Kanske är det inte meningen att man ska analysera bilderboksfigurers mentala tillstånd, men lågstadiebarnen som jag läser den här boken för undrar också, om än inte i samma termer. Roligt har vi alla fall. Haren är en sådan där figur som man liksom balanserar på gränsen med: ska man skratta åt honom eller känna med honom? Eventuellt lite av båda.

Redan på första sidan slår Per Gustavsson fast att Haren ”tycker om de dagliga rutinerna”. Sköta om morotslandet, rensa ogräs, sortera morötterna och bära hem dem. I det han gillar med rutinerna ingår kanske inte att behöva springa från den riktigt läskiga räven – hiskeligt tecknad med enormt gap och sylvassa tänder – men det är också ett återkommande inslag i livet. Det lunkar på.

Men så plötsligt, en morgon framför spegeln:

Haren tvärstannar! Vad är det han ser?! Ett spöke?!
Haren känner att han fryser och svettas samtidigt.
Benen domnar och det kryper i ryggen.

Haren är inte Haren längre.

Och det är inte bara Haren – hela världen har blivit vit. Haren stapplar omkring, chockad, men förändringen är obeveklig. Det är bara att gilla läget. Och kanske, kanske är det inte helt fel att kritvit smälta in i den snöiga omgivningen?

Sen kommer vintern är en underfundig berättelse om hur jobbigt och läskigt och nödvändigt och härligt det kan vara med förändringar. Lite av en modern fabel med rolig slutkläm, som dessutom öppnar upp för allsköns samtal om vad som händer med natur och djurliv under vintern. Kul för stunden, men också psykologiskt tänkvärt. Ibland är det nödvändigt att anpassa sig, och ibland är det till och med ganska roligt.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Styrkemätning och starka känslor
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Prinsessor kan själva
• Allt som är trevligt är bra för magen?

Men nu var det inte en konstrecension detta skulle bli, utan en recension om en bok. Jockum har visserligen illustrerat den, men det är faktiskt den gamle ryske berättaren Leo Tolstoj (1828-1910) som skrivit den. En barnbok får man väl kalla Fabler och andra berättelser. Den är utkommen på svenska på initiativ av ett av Leo Tolstojs barnbarnsbarn, Daniil. Det var också han som ville att just Jockum Nordström skulle illustrera verket.

Det är tveklöst en vacker bok jag håller i och sådant är viktigt för böcker jag ännu inte har någon relation till. Det ger mig chansen att åtminstone få ett första intryck när jag upptäcker den i bokhandeln, innan jag förkastar eller hyllar det som står skrivet innanför pärmarna.

Som recensent kan jag vara fysiskt rätt skoningslös mot de böcker jag är satt att tycka till något om. Bläckpennan går varm över boksidorna, jag stryker under, över, ringar in – gör stora utropstecken där jag verkligen gillar något. Men denna bok så fin, att jag för allra första gången istället suttit med ett A4-blad intill och gjort mina anteckningar.

Och visst det finns en poetisk och filosofisk elegans i dessa berättelser som fortfarande håller, nästan så jag hellre skulle rekommendera en vuxen läsare denna bok för alla dess nyanser. Visst förekommer en och annan högtravande hjort bland fablerna, men i det stora hela är det mycket elegant serverade moralkakor, som inte alls innehåller några pekpinnar som annars är lätta att sätta i halsen. Det är teman som hur sinnen var för sig kan förvirra oss och skapa en felaktig helhetsbild. Det är tankar om att det inte de enskilda känslorna vi har inom oss som är våra största egna fiender utan den kropp som hyser dem. Det är sagor om hur man ska akta sig för fåfänga, för då hör du snart inte hemma någonstans.
Det är en vacker värld att få befinna sig i och trösterik. Och jo den skulle kanske även passa ett barn, för ju mer jag läser, ju mer invaggad i sagans trygghet blir jag.

Daniil Tolstoy berättar i efterordet att många hans farfarfars berättelser är tolkningar av den grekiske diktaren Aisopos fabler. Jag kan inget om denne grek, men jag slås av en annan sak. Ett av Leo Tolstojs andra verk heter Guds rike finns inom dig och innehåller idéer om icke-våld som senare kom att inspirera både Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr.
Med lite god vilja kan man se spår av sådana tankar redan i denna bok – i aforismens form.

Similar Posts:

• Vecka 34: Historia och poesikonstverk
• Så vackra vi får bli, ”Jo-han”!
• Släpp dig lös från tidens tygel
• Absurda fabler om ilska, eller kanske något annat
• Räv med rätt att finta

Hur som helst. Jag har med stor behållning läst hennes barnbok Vems resa? som handlar om en familj som ska iväg på solsemester, där nog alla har lite olika förväntningar på vad de ska få ut av den. De roliga med den här boken är ju att den går att läsa utifrån flera perspektiv. Texten och bilderna kan säga en sak till barnet och se saker ur hans eller hennes perspektiv men så kommer den vuxne med sina erfarenhet och skrattar igenkännande åt något barnet man läser för, rimligtvis inte kan ha en aning om.

När familjen landat är alla helt överens om att glittrigt vatten och palmer är perfekt, men sedan går förväntningarna isär. På hotellrummet har lilla Hund inget som helst tålamod med att vänta på Stora Hund och Nallegrisen. Lilla Hund vill ner och bada i poolen direkt. Stora Hund står och hjälper Nallegrisen med att få på sin baddräkt,  medan de längtansfullt konstaterar att rummet har både mjuka sängar och fläkt i taket. Lilla Hund står ilsket och blänger på dem, och inte har tid att vänta. Ska ni inte bada?!

Besviken får lilla Hund själv kliva ner i poolen medan de vuxna Stora Hund och Nallegrisen sitter i varsin solstol och kramar varandra. Lilla Hund är fortfarande ilsken när Igelkott kommer fram till honom, en lekkamrat som öppnar med att säga ”Bonjour Cava?”

Lilla Hund är tveksam, men snart finner de varann, de nya kompisarna, trots att de inte talar samma språk.  Och det är väl lite om det denna utmärkta bok handlar.

Lekens språk, både för vuxna och barn, är något du kan förstå varifrån du än kommer. Inte minst för att lek ibland kan innehåller ett mått av avväpnande humor, inte minst vuxna emellan.

Jag gillar Wirséns sätt att berätta och att den grafiska formen av boken även inbegriper hennes egen handstil. Den genusmedvetne gillar säkert att boken är kliniskt fri från pronomen som han och hon. Jag funderar på om detta pronomenneutrala grepp att berätta på funkar just här för att den är en kort bok, men skulle kanske bli betydligt mer svårläst i andra sammanhang. Jag vet inte. Det är måhända en detalj i sammanhanget. För i det stora hela – Stina Wirséns charm i denna bok går hem.

Similar Posts:

• En inkräktare?
• Skrämmande, härlig utflykt ifrån sina stora
• Att gå i cirklar
• Absurda fabler om ilska, eller kanske något annat
• Lära sig konsten att vänta

Den långa flykten (originaltitelns Watership Down har inget med båtar att göra, det är ”Down” som i ”äng”) är en bok som drabbade mig rätt hårt när jag läste om den som vuxen. Visst är det en barnsaga, om också en ganska våldsam sådan, om ett gäng söta kaniner som måste hitta ett nytt hem efter att människor förstört deras gamla bostad och mördat nästan hela deras flock. Det är också ganska uppenbart en allegori, liksom Tolkien skrev han med kriget i minne om ett fredligt folk från ett land med gröna kullar som tvingas föra krig mot en hänsynslös motståndare som vill utrota både dem och deras sätt att leva, eller bara rulla rakt över dem med sina nya tekniska framsteg.

Hela världen kommer att vara din fiende, du furste med tusende fiender, och så fort de fångar dig kommer de att döda dig. Men först måste de fånga dig, grävare, lyssnare, furste med det snabba varslet.

Precis som Tolkien jobbar han också hårt på sina karaktärer (i alla fall de manliga). Kaninerna i den lilla gruppen som måste ta sig fram i en ny värld – Hassel, Kronan, Femman, Björnbär – men också de andra smådjur de stöter på längs vägen. Men han glömmer aldrig att de är just kaniner; förmänskligade till en gräns, men inte bortom den. Det finns saker de inte kan förstå eller göra, och inte ens med den bästa vilja i världen kan de förvandla sig till något annat än kaniner. Han bygger en hel mytologi och ett helt språk åt dem, men de är rudimentära, med ord bara för vad kaniner kan förstå.

Men ändå. Där Tolkien börjar med hotet och slutar med segern börjar Adams med undergången, förintelsen, flykten. Medan Hassel leder sina vänner genom den där farliga världen, ända fram till den stora striden mot General Svartstarr som driver sin kaninhåla med den starkes rätt, använder de det de har. De söker kontakt med andra kaniner och andra smådjur, de sluter allianser, de lär sig att omforma sin mytologi efter de nya förhållandena i stället för att acceptera nederlaget eller klamra sig fast i traditioner. De möter kaniner som valt att invänta en säker död i bekväm fångenskap, och andra som lever i förtryck under en stark ledare som letar fiender han kan besegra. Och där Tolkien ändå lovar det rena blodets och den rättmätige konungens återkomst är det i Den långa flykten något annat som händer i den där fantastiska upplösningen, där den gamle kämpen Kronan som alltid föraktat grubblaren Hassel och hans nymodigheter står öga mot öga med en övermäktig fiende som lovar honom pardon om han flyttar på sig.

Silflay hraka, u embleer rah. (…) Min hövding har befallt mig att försvara den här tunneln, och jag stannar här tills han säger något annat.

Det är nivåer i den där repliken. Det är första gången Adams återger kaninernas språk utan översättning, men orden har förekommit var för sig tidigare, så som läsare får en ett ”Hell yeah!”-ögonblick när en pusslar ihop det: silflay – beta; hraka – spillning; embleer – stinkande; rah – hövding. På ren svenska alltså: Ät skit, din jävla översittare. (Eller ”Führer”, om en så vill.) Det är de två starkaste krigarna som står öga mot öga, men bara den ene har lärt sig förstå att råstyrka inte är detsamma som ledarskap. Och naturligtvis, att striden står mellan kaniner; de kan inte göra något åt människan, de kan inte göra något åt bilarna eller rävarna eller katterna, men de kan försöka skapa enighet bland varandra i stället för att vika sig för den starkes rätt som aldrig håller i längden. Det våldet må skapa är vanskligt och kort, som någon annan sade.

Så tack, Richard Adams. Det är lätt att vilja gå tillbaka till gamla favoritböcker när världen ser hård och kall ut. Det sägs mycket om 2016, bara halvt på skoj har det utsetts till det sämsta året i mannaminne, trots att så mycket av det bara är orsakat av vår egen rädsla och kortsiktiga lösningar. Nu tar året slut, vi lämnar en ihjälgasad värld för en okänd framtid full med stora varelser som kan trampa oss utan att ens se oss. Allt fler säger att det är snudd på landsförräderi att ens tro på en värld där det goda har något att komma med. Ställ er bakom den som lovar att sätta hårt mot hårt eller gå under. Klamra dig fast vid gamla idéer. Sluta oja dig över dem som flyr för sina liv. Gräv ner dig djupare. Rösta på rädslan.

Silflay hraka, u embleer rah.

Similar Posts:

• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Kaninsmärta och melankoli
• Hemma hos Jultomten
• Seglivad är bara förnamnet
• Kaninkalas och koncentrationsläger

Benjamin Renner är en fransk serietecknare och skapare av animerad film, vars bok Stora stygga räven introduceras i Sverige av Wibom Books. Historien handlar om en räv, som vill vara stor, stygg och skrämmande. Han lyckas inte särskilt bra och får skäll av Vargen. Många förvecklingar sker när Räven prövar sig fram i sitt sökande efter dådkraft. Hans plan går helt om intet. De tre kycklingarna som ser honom som sin mamma gör att de traditionella egenskaperna för djuren i fablernas värld drattar på ändan. I ren överlevnad måste nämligen flera av bokens djur använda sig av skenmanövrar för att klara sig ur kniviga situationer. Både barn och vuxna kan känna igen sig i detta.

Det är lite ovanligt att läsa en spänningsdriven serie där figurerna återges i fina akvarellteckningar. Bilderna är små men fångar mimiken och djurens ansiktsuttryck på pricken. Det totala sidantalet är 183 och det är inte tråkigt någon gång under läsningen. Renner har antingen stor erfarenhet av manusskrivande eller en stor mottagare för inspiration från ovan.

Men det finns några ställen där jag studsar till. Av tradition fylls serierutor av Booom! Zonk! Crash! för att öka dramatiken. Tänk bara alla Asterix-album där hjältarna med hjälp av druidens trolldryck hamnar i slagsmål med soldaterna som representerar ockupationsmakten från Rom. I serierna om Lucky Luke klandrar bröderna Dalton varandra i sina misslyckanden med åthutningar och en och annan hurring. Likväl är det ett par örfilar (PAFF!) för mycket i historien. Tack och lov är det inte de minsta i boken (kycklingarna) som får smällen. Visst, det är kärleken som vinner i slutändan. Och jag försöker se vissa scener som uttryck för en slap-stick-humor som också finns i buskistraditionen.

Vilken betydelse har tecknade serier idag? Medievanor förändras och idag är mycket underhållning digital. Jag hoppas ändå att förlaget Wibom Books når ut med böckerna som de ger ut, eftersom formgivning och papperskvalitet får hög prioritering. Intressant är också fliken Lärarhandledningar som är enkel att hitta på förlagets hemsida (klicka därefter på Serien och Eleven). Tänk vad den digitala världen kan dela med sig av reflekterande verktyg!

Similar Posts:

• Hästar pratar inte – väl (?)
• Recept på lyckade moralkakor
• Absurda fabler om ilska, eller kanske något annat
• Författarintervju med Loka Kanarp
• Mordmisstänkt i fablernas värld

Jag får ju erkänna att en del av de där frågorna är sådana som jag aldrig skulle kommit på att ställa om det inte vore för Toon Tellegens och Marc Boutavants bilderbok Är du arg nu?. Den består av tolv olika små djurberättelser som på olika sätt kretsar kring ilska. Man hade kunnat kalla dem fabler, eller kanske hellre absurda fabler, för snarare än en förnumstig sensmoral lämnar de mig ofta med ett ”Men, va?”

Här finns bland andra jordsvinet, som får verkliga vansinnesutbrott så fort han inte står på huvudet; klippgrävlingen, som varje kväll stegar upp på en kulle och skäller på den nedgående solen; näbbmusen, som till slut trashar den snälle ekorrens hus i ett försök att provocera honom; elefanten, som grälar med sig själv om sin hopplösa lust att klättra allra högst upp i trädtopparna, och igelkotten, som aldrig varit arg men gärna skulle vilja testa.

Jo, och så får vi ju inte glömma kräftan, någon sorts handelsresande i ilska som kan erbjuda den i olika färger, storlekar och tjocklekar för olika tillfällen. Vad sägs om en tunn, ljusröd ilska för när någon trampar en på tårna i dansen, eller en skrynklig grå för när man är ute på resa men har glömt något hemma?

”En perfekt högläsningsbok för hela familjen!” står det på bokens baksida, och så är det nog på sätt och vis. Man ska gärna vara flera som kan diskutera de här berättelserna. Kanske en liten litteraturvetarfamilj som kan vältra sig i tolkningsmöjligheter? Med en psykologfamilj vore risken stor att djuren fick allsköns diagnoser, tror jag.

