posts:

Gunnar Brusewitz "Hemma vid fågelsången"

Similar Posts:

Niklas Aronsson "Fågelmatning"

Similar Posts:

John Ajvide Lindqvist "Alternativa fakta om fåglar"

Similar Posts:

Roine Magnusson & Erik Halldén "Fågeltorn"

Similar Posts:

Clas Thor "Koltrasten"

Similar Posts:

Eva Meijer "Fåglarnas liv"

Similar Posts:

Tomas Bannerhed "En vacker dag"

Similar Posts:

Ulf Lundell "Vardagar 3"

Similar Posts: