Såret tar på sätt och vis vid där AdBåges Augstprisvinnande bok Gropen slutar. Det är inte samma barn det handlar om, men vi befinner oss i samma välkända, gråa skolmiljö. Här blir barnens vardag till dramatik i en kollektiv lekvärld som på många sätt ligger ljusår från de vuxnas resonerande tillvaro i personalrummet. I Gropen stod motsättningarna mellan dessa två världar i fokus. Vuxenvärldens oro över barnens lekar i den förbjuda Gropen – “Någon kan ramla och slå sig” – dominerar.

I Såret börjar berättelsen just med att någon ramlar och slår sig. Bokens huvudperson trillar ner från ett pingisbord och sen kommer hela skolgården:

Ettorna kom, tvåorna kom. Niklas i fyran kom och några från fritids kom. Alla i kören kom, långa Anna i trean kom, och sen kom halva femman och två från sexan.

Alla ser att det blöder och alla vill titta på såret. AdBåge jobbar med upprepningar i texten, något som blir väldigt effektivt och förstärker situationens spänning och barnets sätt att berätta om det inträffade, utan eftertanke. Det går lätt att höra orden som liksom trillar ur munnen i samma stund som scenen utspelas inne i huvudet på bokens jagperson.

Det var nästan lite mysigt. För alla stod i stor, tät ring. Som en flock. Runt mej!

Barnperspektivet är ständigt närvarande såväl i språk som i bilder. Här fångar AdBåge en längtan efter att bli sedd och omhändertagen, som nog både barn och vuxen kan känna igen sig i. En stor, lång vuxen kommer och bär det skadade barnet in i lärarrummets soffa. De vuxna är överlag oproportionerligt långa i AdBåges böcker, något som ytterligare förstärker barnperspektivet, och Såret är inget undantag.

Såret blir ett drama som följs och bearbetas av skolbarnen på olika sätt. Så småningom blir det en skorpa, som alla förstås måste komma springande och se redan på morgonen när jaget klivit av skolbussen. Efter en tid försvinner även skorpan och kvar är bara ett lent, rosa märke.

För så är det ju med sår, de förändras över tid och läker. Ofta finns ändå något litet ärr kvar, som påminner om det som har hänt. Det är något konkret, lätt att ta till sig även för en liten läsare.

Jag läser Såret med min 3,5-åriga dotter, som pekar och närstuderar såret, plåstret och det röda blodet i Adbåges bilder. Det kommer många frågor om såret. Hur stort det är, om det kan finnas gröna sår och hur mycket blod det egentligen var som kom? På så sätt är Såret en tydligare bok än Gropen, dess inneboende dramatik är möjligen lite lättare att förstå.

Därmed inte sagt att boken saknas existentiellt djup. Här finns, som sagt, mycket att fundera över och samtala kring, i handling, text och bild. Såret är helt enkelt svår att tröttna på.

Similar Posts:

• Fantasin finner vägar
• En oväntad skatt i maten
• De omtänksamma
• Skolstarter och syskonskap
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän

När jag läser Linda Bondestams Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, som är Augustnominerad – tror jag att jag förstår lite mer. Både den och Naturen är fantastiskt fina och kloka och roliga berättelser helt i sin egen rätt, men de påminner en hel del om varandra. Att samtidigt nominera två bilderböcker om klimatförändringar och hur naturen ändå överlever människan kändes kanske ändå lite mycket?

Fast om det i Adbåges drastiskt, mörkt roliga bok är de aningslösa människorna som står för berättandet, så lever vi ”lunsar” (så kallas vi nämligen), i Bondestams bok i periferin. Här är huvudpersonen istället, som titeln avslöjar, en liten axolotl.

Axolotl är en vattenlevande, akut hotad salamanderart, ett slags groddjur, som bara förekommer i Mexiko. Det märkliga namnet kommer från ett aztekiskt språk, och ska betyda ungefär ”vattengud”. Axolotl har både gälar och lungor, och blir den av med en kroppsdel så växer det ut en ny. Det är nästan som om den hade hämtats ur Bondestams och Ulf Starks tidigare prisbelönta Djur som ingen sett utom vi, faktiskt.

Den lilla axolotln i Mitt bottenliv föds i en skog av sjögräs, i en sjö nära en stor stad, som det enda kläckta ägget i en syskonskara på 987. Axolotln är visserligen ensam axolotl, men har det till en början ganska bra i sin sjö. Den hänger med sina släktingar tigersalamandrarna, går i skolan, spanar på de där lunsarna som bor på land, och samlar ”skatter” som de tappar eller dumpar i sjön. Den här skattsamlingen för på ett roligt sätt tankarna till Ariels samlande i Den lilla sjöjungfrun, även om denna samling är något uppdaterad. Här finns till exempel en smartphone, med vilken axlotln och de andra salamandrarna tar knasiga filter-selfies och kollar på Star Wars-filmer.

Tillvaron på sjöbotten blir långsamt deppigare och mest indirekt förstår vi som läsare hur illa det är, med föroreningar och allt större klimatkatastrofer. Bondestams djupblå vatten – hennes färger är verkligen ljuvligt mättade – färgas svart av sot och elände, och på land brinner det. En monstervåg sköljer över världen. Axolotln kastas hit och dit. Det blir tyst och mörkt.

Så, plötsligt, tänds ett nytt hopp. Läser man mellan raderna har kanske mänskligheten lyckats utrota sig själv, men för axolotln är tillvaron långt ifrån över. Livet fortsätter.

Det är en märklig sak, att göra en så charmig barnbok om mänsklighetens undergång, och om konsekvenserna av vår framfart med miljön omkring oss. Hur blir det inte deppigt och alldeles för oroande för att läsa för barn?

En nyckelkomponent är Linda Bondestams bilder, som är så finurligt färgstarka, dramatiska och kul. En annan det begränsade, lite naiva berättarperspektivet. För axolotln går det ju faktiskt bra. Hur bra som helst. Och som människa känner man nog mest att ”Hallå, jag vill ju också vara med och se vilka nya former livet tar sig, vart världen tar vägen med oss! Jag vill inte dö ut, jag vill leva! Nog måste vi kunna styra upp det på något sätt?”

Similar Posts:

• Vad är farligast, tekniken eller människan?
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Knasigt, komplext och alldeles underbart
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Naturen och vi

När Emma Adbåge skildrar vårt förhållande till miljön omkring oss i bilderboken Naturen så vill man både skratta och gråta. Hon fångar på pricken vår närmast komiska kortsynthet, vår oförmåga att se helheten utanför våra bekväma, lättmätta värdeskalor.

Det är hemskt och samtidigt, på något ganska skruvat sätt, roligt. Finurligt, underfundigt, tillspetsat. Brutalt och charmigt på samma gång.

I centrum för boken står en by. Där bor det ”lite olika”. Barn, vuxna, husdjur. ”Hundar och det.”

Utanför vår by ligger lite annat. Det kallas för Naturen.

Ja, naturen uppfattas som något perifert av människorna i den här boken. Samtidigt är det som om den lägger sig i allting. Den dräller löv på bilarna, den för med sig värme och torka, snö och regn – sällan i lagom mängder. Kanske är det till och med så att ju mer människorna försöker tukta den, desto mer gör den liksom motstånd. Krånglar.

Nästan som att den blir en fiende. Men vem är det egentligen som är i luven på vem? Vem är det som behöver vem?

Jag kan inte på rak arm säga vem som är målgruppen för den här boken. Förlagens och bokhandlarnas snäva åldersspann verkar malplacerade. Bra bilderböcker fungerar för många olika åldrar och den här boken, ja, den ska nog helt enkelt läsas av alla.

Similar Posts:

• Livet utan oss
• Havstrutens liv i fina akvareller
• Ett år i den svenska naturen
• Att vara sur är inte lätt
• Piraterna och klimatkrisen

Om den där farligheten låg i den egna upplevelsen eller var något vuxna försökte pränta in i en är jag mindre säker på. Kanske var det framför allt det förstnämnda – jag var nog ett ganska stillsamt och ängsligt barn.

I Emma Adbåges Gropen är det i alla fall de vuxna som varnar, förmanar och motarbetar. I Gropen vill de inte att barnen ska leka. Där kan man göra sig illa, menar de. De vill att barnen ska hålla sig på den välorganiserade lekplatsen istället.

Man riktigt ser i Adbåges ljuvligt tecknade barnkroppar hur tråkigt de har när de tvingas dit. De liksom hänger lealöst vid gungorna där man varken får stågunga, hoppa, snurra eller gunga högt. Så mycket roligare då med det oreglerade, syftningslösa. Rötter och pinnar och backar och jord som kan bli lite vad som helst. Bara fantasin sätter gränser, och fantasin, tja, den är inte mycket för gränser.

Den finner Gropen, och sen Kanten, och så Högen. Men stämmer verkligen det där med att man gör sig illa bara utanför det organiserade?

Att vara vuxen är en ganska otacksam roll. De vuxna i Gropen är stela och rationella på ett ganska irrationellt sätt. De säger DÄRFÖR!, och verkar inte ens försöka se någonting från barnens perspektiv.

Gropen däremot är skriven helt från barnens perspektiv. Och det, det är ett betydligt roligare sätt att se saker på.

Similar Posts:

• Konkret dramatik för de minsta
• Tävlan och fantasi
• En oväntad skatt i maten
• Naturen och vi
• Att vara sur är inte lätt

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Aednan av Linnea Axelsson, Skalornas förråd av Ulf Eriksson, En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, Människan är den vackraste staden av Sami Said och Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Gubbas hage av Kerstin Ekman, Internet är trasigt. Silicon Valley och demokratins kris av Martin Gelin och Karin Pettersson, Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg av Jens Liljestrand, Svälten. Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, Mammorna av Alexandra Pascalidou och Lars Tunbjörk. Retrospektiv av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt och Kathy Ryan.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Gropen av Emma Adbåge, Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting, Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg, Rymlingarna av Kitty Crowther och Ulf Stark, Regn av Anders Holmer och Comedy Queen av Jenny Jägerfeld.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2019

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

Nyligen hörde jag faktiskt något om just det där i en eller annan tevedokumentär, att saker som ljus och mörker inte betyder något för små barns sömnbehov. Det är något man måste lära sig.

När det är dags att sova har den lilla huvudpersonen i Emma Adbåges Nu är det sent! uppenbarligen mängder av energi över. Det är de sparsmakade bilderna fulla av. Saker som hamnat på golvet. En lång sträng med tandkräm, till exempel. För att inte tala om det faktum att hon, när hon är klar med kvällsrutinernas ”Kissa borsta gnugga tvätta”, hinner med att borta håret med tandborsten också innan föräldern tappar tålamodet.

Bilderna är nog den största behållningen av Nu är det sent!, tycker jag. Bara omslagets spända kropp under täcket och ansiktet fyllt av missnöje är charmerande på pricken. En annan favorit är faktiskt krukväxterna, som i och för inte spelar någon som helst aktiv roll i berättelsen, men liksom förhöjer bilderna och det levande intrycket av hemmet. Framför allt är det förstås huvudpersonen kroppsspråk och ansiktsuttryck, fint fångade med små medel, som gör det här till en träffsäker bilderbok om lekbehov som vägrar anpassa sig till klockan.

Den mer fyrkantige föräldern tycks däremot sova som en stock, så att barnet kan husera fritt. Här blir också språket som roligast när frasernas om hur sent det är varieras med huvudpersonens aktiviteter: ”Nu är det sent men lite roligt.” Nu är det sent men lite gott!” ”Nu är det sent men kladdigt och fint!”

