Åren har passerat, resorna har avlöst varandra och adresserna skiftat. Men någonstans mellan sensommar och höst finns alltid några dagar i Göteborg inritade i min kalender.

I år delade jag som många gånger förr hotell med min kollega Anna C från Dagensbok. Hotellet hade korridorer så långa och ödsliga att man nästan väntade sig att tvillingarna från ”The Shining” skulle dyka upp runt nästa hörn. Stephen King hade förmodligen känt sig hemma där.

Resan blev också speciell av en annan anledning. Min Dagensbok-kollega Anna Carlén debuterade i år med en bilderbok. Att få följa med på den delen av hennes resa var fint. Jag lyssnade på hennes montersamtal, såg henne signera sin bok och möta sina läsare. Mitt bland alla programpunkter och seminarier blev det en av de stunder som jag kommer att bära med mig från årets mässa. Att få se en bok lämna skrivbordet och ta sina första steg ut i världen är trots allt något alldeles särskilt.

Årets tema var folkbildning och spel. Stora och generösa teman som på många sätt fångar vad Bokmässan vill vara: en plats där berättelser, kunskap och nyfikenhet möts.

Men varje besökare har sin egen bokmässa.

Min bokmässa handlade i år om bilderböcker, poesi och crime.

På bilderboksseminarierna återkom diskussionen om åldersindelningar. Flera menade att de ofta begränsar mer än de hjälper. Bilderboken är ju inte bara en bok för barn i en viss ålder. Den är en konstform som kan tala till människor på olika sätt beroende på vem som öppnar den.

Samtidigt diskuterades hur äldre bilderboksklassiker ska kunna nå nya generationer. Behöver språket moderniseras? Kan bilderna förändras? Frågorna väcker känslor. Språket förändras ständigt, vare sig vi vill det eller inte. Som tidvatten drar det sig tillbaka och kommer tillbaka i nya former. Kanske handlar det mindre om att skriva om och mer om att hålla berättelserna levande. Att låta också dagens barn hitta vägar in i dem.

I Rum för översättning och poesi lyssnade jag bland annat på ett samtal om villkoren för barnboksöversättning. Det blev tydligt hur många faktorer som påverkar vilka böcker som faktiskt når svenska läsare. Internationella priser kan öppna dörrar. Sociala medier har blivit allt viktigare. När kulturredaktionernas utrymme krymper får Bookstagram och engagerade läsare en allt större betydelse.

Jag fick också äran att lyssna på två vänner som läste sin poesi i Rum för poesi. Deras texter fyllde mig med naturpirr och växtkraft. Som känslan av en brusande å, skogsluft och något som långsamt börjar gro. Det blev en av de där stunderna som dröjer sig kvar långt efter att applåderna tystnat.

Men det som kanske fastnade mest hos mig var något ganska enkelt.

Böcker behöver möten.

Det pratades om bokfrukostar för förskollärare och bibliotekarier. Om författarbesök. Om engagerade bokprat. Om människor som med glöd och inlevelse presenterar böcker för barn.

En bra bok hittar inte alltid fram av egen kraft.

Ibland behöver någon räcka fram den och säga:

”Den här tror jag att du kommer att tycka om.”

På Crime Time-scenerna kretsade flera samtal kring pusseldeckarens återkomst. Agatha Christie känns plötsligt mer aktuell än på länge. Läsaren vill återigen bjudas in till gåtan och få vara med och lösa den.

Samtidigt diskuterade andra författare genrens mörkare sida. Hur skrämmande får man egentligen skriva? Hur långt kan man gå?

Det fascinerar mig att deckargenren i dag rymmer både den mysiga mordgåtan och den nattsvarta thrillern. Kanske säger det något om oss läsare. Att vi både söker tröst och vill bli omskakade.

Jag gick på seminarier om bilderböcker, poesi, översättning och deckare. Jag antecknade, lyssnade och lärde mig nytt.

Men bokmässan är såklart också alla människor man möter.

Alla författare.

Alla bokälskare.

Alla samtal, möten och återseenden.

Det finns människor som jag bara träffar här, en gång om året. Under några intensiva dagar i Göteborg korsas våra vägar igen innan vi återvänder till våra egna håll.

Och det är kanske därför jag fortsätter att återvända.

Tills vi ses igen, Bokmässan.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Bland bilderböcker, brunnslock och bokbekanta, Bokmässan 2023
• Inför Bokmässan 2011
• Veckan efter bokmässan
• Herta Müller besöker Internationell författarscen

Öppningen vill mycket. Den rör sig mellan humor, absurditet och en sorts kommentar om språk och ägande. Samtidigt är den så tydligt uppbyggd att jag har svårt att avgöra om Matthew Diffee driver med bilderbokens tradition eller om han faktiskt försöker undervisa. I den glipan uppstår en osäkerhet som präglar hela läsningen.

Illustrationerna förstärker den känslan. De är nästan skolboksexempel på hur djur ser ut, tydliga och igenkännbara, men samtidigt lekfulla i sina vinklar. Färgerna är milda och harmoniska, som om världen i boken är tänkt att vara trygg och lätt att orientera sig i. Just därför blir det lite märkligt när ett flygande tefat plötsligt dyker upp, komplett med en pladdrande utomjording som är ännu mer ego än både fåret och geten. Den visuella världen öppnar sig för något helt annat, men utan att berättelsen riktigt följer med.

När boken glider vidare in i sina nonsensljud sipp sapp klickeli klack känns det som om den försöker skaka av sig sin egen tydlighet och kasta sig ut i något friare. Bilderna antyder att något mer vilt skulle kunna hända, men steget tas aldrig fullt ut. Det är som att boken står och stampar i dörröppningen till en större lekfullhet och en mer konsekvent absurditet men inte vågar kliva in.

Det finns stunder där text och bild möts i ett fint glapp där barnets fantasi får ta över och boken bara följer med. Men lika ofta stannar den halvvägs. Den verkar inte veta om den vill vara en språkleksbok, en konfliktlösningsbok eller en ren nonsensbok. Viljan att vara allt gör den lite otydlig i sin egen riktning.

Ambitionen finns där. Rytmen finns där. Lekfullheten finns där. Men det där extra skavet, den oväntade vridningen som hade kunnat göra boken minnesvärd, uteblir. Världen den försöker skapa låter lite annorlunda och ibland öppnar den sig. Men oftast blir det just ett ljud, ett klick, ett klack och sedan tystnad.

Betyget landar på tre av tio. Inte för att boken är dålig, utan för att jag tycker att den känns som en skiss till något som kunde ha blivit mycket mer.

Similar Posts:

• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå
• Att fnissa ihop med ankan
• Simon skojar
• Snön älskas inte av alla
• Livet utan oss

Igår kom en ny syster.
Det var så där.
-Kan vi byta till en häst, undrade Maja.
-Men Maja, sa mamma.

Så börjar bilderboken Maja rymmer där Maja får en Kräkbajskorv på halsen. Jag hörde en gång att få syskon det kan jämföras med att ens partner kommer hem med en älskare och prompt meddelar att den från och med nu också ska bo under samma tak.

Majas lillasyster skriker, kräks och luktar bajs. Trots det får den nya syrran full fokus. Men när Maja skriker blir alla arga. Först är hon på sitt rum och funderar. Sedan packar hon ryggsäcken med muffins och bananer. Maja beger sig in i skogen som befinner sig runt knuten. Skogen är enorm, den verkar aldrig ta slut. Längst in i den djupa skogen möter Maja en mumsande häst. Hästen är perfekt stor, kan prata och bekräftar Maja. Snabbt växer en ömsesidig vänskap fram där Maja och hästen hjälper och tar hand om varandra.

När Maja hoppar upp på hästens rygg går det superlätt. På bilden ser vi hur Maja stolt står som en akrobat på hästens rygg medan hästen forsar fram i galopp. De delar tystnad och en muffins tillsammans och betraktar solnedgången från en bergstopp. Det är vackert och sorgligt på samma gång inser Maja. Då brister det för Maja och storgråten kommer. Hon berättar allt för hästvännen. Det rinner ur henne. Kräkbajskorven, skriken och alltihop. Efteråt sitter de tysta en lång stund.

-Vad bra, sa hästen sen.
-Vadå, sa Maja.
-Att du sa det där, sa hästen.
-Tycker du, sa Maja.
-Ja, sa hästen.

Jag tycker mycket om att något som kan vara så förlamande svårt kan bli lättare att bära om man pallar att prata om det. Och hur det här beskrivs på ett enkelt och självklart sätt. Hästen blir en slags terapeut men samtidigt så stöttar de varandra där i skogen. Det är väldigt vackert.

