Jans föräldrar Alva och Gunnar Myrdal var den svenska socialdemokratins starkast lysande stjärnor under förra seklet. De var inte bara ivriga folkhemsbyggare, utan gjorde även glänsande karriärer internationellt, bland annat inom FN och Unesco. Gunnar tilldelades vidare Nobelpriset i ekonomi 1974 och 1982 belönades Alva för sitt nedrustningsarbete med utmärkelsen Nobels fredspris.

Sonens offentliga avrättning av föräldrarna skakade om hela svenska folket och raserade utan pardon deras dittills orubbligt goda rykte. Boken cementerade bilden av dem som iskalla, förljugna och makthungriga. Fallet blev skyhögt och de hämtade sig aldrig. Alva avled 1986 och Gunnar ett år senare. Att Jans båda systrar Sissela Bok och Kaj Fölster ger en helt annan bild av modern i sina självbiografiska böcker Alva: ett kvinnoliv respektive De tre löven:en myrdalsk efterskrift tycks inte gjort nämnvärd skillnad i det allmänna medvetandet.

Eftersom paret Myrdal hade för vana att kopiera avsända brev med karbonpapper är det inte bara Jans brev som bevarats, utan också Alvas och Gunnars svarsbrev. Det var Alva Myrdals uttryckliga önskan att Jans version inte skulle förbli oemotsagd. Utgivningen är ett samarbete mellan Kaj Fölster och Jans son Janken Myrdal, vilka också har skrivit ett för- respektive efterord.

Breven är sannerligen dynamit! De sträcker sig från 1929 och ända in på 1960-talet och förmedlar en allt annat än smickrande bild av Jan. Han ger ett omoget, egocentriskt, överspänt, aggressivt och bortskämt intryck, säger sig hata allt och alla och har fäbless för auktoritära diktaturer. Stalin, Nietzsche, senare även Mao är Jans ledstjärnor. Redan i 17-årsåldern slutar han skolan och flyttar hemifrån.

Jan har siktet inställt på att bli en betydande författare och vägrar ta ett brödjobb, eftersom han anser detta skadligt för hans kreativitet. Han ser konspirationer lite varstans och är förvissad om att han motarbetas av mäktiga krafter. Jans behov av pengar är ett återkommande tema i breven. Föräldrarna bistår sonen med pengar långt in på 1960-talet, även efter det att han gift sig. Alva stöttar också tålmodigt hans skrivövningar i engagerade brev poststämplade i New York, Paris, Genève, New Delhi respektive Stockholm.

Man häpnar över de oändliga listorna med arbetsuppgifter som Jan i en gnällig ton kräver få utförda och begriper inte varför Alva inte satte ned foten, i stället för att slå knut på sig själv för att uppfylla sonens befallningar. När han är i 35-årsåldern fordrar han bland annat att föräldrarna ska köpa ett stort hus åt honom och hans partner Gun Kessle. Han ventilerar sitt missnöje och befaller ändringar när allt inte blir exakt som han tänkt sig. Det ska vara sjötomt, inbyggda bokhyllor, en egen fristående ateljé till Gun och jag vet inte allt. Och Alva biter ihop och levererar.

Man blir heller inte imponerad över Jans egen insats som förälder. Janken föddes 1949 och redan två år senare övergav Jan honom och hans mamma för en ny kärlek. Något underhåll såg de inte röken av, trots att Alva i vanlig ordning ryckte ut och skickade extra öronmärkta pengar, vilka Jan stoppade i egen ficka.

Släkt och familj användes som råmaterial alltifrån hans första roman Pubertet från 1954. Med tiden skulle han erkänna att han tog sig friheter och att bland annat porträtten i Rapport från en kinesisk by inte var helt sanningsenliga. Bosse Lindquist skriver att Jan hatade sin mamma just för att hon hjälpt honom så mycket. ”Genom att bryta och hata gör man sig skuldfri”. Janken hävdar att han i medelåldern skapade en barndom där han kunde komma åt Alva.

Jag tänker mig att den gedigna inledningen, som upptar första halvan av boken (hela 159 sidor), i synnerhet är användbar för yngre generationers läsare, som inte är så bekanta med paret Myrdal. Men texten är – i mitt tycke – väl kompakt och rymmer alltför få andningspauser. Först blir jag lite besviken över att bara få insprängda brevsnuttar till livs. Efter halva boken är det dags att ta del av breven i sin helhet, men då irriteras jag istället av Jans tröttsamma jargong. Som tur är finns Alvas brev där också. Kanske hade det varit bättre om man placerat brevsamlingen först, så läsaren fått ta del av dem utan att styras av Bosse Lindquists kommentarer.

Alvas upprättelse kommer lite väl sent kan man tycka. Flertalet av dem som reagerade på Jans bok är döda och många yngre har nog inte den blekaste aning om vem Alva Myrdal var. Varför väntade man så länge med att ge ut breven? Jan Myrdal gick bort 2020, 93 år gammal. Jag kan inte låta bli att tycka att han hade mått bra av en knäpp på näsan.

Kan inte låta bli att undra ifall sista ordet nu är sagt eller om fortsättning följer.

Similar Posts:

• Kvinnans plats nu och då
• En ny giv?
• I vått och torrt
• Är det synd om kulturbarnen?
• En nationalsocialists minnesfragment

Här finns familjekonstellationerna med alkoholism, syskonliv, ensamhet men också med ett driv att komma vidare. Och Marie har lyckats. Hon har sin akademiska karriär, sin man Stefan och barnen. Den kära sommarstugan. Men hon plågas också av sorgen efter bästa vännen Vonne, hennes stöd genom unga år. Vonne som levde i Stockholm och allt för ung gick bort i cancer. Livet är mycket fattigare utan Vonne.

Här handlar det mest om Maries faster Sigrid, som lever ensam i barndomshemmet i en österbottnisk by. Här rullas hela Sigrids livshistoria upp, med moderns tidiga död, krigstider, brodern William som stupar, den yngsta brodern Rainer och deras gamla, slagrörda far, som det faller på Sigrids lott att sköta. Under lång tid. När Sigrid sen blir gammal och sjuk faller det på Marie att ordna för henne.

I unga år efter kriget var Sigrid fylld av liv och med planer på en framtid i Sverige med Kurt. Hon är förälskad. Dagarna har en mening. De brevväxlar intensivt tills Kurts brev slutar komma … Med tiden förstår hon att Kurt har återvänt, gift sig och lever i Sydösterbotten. Hon blir en hemmadotter som ”lämnats över” och som ska klara sig med ytterst små ekonomiska medel. Bitter ibland, men också stolt. Sigrid sluter sig allt mera, åren går och hon lever ett liv för Jesus och sina närmaste.

I slutet av boken, nära vår tid, då Sigrid är i 90-årsåldern, får läsaren reda på vad som egentligen hände för länge sen. Varför Kurt inte höll sina löften. Eller gjorde han?

Sigrid kan vara en sorts fasa för Marie men också trygghet. I Sigrids stuga i Lerlax är det lugnt. Stugans vind inbjuder till rotande bland gamla kläder och föremål med all sin historia. Trädgården med blommor, äppelträd, småfåglar. Köket med vedspisen, diskbaljan. Samtidigt är allt gammalt, ensamt. Marie både vill och inte vill.

Romantiden sträcker sig från Sigrids unga år — innan Marie kom till världen — och i slutet är vi inne på 2020-talet när Sigrid gått bort. Hennes hem ska säljas. Lösöret delas. Maries syskon träder till. Med sina åsikter och liv.

De olika tiderna skildras i kapitel med namn och årtal. Som läsare får man vara förberedd på tidshoppen. Sundqvist har sinne för detaljer som ger autenticitet åt romanbygget. Det är fältpost, fickuret som gått (går?) i arv, Nortti-tobakspaket, frontringar, Nokia-aktier, korsstygnssömnad.

Stor igenkänning för undertecknad vad gäller österbottniska miljöer, historier, språk och vanliga uttryck på dialekt (”He e gälit”, ”saft å bulla”, ”men he bleiv såde”, ”jamen veit ni hur jär sir ut!”). Det är kvinnoliv som inte allt för ofta skrivs ner. Men med sin dramatiska båge infälld i samtidens stora rörelse(r).

Sista brevet är en läsvärd roman. Jag har sett kvinnor som Sigrid leva sina ensamma liv men också kvinnor i Maries situation med krävande akademiska karriärer och familjeliv. Med en stark strävan att klara sig. Marie tänker på ett ställe: ”Det är bäst att bara jobba på”.

Enligt mig är Sista brevet Christel Sundqvists bästa roman hittills. Gärna skulle jag ta del av Maries fortsatta liv.

Similar Posts:

• Att mista sin bästa vän
• Att vända hem till något trasigt
• Elofs och Olgas bok
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Inget danskt hygge

Det hela börjar sommaren 2018 när ett handskrivet brev anländer till Svend. Brevet är från den då 93-åriga Lili och utgör startskottet för deras vänskap. De brevväxlar och ses så småningom hemma hos Lili. Där, i hennes kök, delar Lili sin livshistoria. Det är en berättelse om ett långt liv, om de händelser och de val som format det. I 33 år har Lili gått i psykoanalys.

Det finns en air av värdighet kring Lili. Hon är en mycket intelligent person med hög integritet och en exceptionell förmåga till självreflektion. I sina samtal med Svend berättar hon om sina tankar kring allt som hänt i en slags uppgörelse om ångest, skuld och skam över hur det blev.

Lili är femton år gammal när nazisterna ockuperar Danmark. Hon bor i en by tillsammans med sina föräldrar nära tyska gränsen. De tyska soldaterna är unga, bara något äldre än hon, och förälskelsen är ett faktum. Den är så intensiv som den bara kan vara när man är femton år med livslust och nyfikenhet som vibrerar i hela ens väsen. Naturligtvis förstod hon vad det innebar att vara kär i en nazist – Lili är på intet sätt naiv eller dum. Men politik är politik, krig är krig och en tonårsförälskelse är en tonårsförälskelse.

Denna förälskelse kom att definiera en stor del av hennes liv, och hon har ägnat många år åt att reflektera, tänka och försöka försonas med hur det blev. Epitet som ”tysketös” och fördömande blickar följde henne under en lång tid.

Lika lite som Lili kunde välja att växa upp under andra världskriget kunde hon välja sina känslor inför den tyske soldaten. Vem kan kräva av en femtonåring att hon ska välja bort den första kärleken? Det är lätt att tänka på krig som något som sker på en samhällelig nivå och glömma bort att varenda soldat också är en individ. En individ som kanske inte heller hade något val att tala om.

Boken är uppbyggd av deras intervjuer och Brinkmanns egna reflektioner i koppling till psykologin och filosofin. Det hela är ett ode till ödet och ett ifrågasättande av samtidens idé om att vi kan göra vad vi vill, bli vem vi vill och forma våra liv enligt vår egen vilja.

Brinkmann talar om en livstråd som binder samman de händelser och skeenden som utgör våra liv. Det handlar inte om att ha ett förutbestämt öde, snarare om att erkänna att det finns yttre faktorer vi inte har någon som helst kontroll över som formar vilka vi blir. Vi får inte välja den kontext vi föds in i, vi får inte välja vad vi drabbas av. I någon mån kan vi välja hur vi hanterar det, men även där är valmöjligheterna kanske mindre än vi vill tro. Vi kan bara handla utifrån de förutsättningar och den kunskap vi har och sedan försöka leva med våra val.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Det var intressant, berörande och stundvis befriande att läsa argument för att vi faktiskt inte har så mycket att säga till om i våra liv. Vi kan inte kontrollera vad som händer oss. Det finns något betryggande i det, att inte se sig själv som hundra procent ansvarig för allt som händer i ens liv. Vi måste förhålla oss till det som händer, till faktumet att vi inte alltid får välja. I någon mån är vi alla produkter av vår samtid.

Similar Posts:

• Brev och svek
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Ostafrikanische Träume
• En nationalsocialists minnesfragment
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud

Boken består av koncisa nedslag, som minnesbilder. De får mig att tänka på Svart på vitt, ni vet det där teveprogrammet på 80-talet med svartvita fotografier där berättarrösten lägger lager på lager av information om personerna och detaljerna på fotot. (För en dåtida rastlös tonåring var hela konceptet helt obegripligt, såklart.) Nåväl, tonen i Sjóns bok är en helt annan och berättarrösten ger oss inte lika fyllig information som i det gamla teveprogrammet, men det där att göra väldigt specifika nedslag och utifrån dessa bygga upp en berättelse blir effektfullt i Rågblont hår, grå ögon.

Romanen är indelad i tre delar, där den första återger de tidigaste barndomsminnena med en något distanserad röst. Bilden växer fram kring en ung pojke som intresserar sig för grannens cykelverksamhet och som i unga år förlorar den far som han i viss mån är rädd för. En pojke med en ensamstående mor som kämpar för att få ekonomin att gå ihop men med samhörighet och omtänksamhet i syskonskaran. En pojke som när han konfirmeras redan har börjat forma egna, inte allmänt accepterade åsikter.

Bokens andra del utgörs helt och hållet av korrespondenser: Gunnars brev till mor och syskon när han är på resa, brev till tidskrifter samt brev till en fängslad farbror och andra nazistiska inspiratörer. Precis som i den första delen av boken är det även här helt upp till läsaren att fylla i det sammanhang som binder samman de olika nedslagen och den unga människan Gunnar Kampen och hans utveckling.