Ibland tänker jag att de är en omskrivning av något annat, de där märkliga djuren. Jag tänker på en pjäs jag såg på Dramaten för ett par år sedan, Ett informellt samtal om den nuvarande situationen. Där låter Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist vuxna skådespelare säga repliker hämtade från barn som imiterar vuxna, med underbart absurd komik som följd.

Något liknande skulle kunna vara fallet med en del av de här djuren, att de liksom är absurda vuxna i barnboksförklädnad. Flodhästen och noshörningen, till exempel, som möts på en smal stig i skogen och inte kommer någonstans, eftersom de i största samförstånd vägrar att gå undan för varandra, och när dagen är slut förnöjt får återvända dit de kom ifrån – är inte de misstänkt lika politiker?

Det som får mig att plocka upp Är du arg nu? från början är Marc Boutavants fina, mättade och ofta lite melankoliska bilder. Hans djur är både roliga och uttrycksfulla, dock med ett lite märkligt undantag: jag kan inte direkt se att någon av dem verkligen är just arg. Det är svårt att inte jämföra med Stina Wirséns Vem är arg? på samma tema. Hos hennes figurer finns ilskan verkligen i hela kroppen, i varje pennstreck. Här är den märkligt undflyende.

Fast kanske är syftet med boken inte alls att lära mig – eller snarare det lyssnande barnet – något om ilska? Kanske är det bara att underhålla, kanske att lösa upp något vardagligt, något som kändes ganska självklart? Är du liksom lite mindre säker nu?

Similar Posts:

• Lek med glimten i ögat
• Vårt behov av tröst
• Om litenhet och omsorgsbrist
• Man får bara vara med om man börjar på A
• Äldrebo och klackesko

Welsapar lever sedan mitten av 1990-talet i Sverige som politisk flykting. I hemlandet Turkmenistan är han bannlyst och hans böcker har bränts på bål. Härifrån driver han ett ideellt bokförlag som smugglar in andra bannlysta författares verk i landet. Ingetdera är särskilt svårt att förstå när man läser hans roman.

Kobra är lika delar skruvad politisk satir och märklig centralasiatisk fabel. Att en besjälad natur fått nog av människans hänsynslösa framfart och bokstavligt talat sätter ned foten är ett motiv som både känns igen och känns minst sagt aktuellt. Också i till exempel japanska berättelser kan starka känslor få människor att byta skepnad och naturen att slå tillbaka, och det senare temat går förstås igen även utanför litteraturen.

Naturen i Turkmenistan har minst lika goda skäl som någon annanstans. Här har tillgångarna av gas och olja fått finansiera den ena verklighetsfrånvända regimen efter den andra. Den lukrativa bomullsodlingen kräver enorma mängder både vatten och miljögifter, och i Kobra skildras dess konsekvenser för landets invånare.

Inte ens i öknen, där romanens huvudperson och namne Kobra lever, går det att komma undan miljöförstöringen. Han slingrar sig mot staden och väl där tar han en människas gestalt, försöker anpassa sig till livet som människa – vilket levs bäst med partiboken nära till hands, visar det sig snart – och inväntar sitt tillfälle till hämnd. Ganska snart upptäcker han dock hur förvillande mänskligheten är. Det som på håll sett ut som en enhet är vid närmare betraktande ett gytter av offer och förövare, förtryckare och förtryckta, bedragare och bedragna. Vem är det egentligen han borde hämnas på?

Den förmänskligade ormen är ändå bara en av Kobras alla karaktärer och perspektiv. Vi möter också härskaren själv, den ”herr kamrat president” som sadlat om från höjdare under sovjettiden till islamsk ”demokrat”, utan att förändra det minsta i personkult, envälde eller godtycklighet. Han omges av en rad lismande, intrigerande passopper, inte minst hemlig polis och tortyrinstitutioner som ”Språkinstitutet” för olydiga författare. Längst ner i näringskedjan finns förstås folket, de som sliter på bomullsfälten, andas in gifterna, och knappt ser en brödkant av allt det överflöd som deras arbete möjliggör.