Elisabet Ericsons illustrationer täcker hela bokuppslagen och har texten integrerad i sig. Bilderna är naivistiska, lekfulla och målade i harmoniska färger. Majas och hästens samspel och vänskap förstärks förbannat fint med miner, gester och kroppsspråk. Här har vi ett praktexempel på att text och illustration tillsammans höjer varandra.

Språket är på samma gång poetiskt, självklart och modigt enkelt. När jag slår ihop Maja rymmer är jag fylld av både vemod och förhoppning precis som jag tycker man ska vara när man läst något riktigt bra. Det här är en omvälvande berättelse där en stor livsförändring beskrivs på ett genialt vis.

Similar Posts:

• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Syskonlängtan
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Sagor med tradition
• Privat- och piratgrejer

”Hur långt kan du kasta din pinne?” frågade jag.
”Över den där muren”, sa Masse.
Och det var så allting började.

Det börjar med att det är soligt och chill vid den gamla järnvägen. Bokens jag och hens vän Masse börjar utmana varandra att kasta saker över muren. Sakerna ska längre och längre bort. Helt plötsligt, och ganska typiskt, råkar Masse kasta över cykelnyckeln. Fasiken liksom. På andra sidan muren är det väldigt stökigt och fullt av bråte. Man tror inte sina ögon.

Bakom muren ligger det ett gammalt hus som ser övergivet ut. Spökar det rent av därinne? De båda modiga vännerna beslutar sig för att knacka på och kolla. Då ingen öppnar hoppar de in genom ett fönster för att leta. Det bor nog ett spöke där bland dammet och potatisdoften. De börjar smygande leta efter blodspår. Kanske bor det rentav några krokodiler i källaren.

Spänningen byggs upp rejält i både text och illustrationer. Det är riktigt skickligt gjort. Hur det jobbas med skuggor och rädda repliker. Dock blir det ett fint möte mellan våra sex-åringar och August, som inte verkar vara något spöke. Däremot bor han i ett palats tycker besökarna. August har samlat på sig så mycket snygga saker som folk ändå bara slänger.

Här kommer en dramaturgisk vändning och historien förändras. Sexåringarna får fullt upp hela sommaren. Här tunnas berättandet ut och de vackra illustrationerna får mer utrymme. Det är väl som så att allting som händer i livet inte kan förstås eller förklaras fullt ut. Det berättas eftertänksamt och läsarna får fylla i historien på egen hand. Det kan kräva att man har tid att prata om det som händer mellan och på boksidorna. För detta är en mäkta vacker berättelse som de som har kontakt med sitt inre barn väl bör känna igen.

Jag tycker mycket om tonen i berättelsen. Den är lekfull och dallrar av spänning. Man känner igen hur lång och innehållsrik en sommar kan vara för barn. Heikkiläs illustrationer är sepiatonade, hänryckande. Jag får en feeling av Richard Scarrys bildvärd med alla djur på språng. I Kattpalatset följer vi naturligtvis katter.

Similar Posts:

• Precis som förväntat
• Sorgen efter en katt
• När orden inte räcker till
• Magin finns i det lilla
• Envis, busig och söt kattunge

Alla andra tider på året hör jag definitivt inte till den sortens vuxna som tycker att de böcker jag själv läste som barn, är de enda rätta för dagens ungar. Det är ett hån mot alla dagens barnboksförfattare, att bara förespråka klassiker. Tiden har inte stått stilla sedan Sveriges nationalhelgon Astrid Lindgren lämnade jordelivet och det kommer ständigt nytt på barnboksfronten som är minst lika bra, ibland till och med bättre!

Men när det är jul får man faktiskt vara både konservativ och sentimental. Så åt fanders med grundsatserna, nu blir det gammalt, klassiskt och något som jag själv älskade under mycket tidigt 70-tal.

Petter och Lotta, de föräldralösa stackarna, togs om hand av de tre tanterna Grön, Brun och Gredelin i den första boken i serien på fem (se nedan för den kompletta listan). Man får aldrig riktigt veta under vad för sorts förhållande tanterna levde tillsammans och lika lite får vi klarhet i hur vårdnaden om barnen såg ut.

Just boken om julfirandet, är jag väldigt förtjust i eftersom Petter och Lotta där får vara företagsamma och smarta. Första julen barnen är hos tanterna var de totalt aningslösa och fattade inte vad det var för hemlighetsmakeri som pågick.

För de hade inte reda på att det fanns något som hette julklappar.