I den tredje och avslutande delen av boken kommer vi ännu lite närmre Gunnar som person. Kapitlen är fortfarande avskalade och avskilda från varandra men vi får ta del av mer av den nu unga vuxna Gunnars känslor och tankar. Vi får också veta vad det är för sjukdom som knappt ens nämns i förbigående i ett av breven, benmärgscancer. Att hans liv ska bli kort känns därmed förutspått. Men Gunnar brinner för saken och gör vad han kan, utifrån sitt perspektiv, för sitt land.

Upplägget med koncisa nedslag som nästan helt saknar kontext resulterar i en bok som överlämnar analys och värderingar till läsaren. Genom att först ge mycket vaga ledtrådar och först längre fram ge små pusselbitar till förklaringar (om alls), blir läsningen till ett slags pussel som i viss mån läggs baklänges. Det är en kort bok, men för att den ska ge behållning behöver den läsas uppmärksamt.

Similar Posts:

• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Lågmält dramatiskt
• Platsen omformar dig

Att läsa andras brev är att begå ett brott. De är inte till för allas ögon. I brev finns en ärlighet som inte förekommer i andra texter, oavsett om dess funktion var rakt igenom lögn eller inte. Dess ursprungliga intention är oförvanskad. Platonovs brev är, och det ska utan omsvep erkännas, inte alltid helt upphetsande. Däremot är de hederliga oaktat om de vänder sig till sin fru Marija Aleksandrovna Kasjintseva, barnen, olika officiella instanser, Maksim Gorkij eller andra.

Vid Institutet för världslitteratur i Moskva har en grupp genomgrävt arkiven och rotat fram både det ena och det andra. Breven har försetts med välgödda fotnoter vilka har längden av psalmböcker. Breven kontextualiseras genom dessa och vi följer långsamt utvecklingen i Sovjetunionen mot en alltmer färdigutvecklad stalinism. Vi vet vad det kom att innebära.

Det är alltså inte blott och bart en ansamling brev. Vid sidan av fotnoterna finns översättarens kommentarer, bilder, faksimil, en påbörjad ”brevroman” samt en oförskämt lärorik och välskriven inledningstext av Natalja Kornijenko – Platonov utifrån breven. Frågan vilken riktning författarskapet hade tagit utan repressalierna och de svåra förhållandena blir hängande. Onekligen har det verkat som inspiration, men ändå kvarstår en alexandriakänsla.

Innan läsningen var jag en gnutta orolig för hur dessa brev skulle påverka min syn på författaren Andrej Platonov. Det är ett riskabelt företag att fördjupa sig i en omtyckt och omhuldad författares liv. Vad kan inte dyka upp! Vilka komprometterande detaljer kan inte förvrida de skönlitterära verken!

Inte på ett negativt vis kom det att visa sig. Breven, kompletterade med fotnoterna och Kornijenkos text, ger ett djup till böckerna jag inte skulle finna annorstädes. Andrej Platonov blir en levande människa och hans egna umbäranden och lycka ändrar förståelsen för de verk som redan finns översatta. Tjevengur och Grundgropen är de böcker jag håller som tätast och hårdast mot mitt bröst. Det blir oerhört tydligt var stoffet kommer ifrån. Även dessa böcker finns utgivna på Ersatz. Läs. Också deras bok om Platonov med texter skrivna av personer inom ett vitt spektrum av fält rekommenderas.

Naturligtvis går det inte att förbise översättaren Kajsa Öberg Lindsten. Många guldpläterade rubel bör kastas åt hennes håll. Även Ola Wallin, denna noggranna korrekturläsare, förtjänar beröm. Jag har aldrig stött på ett stavfel i deras böcker. Jag minns med smärta när jag läste Bröderna Karamazov i Wahlström & Widstrands upplaga. Vid 600 och några sidor stötte jag nämligen på ett stavfel. Tårarna flödade.

Att recensera brev låter sig givetvis inte göras. Men nu är denna bok inte bara brev. Desto större tacksamhet. Boken delar kanske upp läsarna i två kategorier. Antingen kreverar man, begråter det olyckliga i att man givit sig in på en resa man inte kan avsluta på grund av sin fåfänga.

Eller så jublar man.

Similar Posts:

• Mellan absurdism och verklighet
• Framåt – mot lyckan!
• I brotten och tystnaderna
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Nu har ytterligare ett urval noveller publicerats, Kväll i paradiset, tillsammans med Välkommen hem: en memoar med fotografier och brev, och det blir väldigt klart hur självbiografiskt hennes skönlitterära skrivande är. Faktum är, att vissa perioder får man här både skildrade i brev, i oförtäckt självbiografi och i skönlitterärt omarbetad form. I den första samlingen fanns en tydlig röd tråd medan det här är mer splittrat, även om allt hänger samman.

