Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

vi växte upp
och frånvarande fäder
var snarast en lag
gjordes om
till något smärtsamt och vackert
som måste avsluta varje film
helst skulle hjälten dö på slutet
eller tyst stolt och hemlighetsfull
rida in i solnedgången och försvinna

Godståg, tillbakablickar och frånvarande fäder, som ”verkar tro / att allt kan göras ogjort / han har glömt / att han redan hälsat på döden en gång / och döden såg sin chans / blåste ut hans hjärta för gott”. Istället vänder sig dikterna till litteraturens hjältar, fadersgestalter i den enda sanna världen, fantasins eller den bortom, diktarens i diktens.

I avlutade dikten Alla var där så möter han i en dröm, på Café Vieux Cimetière, sina livshjältar – och i blickar på dessa döda – ger dem maniska eller av sorgmod subtila slumrande karaktärsdrag. Walt Whitman som sitter och fingrar på en miniatyrkarusell och försöker sätta dit en ängel ”men hon trillar av” – han frågar om Whitman läst Edith Södergran. När diktaren skakar på huvudet läser han högt: ”var lugn mitt barn / det finns ingenting och allt är som du ser / skogen röken och skenornas flykt / men jag längtar till landet som inte är / för allt som är / är jag trött att begära”. En drömdikt som ger liv åt hans språkliga farsor – och som själva är faderlösa, Öijers barndomshjältar; fäder i vad lyriskt bortom. Tillbaks i dåtid för tanken och språket. En underbar långdikt, som ger boken alla färgerna – men drar det fragmentariska och spontana i dess brist på disposition till sken av en ganska skum samling dikter utan relation till varandra. Med andra ord, vad vill Öijer?

Istället får varje dikt ge vad den ensam kan och strömma in och ut och du får ut lite vad som ditt sinne tillåter.

Jag tycker att det känns som att läsa en efterskörd. (Tystnad …) Vilket det givetvis inte bör kännas som.

En samling ointresse för vad nytt – och viljan att hänga med i sin egen konstart. Han ser sitt liv som ett godståg, sitter och räknar vagnarna på en övergiven station; det är natt och han räknar 54, 55, 56 – räknar längtande bort till landet som inte är och aldrig har varit mer än som dikt. Sliten reflektion en spegling bortom vad verkligt. En efterskörd.

Men å andra sidan har många dikter, om än mättat, ett engagerat socialt driv och patos.
”vår kung är ingen kung /drottningen ingen drottning /har aldrig varit / alla vet vad dom är / dom är ett hån mot varje sagobok”. Vilket är i skönt. Dikterna är ganska profana.

all Street
dödens casino
slogs i spillror
finansmännen

satt skrikande på golvet
knuffades och slogs om en skål ris
skjortorna hängde i trasor
revbenen stack ut

Eller i slummer en hämnd.

”dom kom som tjuvar i natten / och fällde den sjuhundraåriga eken / i nästa liv / ska dom hängas i samma träd” Öijer håller ekologins talan, inför människosläktes brott mot naturen. Denna ekologiska dissonans och självförödelse. Och han drömmer sig gärna bort i små fantasifoster – som sagt: ”i varje land / finns ett annat / där inga moln är via sår på himlen / ett handslag gäller / ingen läser andras brev / och varje fiende har tydliga drag /…/ vägarna måste först / be skogen om lov / och tystnaden målar sej vacker /… / jag litar på regnet därute / när det hamrar mot marken / som om det vill gräva upp och rädda / något dyrbart och levande / som stampats ned och gått förlorat”.

Dikter i sorgmod. Eller i djup sorg, ilska och vanmakt – mycket känns ju igen. Vissa dikter upplever jag konventionellt Öijerska, de känns som lästa för länge sedan och skrivna. Samma versmått. Från något konkret i korta hastigt inledande rader, till en lång kraftfull surrealistisk mening, essens skapt av kontrasterna mellan det konkreta och hans symbolik. Drivna med en genial språklig melodi. Redan gjort, dock.

Och synd denna hållning. Att Öijer inte längre vill det han kan, kunde (som han kan). Det är synd.

I stället små pikar till den värld som inte berör honom. Tycks det. En samtid som Öijer finner ödslig och fantasilös och dum. Och visst är den dum. De flesta upplever den så, samhället känns dumt för att det ofta är så. Vi kan ju inte mer än instämma Bruno! Oss främlingar. Vi är främlingar hela bunten. Hej, främling! Jag räknar mina godsvagnar. 34, 35, ett pucko av värde eller utan. Som hellre förkastas och förenklas än kan problematiseras och sättas i konstruktivt sammanhang. Tycks det. Öijer, (fråga Whitman). Tar han sånt för sanning?

Och se där på poesins roll! och språkets behov av förnyelse. Förskjutet därhän, återigen. Tick tack!

Jag har svårt att ta åt mig dessa pikar från ovan. Ovanifrån, hör profet Öijer talar! Kanske dags tycker jag att göra något radikalt åt vad fan som väcker avsky. Poet Öijer är väl med i det här spelet har makt att upphöja och ge kraft åt vår kollektiva sinnlighet? Eller hur?

