Det är Jesper Högström, själv litteraturkritiker och författare, som varit på KB och dragit fram denna dagbok. Och jag måste säga att han har förvaltat det han funnit väl. Det kunde ha blivit en torr litteraturvetenskaplig bok eller så kunde han för den delen ägnat alldeles för mycket sidor åt vad Tora och för den delen Knut hade för sig i sängkammaren. För det var ju inte varandra de omfamnade precis.

Ändå älskar jag kombinationen. Med allt från var Gunnar Ekelöf hittade inspirationen till några av sina mest finstämda dikter till hur han var i sängen med Tora.

Men ändå är det inte någon kvällstidningsprosa den här boken består av. Nej, den är mycket lyhört och detaljrikt skriven, inte minst om Toras egen situation. Hur hon faktiskt ger upp sitt lärarinneyrke, ett av de få jobb en kvinna tilläts ha på den tiden, för att satsa på sina litterära drömmar. Och vägen är inte spikrak precis. De lever på de honorar hennes man kritikern drar in på sina hyllade recensioner och på hans lilla lön från Gasverket där han jobbar. Snart är deras hus på Lidingö belånat upp till taknocken. Men de älskar att dryfta sitt stora gemensamma intresse om kvällarna: Litteraturen.

Knut som är av den sociala sorten bjuder snart hem författare han gillar på stora fester. Och Tora som så gärna skulle vilja delta, hamnar bakom spisen för att laga den mat de ska bjuda på. Hon tröttnar alltmer på den rollen, men förmår sig inte riktigt bryta sig loss. Den gången Moa Martinsson är med, får hon i köket dessutom kritik för att hon tillagar detta käk.

Det är ett mansgrisigt gäng Knut drar hem. Så pass att Eyvind Johnson till slut blir utesluten ur kretsen. Och Artur Lundkvist tvärsäkerhet blir ibland lite för påfrestande. Men som sagt, Tora och Gunnar får till slut ett gott öga för varandra som är fint att läsa om. Han har känslighet nog för att se henne och de tar ibland gemensamma promenader, även om hans kärlek till flaskan ofta är en stor konkurrent till vad det hela annars kunde ha utvecklats till.

Boken är som sagt dessutom en skildring av Toras första egna litterära försök. Hon är ivrigt uppbackad av sin man Knut och hon får faktiskt en bok utgiven även om den säljer i endast 64 exemplar. Kritiken är inte särskilt snäll, och antyder att hon säkert haft skjuts på vägen av de litterära giganterna därute på Parkvägen 10. Men hon tog ju igen det senare, den goda Tora.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Problem med sanningen
• Lundkvist om Alexander
• När Moa träffade Harry

Rydén har levt hela sitt liv med litteratur och diskussioner runt detsamma. I boken elaborerar han runt sin litterära resa, vilka författare som påverkat hans liv och hur hans karriär utvecklats.

En känsla av att var ständigt nummer två har följt honom genom livet, han är den andra sonen och tvåan i novelltävlingen. Denna reflektion innehåller dock ingen bitterhet vilket man skulle kunna tro utan upplevelsen för mig som läsare är att det skrivs med glimten i ögat och att det varit ett sätt att lära sig hitta andra vägar framåt i kreativ anda.

Rydén, född 1937, är idag 82 år och det märks på språkstilen. Jag återupptäcker flera ord som jag inte hört på många år vilket är en trevlig upplevelse.

Boken är lika mycket biografi som beskrivning av de svenska arbetarförfattare som hade stora framgångar under 1930-talet och framåt.

Rydén ger sina personliga vinklingar, inblickar och dåtidens reflektioner över bland annat Moa Martinson, Ivar Lo Johansson, Harry Martinson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg. Vi får även följa med in i dåtidens Svenska Akademien där redan då starka karaktärer tog plats, en del lyhörda anda mindre lyhörda.