Det handlar mestadels om familjeliv med svårigheter. Personerna har olika namn och platserna skiljer sig men grunden är densamma, mestadels Lucia Berlins egen familj och liv. Och vilket liv! Alla flyttar, relationer, barnen, vännerna. Flykten. Rädslan. Lyckan. Svärtan. Mörkret.

Det är en oerhörd intensitet i allt hon är och gör, hon går alltid ”all in” och ett begrepp som halvmesyr är vilt främmande. Det är spännande tider, spännande människor. Kända musiker och poeter passerar förbi och det är tydligt att hon är en del av en era, samtidigt som hon inte förknippats med den på samma sätt. Hon är den som betraktar lite från sidan och först långt senare får sitt erkännande.

Hon är en fascinerande person, med en säregen styrka och förmåga att ta sig samman – och att sedan skildra detta. Även om det kostade på, vilket syntes tydligare i Handbok för städerskor men också genljuder här. Det kan vara svårt att minnas och ännu svårare att glömma, som för de två före detta fruarna till samma man som träffas och dricker och pratar och faller ned i det som varit.

En särskild uppmärksamhet ägnas platserna, städerna, husen. Hur hon slår rot för den kortaste av perioder och alltid är beredd på att fortsätta resan men hur allt finns kvar i henne. Det är hårt och svårt men samtidigt upplyftande på ett märkligt sätt, som i den långa lista hon skrev i slutet av 1980-talet, då hon fortfarande hade arton ställen kvar att bo på under sitt liv:

Problemen med alla hus jag bott i

Juneau, Alaska – En lavin samma dag som jag föddes, som utplånade en tredjedel av stan.
Deer Lodge, Montana – Ingen värme, bara ugnen. Jordbävning.
Helena, Montana – Flisor i källardörren. Snöstormar.
Mullan, Idaho – En flod precis utanför, för farligt att leka. Sovringsverk precis intill. Stanna inne. Översvämning.
Sunshinegruvan, Idaho – Lövtunna väggar. Mamma grät och grät. Kaminen rykte in. Laviner.
El Paso, Texas – Kackerlackor, mörk korridor, tre otäcka fyllon. Torka. Översvämning.
[---]
Corrales Road, Alameda, New Mexico – Inget rinnande vatten, ingen el, ingen toalett. Två blöjbarn.
Thirteenth Street, New York City – Fem trapper upp. Två barn, ingen av dem hade lärt sig gå. Snöstorm, alla gator avstängda, mirakel. Rothko.
Greenwich Street, New York City – Ingen värme efter fem på helgerna. Ungarna sov med öronmuffar och vantar. Jag hade fingervantar för att kunna skriva. Ovanför en skinkfabrik – tjugofem år senare luktar min W.H. Hudson fortfarande skinka.
Acapulco, Mexico – Smekmånad. Regn i tre veckor. Översvämning, dysenteri. Mark fick en elstöt, mer översvämning.
[---]

Sedan fortsätter det med golv som rämnar, brunnar som sinar, langare, mögel, hajar, skorpioner, orkaner, skyfall, tak som störtar in, vräkningar och eldsvådor tills slutligen:

Alcatraz Avenue, Oakland, Kalifornien – Ingen katastrof. Hittills.

Similar Posts:

• Autofiktion med integritet
• Mastigt, träligt, underbart
• Lapptäcke i brev och bilder
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Den enes död, den andres bröd

Dikterna i denna samling utgår från författarens läsning av brevväxling mellan poeten Paul Celan (1920 – 1970) och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann (1926 – 1973). När man läser om deras brevväxling verkar de båda ha haft en önskan om att nå den andre, men ändå inte riktigt nått fram, men ändå fortsatt brevväxla. En klassisk paradox. En oförmåga att kommunicera trots vanan vid att hantera ord, och en längtan efter att nå den andre – som säkert skulle göra vilken dramatiker som helst inspirerad, men nu hamnade denna brevväxling istället under poeten Jäderlunds ögon.

Det är med denna förkunskap jag läser dikterna och får en ingång. Poem som ibland är smärtsamt kroppsliga och någon gång ger en blinkning till Boyes knoppar som brister. Ändå är det naturligtvis ingen dussin-Boye vi läser här, utan en författare som flera decennier haft sin helt egna, om än ibland rätt oåtkomliga röst.