De hade inte heller reda på att julklapparna levererades av en julbock, föregångaren till jultomten, och blev livrädda när den gjorde entré i det julpyntade finrummet. De uppmärksamma läsarna känner genast igen att det är farbror Blå som döljer sig bakom bock-utstyrseln.

Och strax efter sen julbocken hade gått kom farbror Blå in, och han tyckte att det var så förargligt att julbocken hade varit där just när han var ute ett tag.

När tant Gredelin på julaftons kväll nattar Petter och Lotta, berättar hon att julbocken är en förtrollad prins som bor långt inne i skogen. Barnen bestämmer sig för att söka upp honom under sommaren för att be honom ta med några klappar till tanterna nästa år. När ungarna någon gång på vårkanten äntligen lyckas komma iväg utan tant-sällskap, hittar de en man som har hand om en kolmila långt ute i skogen och är helt övertygade om att det måste vara den förtrollade prinsen.

Och kolaren sa, att nog kunde han lova att gå med de där julklapparna till tanterna på julafton, men Petter och Lotta finge allt själva göra i ordning sina paket, för han kunde omöjligt hinna skaffa julklappar till alla människor.

Lotta syr och virkar de julklappar hon ska ge bort och Petter täljer för brinnande livet. Med tant Gröns hjälp snickrar han dessutom en bokhylla av krokiga ekgrenar till farbror Blå. Anmärkningsvärt är namnet “en vildes bokhylla”, vilket tant Gredelin dessutom tycker är rätt missvisande eftersom ju vildar inte behöver några bokhyllor, då de ju inte kan läsa …

Finalen utspelas på julafton, då en lurvig julbock kommer inklampandes mitt i kaffedrickandet. Petter och Lotta tycker att den är större än förra året, men han har ju åtminstone rätt paket med sig, så de blir inte rädda. Genom motsatt dörr kommer ytterligare en julbok intrippandes – det är farbror Blå, som sätter bockskägget i halsen och tappar masken, både bokstavligen och mentalt! Det uppdagas att den förtrollade prinsen, aka julbock 1, egentligen är en simpel mjölkbonde som på sommaren bor i skogen och är kolare.

Och farbror Blå skrattade med, men han sa att han inte kunde förstå, att tant Gredelin ville inbilla barnen såna där tokigheter om en förtrollad prins i skogen. Och då sa tant Gredelin, att hon ju bara berättade en saga för barnen, och hon trodde att barnen begrep att det var en saga.

Det där tycker jag är berättelsens essens på något vis: barnen, varken Petter och Lotta eller de som vi läser för, ska inlullas i någon dravlig fantasivärld utan får veta hur det verkligen ligger till. Julbocken finns inte på riktigt, det är någon som vill dem väl som klätt ut sig för att roa dem. Barnen förväntar sig inte bara att få julklappar utan är själva aktiva och tillverkar gåvor till dem som står dem nära. Det gillade jag som barn, det gillar jag nu!

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

De fem böckerna i ordningen de kom ut:
Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin (1918)
Tant Bruns födelsedag (1925)
Petter och Lotta på äventyr (1929)
Farbror Blås nya båt (1942)
Petters och Lottas jul (1947)

BONUSLÄSNING: Kaj Attorp: Gredelins längtan (2002)
En vuxenversion om hur tanterna, barnen och den där Blå egentligen levde sina liv där i Lillköping. Att Grön var lesbisk och att Gredelin hade ett hemligt förhållande med Blå, blir uppenbart även i bilderna efter den läsningen.

Den som vill veta mer om författaren Elsa Beskow, kan läsa biografin Elsa och Natanael Beskow – en kärlekshistoria av Annika Persson som kom ut 2024 på Albert Bonniers förlag. www.albertbonniersforlag.se/bocker/295284/elsa-och-natanael-beskow/

Similar Posts:

• Sagor med tradition
• En röst att bli liten av
• Harmlös julsaga
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen
• Realism i flera skikt

Pling plong!
Här kommer Mormornallen. Kul!
Tårta och present har hon med sig.
Men kalaset ska inte vara här hemma, det är
Gammelmormor Nalle som fyller år, supermånga år!

Det är Knatts, Gnis och lilla Ludens gammelmormor som fyller år. Men Gammelmormor Nalle bor inte längre kvar i sitt fina, fina rosa hus. Hon har flyttat till ett äldreboende, där gamla som behöver hjälp och sällskap bor, berättar Nallemamman. Det spelar ingen roll att Knatt inte vill att det ska vara så. För de stora säger att de ska gå till det nya stället och äta tårta. De säger till och med att det ska bli roligt.