I Kobra skildrar Welsapar ett samhälle som lägger alla sina resurser på att glorifiera och skydda en paranoid och allsmäktig härskare – hållbart vare sig ekonomiskt, ekologiskt eller mänskligt. Han gör det på ett sätt som för tankarna lika mycket till Mästaren och Margarita som till 1984. Det blir ibland förvirrande, alltid originellt och det lämnar inte så lite att fundera på.

Similar Posts:

• 1¿Que?84
• Rum 101 1/2
• Come on katten, det svänger!
• Grallimatik
• Hugger i sten

Det har snackats mycket om afrikansk litteratur på senare år – om det beror på bokmässan i Göteborg eller tvärtom kan vi väl lämna därhän – och varenda gång kommer just det där uttrycket ”afrikansk litteratur” upp, som om det vore varje enskild författares roll att inordna sig i någon sorts programförklaring (bisarrt nog avfärdade alltså Inga-Lina Lindqvist just den här boken som Inte Riktig Afrikansk Litteratur i Aftonbladet). Afrikanska författare får pålagt sig ett ansvar att Ta Ställning som vi inte skulle lägga på andra – samtidigt som, som Binyavanga Wainainas påpekar i ”How to write about Africa”, europeiska och amerikanska läsare ofta förväntar sig att afrikansk litteratur ska bekräfta klichébilden de har av en kontinent som sträcker sig från Spanien till Kapstaden.

Vad detta behöver är, givetvis, en satiriker. För ett par år sedan läste jag Mabanckous African Psycho, en svart komedi från Brazzavilles fattigkvarter som inte var helt lyckad men kändes lovande – nu har han tagit steget fullt ut. I sitt berättande piggsvin har Mabanckou hittat ett perfekt perspektiv, som låter honom driva med både europeiska och afrikanska syner på varandra. Här serveras varenda kliché ovanpå varandra, i ett enda sammelsurium av förvirrade vita sociologer och afrikanska häxdoktorer, kristendom och hedendom och islam och västerländsk och afrikansk berättartradition, med en berättare som snäser och drar djupa suckar över alltihop och hur alla förkastar det ena för att klamra sig fast vid det andra.

för att inte krångla till det och göra dig förvirrad kan jag säga att romaner är böcker som människorna skriver när de vill berätta saker som inte är sanna, de påstår att allt kommer ur deras fantasi

Han är bara ett piggsvin, säger han, han kan inte begripa varför människorna gör som de gör. Och lik förbannat kan han inte låta bli, när han tjänar sin seriemördare (som är snickare, gör av det vad ni vill), när han ser en efter en falla för det meningslösa våld han själv tvingas utföra, så kan han inte låta bli att börja se på dem som de är…

Fabler ska ha en tydlig moral, det säger klichén om europeisk litteratur sedan Aesopos. Ett piggsvins memoarer, berättad i första person av ett djur som ligger döende (endast människan vet ju att hon ska dö) pissar på ingrodda traditioner och låter läsaren själv skapa en. När man slutat skratta.

Similar Posts:

• Res med dagensbok.com i veckan!
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Mäktigt om omvälvande tid
• Kandidater till ”afrikanska Booker”
• Et voit rien

I Flickan som gifte sig med ett lejon lyfter han fram ett gäng fabler som florerar bland skolbarn och bland äldre i Botswana och Zimbabwe. Det är lejon, harar, krokodiler, sköldpaddor men även människor i en salig kavalkad av vad min svensklärare skulle kalla ett grissvansmaraton. Grissvansen är en liknelse för knorren. En fabel följer ju en viss mall och knorren är sensmoralen på slutet. Om än outtalad i detta fall.