Jag gillar ordens värme och kroppslighet. Det är nästan så jag får för mig att de floder som beskrivs i de olika naturscenerierna är blodomloppen inuti de bägge brevväxlandes kroppar, forsande blod och gång på gång en djup önskan att nå en annan, och till sin besvikelse ändå inte lyckas.

Kanske med nästa brev ändå, eller nästa…

Ensamtals finaste rader är dessa:

Tala säg
hör
lyssna
något
någon
har tid

Eller varför inte denna:

Försök då
att svara mig
på riktigt

Man får ta Ensamtal portionsvis för ibland gör den så ont att jag måste pausa. Människan oförmåga till kontakt. Jag älskar det temat.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Blod är tjockare än vatten
• Naturen i dikten, ängen i oss
• Poesi für alle
• ”d j u p a v e c k”

Det börjar 1920, när förstfödde John bara är tre år gammal. Då handlar det mest om tomten och hans hem vid Nordpolen, och inte minst om Nordpolsbjörnen, tomtens medhjälpare som ständigt ställer till trassel. Han ramlar genom taket, skapar översvämning med ett varmt bad eller avfyrar alla tomtens fyrverkerier på en gång.

Efter hand, när barnen Tolkien blir större, blir också jultomtens värld alltmer välbefolkad och avancerad. I slutet, under andra världskriget, ligger också tomtens hushåll i krig. De blir anfallna av ovättar, som vill komma åt de nordliga territorierna och alla presenterna, medan alver, isbjörnar och snögubbspojkar står på tomtens sida.

Vid det laget har tomten skaffat sig en ordentlig sekreterare, alven Illbereth. Vi får smakprov på skriftspråken alviska och arktiska och på grottmålningar och tecken som hittats i underjordiska grottor, och stora strider utspelar sig, som sagt. Pappa Tolkien har med andra ord blivit författaren Tolkien, mitt uppe i arbetet med sin stora fantasy-värld.

Det ska nog också sägas att det väl främst är som en inblick i den utvecklingen som Breven från Jultomten har sitt läsvärde. Det här är inte stor litteratur, men det är rätt charmerande ändå. Särskilt de omsorgsfullt gjorda teckningarna har sin charm, från dråpliga slapstickscener med Nordpolsbjörnen i huvudrollen, till vackra grottmålningar. Omnämnas måste också stämplarna och frimärkena Tolkien ritat till breven, något i valören ”2 kisses”. De är bara ljuvliga.

Trevligt sällskap om juldagarna är de alltså, Jultomten och Nordpolsbjörnen. Till utställningen med julböcker på biblioteket där jag jobbar har de fått nålfiltad gestalt med frimärken och teckningar i högsta hugg.

Från oss alla till er alla: en riktigt god jul!

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Meri Kurisumasu!
• Harmlös julsaga
• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Allt om tomtar och lite om andra väsen

Dels träffar berättaren en man som är på flykt i sin egen stad, trots att han säger att allt han vill är återförenas med sin fru. Dels möter kvinnan ett äldre par som har ett livslångt äktenskap bakom sig. Han har blivit ett senildement vårdpaket. Hon ger honom all omsorg han kan behöva.

Vad som väntar är en nedstigning i en labyrint av trohet och dess motsats, ansvar, ånger och – eventuellt – förlåtelse. Anden är villig, men köttet är svagt. Mer bör inte sägas om handlingen. Överraskningsmomentet är en viktig del av läsningen av Lina Wolff.

Den som tog till sig hennes förra bok, De polyglotta älskarna, är i Köttets tid på flera sätt hemmastadd redan från början. En ensam svensk kvinna på resa vid Medelhavet. De lika fantastiska som övertygande mötena som uppstår. Återberättandet av livsöden och egendomliga händelseförlopp som för romanen in på okänd terräng. Växlandet mellan olika röster och berättargrepp.

Skriftställaren tjänstgör alltså inledningsvis som berättare. Men hon visar sig även vara en god lyssnare. Därutöver tar kvinnan emot en mängd brev som i romanens sista tredjedel är handlingens motor.

Lina Wolff äger en utmärkt förmåga att göra det osannolika trovärdigt och det jordnära trollbindande. Hon räds inte det otäcka och groteska och Köttets tid är ingenting för känsliga själar. Jag beundrar hennes förmåga att ekonomiskt utnyttja sina romangestalter till det yttersta. Är Köttets tid en idéroman? I vissa avseenden tror jag det. Här har helgongestalten Lucia slutat lida martyrium för männens brott. Lina Wolff unnar sig att vända på steken.

