När Richard Yates skrev sin sista roman levde han under knappa ekonomiska förhållanden, var alkoholiserad och hade passerat sin karriärmässiga höjdpunkt, den National Book Award-nominerade debuten Revolutionary Road, med ett kvarts sekel. Jag kan inte med säkerhet påstå att han var olycklig, men jag kan i alla fall påstå att hans egen person skulle platsa […][...]

Omslaget till Anders Olssons nya diktsamling – den första på tolv år – är talande. Den gråbleka färgen. Texten, av samma typsnitt och storlek som i boken och liksom där utan versaler. Stora tomma ytor mellan de tre tysta raderna. Och så Agnes Monus illustration på omslaget. En väv på väg att repas upp. Den […][...]

Eva-Stina Byggmästar är en rättvist hyllad samtidspoet. Hennes genomsensuella språk är unikt. Mitt kriterium för oundgänglig litteratur är att dess verklighetsbild förmår lägga sig över min egen – dubbelexponering. Sådan litteratur främmandegör en själv i relation till världen, och man känner sig lite mindre isolerad. Man ser Beckett-scener, hör Hemingway-dialoger, gråter Achmatova-tårar (kanske inte så […][...]

Det går inte att förstå amerikansk litteratur utan att förstå den som en fråga om (det amerikanerna kallar) ras (inom svensk humaniora talar man ju hellre om etnicitet). Föreställningarna om vilka de underförstått vita amerikanerna är går inte att skilja från föreställningen om vilka de INTE är, det vill säga vad de svarta är. Detta […][...]

När man börjar läsa Ormar och piercing har man vissa för romanen ofördelaktiga fakta: 1. Hitomi Kanehara var inte mer än nitton år när hon skrev den. 2. Den sålde en miljon exemplar och gjorde nittonåringen rik. 3. Den belönades med det prestigefyllda Akutagawapriset, tidigare tilldelat författare som Kenzaburo Oe och Ryu Murakami. Men tyvärr […][...]

Det är så lätt att romantisera. Åtminstone jag är väldigt bra på det. Och det är inte bara min egen tillvaro, så som den skulle kunna vara, eller så som den förhoppningsvis kommer att bli, som jag romantiserar. Nej, det är faktiskt det mesta. Hur illa saker än varit och hur mycket jag än vantrivts […][...]

Det är något bedrägligt över V. S. Naipauls skarpa iakttagelseförmåga och precisa formuleringskonst. I hans senaste bok på svenska, essäsamlingen En författares krets, porträtterar han författare som befunnit sig i hans närhet, men också andra i tid och rum avlägsna som Gandhi och Flaubert. Ofta är iakttagelserna psykologiskt skarpsynta, alltid eleganta (så eleganta att han […][...]

Lättja har sällan gjort någon framgångsrik. Och Ulf Lundell hör följaktligen till de närmast maniskt kreativa och produktiva. Någon att beundra. Men jantelagen drabbar även den mest etablerade i lilla Sverige, för nyligen fick han en del nedlåtande recensioner av sin nya skivbox Under vulkanen, som lånat sin titel av Malcolm Lowrys roman från 1947. […][...]

Om det finns något inom litteraturen som är typiskt skandinaviskt är det väl diskbänksrealismen. Vi har aldrig egentligen byggt upp någon tradition inom såna där konstiga genrer som magisk realism, fantasy, skräck, sci-fi, stora tegelstensromaner om den norska drömmen, postmoderna omarbetningar av Kalevala… Sånt där är barnsagor. Vi vill att det ska vara på riktigt. […][...]

Den upplyste resenären, som föraktar de klassiska reseberättelsernas västerländska ignorans – och som åker ensam till ett underutvecklat land i en känsla av individualistisk briljans – betraktar såklart sig själv som överlägsen turisten. Den upplyste resenären kommer inte till den fattiga byn för att njuta, söker inte exotismen. Den upplyste anländer med en ödmjuk inställning […][...]