Hans liv är ett godståg på natten, lika många vagnar som år – han står vid en station och räknar dem. Ungefär som hans diktsamling. Ett godståg.

Jag vill känna ett sammanhang, en konstambition. Och natten viskade Annabel Lee innehåller – visst bra dikter, men uppslängd som en textsamling utan ackord – kanske en snygg bok för vidare recitationsturné? Kanske ger det mening?

Denna efterskörd, att ta betalt för. Diktsamlingen som fick all medial uppmärksamhet i det offentliga i år. Är det då inte i viss mån en anledning till något sammanhängande och viss poäng med framåtrörelse? Nej, istället; ”om du skär tillräckligt djupt / i samhällskroppen stöter du alltid på människoföraktet / gjutet i järnbokstäver / och sammanfattat i en enda rad / arbeta och göra rätt för sej”.

Skär du tillräckligt djupt i Öijers diktsamling – så stöter du på en beskärd del av samma förakt. Gjutna i ord.
Denna motsägelse, Öijer! Poeten har glömt vem han vill vara och vad hans ”fäder” fött i honom. Vad han själv har att förvalta. Och vara lite rädd om.

Istället tycks han vilja bli en bland dem, de geniala teatraliska.

Och vi räknar … 5, 6 godsvagnar till.

Similar Posts:

• Poesi für alle
• En lek med ord
• Allt guld glimmar inte
• Pendlar mellan hopp och förtvivlan
• Frihet, självförtroende, glädje

Idag när jag skriver detta är det dagen före julafton, och jag har ont i halsen och inte alls den energi som skulle krävas för att uppbåda allt. Pappa och jag har ändå flängt runt i Båstad och Boarp för att fixa det sista. Nästan allt finns, inget skall fattas oss. Bara pepparkaksdegen var slut överallt. Tänk! Att en sån sak nästan kan kännas lite skön? Det blir helt enkelt inga hemmabakade pepparkakor, lätt brända i kanterna och mindre kryddiga än de köpta. För pepparkaksdegen tog slut. Ta-daa! Det var inte vi som rådde över det.

Och då har jag inte ens en särskilt stressig jul. Inte en massa barn som ska ha högar med paket för annars börjar de gråta, inte en stor tjock släkt som jag ensam ska laga mat till. Ändå är det stressande. Skitsvårt att inte. För vi vill ju ha det perfekt. Nu är det inte snö till exempel. Det blir ju stressande för en del. Nu har jag ont i halsen till exempel. Just för stunden säger jag nej. Men visst, sen står vi där några timmar senare, höga på socker och tjatiga visor och slåss mot rocky road och knäck som bränner fast. Ont i halsen eller ej, ska vi slå vad att det blir så? För det ääär ju bara en gång om året… God jul! Jobba på o-stressen.

Denna, årets sista vecka, började med att Håkan läst Bruno K. Öijers diktsamling Och natten viskade Annabel Lee. ”Och den är ju bra, såklart. Diktsamlingen är med betoning på en samling av dikter — jag ser ingen helhet, mer än den i varje dikt — en Öijersk antoning. Ett diktande som är — som det var och alltid varit. Underbar .. men.. nya landskap?” funderar Håkan.

På julafton skriver Cecilia om Modernistas nyutgåva av Dickens En julsaga. ”En julklassiker som är klassiker av en anledning: den är riktigt bra! Originalberättelsen förtjänar sin läsning eftersom den innehåller fler djup än de populärkulturella versionerna.”

Till juldagen har Tone läst Vi från Jedwabne av Anna Bikont. Ett stycke lysande reportagekonst om Förintelsen och den fortfarande livaktiga antisemitismen.

Annandagen bjuder på Joels recension av Generation 64, om världens mest sålda hemdator, skriven av Jimmy Wilhelmsson och Kenneth Grönwall. ”En madeleinekaka för mig som hade en sådan maskin när det begav sig”, säger Joel, och ger boken betyget 6.

Veckan avslutas med att Nina skriver om Johan Kindes Passera denna natt, som hon tycker är ”en utlämnande självbiografi som tyvärr aldrig griper tag”.

Similar Posts:

• ”hantverk för ro och revolution”
• Korta romaner för försvunna mellandagar
• Vecka 46: Jag får inte plats med fler böcker nu
• Tröttsam natt
• "Men klockorna dom tickar, allt underbart är kort, så låt champagnen flöda, för snart har livet gått …"

Jag och Lisa kommer bara till andra våningen, sen säger jag att jag inte kan gå högre upp: jag får inte plats med fler böcker nu. Jag har plockat på mig, inte minst av de egendesignade supertjusiga tygkassarna. Det finns nya böcker, och det finns begagnade böcker. Det finns böcker om allt: historisk bok om sex i serieformat, obskyra fotoböcker, vykort, muggar, utan att göra avkall på mängden böcker. Det finns arkivering av böcker, bestsellers, icke bestsellers. Och det vimlar av personal; kunnig personal, som gärna hjälper mig att hitta rätt. Varför finns inte såna här bokhandlar i Sverige?

Vi måste inte vara stora, större, störst, jag saknar bara engagemanget. Egenheten. Passionen. Finns det inga bokhandlar som startar för att folk gillar böcker? Finns inte tron att svenskar gillar böcker? Måste jag beställa allt som är lite udda, lite utanför normen, på internet?

I veckan har vi som vanligt läst massor av böcker och skrivit om, för er skull. Och om du inte får plats med fler: glöm inte att det går att låna på biblioteket… Veckan börjar med Ninas recension av Inventering, av Erlend Loe. Hon kallar den ”en lite absurd pärla om vad som kan hända när en poet går överstyr”.

Imorgon skriver Annika om Eldkastarna av Rachel Kushner. En roman om konstkretsar i 70-talets USA blandat med 20-tal och futurism i Italien. ”Intressant och välskriven men lite väl pretentiös på sina ställen, kanhända”, hälsar Annika, som ger en sexa.

På onsdag skriver Anna Liv om Kära Döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak. Det är en tröstebok för unga som handlar döden. Det är en bok fylld av känslor, bearbetning och en öppning ut ur tunneln. Flytande akvareller paras med texter som skriker av sorg, en röst som försöker sätta ord på hur det är att vara med om en stor förlust.

På torsdag skriver Daniel om Sjóns Máni Steinn – Pojken som inte fanns. Sextonåriga Máni Steinn lever i Reykjavik 1918. Både poetiskt och ultrarealistiskt om spanska sjukan, biograffilmer och sex med andra män.

På fredag är det David Mitchells The Bone Clocks som recenseras av Tomas. En roman som målar med stora penseldrag – vi följer huvudpersonen Holly Sykes liv under sextio år medan den västerländska civilisationen går under och en metafysisk gänguppgörelse utspelar sig i de fördolda – samtidigt som den lyckas mejsla ut fängslande och trovärdiga karaktärer som med vedmod lämnas i sticket efter avslutad läsning.

Och på lördag blir det sextema! Det ni, kan vi väl behöva nu när november är gråare än nånsin och det ibland tycks nästan omöjligt att komma upp ur sängen… Recensioner av nya heta alster utlovas!

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Om att mista, sakna och gå vidare i livet
• Vecka 52: Stressen för att inte stressa
• Vecka 37 på dagensbok.com: Ännu mer nordisk litteratur
• Outsiders

Jeanne d´Arc var tretton år gammal när hon lyckades övertyga det franska hovet att befria Orléans från engelsmännen. Så det gjorde de. Och lyckades. Hon påstod nämligen att hon hörde himmelska röster, som vi vet – hon var av Gud befalld. Eller hur man vill uttrycka det. I alla fall så gick det inte allt för väl för henne som människa. Hon blev en härförare, men tillfångatagen bara 19 år gammal och bränd på bål för kätteri. 30 maj 1421. Det franska hovet övergav henne inför domen, det politiska syftet gick förlorat en liten bit utanför Paris, dagen då bondflickan brann. Att hon blev dömd till kätteri var den underliggande slutsatsen: att Gud talade för Frankrike, Gud var på deras sida. Så efter ett skådespel av tortyr och domstol brände man upp henne. Vi vet ju detta. Men efter hennes död hände det något. Franska hovet, kyrkan och folket såg värde i hennes död och lyckades med tiden få påven att ogiltigförklara domen. Lite för sent för Jeanne d´Arc, men som död blev hon politiskt och nationalistiskt värdeladdad, nu Frankrikes nationalhelgon. Hennes martyrdöd var och är en källa av kraft för den romersk-katolska kyrkan, men även för nationalister, kvinnorörelser, liberaler, socialister och så vidare. Alla tycks hämta värde i hennes död. I ”Bigmouth stikes again” sjunger Morrissey: ”And now I know how Joan of Arc felt / As the flames rose to her roman nose / And her Walkman started to melt.” Detta kan man tolka hur som helst, men för mig är det en knivskarp avväpning av en tröttsam martyrsymbol.

Den ädla döden är en bok som ställer västvärlden helt näck inför viljan att framställa islam som ”våldets religion”. Ska vårt språk verkligen tillåtas nyttjas i dessa lekar, för politiska övergrepp, för mord och död? Bestäm du. Läs Michael Azar. Han är grym. Han nöjer sig inte med att avväpna kristendomen, vår världsliga självbild, och ställa den naken, nej, han är mer subtil än så. Med en humanistisk kampvilja, kan han med enkla ord visa på västvärldens historierevisionism. Dessa lögner som fyller våra mord med motiv och andras helt utan. Historiska figurer vi läst om är ofta just revisionistiska myter, till för att upphöja västvärldens idé- och krigsmonopol.

Men martyrdyrkan är samtidigt mänskligt. Personligen är de flesta av mina hjältar döda. För som död slutar de pladdra och jag får ett begränsat omfång av tankar. Martyr i skrift, eller bara död av en överdos heroin på ett dass i Paris. Respekt.

Hur som helst.

Snart är det sjätte juni. Sveriges nationaldag. En helgdag till att fira vår befrielse från alla länder som Sverige med våld och kolonialt leende erövrat ovanifrån och tvingat svenskt. Sverigedemokraterna spelar detta lilla nationalistiska spel i ett land som egentligen inte har någon befrielse att fira. Vem är martyren? Om man på allvar är Sverigedemokrat bör man väl skämmas och känna skuld. Själv har jag inget gemensamt med Gustav Vasa. (Och brukade man inte gå ut och slåss mot nazister på Karl XII:s dödsdag? Där finns min relation till en svensk nationsidentitet.) I alla fall kan de med retorik och sagor leka nationalister och vidare driva sin rasidealism i en nation baserad på invandring. Hur? Ingen aning. Sverige är en abstraktion för mig.

Men hur har man genom historien motiverat mord för en ”god” sak? Azar börjar med Sokrates. Och Jesus. Båda blev dödade av världslig makt skrämd av deras sanning. Eller för att vara med konkret: mordet på Jesus är tagen direkt från Sokrates död, fast med en mystisk knorr på slutet. Sokrates efterföljare och lärjungar fortsatte utveckla hans idévärld och fram växte den vetenskapliga filosofin. Jesus död markerar början på vår tideräkning och kristendomens födelse. De dödade Jesus, efter tre dagar återuppstånden som bevis på att ingen världslig makt kan döda det gudomliga. Han återuppstod för att styrka sin predikan. Jesus martyrdöd var Guds lilla tokiga plan för att giva de förkastade en möjlighet till himmelriket. Och med det gav han kristendomen en kollektiv arvsskuld att beakta och betala tillbaka. Med den – krig, folkmord och kolonialism – motiverade som en god självklarhet. Varsågod, eller fuck off liksom …

Genom Jesus död befrias mänskligheten från sina gamla försyndelser, men endast till priset av att själva befrielsen sätts upp på skuldkontot. Hur ska människan någonsin kunna rentvå sina av Jesus blod nedsolkade händer?

I början stod kristendomen själv inför en världslig övermakt som inte accepterade Jesus lära och följare. Som tidig kristen fick man välja mellan att förneka Gud inför makten, och med det leva ett evigt efterliv i ett ganska odefinierat men plågsamt helvete; eller att inte lyda staten, inte erkänna deras gudar och världsliga makt – och därmed riskera att bli torterad och mördad. Men de som höll fast vid sin tro och gick i döden för sin övertygelse blev martyrer för de levande. De döda är sedan lätta att klä ut och klä om.

Michael Azar är idéhistoriker och boken är akademisk och vetenskapligt förankrad. Därmed inte sagt att Azars bok saknar politisk sprängkraft. Hans språk är dynamiskt och lättläst, vackert och skiftande. Ibland sätter han språklig prägel på ett resonemang, fullföljer ålderdomliga tankar med ålderdomligt språk. Hur han använder språket är vad som gör boken än mer intressant. Språket träder utanför det traditionellt akademiska, men behåller samtidigt ett vetenskapligt förtroende. Boken är en omfångsrik källa till att avväpna nutida puckon. Och som Azars mentor, Sven-Eric Liedman, är han inte alls rädd för samhällskritik. Han låter sig inte avgränsas med ett konstaterande, utan sätter martyrdyrkandet i modern kontext och visar hur martyrer förvanskas till i princip vad som helst när som helst. Martyren är död, hennes död utnyttjas som bevis för sanning – vad martyren dog för – blir ett vapen. En kraft att hänvisa till, i krig och för vilket jävla anspråk som helst. Det ger suveränitet över fienden.

Azar bygger upp en historisk exposé, som visar hur martyrdyrkan genomsyrat västvärldens historieskrivning. Martyrer är kollektiva minnen, förvanskade till sin absurditet – men finns djupodlat i språkbruk, politisk retorik och hur vi med hjälp av dessa minnesfundament kan motivera världskrig, förintelse och död. Israels hemliga kärnvapenprogram döptes efter den bibliska hjälten och martyren Simson (The Samson option), en martyrsymbolik som hot – om ni utplånar oss kan vi i alla fall bomba skiten av jorden först, och utplåna utplånaren också. En sandlådalek med massförstörelsevapen. I denna lek finns många aktörer, med egna martyrer och historiska sagor. En röd knapp att trycka på med motiv från de döda. Martyrer ger minnesbilder till sagan, myten och nationen. Martyren som minne, fixerad och genom sin död för sin övertygelse blir hon ett känsloladdat historiskt kollektivt minne och vapen, en död kropp att göra vad man vill med. Ett verktyg till att ställa moral åt sidan för sanningen. Den enda. Vilken av alla sanningar det än må vara.

Michael Azar har sina martyrer. Det har vi alla. Men läs boken och se igenom sagorna. Det vore ju kul om nationalism och rasism med ”goda” motiv slutar sabba Sverige. Och om man fortfarande vill kalla islam för en våldsam religion, bör man väl i ärlighetens namn kalla kristendomen för kolonialismens och folkmordens.

Tack Michael Azar!

jeanne d´arc! jeanne d´arc!
de kommer tända eld på världen
skrik till röken
att du älskar vattnet
att himlen är en bordell
de kommer att kasta din aska över seine
som ett sorgflor
som ett sorgflor, jeanne…
(Bruno K. Öijer)

Similar Posts:

• Trovärdiga ögon
• Ars moriendi – konsten att dö
• Vem var den där Jesus egentligen?
• En historisk Jesus
• Sartre och kriget i Irak

- Nja, man är ju inte direkt underbarn när man är 42, så det tänker jag nog inte så mycket på.

- Kristina Lugn skrev i en gammal recension av Kött (Expressen 21 maj 1991) att du drog nytta av att du hade det så lätt för dig. Hon menade att du skulle bli en verkligt betydande poet när din begåvning började bjuda dig motstånd på allvar. Har det hänt tycker du?

- Det var insiktsfullt skrivet av Kristina Lugn. Jag var mycket latare och nöjdare med mig själv då än vad jag är nu. Det där med motstånd är viktigt. Livet bjuder automatiskt på en massa motstånd och dessutom har jag nog tvingat mig själv in i en massa situationer där det har uppstått motstånd, till exempel att börja göra film trots att jag inte kunde någonting. Jag tycker att jag lyckas bäst när jag arbetar med någonting som är svårt, när det blir en strid mellan mig och materialet, ämnet, till exempel mellan mig och döden.

- I din senaste bok både citeras och omnämns texter ur Bibeln. Så har det varit genom hela ditt författarskap. Hur tänker du kring det?

- Inget jag tänker på. Det bara blir så.

- Du har valt att använda ditt eget namn i Döden & Co. Det finns även många likheter med ditt liv samtidigt som det finns tydliga skillnader. Varför har du valt att göra så?

- Det är inte mitt eget namn. Huvudpersonen heter Lucas, jag heter Lukas. Det är en liten skillnad men små skillnader är viktiga. Jag intresserar mig mycket för de små skillnaderna, och i likhet med romanens huvudperson fantiserar jag ofta om hur mitt liv skulle ha sett ut idag om bara någon liten grej i mitt förflutna hade förändrats. Jag kan även uppleva att jag har en massa parallella liv runt omkring mig, som till exempel den ganska dysfunktionelle Lucas med c. Jag är absolut inte han, men jag hade kanske kunnat vara han om tre-fyra saker hade varit annorlunda. Jag känner en oerhörd ömhet när jag tänker på honom.

I största allmänhet tror jag på en litteratur som baserar sig på total identifikation. Det är inte nödvändigtvis samma sak som att skriva självbiografiskt, men jag tror att en författare, precis som en skådespelare, måste känna sig 100% närvarande i de personer han eller hon skriver. Som till exempel Sofi Oksanen eller Marcel Proust eller Herta Müller. Jag tror absolut inte att vartenda ord i deras böcker är sant och självupplevt, men jag upplever starkt att de identifierar sig fullständigt med sina karaktärer.

Jag har svårt för litteratur som känns alltför påhittad och konstruerad. Eller i och för sig, som ren underhållning kan jag tycka att det är kul att läsa en deckare eller en historisk roman eller något sådant, men jag blir bara berörd på djupet när jag känner att jag läser någonting som kommer från någons hjärta (som till exempel de ovan nämnda författarna).

- Vad finns det för skillnader i ditt sätt att arbeta när du skriver manus för film jämfört med när du skriver romanmanus?

- När jag skriver en bok är texten färdig när den är färdig. Ett filmmanus är bara en skiss. Det är också lättare att vara subjektiv i en bok, lättare att skriva vad någon tänker och känner. En bok är bättre än en film på att skildra vad som rör sig inuti en människa.

- Vad driver dig att skriva böcker nu för tiden? Är det någon skillnad mot för tjugo år sedan?

- Nej, det är nog ungefär samma tvång som driver mig, men kanske använder jag hjärnan lite mer nuförtiden, tidigare följde jag nog enbart min intuition (och den ledde mig ofta helt fel). Jag har sent omsider kommit fram till att man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver.

- Vilken av dina böcker tycker du själv bäst om och varför?

- Döden & Co, för att den är bäst och för att den var roligast att skriva. Vilket kanske kan låta konstigt, eftersom det är en ganska sorglig bok, men det kanske har något att göra med det där motståndet som Lugn pratade om, att det är roligt när det är som en brottningsmatch, det blir något slags adrenalin.

- Det nämns en hel del författare och andra romaner i din roman Döden & Co. Vilka författare inspireras du av i ditt skrivande?

- Att skriva är som att vara en del i ett samtal. Man pratar med sin omgivning, man pratar med sina framtida läsare, man pratar med andra författare, det är en ständigt pågående dialog, och det skiftar hela tiden vem det är man pratar med.