Den/dem har inte McCall Smith glömt bort. Överlag handlar det om vänskap och omtanke med en alltid närvarande dos svek, hämnd och återupprättelse. Det är inga snälla små gulliga djur utan de äter upp varandra, spikar fast svansar i golvet, flås levande och är allmänt småjävliga. Vissa djur verkar dock trevligare än andra. Haren är osedvanligt elak. Krokodilen snäll och omtänksam. Lejonet ståtligt rojalistisk. Alltså både de naturliga egenskaper och de tillskrivna av människan ligger och lurar i bakgrunden i någon sorts konflikt. Som sig bör i en fabel.

McCall Smith lyckas dock inte förmedla någon större entusiasm med sin bok Flickan som gifte sig med ett lejon. Den ena fabeln avlöses av den andra och den där muntliga traditionen och känslan av att sitta och lyssna på något tidlöst giltigt om människans existens och naturen runt om oss, ersätts med en automatisk genomläsning. Där de första raderna avslöjar bokens framtid.

Okej, kanske är jag gammal och tråkig. Utan fantasi. Distanserad från naturen. Kanske kan ett barns fantasi sätta liv i fablerna och få dem att blomma ut. Men jag tror helt enkelt att berättelserna har förlorat sin kulturella klang och glans när de manglats av språkliga barriärer och perceptionsfilter. Kvar finns en urvattnad gråaktig soppa.

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• En varm hälsning från Botswana
• To die for?
• I fablernas värld…
• Romantiserat Indien

I den skönlitterära roman jag har läst har djuren "också känslor". De enda som inte har det är människorna. Vi står endast för hotet. Boken bygger helt på elefanter med mänskligt känsloliv. Innan själva handlingen tar fart finns fem släktträd och en fem sidor lång ordlista. Ordlistan ger en grundläggande introduktion av de uttryck som elefanterna använder. Släktträden förklarar hur de olika elefantgrupperna är släkt med varann. Den elefant som historien rör sig kring heter Lera. Hennes historia är tragisk från börja och hon är något av ett maskrosbarn (en maskroselefant?).

Genom boken får läsaren följ henne och hennes familj genom torka, jakt och slakt. Det som för handlingen vidare är den myt som cirkulerar mellan elefanterna. Det går rykten om att det existerar en trygg plats där elefanter är säkra och människor är snälla. Vägen till denna säkra plats skall visas av ett vitt ben. Benet och myten tillhör den forntid då elefanterna var världens herrar.

Det går att läsa romanen som en allegori över mänskligheten. Hela den religiösa delen har klara paralleller till kristendomen. Det vita benet har likheter med den heliga graal och upplägget med ett förlorat paradis känns ju igen. Dock ger en djupare läsning inget mer. Detta är mänskliga tankar och reaktioner som läggs i elefanternas mun. Jag kan inte förstå meningen. Är boken tänkt som ett nytt berättargrepp eller är det bara en historia om djur som också söker livets mening? Visst är jag medveten om att skönlitteratur är ett fiktivt medium men jag måste erkänna att mitt tålamod har gränser.

Jag kan se en förmildrande omständighet. Om de människor som läser boken efteråt skulle ta ställning för att förbättra djurens levnadsförhållanden, då är jag mer än villig att ställa mig i skamvrån. Det kan ju vara effektivt att vända på begreppen för att på visa det absurda i sina handlingsmönster. Att masslakta oskyldiga djur för att sälja deras fötter och betar som souvenirer är absolut avskyvärt!

Det måste finna så mycket bra litteratur som aldrig ens får chansen att nå oss. Jag skulle hellre se att någon annan bok hade få se bokhyllans ljus. Men som tur är, är jag inte enväldig utan alla som vill kan nu ta del av fiktiva elefanters fiktiva tankar. Det är ett fritt land.

Similar Posts:

• I de trista fablernas värld
• Räv med rätt att finta
• ”Så närvarande och så främmande”
• Djur som inspirerat
• Absurda fabler om ilska, eller kanske något annat