Att Per Rydén har varit ett med litteraturen så länge är inspirerande. Hans livsresa beskrivs inte med något större djup men bitvis glimmar det till och jag upplever en något ärrad man som hållit fanan högt trots livets utmaningar. Han har varit den ensamstående pappan som har levt för sina barn och för litteraturen.

Den största behållningen för mig är utan tvekan genomgången av de så kallade arbetarförfattarna. Det här är något av en blind fläck i mitt läsande som jag inte utforskat trots att alla böcker stod i bokhyllan när jag växte upp. Nu blev jag inspirerad att bland annat ta mig an Moa Martinson.

I övrigt är tempot i boken makligt och hela känslan när jag lägger ifrån mig boken efter en sträckläsning är att det var en trevlig stund.

Det här är en berättande bok som inte kräver att du själv tänker. Följ bara med på resan.

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• När Moa träffade Harry
• Tyst i klassen?
• Klasskamp/klasskramp
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

Exempelvis var jag i förra veckan i Berättarladan i Sunne och såg Västanå Teater sätta upp En midsommarnattsdröm. I grund och botten är det samma historia som Will Shakey skrev för 400 år sen, men i stället för att utspela sig i det antika Grekland (vilket ju var rätt påklistrat även i Shakespeares version) äger den nu rum i Sverige runt år 1000, med kungen utbytt mot Olof Skötkonung, adelsmannen med en giftasvuxen dotter mot Sveriges förste kristne biskop, Oberon och Titania mot Frej och Freja, och lejonet mot ett bergatroll. Och det är fortfarande en buskisartad romantisk komedi, men med den religiösa konflikten (den skrevs ju trots allt i 1500-talets England) upplyft ur bakgrunden, och med slutet vridet till en ovanligt mörk slutsats om intolerans och maktutövande (den spelas ju trots allt i ett Sverige där Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen) just när vi lider allvarlig risk att skratta käften ur led. Ni har några veckor på er att gå och se den, gör det.

Dagen innan läste jag ut Dimitrios Iordanoglous Iliaden: En cover, som berättar om Iliaden på svensk förortsslang. Den… var mindre lyckad. Problemet är egentligen inte idén – Homeros gamla historia har alltid något att säga (se bara på Eyvind Johnsons version), och gäng som luras att slåss mot varandra medan de verkliga makthavarna ser till att ingenting blir bättre är ju inte direkt en meningslös historia. Men Iordanoglou vågar inte ta ut svängarna, vågar inte faktiskt berätta om storyn. Gudarna är fortfarande gudar, heroerna är fortfarande gamla greker, och Troja har fortfarande stadsmurar – det är inte en berättelse om idag, det är en antik och därmed död berättelse som översatts. Inte olikt idén om en Schwarzeneggerhamlet (fast inte hälften så rolig) är utanpåverket och namnet kvar, men historien har plötsligt inget annat att säga än ”detta är en cover”. Och då är faktiskt originalet bättre.

Similar Posts:

• Akilles 2003
• Problem med sanningen
• En bok att läsa i badkaret inför amerikavalet!
• En modern version av Stormen som lämnar mig likgiltig
• Utan hemortsrätt

Nicks far är med egna ord Amerikas största författare, han skriver ständigt på den stora amerikanska romanen. Han är det oupptäckta geniet, en av alkisarna på Bostons gator. Han ger aldrig ut romanen, den blir aldrig färdig. Han super sig istället sönder och samman och hamnar på gatan.

Boken handlar om Nicks far, men lika mycket om Nick själv; deras öden är sammanflätade. Det är en självbiografi, med en fiktiv touch som tillför romanen ett konstnärligt värde. Det självbiografiska ger närvaro och det är en historia jag vill återberätta. Den alkoholiserade fadern, modern med de många karlaffärerna som tar sitt liv, sonen som verkligen blir författare, men som även han nästan gått ned sig innan dess, i droger och alkohol. Fadern är frånvarande under Nicks uppväxt. Han tar kontakt som vuxen med fadern för att filma honom, för att skriva boken. Tidigare har han inte velat veta av sin far. Samtidigt är det en skildring av livet på gatan, de utslagnas tillvaro, en skildring av USA som ett misslyckat projekt.

