Maskerad handlar om Maxence som är tretton år och bor i Paris, hans pappa har precis omkommit i en arbetsolycka så Maxence bor nu ensam med sin Mamma Muriel. Han går i skolan, har kompisar vid namn Gerard, Jean, Benjamin, Vincent, som till en början flyter ihop för mig. Sorgen efter pappan är inget som egentligen får någon plats i boken, men ändå genomsyrar den hela Maxences vardag, hela hans uppenbarelse. Tankarna fladdrar igenom hans huvud så som tankar fladdrar igenom våra huvuden och Andres Stoopendal fångar den där tankefladdringen på ett strålande sätt. Jag har svårt att följa med i fladdret stundtals, men det är som att allt tankefladder inte går att uppehålla sig vid.

Under min läsning blir jag provocerad av att jag känner ett så starkt motstånd till boken. Det är något som jag väldigt sällan gör. Detta trots att jag både under och efter läsningen tycker att det egentligen är ett genialiskt drag att gestalta Maxences känslomässiga förvirring och tvärhet i formen.

Men trots Maxences uppenbara förvirring finns det en människa med vilja, mål och mening hos honom. Han försöker förhålla sig till sin mamma och den nya relationen de blivit tilldelade. Känslan att vara utelämnad till henne, ansvaret för hur de ska klara sig. Samtidigt får en av Maxences kompisars mamma bröstcancer och trots att det aldrig uttalas kan jag känna skräcken hos Maxence. Han har en distansförälskelse i den jämnåriga franske skådespelaren Jean-Baptiste Maunier, som följer med Maxence in i verkligheten. Relationerna med vännerna fördjupas, sådär som den gör när man håller på att bli vuxen, det är inte bara att hänga och leka längre utan det är att se varandra. Även om Maxences utforskar sin sexualitet och bitvis blir osäker i den upplever jag honom som oerhört modig och stark i relationerna till sina kompisar. När de inte trevar efter varandras kroppar i mörker och i skydd från filmer som går på teven försvinner de in i andra världar. Det är världar av teve- och dataspel, onlinevärldar, böcker av stora författare, filmer som han bär med sig långt efter att de tagit slut, böcker av stora författare, även dessa världar går omlott med verkligheten:

”Jag har tvättat mina händer för länge”, säger jag till Muriel. Hon stryker mina händer med en lätt oro: ”Du måste använda salva om du är så torr!” Jag kliver ut på gatan, en Porsche stannar, jag kastar ut föraren, en ung man och kör iväg. Kör ihjäl några människor på trottoaren (…) Skjuter en prostituerad och stampar sedan sönder henne, blodet skvätter, slår ihjäl ett potentiellt vittne, springer på gatan i riktning mot solen, stjäl en skåpbil, en Dodge Ram som kränger i kurvorna, det är mycket roligt.

Maxence är en, för mig, svår person att komma nära, han har integritet och drar sig undan. Därför ligger den trotsiga distansen emellan oss ända fram till sidan 100 (hela boken är på 167 sidor). Då händer det plötsligt något! Maxence får liv och närhet, som att han hittar något hos sig själv eller som att Andres Stoopendaal hittar något i språket. Eller så hittar jag ett sätt att läsa på. För därefter finns ingen distans och inget trots och jag läser med glädje och hunger igen. Jag upplever det som att Maxence på något sätt förlikar sig med sin situation, kommer ner i sig själv, finner någon slags trygghet i det som är hans vardag. Han kommer närmare sina kompisar, attraktionen emellan honom och dem är inte längre ett hinder, han försöker inte längre att undkomma sin mamma och i och med det möter hon honom med ny respekt. Däremot saknar jag att få se honom liten, känna fasaden rämna, man är inte gammal när man är 13 år. Då behöver man fortfarande få vara liten, då behöver man sin mamma. Och jag önskar att Maxcence slapp vara vuxen hela vägen igenom:

Hon är inte alldeles medvetslös och definitivt inte död, men verkar ändå sova ganska djupt, och jag knuffar väl inte på henne så hårt heller, för egentligen vill jag inte att hon ska vakna för då kanske hon bara skulle börja gräla på mig för att jag varit borta så länge (…) Eller kanske skulle jag inte så mycket som vilja fråga någonting som säga något, något som jag inte annars brukar säga, som att jag älskar henne kanske. För är det inte sådana saker som man borde säga någon gång?

Ändå kan jag inte sätta fingret på vad det är för debut jag har i mina händer. Det känns som att det är en uppgående trend med böcker som naket och romantiskt skildrar unga killars homosexualitet, först ut var Eli Levén som följts åt av Kristofer Folkhammar, Håkan Lindquist och nu även av Andrés Stoopendal. Men Maskerad är inte klar där. Egentligen hatar jag att genrebestämma men jag får inte riktigt fatt i Maskerad och därför behöver jag mer än någonsin ramar att läsa den med och de ramarna saknar jag fortfarande.

Similar Posts:

• Förälskelse – såklart!
• Vårens debutanter 2011
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Vårens litterära höjdpunkt för alla oss som älskar nytt.
• Naken romantik

Juryns motivering lyder:

Eli Levéns roman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är en intensiv och laddad skildring av en ung människas sökande efter identitet och tillhörighet. I ett ständigt växelspel mellan provokation och ömsinthet ömsom viskar ömsom skriker boken

När jag läste Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats första gången drabbade den mig som böcker drabbade mig innan de blev förknippade med plikt. Då skrev jag:

Det finns inget lagom i Eli Levéns debutroman. Det är att leva passionerat och låta omvärlden drabba en, eller att drabba omvärlden. Göra intryck, lämna spår. Därför är kärleksscenerna för mycket, språket för långsökt, sexet för pinsamt nära och detaljerat. Det är kukar och sperma och kiss och att aldrig, aldrig kunna känna så mycket någonsin igen. Och det är befriande för jag är så trött på att läsa tillrättalagda kärleksscener där allt är putsat och rent.

Det är en bok som har växt ännu mer för mig sedan dess. Varje gång jag hör Eli Levén läsa ur den, varje gång jag själv läser i den drabbar den mig igen.

Imorgon har Eli Léven chans på ytterligare ett pris då Borås tidning delar ut sitt debutantpris. Övriga nominerade är Helena Österlund, Anna Ringberg, Stephan Mendel-Enk och Elin Ruuth.

Similar Posts:

• Naken romantik
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Vårens debutanter
• Allt det skitiga finns där, men det vackra finns det med
• Internt tonårstrots

Helena Österlund – Ordet och färgerna.
Juryns motivering: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord”.

Eli Levén – Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats.
Juryns motivering: ”För en roman som känsligt och sårbart gestaltar det riskfyllda spelet mellan självutgivelse och utsatthet”.

Anna Ringberg – Boys.
Juryns motivering: ”För en roman som överraskar oavbrutet och med stark och egen röst sätter det osannolika helt på sin plats”.

Stephan Mendel-Enk – Tre apor.
Juryns motivering: ”För en sammansatt roman med humor och inlevelse skildrar en familje- och kulturgemenskap, präglad av insiktsfull självironi.”

Elin Ruuth – Fara vill.
Juryns motivering: För en roman som med uppdriven känsla för ordens vikt underminerar vardagens konventioner och språkliga förskansningar.

Ordet och färgerna är den enda nominerade diktsamlingen. Det är en diktsamling att lyssna till, fascineras av, känna rytmen av. När jag läste Helena Österlunds bok var min ingång tveksam men den växte med tiden. För Anna C växte den så mycket att Ordet och färgerna fick vara med på hennes årsbästalista: Helena Österlunds bok är vit. Snön är vit. Och snön är bitvis något mycket centralt i Ordet och färgerna. Språkligt enkel men ändå kraftfull dikt som gör sig bra mot tystnaden en juldagsmorgon.

Du är rötterna som sover vid dina fötter och håller jorden på plats har jag älskat så mycket att jag utnämnde den till en av årets bästa böcker 2010. Så skulle min röst hamna på någon av de nominerande så skulle det bli Eli Levén. När jag läste den för dagensbok.com i våras skrev jag: ”Men det som rör mig mest när jag läser Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är bokens känslighet och dess förmåga att blotta. Mitt försvar rämnar och jag är medskyldig. Därför blir Eli Levéns debut till ett behov, något jag inte kan vara utan.”

Boys är det ännu ingen här på dagensbok.com som har läst, men Alice Kassius Eggers skrev så här om boken för Aftonbladet: ”Beskrivningen av Lasses vardag med Boys är imponerande, rent och klart berättas det för mig om saker jag redan vet men aldrig läser om. Den exakta känslan när någon inte beter sig riktigt redig mot ens hund och man vet att nu, nu kommer han surna till.”

Ella läste Tre apor i somras, då skrev hon: ”Tre apor är en träffsäker, finstämd, mörk och ofta rolig uppväxtskildring. Här finns det mycket allmänmänskliga i att förhålla sig till en vardaglig katastrof och att växa upp till en egen individ i förhållande till de olika gemenskaper som erbjuds.”

Elin Ruuths Fara vill gavs ut så tidigt förra året att jag nästan glömt att den lilla gula boken fanns med bland möjliga debutanter till årets pris. För nästan ett år sedan skrev Sigrid: ”Fara vill är ett ständigt speglande. Den är våpig och sminkad, men just som kanske bara inlåst på toaletten är den även självutlämnande och modig, säger sådant man bara borde dela med sig själv.”

På debutantaftonen den 24 februari får vi veta vem av de ovanstående fem som är vinnaren. Men innan dess är det fritt fram att gissa och önska. Vem tror du på?

Similar Posts:

• Katapultpriset till Eli Levén
• Vårens debutanter
• Grattis Helena Österlund
• Vita dikter
• Borås tidnings debutantpris 2012 går till…

Anna Carlén:
Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru
Att läsa Johannes Anyurus prosa blev på sätt och vis en nyupptäckt av hans skrivande för min del. Just nu följer den mig genom de sömnlösa nätterna med sina fladdrande Madridvindar och kvalmiga, svunna Borlängesomrar. Allting; tidpunkter, tankar, rörelser, blandas och löses upp om vartannat i denna poetiska roman.

Ordet och färgerna av Helena Österlund
Helena Österlunds bok är vit. Snön är vit. Och snön är bitvis något mycket centralt i Ordet och färgerna. Språkligt enkel men ändå kraftull dikt som gör sig bra mot tystnaden en juldagsmorgon.

Rädd att flyga av Erica Jong (nyutgåva)
En modern klassiker. Slog ner som en bomb i sin samtid på grund av sin frispråkighet. Och så vidare och så vidare. Idag blir väl ingen direkt chockerad av att läsa om Isadora Wings sexlängtan och avsugningsfantasier, men det betyder inte att Rädd att flyga inte längre är läsvärd. Här ryms, förutom frispråkighet, en historia om att våga, att bli självständig, om en författares kamp mot det vita pappret. Maria Svelands förord och Erica Jongs eget efterord kompletterar och sätter in den moderna klassikern i en välbehövlig backspegel.

Anna Larsson:
Båten av Nam Le
Det har inte funnits någon bok under 2010 som liknat den här. Den berörde mig, låt den beröra dig.

Minnen av Torgny Lindgren
Inte hans bästa, men även en oinspirerad Torgny Lindgren är hästlängder bättre än de flesta. En samling påhitt som känns lite som något han gjort för att slippa förläggarnas tjat om memoarer, men fortfarande något av det bästa som släppts i Sverige 2010.

Blodets meridian av Cormac McCarthy
Ett mästerverk från en av de riktigt stora amerikanska författarna, nu äntligen på svenska.

The Spirit Level; Why Equality is Better For Everyone av Richard Wilkinson och Kate Pickett
Intressanta teorier och fascinerande slutsatser om en möjlig väg till en lyckligare värld.

Björn Waller:
Just Kids av Patti Smith
Rockstjärnebiografier brukar falla i en av två kategorier: den sensationalistiska sex-drugs-rock’n'roll-storyn, och de där som går in på exakt vilken gitarr som användes på vilken låt. Patti Smith, inte olikt Bob Dylan för några år sedan, struntar i vad andra vill veta och skriver vad hon själv vill berätta: om hur hon som tonåring anländer i New York 1967, möter själsfränden Robert Mapplethorpe och kastar sig ut i Upptäckandet. Det är en febril skildring av kärleken – till en älskare, till en vän, till konsten, som borde kännas lika viktig oavsett hur stor fan man är av hennes musik.

