Redan innan jag har öppnat Humlans herbarium är det lätt att tycka om den. Pärmen är klädd i rött tyg med guldbokstäver och små blomliknande stjärnor. På omslaget växer blåklockor i sin finaste prakt och ett runt, förmänskligat bi med ögon, näsa och händer flyger emot dem. Boken är nästintill kvadratisk och den knyts ihop […][...]

I Sverige beskrivs ofta abortfrågan som en ickefråga. Som om den helt oproblematiskt vore huggen i sten. Vi är ju så sexualliberala här. Det säger nog betydligt mer om vår egen självbild än om frågan i sig. För bara några decennier sedan reste svenska kvinnor till det kommunistiska Polen för att göra aborter. Numera är […][...]

Det är en intressant paradox att vi samtidigt som vi kanske lever i den mest kommersiella av tider har vant oss vid att få mycket av det vi använder till vardags gratis. Vi umgås i sociala medier, utbyter information, läser nyheter, tittar på filmklipp eller lyssnar på musik en stor del av vår dag – […][...]

När jag såg att Martina Haag skulle släppa en bok om löpning tänkte jag direkt att den måste jag läsa. Allt som kan göra löpningen roligare är ju bra och jag gillar hennes tidigare böcker. Den utger sig inte för att vara en handbok i löpning, det finns till exempel inga träningsprogram man ska följa […][...]

Mona Lisa med mustasch eller försedd med obsen text. Ödessymfonin som ringsignal till mobilen eller en Goethe-dikt i antisemitisk tappning. En bilreklam som talar om att kejsaren fått nya kläder eller Munchs Skriet som uttrycker sin fasa över miljöförstöring, tjatiga barn eller en politisk motståndare. Det finns bilder som är så kända att de dyker […][...]

”Eländesskildringar”, ”sanna historier”, ”Misery Lit” eller till och med ”Misery Porn”. ”Om suget efter brutala och självutlämnande berättelser” lyder undertiteln när litteraturvetaren Annette Årheim återvänder till den här typen av skildringar i nya boken Misery Lit. Återvänder och återanvänder kan man kanske säga, för Misery Lit är till stor del en light-version av Årheims doktorsavhandling, […][...]

I korridorerna på min högstadieskola i mitten på 90-talet satt killarna och plinkade på gitarrer medan tjejerna mer eller mindre stjärnögt satt och tittade på. Varför gjorde vi det? Varför högg vi inte bara en gitarr själva spelade själva istället för att bara sitta och glo? Det var ju inte som att ribban var särskilt […][...]

Fem personer som arbetar på Strindbergsmuseet på Drottninggatan 85 i Stockholm, har skrivit varsitt kapitel som utgör boken Strindberg i Blå tornet, vilken handlar om deras arbetsplats och om hur August Strindberg levde och arbetade där 1908-1912. (Se deras namn här till höger.) Bostaden var hans sista och den 24:e adressen han hade i Stockholm. […][...]

Vad tänker du på när du hör orden ”rasism” och ”rasister”? SS-trupper och koncentrationsläger? Huliganer i kängor och bombarjackor? Lasermannen, Peter Mangs och Anders Behring Breivik? ”Ensamma galningar”? Eller dig själv och dina närmaste? Det är en av utgångspunkterna i Marcus Priftis nya bok, Främling, vad döljer du för mig? Det kanske låter konstigt, att […][...]

Moskva och Petersburg var för drygt hundra år sen städer av politiskt och kulturellt virrvarr. Men de var också hemvist för symbolister som Vladimir Solovjov, Andrej Belyj och Emilij Medtner. I Poesi och psykiatri – 16 essäer om det förra sekelskiftets ryska symbolistkultur har Magnus Ljunggren, professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet och […][...]