När jag var yngre var det nästan bara poeter som jag pratade med (och ibland, tyvärr, försökte härma) – Gunnar Ekelöf, Bruno K Öijer, Michael Strunge, Ann Jäderlund, Göran Sonnevi, Kristian Lundberg. Nu är det nästan bara romanförfattare, till exempel Marcel Proust och Marguerite Duras, men även en och annan poet, till exempel Anna Achmatova och Sylvia Plath. Just idag läser jag Anne Franks dagbok, den är mycket fascinerande, på en massa olika sätt.

- Döden & Co handlar mycket om döden och ensamhet, när vi läser den märker vi hur vi blir tunga i sinnet. Var den tung att jobba med?

- Hur man reagerar på den är nog olika, jag har hört många som blir glada av den. Själv hade jag väldigt roligt när jag arbetade med den. Jag tycker att det finns mycket humor och liv i sådana tunga saker som döden och allt det absurda i tillvaron. Jag känner mig själv väldigt levande och närvarande när döden finns i närheten. Och så kändes det hela tiden när jag skrev boken, att döden fanns tätt intill mig, min egen död, min pappas död, alla människors död. En annan anledning till att den var rolig att arbeta med kan ha varit kontrasten mot att göra film: det var en befrielse att skriva rakt på sak om vad som pågår inuti huvudpersonen, hans tankar, idéer, drömmar, fantasier. Jag har upplevt det som en begränsning när jag gjort film att jag varit fast i den synliga världen, att jag har haft svårt att komma in i karaktärernas huvuden.

Men missförstå mig inte, jag tycker inte att det är ”fel” att ni blir deppiga av boken, alla måste få reagera på sitt sätt, det finns ingen objektiv läsning, man måste alltid utgå från sig själv. Så har det alltid varit med mina filmer också, att människor reagerar på väldigt olika sätt, och det har jag alltid varit glad över.

- Vad tror du själv händer när man dör?

- Man kommer till himlen.

Fotograf: Per-Anders Jörgensen

Similar Posts:

• En poetik att lyssna till
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!
• Lite lyckopirr i höstmörkret
• I huvudet på Bodil Malmsten
• På Dödens ö spelas Mahlers sexa

Det är dikter om sorgen, smärtan, ensamheten. Om saknaden och om döden.

Men också om livet, hoppet, kärleken och drömmarna. Om allt det vackra, om allt det mörka.

Med det karakteristiskt öijerska: det personliga tilltalet; jag Â… du Â…

Och jag kan inte låta bli att föreställa mig, att formligen höra, Öijer själv läsa upp sina dikter, på sitt mycket särpräglade vis.

Svart som silver. God som guld.

Similar Posts:

• Ouppdaterad men återuppstånden rockpoet
• Lite lyckopirr i höstmörkret
• Utmärkt röra eller sorglig soppa?
• Pendlar mellan hopp och förtvivlan
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna

Och jag tycker de liknar vita blomblad där de faller, prästkragedikter. Där faller en dikt och så nästa och nästa och nästa och jag älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar … älskar inte. Älskar framför allt inte ord som fossiler, kristaller, andetag och fåglar. Arkitektur i ljus och stjärnor och lungor och den något glasaktiga, sötslippriga ton som likt en främlings hand vill trösta den som gått vilse, trösta på ett alltför plikttroget vis. De vackra orden känns visserligen välmenande, men i sin hopsättning ofta överbelastade och inte helt ärliga.

Och jag älskar inte heller att jag inte förstår om det här är en diktsamling eller bara en samling dikter. Kanske att det bildas lösryckta sammanhang av sig självt, bara man väljer ut tillräckligt många dikter ur sin byrålåda – kanske handlar de alla till stor del om samma sak? Men förmodligen är detta en uttänkt strategi ifrån Johanssons sida, att göra en slumpvis sammansättning av en rad texter. Strategi och slump alltså, två ord som tillsammans inte kan utgöra något annat än en grov motsättning. En uttänkt röra skulle man också kunna kalla Kapslar.

Men är det en utmärkt röra eller en sorglig soppa?

Ambivalensen inställer sig hela tiden. För nog är det väl så, att bra litteratur nästan alltid är provocerande, gnagande och inte alls perfekt. Perfekt är tråkigt! Och jag älskar, älskar, älskar den här diktsamlingen/samlingen dikter för att den är något särskilt, att den spretar och att den inte vill likna något annat och inte heller gör det. Sedan kan andra recensenter referera till en lång rad betydande herrar som Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer, Pär Hansson, Erik Lindegren, Lars Norén och Gunnar Harding. Själv tycker jag det är en viktig poäng att understryka den inverkan tiden har på en författares verk. Vilken historisk författare jämfördes till exempel Homeros med? Varför kan Johansson inte skriva en Tranströmerliknande dikt utan att den ska refereras till Tranströmer? Johansson skriver på sitt eget språk (eller, om man så vill, på allas vårt gemensamma språk), självklart har han influerats av många, men det har även Tranströmer. Den svenska litteraturen började faktiskt inte med honom.