På Gammelgården luktar det konstigt och alla är skrynkliga som gamla skrutt. Någon gråter och någon skrattar för högt och utan tänder.

Pling plong.
-Jag vill inte vara här.
Så säger Knatt till
Gammelmormor Nalle.

Gammelmormor Nalle svarar att att hon inte heller vill vara här. Men medan Knatt vill vara i Gammelmormors vanliga hus, att katten inte ska vara död, och alla ska vara glada plus att det ska vara godis i den vanliga skålen så vill Gammelmormor Nalle vara i Paris, dansa hela natten i högklackat. Gammelmormor vill vara ung, vacker och jättestark. Och istället för en katt vill hon ha en stor vit häst!

Det är starka känslor hos både ung och supergammal. Men under tårtkalaset faller saker och ting på plats. Det kanske inte är så dumt och farligt på ett äldreboende? Man kanske kan börja känna sig trygg och nästan lite hemma där?

I år är det tjugo år sedan de första Vem-böckerna kom. Jag köpte faktiskt de två första, Vems byxor? och Vem är arg? i något sammanhang. Jag köpte dem till mig själv då jag blev fullkomligt golvad av språket, humorn, svärtan, blinkningarna till den vuxna läsaren och inte minst illustrationerna som sprakade av liv och känsla.

Stina Wirséns Vem-böcker rör sig i ett språkligt landskap där det lilla blir stort. Med korta meningar och en rytm som ligger nära barns eget tal skapar hon en text som är lika mycket paus som ord. Här finns ingen förklarande röst, bara en direkthet som låter känslorna ta plats. Det är en litterär minimalism där varje ord bär tyngd, samtidigt som bilderna tar vid och fyller ut det som inte sägs.

Det är just i denna koncentration som böckerna öppnar sig för läsaren, den som högläser får utrymme att tolka, den som lyssnar får plats att känna. Wirsén skriver ur barnets perspektiv, och det gör att de vardagliga konflikterna, om byxor, om vänskap, om att vara arg, blir existentiella. Det är böcker som med sin enkelhet rymmer en psykologisk realism.

Stina Wirséns bilder är lika direkta som hennes språk. Linjerna tycks aldrig vilja stelna, de rör sig snabbt över pappret, ibland som om de just sprungit ur en känsla. Figurerna är skissartade, med stora ögon och kroppar som inte alltid följer proportionernas regler, men det är just där uttrycket uppstår. Färgerna kan spraka, kontrastera, eller plötsligt lösas upp i en fläck som lämnar utrymme för tolkning.

Det är illustrationer som inte söker perfektion, utan snarare närvaro. Ilska blir röda streck som spretar, glädje blir mjuka kurvor och ljusa toner, ensamhet kan vara en liten figur i ett stort vitt fält. Bilderna fungerar som känslornas förlängning, de visar inte bara vad som händer, de låter oss känna det.

Similar Posts:

• Lördagsstädning
• Skrämmande, härlig utflykt ifrån sina stora
• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• Att gå i cirklar
• En inkräktare?

Barnet och mamman i Cecilia Alstermarks och Mikaela Nordlunds bilderbok Mamma och havsvärken har en speciell relation. När barnet suger på mammans hårslinga blir det ett sinnligt och intimt startskott för de berättelser som mor och barn delar. Mamman har nämligen ett andra hem – under vattenytan.

För barnet i Mamma och havsvärken är varje kväll är en högtidsstund när mamman pratar om sina havsutflykter. I havet finns en hemlig syster som bjuder på ostronsufflé och pärlemorvin. Där nere tycks livet lättare och mer skimrande. Kanske kommer mamman också i kontakt med sitt ursprung, sitt egentliga jag, när hon rör sig i havsdjupet. Berättelsen om havet är hur som helst något som delar lite i hemlighet. Mamman blir en symbol för fantasin, medan pappan i berättelsen ställs utanför och får stå för det stabila, vardagliga i tillvaron: “Jag säger inget mer. Pappor fattar inte sånt här.” När pappan läser böcker för barnet upplevs de som platta och luktlösa, något som förstärker bilden av pappan som den lite tråkiga och mer verklighetsförankrade föräldern.