Nick Flynns berättelse är episodiskt skriven (årtalen är utsatta allt efter som kapitlen skrivs) med en poetisk skärpa. Det är en viktig roman, en stor roman, men det är inte helt självklart. Jag tänker ofta när jag läser på varför just denna blivit översatt (förutom att nå'n kände nå'n som kände nå'n som kände Nick och så en drink och så ett projekt). Den är så Amerikansk. Vad har den att säga oss i Sverige? Efteråt vet jag: den säger att såhär kan det bli här inom en snar framtid, om allmännyttans lägenheter blir privata och vi får lika många uteliggare som i romanen, som i USA. Samtidigt är det redan såhär mellan söner och fäder – Boston kan ses som en kuliss bara.

Romanen växer efter läsningens slut, och får mig allvarligt att reflektera över detta eviga far- och sonförhållande som är vårt samhälles ryggrad. (Jag vet inget om mor-dotterrelationer, därför uttalar jag mig inte om det.) Kvinnorna spelar birollerna i det eviga dramat far och son. Så är det även i denna roman som luktar piss och dålig vodka som gör en delirisk, men skärpt. Romanen är mänsklig, mörkt mänsklig, men den slutar dock hoppfullt, i och med att romanen finns, som ett monument över en far vars liv på ett sätt inte alls skulle ha funnits utan romanen och över en son som tog sig fram och ut till faderns mål.

Hur förhåller sig boken till den självbiografiska genren då? Svårt att säga, men det är ingen bekännelseroman à la Augustinus eller Zola. Men det är heller ingen biografi över en far, det är en blandning snarare. Den har beröringspunkter med På drift av Kerouac, men den är ju ingen uttalad självbiografi utan en roman. Detta är ju också fiction, trots att det handlar om författaren och hans far. Den förhåller sig närmare sådana verk som inte är uttalat självbiografiska, men som jag läser som något väldigt nära författarens liv, av nån anledning, som Samuel Becketts prosa och Nick Caves sångtexter.

Det som får mig att gilla boken är detta tydliga anslag till en tradition, som jag på nåt sätt alltid läst och är uppväxt på. En slags intellektuell arbetarklass som Eyvind Johnsson på speed ungefär, eller som på Valands konsthögskola.

Med andra ord ska man läsa boken för historien den berättar, för den rena fina prosan, och för att det är ett oromantiskt avtryck ur det man, i brist på annat, kallar verkligheten.

Similar Posts:

• Olyckliga vindar på USA:s östkust
• Blodigt, magiskt och smörigt romantiskt
• Rakt in i en bergvägg
• Oemotståndligt beroendeframkallande
• ”Dagen börjar vid midnatt”

Det är särskilt i romanseriens andra del, ”Här har du ditt liv!”, som denna hemlöshet, och kampen för att gestalta den, framstår som mest tydlig. Berättelsen inleds med att Olof, bara femton år gammal, tagit ledigt från sitt arbete vid sågen för att kunna vara med på sin fars begravning. I ett samtal med en av faderns gamla arbetskamrater framgår det att det var länge sedan Olof varit hemma. På grund av faderns sjukdom har han vuxit upp hos fosterföräldrar och hans känslor inför faderns bortgång är därför helt naturligt ambivalenta.

När han mot kvällen i hemmet där han aldrig varit hemma säger nej till moderns fråga om han vill stanna över natten, står det klart att han bara kan vinna sitt liv på egen hand. För honom finns inte, och har aldrig funnits, ett hem att återvända till. Därför kan han inte heller finna någon förtröstan på en räddande gemenskap eller ett arbetskollektiv. Bara genom att odla sin annorlundahet kan han bli till.