Svårare har jag för vissa blandningar av talspråk och skriftspråk. Varför till exempel skriva ”klockan är mycke”? R:et i ”är” uttalas ju lika lite som T:et i ”mycket”. Att tjatet om hur många godnattsagor det ska läsas skrivs ut ljudhärmande är roligt, men det där är bara inkonsekvent och fult, tycker jag.

Det är heller inga enorma äventyr som utspelar sig i det föräldralösa hemmet om natten, utan mer ett vanligt vardagligt fast oövervakat framdragningskaos. För ett barn är det kanske spännande och ovant nog?

Fast sen blir det ju morgon igen, och då ska man plötsligt orka vara vaken också.

Similar Posts:

• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg
• Läsning och hundtrygghet
• Att vara sur är inte lätt
• För den som söker spänning
• Livet utan oss

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Mary av Aris Fioretos, Masja av Carola Hansson, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist, Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel och Bli som folk av Stina Stoor.

Till årets svenska fackbok – Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren av Karin Bojs, Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman, Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates av Johan Hilton, Den sårade divan av Karin Johannisson, Knark. En svensk historia av Magnus Linton och Den nya staden. Utvandringen till Amerika II av Lennart Pehrson.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Nu är det sent! av Emma Adbåge, Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson, Alla går iväg av Eva Lindström, Ishavspirater av Frida Nilsson, När hundarna kommer av Jessica Schiefauer och Din tur, Adrian av Kristin Lidström och Helena Öberg.

Än har vi inte hunnit recensera så många, men vi jobbar på det.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2019

En helt ny människa av Henri Gylander handlar om att mista ett syskon. Ett syskon som man väntat och väntat på, längtat efter och förberett sig inför, men som sedan aldrig kommer. Pojken som är novellettens huvudperson är en av alla de stolta storasyskon vars förhoppningar krossas då föräldrarna kommer tillbaka från sjukhuset – utan någon lillebror eller lillasyster. Denna pojke förlorar inte bara ett syskon, han förlorar även den del av sig själv som skulle ha blivit storebror. Han var fullkomligt redo att spela den rollen. Han har övat. Han har pratat med bebisen genom mammas mage. Och han har förberett sig för att försvara sin bror eller syster mot världens alla monster, just så som det förväntas av en storebror.

Jag älskar hur Gylander i en enda bild kan skildra tidens gång, vardagens monotoni och den blivande storebroderns frustrerade väntan. Likaså hur han skiftar mellan att beskriva yttre händelser och pojkens inre fantasivärld. Det bidrar till att historien genomgående har barnets perspektiv. Och illustrationen av hur pojken liksom krymper och slukas av ett stort mörker då han inser att inget syskon kommer att komma hem till honom är mäktigt drabbande. Jag kommer att tänka på Sara Olaussons serie ur albumet Allt är farligt om mordet på syndikalisten Björn Söderberg 1999. Det är en stillhet i den, en illustration av ett intet, som nästan tog luften ur mig första gången jag läste den. På samma sätt fyller Gylander sina bilder med en stilla väntan, och att skildra något sådant i bild är skickligt.

Emma Adbåge och Malin Nilsson har tillsammans skapat novelletten Jag tänker på Weronica. Den bygger på en historia som Malin en gång berättade för Emma i ett brev – historien om Weronica, den stora, bullriga och omtänksamma kvinnan hon bodde granne med som barn. Weronica som var blind och som sjöng som ingen annan. Och som trots, eller kanske på grund av, sin synskada hade ett sätt att se och bekräfta den lilla granndottern som ingen annan vuxen hade gjort.

Det är en fin berättelse om hur viktiga vissa människor kan bli för oss, människor som vi kanske träffar enbart av en slump och som vi sedan förlorar. Men jag tycker ändå att den känns lite tunn. Den saknar novellens berättardriv och dramatik, kanske just för att den inte skrivits med syfte att vara en novell utan ett brev.