2666 av Roberto Bolaño
Jo, jag har tipsat om den tidigare, men nu har den kommit ut på svenska och ni har ingen ursäkt längre. Det här är en av 2000-talets – jo, hela seklet – största romaner, inte bara i omfång, och det finns ingen bokläsare som borde bli missnöjd att hitta den under granen.

En tyst minut av Siegfried Lenz
Bra komplement till den ovanstående tegelstenen, en lätt munsbit efter julmaten, ett värmande sommardopp mitt i ryssvintern… men både mättande och med livsfarliga undersrömmar.

Google-koden av Andreas Ekström
En rättvis men inte okritisk skildring av världens kanske just nu potentiellt mäktigaste företag och deras historia. Information är alltid bättre än konspirationer, även i tomtetider.

Santa Olivia av Jacqueline Carey
Och så avslutar vi med lite lättläst men välskriven dystopiafantasy. Det behövs mer tonårstjejer med superkrafter i dessa post-Buffydagar.

Emelie Novotny:
Alla mina favoritböcker från i år har hjärtan och författarsigneringar på försättsbladet, för att jag tycker om att ha författarhälsningar i mina mest älskade böcker. Det svåra är att på förhand veta vilka böcker som kommer att bli de mest älskade. Alternativet att få alla sina böcker signerade med hjärtan känns lite väl svårt för att det ska vara rimligt. Men i år har jag alltså lyckats utmärkt med mina förhandstippade!

Darling River av Sara Stridsberg
För att ingen får mig att känna mig mer förstådd än Sara Stridsberg. I hennes böcker är jag hemma och jag njuter av varje ord, mening, sida, trots att Darling River är en svart och hemsk bok. Men det svarta och hemska lockar på ett alldeles eget sätt, gör mig liten och stark på samma gång. Ingen behärskar språket som hon, ingen ser på skrivande som hon, ingen skriver så fantastiska romaner som hon. Precis som Sigrid skrev i sin recension här på dagensbok.com så kommer det inte vara svårt att utse detta decenniums bästa bok, det är redan Darling River.

Colosseum, Kolosseum av Anna Hallberg
Jag har inte mycket mer än bläddrat i den här svarta boken, men jag håller den i mina händer, känner den och vet.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén
Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats var omskriven redan långt innan den kom ut, med all rätt! Det är en känslig debut om identitet, känslor, kärlek och en fjäril. Den är poetiskt vacker, lägger sig nära och blir bara bättre och bättre för varje gång jag läser den.

Lina Arvidsson:
Darling River av Sara Stridsberg
Jag tillhör det provokativa släkte som älskade boken Lolita av Nabokov. När jag hörde talas om Sara Stridsbergs bok, att den kunde ses som en fortsättning, var det självklart att det lockade mig. Vad som saknas i Lolita är i mångt och mycket det kvinnliga perspektivet. I Darling River har lolitan vuxit upp. Stridsbergs ord är en bölja av förnimmelser, starka poetiska beskrivningar och öde obehagliga landskap, som jag alltid har trivts väldigt bra i. Via olika gestalter problematiseras önskan att vara liten, omhändertagen, lyckan och även förbannelsen i att aldrig få växa upp.

Lämna mig inte av Stig Sæterbakken
En gul regnkappa som inte går att sudda ut från näthinnan. Den första gången hjärtat krossas. Hur ont det gör, och hur du aldrig kommer att komma över det. Om ungdomen i dig som aldrig dör. Sæterbakkens språk gränsar till det naiva, men det är också lättillgängligheten som får den här boken att ta så hårt. Förklädd till oskuld nästlar den sig in, sticker hål på din godtrohet, vecklar ut världen för dig genom att visa upp en spegel. Det gör ont. Men du har redan hunnit bli förälskad.