Olofs dilemma var till stor del även Eyvind Johnsons. På grund av faderns sinnesslöhet, som Eyvind Johnson först som medelålders förstod var stendammslunga, växte han upp som fosterbarn hos sin moster och hennes man. Det var inte bara det att han tidigt lärt sig att borta var hemma, och hemma borta. Han hade också ärvt föräldrarnas upplevelse av att leva i exil i Norrbotten. Fadern kom från Värmland och modern från Blekinge. När de träffades arbetade bägge vid den järnväg som drogs upp genom industrialiseringens Norrland och hamnade till sist utanför Boden, där de aldrig kände sig hemma.

De insprängda sagorna i Romanen om Olof får mot denna bakgrund av hemlöshet en särskild betydelse. Det är inte bara att de, som Eyvind Johnson själv förklarat i ett efterord, bryter den realistiska berättelsens stilla gång och lämnar en öppen dörr till en annan verklighet, utan de ger landskapet röst och visar att också det är ett slags fosterbarn utan egentlig hemortsrätt.

Sagan om Johanna, som ingår i ”Här har du ditt liv!”, kan läsas som en allegori över landskapet Norrbottens historia och ställning i det svenska samhället. Den berättar om hur Johannas far säljer sin skog till bolaget och köper en orgel som han alltmer världsfrånvänd flyr in i. Johanna blir så småningom förförd av den svekfulle Anton och blir med barn. Sedan hon fött barnet lämnar hon hemmet och tar jobb som kocka i de rallarlag som bygger järnvägen genom Norrland. Hon får fler barn med olika män, men bevarar trofast minnet av sin första kärlek, Anton, ända tills hon dör för hans hand.

I slutet av sagan summerar berättaren Johannas öde på ett sätt som visar att hon också är en bild för Norrbotten:

Hon var jungfru och prinsessa och trälinna och Askunge och Gåslisa, en fé och en trasmatta man torkar av fötterna på när man går in i anständiga hus. Och hon var Dikten, Visan – alltihop. Hon bar en del av det väldiga Norrbotten i sig och med sig ut i världen.

Det som gör Romanen om Olof till en så speciell roman är vissheten om att det inte finns några stabila hem, inga barndomens landskap att återvända till. I stället finns insikten om att allt är tillfälligt och instabilt. Det gör att Olof tvingas lita helt till sig själv när det gäller att bygga sig en tillvaro, men det gör också att han till sist kan identifiera sig med det landskap som ringaktats och beskyllts för att vara hårt.

Det är visserligen inte någon hemkomst, men det är en försoning med det landskap han aldrig tyckt vara sitt eget. Alldeles innan Sagan om Johanna berättas i romanen tänker Olof: ”Det är inget hårt land. Säj dej: det är inte hårt. Det blir hårt först när man snålt sätter sej ner och klagar över att det inte växer apelsiner här, inte ens äpplen. [...]. Ur detta och ur intet annat måste du försöka forma ditt liv. Av detta och av intet annat.”

Det är en förtröstan på att det är möjligt att kunna skapa sig ett liv, vilka omständigheter man än har omkring sig. Det var en tro som skulle räcka ända till Svenska Akademin och Nobelpriset för författaren Eyvind Johnson. Men citatet uttrycker också solidaritet och medkänsla med landskapet Norrbotten. Blindheten inför Norrbotten beror på att man projicerar saker på det som inte finns där, därför tycks det bara karakteriseras av brist och frånvaro. Kvar blir det öde landet.

Olof visar att det finns rikedomar och möjligheter i landskapet, precis som i honom själv, bara man ser på det med oförfalskade och öppna ögon. Det är en av de saker som det kanske är mera överraskande att finna hos den blivande akademiledamoten, men det gör otvivelaktigt Romanen om Olof till en oförändrat fascinerande och läsvärd bok ännu idag.

Similar Posts:

• Problem med sanningen
• Den mångförslagne … människan!
• En bok att läsa i badkaret inför amerikavalet!
• Något så unikt som en bladvändare i litteraturhistoria
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?