Men på andra sätt är romanen alltför komplex och mångtydig för att karakteriseras som tendensstycke. Spännande och överraskande är det hur som helst, ända fram till sista sidan.

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Befriande nattliga promenader
• Allt är som vanligt
• Ju mer vi vet, desto mindre förstår vi
• Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd

Det är för romanen Röde Orm som Frans G Bengtsson är känd för en bredare publik i vår tid. Med ett småleende kan jag känna igen mig i hans ord om hur denna roman blev till. En lös tanke i ett författarhuvud, en enda karaktär som fascinerar och slutligen blir det en hel roman. I Frans G:s fall fick han kung Harald Blåtand så att säga på hjärnan och ur det och en tanke om en galärslav som från början var högerhänt men av sin tid vid åran blev vänsterhänt, växte Orm Tostesson och hans äventyr som viking fram. I romanen har Frans G varit konsekvent i sin litteratursyn. Idealet var de isländska sagorna och i det han själv skrev gäller: ”Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet.”

Litteratur och konst är alltså för Frans G något som framställs med möda och ansträngning efter stor tankeverksamhet. Litteratur är inte psykologiserande om känslor i långa inre monologer som han menar är rena fantasier och att detta har upphöjts till litteratur istället för det äkta – det litterära ideal som idag benämns ”show, don’t tell” – att läsaren genom karaktärernas ord och handlingar ska förstå deras psykologi. Frans G menar också att orsaken till att deckare och historiska romaner är så populära, beror på att där med nödvändighet finns handling och dialog, för att rädda sina egna känslor greppar läsaren efter dessa genrer.

Trots Frans G:s koketterande om att hans studier mest bestod av fest och schackspel blev han en mycket lärd man. Och det är i hans essäer som detta framstår så tydligt. Det finns ett antal essäsamlingar av honom som är lika läsvärda idag som de var när de skrevs. Frans G:s penna är flyhänt, metaforerna både bitska och roliga och när jag nu säger han är lättläst tror jag att han skulle le belåtet om han i sin himmel läser detta. För språklig talang innebär lättlästhet. Det finns en fördom att det som är krångligt och motigt att läsa är något som har varit svårt att skriva och krävt djup tankemöda. När det egentligen är tvärtom. Det som är lätt att läsa, det innebär inte förenkling, är också det som kräver mest av sin författare.

Mina essäböcker av Frans G är nötta och fulla av understrykningar och anteckningar i marginalen. Jag kan liksom inte låta bli dem och tar fram dem då och då och läser än en gång om De långhåriga Merovingerna eller om Människan och hennes lycka. Frans G:s texter har en förmåga att vara upplyftande, att höja över det vardagliga och ge ett sammanhang och en känsla av vad som är viktigt och inte.

Det med upplyftande av läsaren är också Frans G:s definition på vad som är bra och dålig poesi. Jag har provat teorin även på prosa och finner att den för det mesta håller där också. Hur svårt och hemskt ett ämne än är, skriver Frans G – om läsaren känner sig upplyft så är det bra. Det handlar om ordens valör, om stringens i de bilder som orden frammanar och om den rytm och musik som finns i helheten.

Vid snabba nedslag här och var i Frans G:s essäer kan man lätt få associationer till elitism och gammaldags träig, till och med patriarkal, lärdom. Men det är ytan som bedrar. Vid närmare läsning ser läsaren att det inte finns något förakt för den allmänna, så kallat vanliga, människan. Däremot finns det en ton av irritation, ibland illa dold ilska, mot den medelmåttighet som tror den är något. Frans G kan rasa mot byråkrater och statistiker, klåfingriga språkvetare och utarmning av kultur och bildning. Det är på ett sätt en civilisationskritik som ibland tydligt lyser igenom. Det som framstår som det motsatta och det åtråvärda är emellertid inte den upphöjde akademikern på lärdomens piedestal utan istället visar Frans G på det äkta hos strävsamma arbetande människor.

Man har jämfört Frans G med hans två stora idoler, författaren Joseph Conrad (bla. Mörkrets hjärta) och filosofen Arthur Schopenhauer, just på grund av en pessimistisk grundsyn. Conrads shakespearska ”alla-dör-på-slutet-tragedier” där människor måste fullfölja de öden de är födda till och där kritik mot materialism, civilisation och icke autentiskt liv är genomgående, är något som Frans G är full av beundran för.