Den drunknade av Therese Bohman
Jag vill att en bok ska gripa tag i mig och aldrig släppa. Jag vill att den ska visa mig en sommar så tydligt att jag nästan känner doften av blommorna, erfar värmen, befinner mig med sjöns gulgröna vatten omkring mig. Jag vill att de känslor som förmedlas ska gripa tag i mig, så att jag finner samhörighet med karaktärerna. Jag vill bli överraskad, omtumlad, rysa av oro och blir tårögd av beröringen. ”Jag tog mina favoritstämningar och gjorde en roman av dem”, sa Bohman i porträttet av henne i Svensk bokhandels katalog, och pratade om hur hon gick upp i de stämningar hon beskrev. Kanske visste jag redan där och när jag såg framsidan, att jag skulle ligga vaken till tre bara för att läsa ut den. Den drunknade kastar mina andra bestyr åt sidan och förtrollningen släpper först flera dagar senare.

Maria Carlsson:
Under morgondagens bila av Elfride Jelinek
Poesi är ju inte det Elfride Jelinek brukar förknippas med, men det var faktiskt denna diktsamling hon debuterade med. Under morgondagens bila är svulstig, utsmyckad och sirlig. Egentligen känns den rätt höstig, men jag misstänker att den fungerar nog bra till julmust och risgrynsgröt.

Sjömannen från Gibraltar av Marguerite Duras
Detta tips kanske inte är så mycket för att detta är en så bra bok som det är för att jag alltid, innerligt och för evigt älskar Marguerite Duras sätt att skriva. Då spelar det inte så stor roll att bokens handling är smått oengagerade och att det finns andra böcker av henne som är mycket bättre. Har du läst Duras andra böcker allt för många gånger är det fint med något nytt och då passar Sjömannen från Gibraltar, som utkom på svenska för första gången nu i somras, fint.

Tillflyktens hus av Åsa Nelvin
Jag brukar inte gräma mig over saker, brukar inte älta. Men att jag inte gav en 10 till Åsa Nelvins helt fantastiska bok är inget annat än en skam. Jag ber om ursäkt och uppmanar dig att köpa den till alla du känner i julklapp. Okej?

Stina Sigurdsson:
Mina jultips i år har av en händelse (ännu) inte recenserats på dagensbok.com. För hur gärna vi än vill recensera precis allt, så går det inte att hinna med alla bra och fantastiska böcker på 365 dagar om året.

Mitt lyckliga liv av Rose Lagercrantz
En alldeles, alldeles fantastisk barnbok. Dunne ligger i sin säng och räknar upp alla lyckliga stunder hon har haft i livet. Hon berättar om när hon började skolan och var rädd för att inte få någon kompis, men hon hittade Ella Frida på skolgården och sedan den dagen var de oskiljaktiga. Tills den dagen Ella Frida flyttar till Norrköping och allting blir oerhört ledsamt och sorgesamt. Eva Erikssons bilder är underbara och hela historien gråtknipande fin. Läs, ge bort, läs högt!

Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins
Trilogin om Hungerspelen (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt) är en riktig bladvändare, och nu när man slipper otåligt vänta på nästa del är det dags för läsmaraton. Serien utspelar sig i en avlägsen framtid där en ond huvudstad håller landets övriga distrikt i järnhand, genom att varje år direktsända Hungerspelen: en reality show på liv och död, där barn från varje distrikt kämpar mot varandra tills bara en överlevande återstår.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Jenny Jägerfelds stora förlag ville inte ge ut hennes ungdomsbok. Istället gavs den ut på det lilla förlaget Gilla böcker, och vann Augustpriset. Ha! Och bra är den också. En ungdomsbok som inte känns tillrättalagd som många andra.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Annas bokhylla
• Fjärilen i kvinnors hjärnor
• Ny vecka på dagensbok.com
• Bokmässans 10 i topp

Jag gillar att läsa debutanter, för att de när de är bra ger litteraturen en ny blick eller en ny röst. Precis det upplevde jag när Mattias Ronge läste ur sin Tittaren, där var en blick som gjorde att jag så lätt såg det som huvudpersonen såg. Berättelsen om krishanteraren som krisar precis när han får sitt andra barn lockar inte på samma sätt, men jag kommer fortfarande inte ifrån den scenen då huvudpersonen måste lämna sin korg och fly för att det är två personer före honom i kassan. För att jag var där och upplevde det med honom.