Jag konstaterade när jag gick på Finns folkhögskola att jag är mycket mer uppbygglig som människa när jag läser Eyvind Johnson än när jag läser Bukowski, men jag kan konstatera att jag läst mera Bukowski än Eyvind, trots att jag inte nödvändigtvis ser honom som en bättre författare.

Bukowski är som en kär suparpolare som man kan ha varit ifrån länge, men om man träffar honom så hämtar man under tystnad två bärs ur kylen och sätter sig ned och dricker upp dem. Det är inte inte tal om att den andra kör eller har en vit månad, för de polarna man behöver fråga finns också, de är en annan kategori. De är mera Eyvind Johnson.

Härnqvists förlag skall ha en eloge för denna volym, som faktiskt är den första hela diktsamling som är översatt till svenska, trots att Bukowski slog igenom som poet i Amerika och inte som prosaförfattare som han är känd för här. Det säger väl mera om poesiklimatet i detta landet än om något annat (ett stort urval av Bukowskis diktning är dock översatt redan). Titeln är fantastisk på engelska, tyvärr inte översatt och den titeln som diktsamlingen får leva under på svenska är bara krystad och dålig. Einar Heckscher ville väl förstora dikten med denna kvasifilosofiska titel, men det behövs inte, dikterna är nog i sig själv (eller vad han ville).

Dikterna är, när de inte är elegiskt korta stämningsrader, mera som små mikronoveller fulla av humor och poänger. De är rättframma med skarp poetisk blick. Bukowski kliar ingen på ryggen. Man kan konsumera dem snabbt och ändå inte missa mycket, det som smakar extra blir kvar på tungan. Det är så direkt och ärligt men skruvat, hur det ser, diktarens öga. Allt hänger samman med just dessa dikters logik. Om Hemingway skulle ha skrivit dikter skulle de vara just så här men bara aningen finare i kanten trots att Bukowski kallar honom fylltratt i en av dikterna.

Men nu kan jag inte låtsas längre. Skriva om en amerikansk poet och inte nämna valet. Bukowski är politisk! Amerika går till val imorgon, Bukowski vilar i sin grav. Han skulle antagligen inte röstat om han levt, han skulle vilat på sofflocket med en flaska whiskey bredvid sig, nån subba till brud som sparkade på honom, allt enligt den myten han själv odlade om sig själv. Jag vet inte, recensenten tror i ärlighetens namn att Bush vinner, känner att kandidaterna de två är så långt ifrån Bukowskis liv så han kan inte rösta. Jag känner mig också långt ifrån dem. Poeten säger det såhär 1979:

Valpolitiskt kandidatansikte på en gatuaffisch

där är han:
inte för många baksmällor
inte för många bråk med kvinnor
inte för många punkteringar
aldrig en tanke på självmord

tandvärk högst tre gånger
aldrig missat en måltid
aldrig i fängelse
aldrig äkta kär

7 par skor

en son på college

en ett år gammal bil

byst med försäkringar

mycket grön gräsmatta

soptunnor med tättslutande lock

han lär bli vald

Similar Posts:

• En väldigt osentimental sannskildring
• Den enes död, den andres bröd
• En snuskgubbe att älska och hata
• Problem med sanningen
• En politisk Bukowski som läst Kafka

Det är någonstans i detta perspektiv som jag finner att Kvinnan är första könet är viktig som ett litterärt bygge i Jan Fridegårds, Eyvind Johnsons, men även Dagermans tradition. Det svenska folket som var och det som är här idag glimtar till och inte alls i nån samtidsroman med ätstörningar och indiekids och Stockholms uteliv, utan det slutar bara någonstans idag. Det börjar på 60-talet, värderingarna förankras där i Malmö med Kockums kranar som pekar mot skyn.