Peter Høeg belyser litteraturens tidsproblematik genom att ödmjukt tala om sitt skrivande som ett kollektivt skrivande. Han håller i pennan, men det är vi som lever nu och som har levat, och kanske även de som kommer att leva, som skrivit hans böcker; alla är vi en del av dem. Han skulle aldrig ha kunnat skriva dem på egen hand.

Tidens gång är en viktig beståndsdel även i Kapslar. Kapseln är en vilja att skapa ett nu. Johansson vill göra rent dikthus, städa bort historiens bojor och samtidigt låta vägen ligga öppen för framtiden. Han vill kunna börja om på nytt, vara ett tabula rasa och samtidigt låta andra göra om precis samma sak. Det är också tillåtet att skicka in så kallat kapselmaterial till Johanssons nättidskrift, och själv och tillsammans (om)skapa Kapslar.

Om eftervärlden ska vara ett barn av/ vår tid måste vi äta efterbörden, göra helt rent efter oss.

Slutligen går det inte annat än att älska många av de kortare kapseldikter som i sin tuktade komprimering känns som att få cirka tusen kilowatt i ögonen – att vilja gråta.

Similar Posts:

• Lättillgängligt oåtkomligt
• Grattis Elsie Johansson
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Lite lyckopirr i höstmörkret

På senare år har asiatisk kultur och estetik fascinerat inte bara mig, utan stora delar av västvärlden som har tagit emot asiatisk (främst japansk) film- och serietidningskultur med öppna armar: t.ex. i form av brutalt vackra actionsagor på film, hisnande skräckfilmer, manga och anime o.s.v.

Så, vad har denna kinesiska diktsamling att tillföra i denna strida flod av asiatisk kulturinvasion? En hel del, skulle jag vilja säga efter att ha läst Lek för själar.

Bei Dao är för mig en ny, och mycket angenäm bekantskap. I och med denna diktsamling finns alla hans hittills publicerade dikter utgivna i svensk tolkning. Bei Dao föddes 1949 i Kina och började skriva poesi på 1970-talet. Men det var först 1979, några år efter kulturrevolutionen som han kunde börja publicera sina dikter. Efter massakern på Himmelska Fridens torg den 4 juni 1989 har han tvingats leva i exil. Han lever numera i USA.

Jag läser Bei Daos dikter till största del helt utan att tänka på den historiska och politiska kontext som tornar upp sig som en mörkt skuggad bakgrund i hans liv och fosterland. Och det fungerar alldeles utmärkt. Det politiska temat framträder inte särskilt övertydligt, om man inte väljer att läsa dikterna med politiskt färgade läsglasögon.

Lek för själar innehåller 111 sidor vacker och osentimental poesi. Nästan alla dikter omfattar en sida. Det är en annorlunda diktsamling, i positiv bemärkelse. Till varje dikt får man såväl det kinesiska originalet på en egen sida som den svenska tolkningen på en annan. De kinesiska tecknen utgör en estetisk skönhet och är roliga att betrakta, även för oss som inte behärskar ett ord kinesiska. Översättningen verkar fungera bra. Jag hakar åtminstone inte upp mig på några språkliga tokigheter.

Om jag ska försöka placera Bei Dao i något fack, med förenklad etikettering skulle jag kalla honom en kinesisk Tranströmer. Fascinerande bilder och spännande, välavvägda metaforer vävs in i varandra på ett effektfullt sätt. Ibland är de smått surrealistiska och de ställer rätt höga krav på läsaren. Dock ska man inte låta sig gå i den fälla som jag kan komma på mig själv med att göra när jag läser. Nämligen: man ska inte alltid försöka förstå och begripa poesin.

Poesi kan bara få vara. Låt den flyta fritt in i dig! Det är när jag gör detta som Bei Daos dikter fungerar som bäst. Orden och bilderna rinner in i mig som en frisk vårflod och jag känner mig berörd, samtidigt berikad och begeistrad:

saxofonsolot
väver regnet till natt
lampskenet vävs till ett tempel

Dikterna påminner lite om haikudikter på det sätt att de är lugna, tillbakalutade och insiktsfullt betraktande. Det känns som en speciell, asiatisk och visdomlig ton infinner sig. Språket är lekfullt, originellt och vackert. Dikterna är ofta tankeväckande och behandlar skilda ämnen som historia, ursprung, avsked, ensamhet.

Framför allt tar många dikter upp människornas existens, samt vikten av kommunikation i det rollspel som vi alla ingår i. Och möjligheterna till rollbyte som vi har, samtidigt som vi kan klara av att spela flera roller samtidigt. Bei Dao tar bl.a. upp konstellationer som aktör–regissör-publik, elev-lärare, författare-läsare, avsändare-adressat:

jag vet att i morgon bitti
väntar reparatören i portgången
han har sitt landskap med sig
när porten öppnas byter han plats med mig
och vandrar in i boken

Tidsperspektivet är intressant placerat i fokus av många av dikterna – det alltid undflyende nuet kontrasteras mot det redan förflutna:

en fjäril svävar över
historiens väldiga mummel
jag älskar detta ögonblick
lik en tvättlina som sträcks mot det förgångna
och den stormiga morgondagen

Generationsbyten, sorger och lärdomar passerar oundvikligen, men det viktigaste är ständigt språket och att kommunikation uppstår.