Under kvällen återkom Malin Jacobsson Båth ofta till humorn i debutanternas böcker, att den fanns eller inte fanns, vad som var baktanken med den. Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag refererar aldrig till en bok som rolig. Det är inte därför jag läser. Speciellt inte en bok som Elin Ruuths Fara vill som rör sig, visserligen i något bissart, men framförallt i något som är hårt och ensamt och inte ett dugg roligt.

I Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta, skriver Monica Wilderoth om det hemskaste; systern som dött. Det berör mig på ett sätt som jag inte kan komma undan, för jag skulle inte kunna tänka mig något värre. Det finns ingen människa i världen som jag så desperat inte skulle kunna leva utan som min syster. Det finns ett avgrundsdjup i Monica Wilderoths roman som jag inte kan leva med. Därför vill jag dedikera den boken till min syster, som ett hot. Därför stegade jag iväg och köpte den och lät Monica Wilderoth skriva sin hälsning i den. För att alltid vara medveten.

Helena Österlund med sin Ordet och färgerna (recension kommer) var den enda poeten och det kändes tråkigt. Inte för att jag på rak arm kan föreslå någon poet som kunde ha bytt ut någon av de där historieromanförfattarna som jag blandar ihop med varandra. Precis som alla andra skyller jag på förlagen, att de inte vågar. Jag förstår inte vad rädslan för poesin kommer ifrån, speciellt inte när Helena Österlund läser ur sin rytmiska och upprepande diktsamling. Där finns absolut ingenting att vara rädd för, bara iakttagandet och kännandet av snö och is och vitt och rött och fiskar och kött.

Mot slutet läser Eli Levén ur Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats länge med en röst som är stadig och nära. Trots att jag redan har hört honom läsa flera gånger och själv läst går det upp för mig när jag lyssnar att jag älskar den här boken. Den går rakt in, talar till och berör mig. Sommarkvällen stannar för några minuter och Eli Levéns röst är det enda som existerar.

Självklart är det fler som har debuterat i år än de som var med på Kulturhusets Debutbar, de som vi på dagensbok.com har läst under våren följer nedan:

Monica Wilderoth: Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta

”Det ska sägas genast: om sorg går egentligen inte att säga mycket. Det är inte unikt att känna sorg, men däremot är varje sorg unik. Unik så till vida att hur man än försöker förklara den för någon annan, går det bara nästan. Och när du sen står där med omgivningen runt halsen och alla oroliga som frågar hur mår du, hur känns det? vet du hur det känns, men inte vad du ska säga om det. Det är ju faktiskt din syster…”Läs mer

Eli Levén: Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats

”Det finns en pirrande känsla av förälskelse igenom hela Eli Levéns debutroman. En känsla som får mig att känna, att uppleva, att börja leva. Och det är precis vad jag behöver när det är mitten av mars och vårsolen fortfarande inte värmer. I Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är det Valborg och Sebastian träffar Andreas och blir kär. Det är sådär naivt och pirrigt och fånigt och banalt som…”Läs mer

Elin Ruuth: Fara vill

”Platsen är Malmö, Luleå och någonstans däremellan. Tiden är halvvuxen, en pendel mellan ren nyfikenhet och panikartad rädsla. Fara vill utspelar sig i gränsen mellan flickrum och andrahandskontrakt. Genren är obestämd, kanske poesi, kanske kortprosa. Pronomet är jag. Jaget benämner sig Elin Ruuth. Jaget påminner mig om den märkliga känslan som infann sig under mina sista studieår. Vad är det med dem? Varför…”Läs mer

Diana Janse: En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

”Det känns som en jäkligt knäpp grej. Att frivilligt åka till Afghanistan. Men Diana Janse gjorde det. Hon arbetar som diplomat, och i den här boken skildrar hon sina år i Kabul, den gråaste staden på jorden, där man åker på sightseeingturer till ruiner och samtalar om hur många timmar elektricitet man hade igår. Man träffar krigsherrar som skryter om de framsteg som alldeles uppenbart inte har gjorts och…”Läs mer