Schopenhauer som skrev verket Världen som vilja och föreställning och hade åsikten att människan skulle förneka sin vilja, behov och önskningar, för att se den verkliga verkligheten, tingen som de är i sig, ser Frans G istället på med ett roat överseende. Den buttre farbrorn i Frankfurt am Main kunde för all del ha sina poänger men han levde inte som han lärde. Självmord borde ha varit den ultimata konsekvensen av det totala förnekandet av viljan som Schopenhauer förespråkade, men istället var filosofen mycket mån om att hålla sig kvar i livet och akta sig för sådana saker som pestepidemier. Men det pessimistiska, svartsynen, får förmodas vara det som Frans G kunde känna igen sig i.

Frans G skriver i essän Om böcker och deras användningar om läsaren som hålls borta från de äkta klassiska verken med att de görs så märkvärdiga med all kring-litteratur, böcker om böckerna – litteraturhistoria, analyser, ”dårhusalster och kommentarer … lärt svammel…” – att ingen vågar närma sig dem. Och i de otal moderna böcker som publiceras serveras det hafsigt hopkomna som är inne för dagen, ”alstrat av sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…” Frans G anser att det triviala och vardagliga, det förenklade, har gjorts till ideal i motsats till de tidlösa verken. Den essän är bara ett av många ställen där han med ett syrligt anslag använder adjektivet ”modern”. Det är då inte i betydelsen framsteg utan i betydelsen dagslända som han ironiserar över modernitet samt övertron på ett eventuellt nytänkande eftersom de flesta tankar som finns att tänka ”redan vore slitna på kung Orres tid.” I essän Försök till en optimistisk betraktelse tar Frans G ut svängarna rejält när det gäller pessimistisk kultursyn i och med att det optimistiska ligger i att nu har all dumhet kommit fram ur djupen så nu kan det inte bli värre.

Frans G beskriver sig själv i ett brev till en vän 1925, som att han ena stunden har storhetsvansinne och nästa stund är nere i en avgrund av självförakt anseende allt han gör som pekoral. Han verkar också ha haft en lidelsefull och närmast smärtsam skapargärning eftersom han kan påstå sådant som att författarens bästa stunder är när han slipper skriva. Det tyder på en man som hade stora, närmast enorma, krav på sig själv. Han ville leva och skriva som han lärde när det gällde litteratur. Han är också beskriven som att ha varit en melankoliker. Kanske led han av depressioner och ovanpå det pessimism. En konservativ med självtvivel som i sina texter ställde sig utanför som iakttagare, en åskådare av inte bara litteratur utan även av livet självt. Men det finns också en humor som är mild, vidsynt och medlidsam och där finns en förnöjsamhet. Han kunde skriva om konsten att vara lycklig och vad som var viktigt i livet, om fiskelycka och god sömn och där poängteras det lilla, enkla livet som det högsta av tillstånd. Att ligga i gräset en varm sommardag.

Kanske var det för Frans G:s kärleksfulla hyllning till denna enkelhet och basala livsglädje som han själv blev så läst och älskad. Essäsamlingen För nöjes skull kom ut 1947 och såldes i 40 000 exemplar vilket visar att helt vanliga läskunniga bönder och arbetare också älskade Frans G. Han skrev för en bred publik och han är folkbildande men inte mästrande. Och Röde orm var sin tids Harry Potter när det gäller popularitet. En högfärdig elitist skulle inte ha blivit så populär och läst av så många människor. Det skulle passa med en travestering här, att han lästes på latin av lärde män och på bönders språk av bönder. Sedan var det förstås alla intressanta och spännande ämnen han skrev om, allt från antikens personligheter till författare, generaler och vikingar, intet ämne tycks ha varit honom främmande. De livsöden han beskriver, var och i vilken tid de än verkat, är intressanta på så vis att de enskilda människornas betydelse kommer fram. Det kan gälla en general under Napoleon eller en författares skilda verk.

Frans G:s essäer är lika läsbara idag som de var för över ett halvsekel sedan. De finns på närmsta bibliotek eller antikvariat och den som ännu inte har läst dem har en högtidsstund framför sig.

Så var då Frans G Bengtsson en ladugårdsförman i en akademikers klädnad? Det går att dra den slutsatsen. Han skrev sonetter, en italiensk versform, om de mest högstämda ting och medger att han under sin tid med korna utformade tekniken. En av sonetterna som heter Betesmarken är avslöjande. Där diktar han om hur han låg i gräset och läste Schopenhauer:

Mitt Ting i Sig blev sommarlukt från maden
av mynta; och min Värld som Föreställning
blev vipors flax runt kvigor som idissla.

Fotnot: Frans G Bengtsson levde 1894-1954, G står för Gunnar.

Similar Posts:

• Vad är en sommar utan böcker?
• Känslan och förnuftet
• En frostskadad viking
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Episoder som roar ibland