Mikaela Nordlunds ljuvligt, mystiska havsbilder leder oss in i berättelsen redan på bokens tapetsidor. Koloriten går i mörkblått och havsgrönt och bilderna bubblar av havsliv. Både sådant vi kan se helt tydligt och som bara går att ana sig till. Havet och havsvarelserna följer med in i den vardagliga miljön på första uppslaget där textberättelsen tar vid. Här rör sig valar, sjöhästar, bläckfiskarmar och fiskstim kring köksbord och dörrkarmar. Täcken blir till vågor, vattenspeglingar gnistrar och väta sipprar in som vore sidorna fuktskadade. Nordlunds akvareller får sidorna att bölja och för min del hade bilderna gärna fått ta ännu större plats i berättandet.

Mamma och havsvärken har en systerbok i Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms Mamman och havet från 2012, vars titel anspelar på Tove Janssons Pappan och havet. Alstermarks och Nordlunds bok har en del gemensamt med båda. Det är föräldrar som längtar bort och ut. Inte nödvändigtvis för att slippa ifrån föräldraskapet men för att få en stund för sig själva, ägna sig åt sina intressen eller följ en ingivelse. I en samtida, vardagsrealistisk tolkning tänker jag att det handlar om att arbetande föräldrar mår bra om de får göra något mer än att just arbeta och vara med sina familjer.

Föräldrars mående är ganska knepigt att skildra ur ett barns perspektiv. I Mamma och havsvärken bestämmer sig mamman så småningom för att hon inte längre kan besöka sin syster under ytan, eftersom hon behövs hos familjen och på arbetet uppe på land. Barnet är till en början nöjd. Skönt att ha mamma hemma oftare. Men, hon berättar inte längre några roliga sagor. Hennes hår luktar inte längre hav. Hon är grå och i största allmänhet en mycket tråkigare mamma: “Vem som helst kan se ju att mamma lider av havsvärk.” Så lyckas Mamma och havsvärken både förmedla ett vackert begrepp för föräldrars psykiska tillstånd och ett sätt för ett barn att förstå det, från en barnhorisont.

Similar Posts:

• Mammors längtan bort
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• Ö- och morfartryggheten
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja

På det första uppslaget dras min blick till en maffig tårta som tronar på ett bord i en trädgård. Två råttor springer mot den med utsträckta armar. Jag ser också två hundar som upprört ser vad som händer. Det verkar vara deras tårta. Här kan man välja att bläddra vidare, eller så stannar man till och ser en massa andra detaljer, såsom en anka på väg ner i vattnet med tio, nä, elva ungar. En av de små har hamnat på efterkälken. En randig svans sticker fram bakom träden och jag skådar också bakdelen på en orm. Plus massor av andra saker man kan benämna och diskutera.

På nästa uppslag ser vi råttorna ila iväg med tårtan i full kareta. En bit bakom rusar de upprörda jyckarna. Om vi vill stanna till ser vi också vem svansen på det förra uppslaget tillhör, vem som sparkade fotbollen man skymtade tidigare och mycket annat.

Var är tårtan? är en rafflande, dråplig och rolig berättelse som barn och vuxna kan läsa tillsammans på många olika sätt. Vill man stanna till på varje uppslag finns där massor att dröja kvar vid och prata om. Snacka om läsutvecklande. Med yngre barn kan man göra små bildpromenader och benämna det man ser tillsammans. Med äldre barn kan man gemensamt skapa en mer avancerad historia. Det är genialt och omtumlande att ingen läsning av boken blir den andra lik. Man kan hitta olika ingångar och välja att följa andra spår än den stulna tårtan som forsar fram över sidorna.

Jag kan även tänka mig att barn, ensamma eller tillsammans, kan ”läsa” denna bok. Titta på och tänka om, kanske diskutera om man är fler. Det här är litteratur som definitivt håller fortfarande och en bok som man kan ha glädje av om och om igen. Kanske vill man skriva ner sin egen story rent av?

Similar Posts:

• Oändligt berättande i textlös magi
• Titta vad fint
• Vimlande vackra världen
• Bilderbokspecial: Flyktingskap som fågel
• Faktaspäckat om de åttaarmade

Raggar-råttan Roger kom ut för första gången 2005 och det är inte samtida med bröderna Grimms insamling av sagor men den skulle ändå kunna vara mossig. Så tänker jag när jag tar mig an boken, som jag minns att jag läste när den var färsk. Nu ges den återigen ut av En bok för alla.