I dikterna passerar dessutom gamla välbekanta symboler som himlakroppar, väder och natur i nya fräscha poetiska dräkter. Många dikter är metapoetiska – d.v.s. dikter som handlar om poesi och författande:

att börja på en ny strof
är som att dra ut en skrivbordslåda utan drömmar
alla springor fylls
med kärleksaktens andetag

Det är dikter som är öppna, dikter som lämnar mycket till mig som läsare. Jag blir som läsare medskapare. Bildspråket är som ett imponerande och överraskande kinesiskt fyrverkeri, där det hela tiden känns som om bilderna verkligen innehåller mening och substans och inte bara tomma, snygga och coola skal. Språket är lätt att läsa, men om man vill ha tydliga budskap eller enkla svar så bör man leta någon annanstans. Man kastas från ett perspektiv till ett annat i en och samma dikt. Detta är också det enda som drar ner betyget något – nämligen att det ibland blir lite svårt att hänga med i svängarna. Kasten blir lite väl tvära vid några enstaka tillfällen och då blir poesin spretig, osammanhängande och svår att ta till sig. Man kan då inte rå för att man frågar sig vad som egentligen menas. Diktsamlingen tappar lite av sin rapphet och planar ut lite mot slutet, men håller i övrigt imponerande hög klass.

Om man, som undertecknad, gillar Tranströmer och Öijer kan man med stor sannolikhet finna stor behållning även hos Bei Dao. Om man däremot önskar mer direkt och lättolkad poesi, fri från metaforer och bilder så ska man hålla sig borta. Det här är ett galet uppfriskande rus. Luta dig tillbaka och njut av åkturen!

Similar Posts:

• Poesi für alle
• En gång till?
• Dikt värd översättning
• Kartriterskan och alla känslorna på en och samma gång
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin

Men diktsamlingen inbjuder till återläsning och att man ska finna ett sätt att läsa, få någorlunda sammanhang i läsningen, bland annat upptäckte jag att njutbarheten ökade om jag delade upp den nedre och den övre texten för sig. Den nedre som behandlar arkivet, ett förflutet och den övre som behandlar mera nuhändelser. Jag gillar Burner ju mer jag läser den, fast det finns inget påtagligt i det gillandet, utan det är mera fragmentariskt, inget starkt diktjag framträder eller något annat sådant traditionellt, utan det är mer ickedefinitioner som tar form, vad samlingen saknar; bilder, metaforer eller andra stildrag, som jag vill dra fram, inget budskap, men dock ett ställningstagande, för flykten och en energi som kommer fram om man läser texten om och om igen.

Arkivdelen är den som har tydligast röst och den tycker jag bäst om, med sin antinamedropping eller vad jag ska kalla det, när poeter som Ekeklöf och Saarikoski radas upp som frågetecken. Om den nu inte har allt det i vanlig mening, som jag säger, ett poesisignalement; metaforer, bilder eller poetisk kraft, så har den i alla fall en historia eller snarare tre historier eller ännu fler.

Arkivet innehåller till att börja med en tågresa från "…då min pappa tjänstegjorde som tolk på ett av tysktågen genom Sverige" Den övre innehåller ett graffitiverk och ett inbrott på en bensinmack. För övrigt verkar detta skildras från ett spårvagnsfönster i Gamlestaden, Skf-tegelklossen är med och ger det lokalfärg, samtidigt som andra ickerumsliga referenser dimper ned bland orden; en graffititidning och en musikkonstnär, poeterna jag talade om, citat … Sådant kryddar och fragmenterar.

På något sätt, om jag skulle kunna definiera poesi, skulle jag icke kalla detta poesi, men det kan jag inte och det finns en uppenbar känsla för ord i verket som inbjuder till tolkning av texten och läsningen, men den egentliga behållningen är "prosa", skissen "arkiv" och så den där undanglidande känslan, då han leker med ord och citerar folk och samlar på ord och vill skriva och planerar en diktsamling. Men kanske arkiv-delen skulle vara inget utan de andra fragmentariska delarna?

Planeringen av verket ingår också liksom i verket och det är Skf och Jocke Berg och Bruno K Öijer som citeras. Det ger samlingen en tidsfärg snarare än dikten i sig, tycker jag. Sista raden är en banal, men ändå kongenial sammanfattning av diktsamlingen Burner: brännare, låga, brinna på engelska och som på svenska kanske kan läsas som något motsatt: Bur ner eller kanske som på framsidans spegelvända staty: Renrub. Raden är i alla fall "det handlar om att springa".

Similar Posts:

• En ord Szavak maskin Gép
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson
• Ouppdaterad men återuppstånden rockpoet
• Lekfull väg mot ensamhetens kärna
• Pendlar mellan hopp och förtvivlan