Sofie Grevelius: r + n = m

”Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte undan att r + n = m inte ser ut som en bok brukar göra. Och trots att jag egentligen inte vill beskriva verket i icketermer så är det just vad jag gör eftersom boken inte blir en bok eftersom den inte är inbunden…”Läs mer

Andrea Lundgren: I tunga vintrars mage

”Det finns olika sätt att lämna en människa på. En del personer gör det extra märkbart, plötsligt och utan att tveka – ja, helt enkelt jävligt bra. Som karaktärerna i Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage. De lämnar utan att lämna några egentliga förklaringar efter sig, i alla fall som det verkar till en början. Jag tycker om I tunga vintrars mage redan i den inledande delen. Tycker om att det är så enkelt att tänka på den…”Läs mer

Christoffer Carlsson: Fallet Vincent Franke

”Piratförlaget ger ut en debutant – är det något att höja på ögonbrynen åt? Piratförlaget ger ut en debutant som har skrivit en deckare, som dessutom blir ett av veckans boktips i Daniel Sjölins tv-soffa i programmet Babel. Ja, nu börjar det likna något. Jag minns inte riktigt vad det var som fick mig att vilja läsa Fallet Vincent Franke från början. Kanske berodde det på det jag just skrev, att författaren debuterar med något som…” Läs mer

Similar Posts:

• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• ”Vem har patent på den största och mest sanna sorgen?” – intervju med Monica Wilderoth
• Den stora rädslan
• En liten färd mot centrum
• Veckan på dagensbok.com – Bokrea, Monica Wilderoth osv. osv

Sebastian är en fjäril klädd i klänning med lockar och läppstift. Han suger av främmande män på allmänna platser, knarkar och super med tillhörande slagsmål, sex och storslagna romantiska planer. För han vill ha det romantiskt. Andreas är mer tveksam till förhållandet med Sebastian, som att han inte tycker att det är värt det, han säger att killar nog inte är hans grej, undviker, försvinner, kommer tillbaka.

Med sig bär Sebastian Ellie, han har henne inom sig, nära, ingen får veta att hon finns. Hon är en sälbrud, sältjej, sälflicka. Hon är allt det som Sebastian inte är. Hon klättrar alltid högst, är aldrig rädd och drömmer om regn och pistoler.

Sebastian vaknar en vecka senare i sitt rum. Natten behåller något: Ellie. Natten lämnar något: Sebastian. Att vakna är ett misslyckande. Det är inte rätt. Drömmarna kastar sig över honom som vågor och spolar honom kal och fattig, han vaknar ansikte mot ansikte med förlusten det innebär att vara Sebastian.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är en roman om att växa upp, om att ha en väg att gå, om att hitta den sär personen inom sig och våga låta släppa henne fri. Det är en ärlig berättelse som kliver rakt in och drabbar just för att det är ärligheten gentemot sig själv som Sebastian brottas med. Han kan göra historier för sig själv om vem han är, han har pojklådan med kläder för bögklubbar och jobb. Men Ellie talar högre. Hennes röst lägger sig så nära, får mig att känna mig blottad, som att jag vill skyla mig från den här boken. Samtidigt älskar jag nakenheten i den.

Det finns inget lagom i Eli Levéns debutroman. Det är att leva passionerat och låta omvärlden drabba en, eller att drabba omvärlden. Göra intryck, lämna spår. Därför är kärleksscenerna för mycket, språket för långsökt, sexet för pinsamt nära och detaljerat. Det är kukar och sperma och kiss och att aldrig, aldrig kunna känna så mycket någonsin igen. Och det är befriande för jag är så trött på att läsa tillrättalagda kärleksscener där allt är putsat och rent.

Sebastian försöker andas i samma takt som Andreas, som luktar jäst. När Andreas andas låter han som ett hav, han brusar. Sebastian vill försäkra sig: för varje andetag för dig, ett för mig, okej?

Men det som rör mig mest när jag läser Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är bokens känslighet och dess förmåga att blotta. Mitt försvar rämnar och jag är medskyldig. Därför blir Eli Levéns debut till ett behov, något jag inte kan vara utan.

Similar Posts:

• Katapultpriset till Eli Levén
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Vårens debutanter
• Internt tonårstrots
• Jultips 2010