Den tredje av novelletterna utspelar sig på en is i Norrland, där tre vänner har gett sig ut på en utflykt i den vintriga skogen. De gör upp eld och fikar, och bestämmer sig sedan för att testa pimpellyckan. Den ena av vännerna, Louise, har dock inte fiskat sedan hon var barn. Hon tycker helt enkelt inte att det känns rätt att döda djur. Men i det lugna tysta snölandskapet ser det så rofyllt ut när vännerna står där vid sina pimpelhål att hon bestämmer sig för att delta.

I Vid isens kant skildrar Robert Pettersson hur man tvingas konfronteras med konsekvenserna av sina val. Louise får givetvis en fisk, och ställs bokstavligen öga mot öga med just en sådan konsekvens. Hon har handlat emot sin egen övertygelse, och nu måste hon hantera följden av det. Fisken är skadad och kan inte släppas tillbaka, men hon förmår inte heller döda den. Det är en koncentrerad historia om moral och om att stå för sina egna handlingar. Jag hade önskat att de övriga två karaktärerna hade fått tydligare personlighetsdrag, eller att man som läsare förstod även deras agerande i samma utsträckning som Louises. Nu upplever jag dem tyvärr mer som funktion än som intressanta karaktärer.

Jag uppskattar serienovellsformen, och jag uppskattar även att de alla har förord alternativt efterord där berättelsernas tillkomst eller dess problemställning diskuteras. Särskilt tycker jag att Emil Jensens förord till En helt ny människa tillför novelletten mycket. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att utan dessa förklarande paratexter skulle novelletterna kännas plattare. Men om det tyder på att berättelserna i sig är svaga, eller på att jag lättare tar till mig text än bilder, kan jag inte riktigt bena ut.

Similar Posts:

• De långsammas lov
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Bebisar och slumpen
• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Ett nytt syskon som inkräktar

Det finns två tidigare böcker om Leni, och har man läst dem vet man att det handlar om en viljestark och envis ung dam, som är allt annat än lättflörtad. Hon kör sin egen agenda, och samtidigt som man som utomstående ser att det inte finns något fog för hennes ilska mot Kiran, så känner man igen sig alltför väl i Lenis situation. Ibland vill man helt enkelt bara vara själv med sin bästa kompis. Det är inte kul att höra andra skratta åt saker man själv inte vet vad de handlar om. Och ju längre man går i sin surhet desto svårare är det att lämna den bakom sig och bli glad igen. För då känns det ju som de andra vunnit.

Texten är precis lagom avvägd. Den berättar det Leni känner, på ett rakt och enkelt sätt. Bilderna är dessutom väldigt uttrycksfulla. Det är på sedvanligt Adbåge-manér fullt med saker på de flesta av dem: miljöerna är olika rum i en vanlig lägenhet och de igenkännbara detaljerna är flera: en kaffebryggare, en barnteckning, ett Muminhus i barnkammaren. Det är samtida, men retro, vilket framför allt syns i de mönster i rutigt gult, brunt och vitt som tygerna går i, i filtar och kuddar. Men det som imponerar mest är personernas uttrycksfullhet, till exempel Lenis blick när hon upptäcker Kirans skor i Olles hall. Bilden är full av detaljer, men man ser direkt vad som är det centrala: det lilla drama som utspelar sig mellan en stirrande Leni och de glittriga, pyttesmå dojorna på golvet.

Jag tycker också om hur konflikten till sist löser sig, på ett självklart sätt och utan inblandning av vuxna. Det finns en utlösande faktor, och plötsligt måste Leni helt enkelt ta steget och sluta sura. Och även här känner jag igen mig i känslan; så fort man kommit över till den glada sidan är det som att man aldrig varit arg och man kan inte längre förstå varför det en gång låste sig. Det är en väl skildrad psykologisk känsloprocess, även för vuxna.

Similar Posts:

• Fantasin finner vägar
• Konkret dramatik för de minsta
• Naturen och vi
• Lektid eller sovtid?
• En oväntad skatt i maten