Kvinnan är första könet är Anna Ribes och hennes tvillingsyster Greta Ribes livshistoria. Dom ber författaren Ranelid berätta. Han lyssnar och lovar skriva. Boken är delvis självbiografisk och jag faller ofta i det inte särskilt fruktsamma funderandet om vilket som är tilldiktat och vad som är upplevt. Ranelid kommenterar själv detta när han berättar en slags cirkelkomposition. Meningar kommer igen, som ett mantra eller en shamandans eller bara för att tråka ut en eller för att väva in en i berättelsen och få en att tillslut känna livets vingslag, när man bläddrar blad i boken.

Vi följer tvillingarna Ribe genom det orättvist hårda men även det kärleksfulla sensuella livet. Historien i sig har väl sina knorrar, men det är inte den som fängslar mig. Ranelid är ingen "riktig" berättare på det sättet, hur gärna han än vill, men hans språk är mästerligt, det cirklar runt som örnen långt upp i skyn, runt tills det ser sitt byte och dyker ned.

Det finns en poetisk ådra hos Ranelid som han slår an i sina romaner och som hela tiden återkommer med bländande skönhet och visdom. Där emellan finns transportsträckor och utrymme för herr Ranelid att uttrycka sina åsikter som är ambivalenta. Hyllar både det borgerliga bildningsidealet och sätter klassisk musik högst, men han romantiserar även arbetarelivet och sätter kvinnan på piedestal. Det är jobbigt när personen Ranelid glimtar fram på detta sätt. Han är för mig en svårsmält figur.

Hans hyllning av skolfröken Anna Ribe är dock beundransvärd. Hans sätt att låta fröken Anna Ribe vara både lärarinna och älskarinna.

1. Anna skolfröken som älskarinna: "Jag vill inte leva utan lust, glädje och min kåta springa, säger Anna och håller min kuk i handen. Den reser sig i givakt och bugar snart för stunden."

2. Anna som lärarinna: "För att slippa skiljas från sitt bibliotek och 117 000 verk medan han var på resa lät den ivrige läsaren och storvisiren av Persien, Abdul Kassem Ismael, forsla dem på en karavan av kameler som hade dresserats att gå i alfabetisk ordning."

I boken passerar ett väldigt persongalleri. Jag ska bara nämna den tredje huvudpersonen: Annas enfödde son Viktor med vattenskalle som under sitt 20-åriga liv aldrig uttalar ett ord men som älskar spårvagnar och Bach, Mozart och Haydn. Och modern Anna förstår honom på något självklart vis och varje gång Ranelid talar om detta, får jag en konstig bild i skallen: Ribe betyder fisk på serbiska och jag ser Anna Ribe simma i sonens vattenskalle …

Och jag övertygas i att det finns något befriande hos Ranelid, jag känner impulser till kreativitet. Nya meningar börja röra sig i min skalle som fisken som Anna och Greta Ribes efternamn har blivit. Låt oss släppa ut den fisken i havet vid den nya tidens Öresundsbro, vid ett annat Malmö, än det vi kan läsa om i Kvinnan är första könet.

Similar Posts:

• Englund vs Ranelid part 2
• Englund vs Ranelid
• Ranelid under lupp
• Felstavat om klotter
• Offentliga tårar

Listan:
1. Ett drömspel, August Strindberg
2. Fredmans epistlar, Carl Michael Bellman
3. Drottningens juvelsmycke, Carl Johan Love Almqvist
4. Röda rummet, August Strindberg
5. Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf
6. Kriser och kransar, Birger Sjöberg
7. Hans nådes tid, Eyvind Johnson
8. Hercules, Georg Stiernhielm
9. Nya dikter, Verner von Heidenstam
10. Aniara, Harry Martinson
11. Natt i marknadstältet, Lars Ahlin
12. Fröken Julie, August Strindberg
13. Hemsöborna, August Strindberg
14. Kejsarn av Portugallien, Selma Lagerlöf
15. Färjesång, Gunnar Ekelöf
16. Sagan om Fatumeh, Gunnar Ekelöf
17. Dvärgen, Pär Lagerkvist
18. Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
19. Utvandrarsviten, Vilhelm Moberg
20 Jernbaneeposet, Sara Lidman

Similar Posts:

• Svenska klassiker till din dator
• August Strindberg 2012: Idag den 14 mars: hyr ett hus i Grez, där han skriver första delen av Tjänstekvinnans son
• Strindberg 101
• Bara dikter, men vilka dikter
• Sara Lidman död

Dikterna i Det är bara gudarna som är nya utspelar sig i ett samtida Sverige, i betongen, på gatorna, bland invandrare, klottrare, hip hop-lyssnare och andra homeriska (eller anyuriska) hjältar. Diktjaget är till största del en betraktare, som blickar tillbaka på händelser som inte ligger allt för långt tillbaka i tiden.

Anyuru skriver i en stilistisk tradition som grundades av Walt Whitman, Amerikas främste diktare vid sidan av Emily Dickinson, fördes vidare av beatgenerationen och vars mest uppmärksammade svenske förvaltare är Bob Hansson. I jämförelse med Hanssons är Anyuru i mitt tycke mörkare, mer nyanserad, djupare, kort sagt bättre. Det är inte ofta vi får läsa en debutant med sådan stilistisk potential som Anyuru.

Tyvärr lyckas det inte helt och hållet för Anyuru. Metaforerna blir ibland krystade och de historier som döljer sig i dikterna engagerar inte alltid läsaren. Problemet är kanske att Det är bara gudarna som är nya känns lite för samtida, både i tematik och stil.

Similar Posts:

• Åttital
• Den mångförslagne … människan!
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Ingen kanonidé
• Den fängslades erfarenheter

Enligt min mening handlar det mera om detta än om vänskapen mellan två giganter inom arbetarlitteraturen, som tog motsatta vägar. Eyvind blev modernist, akademiledamot och nobelpristagare, som gjorde en klassresa och Ivar höll sig krampaktigt kvar i arbetarklass och skrev en slags subjektiv realism.

Bokens epicentrum är Ivar och dennes, enligt Hans Lagerberg, förfalskning av verkligheten, hans egocentriskhet och ärelystnad. Det är ett intressant porträtt som träder fram framför en och om Ivar får man en ganska tydlig bild medan Eyvind glider mera undan.

Hans Lagerberg säger i början av boken att han favoriserar Eyvind Johnsson och detta vill han inte sticka under stol med och han gör också allt för att punktera Ivar som han tycks tycka är en omoralisk människa!? Om Eyvind får vi inte veta allt för mycket i jämförelse, trots Hans Lagerberg uttryckligen säger att det är hans favorit. För att han i slutet inte tycks veta vilken han favoriserar. Han har tydligen glömt vad han skrev i början av boken?

För att närma sig personerna Eyvind och Ivar så används deras egna texter, brev och utsagor som underlag. Undersökningen är välgjord och välstrukturerad i sin framställning, men ändå kan jag tycka att det stundtals är ganska tråkigt, det finns inga skandaler om man nu inte tycker att Ivar Lo-Johansson formulerar om det upplevda så det ska passa honom är en skandal.

Som om det vore en nyhet att författare fabulerar, ljuger.

Detta är en bok vars uttalade syfte, att skriva om vänskap mellan två stora diktare, känns ganska krystat och fabricerat och är inte läsvärd som en litterär skildring. Men dock är den läsvärd för sin tidsskildring och sin i viss mån analyserande skärpa. Hyser man minsta agg mot genren arbetaredikt och 1930-talet då det begav sig, så ser jag inga anledningar alls att ta sig igenom den här boken.

Har man däremot ett intresse och kanske läst en eller ett par böcker av dessa två herrar, så kan man nog segla sig igenom boken och kan förvänta sig en ganska trivsam seglats, dock utan några stormar eller andra äventyrligheter, utan just bara en tillvaro på båten fullkomligt naturlig, med både stiltje, stilla bris och helt okej vind i seglen.

Similar Posts:

• Drömmen, staden, romanen
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Biografi om en bokälskare
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”
• Mästaren Ivar Lo firar 100-årsjubileum