Roger var den sötaste och gladaste lilla råttbebis någon sett.

Hans mamma och pappa kramade och pussade så mycket på
honom att han ständigt var blöt i ansiktet.

Det är så det börjar. Roger kan inte göra så mycket åt det, men när han blir äldre har han alltid en trasa i bakfickan för att torka bort de blöta pussarna. Det verkar som att han är otroligt älskad och omhuldad och han beskrivs som ytterst välanpassad. Allt han vill är att göra rätt. Men han har också en inneboende önskan om att vara tuff. Men det funkar inte riktigt. När han ska försöka vara sådär tuff som hans kompisar peppar honom att vara går det inte så bra. Alls.

Men en lördag kommer Roger på att han och hans pappa kan bygga en lådbil. När den väl är klar ser den ut som en raggarbil, tycker Rogers kompis Rickard. Och det är då Roger blir Raggar-Roger.

Raggarbilen är verkligen helt fantastisk och häftig och Raggar-Roger och hans vänner har riktigt kul med den. De åker i backar, uppför och nedför, på cyckelbanor, grusvägar ibland rentav i skogen. En dag när Roger och hans vänner Robin och Rickard är ute och kör träffar de på några stora grabbar. De stora grabbarna vill prova kärran. Och det får de, för Roger tycker att de ser snälla ut. De stora grabbarna susar iväg nerför en backe och kommer inte tillbaka.

Men Roger och hans gäng är listiga och bestämmer sig för att få tillbaka sin raggarbil. Det här är en jättefin berättelse om vänskap och mod. Om hur man i situationer som kan verka omöjliga ändå står upp och vågar hävda sin rätt.

Som ni förstår så håller den här historien tjugo år efter sedan den skrev. Många pojkar försöker fortfarande att vara tuffa och att hävda sig. Vad beror det egentligen på? Är det en press utifrån? Jag har funderat en hel på hur synen på könen när barnen är unga och påverkas utifrån.

Eva Lindström illustrerar boken med den äran. Bilderna är lekfulla och ger berättelsen ytterligare en dimension. Det leks med blickar och detaljer. Sidorna är fulla av äventyr man kan stanna vid eller hoppa över. Raggar-Roger och han äventyr håller i längden, gott folk.

Similar Posts:

• Syskonsymbios, hundkärlek och förhoppningar
• Melankoliskt och absurt om ensamhet och sorg
• Rea-fynd med idrottshopp
• Sommaren när pappa inte ville leva
• Tillåtande vänskap och sorg

Ögon är bra att ha två av. Öron är bra att ha två av.
Men kräkmaskiner? No fänk jo.

Shirin har alltid velat ha ett småsyskon. Hon har längtat, tjatat och väntat. Sedan fick hon två! Tvillingbrorsor. De skriker, röjer, dreglar och tar fokus. Shirin får svårt att göra det hon älskar mest, nämligen att spana på filmklipp på parkourtrick. Helst misslyckade trick där det är irriterande och väldigt, väldigt jobbigt. Dessutom är hennes föräldrar helt utlakade och somnar när de nattar småbrorsorna så Shirin får ingen godnattsaga. Så irritationen förbyts till ledsenhet som blir till ilska. Terrortvillingarna måste bort, och plötsligt vet hon hur.

På förskolan har de pratat om återvinning, och det är det som är lösningen. Dessutom känner Shirin faktiskt två sopgubbar. De är till och med hennes vänner. Inte bästisar men i alla fall kompisar sedan de räddade hennes Ninis från att bli till kaninpannkaka när den lekt kurragömma i soppåsen. Hassan och Bosse ska få äran att hjälpa Shirin att återvinna bebisarna bestämmer hon.

Bebisåtervinningen är en dråplig berättelse där skrattet bubblar både i text och bild. Samtidigt finns där en underton av allvar. Att få småsyskon är att inte stå i centrum längre. Det är att få lära sig att dela med sig av utrymme, leksaker, tid och föräldrar. Bland annat. Att behöva anpassa sig, bli besviken och avbruten. Svinjobbigt, men det drabbar alla storasyskon. Själv är jag storasyster till fem stycken.

Berättelsen innehåller ganska mycket text, men den flyter på bra och är åt det talspråkiga hållet.

Nästa morgon är det dags. Vagnen är
lite jobbig att få ut, men det går till slut.
Tvilllingarna jollrar i den kyliga morgonluften.
Det knottrar sig på Shirins armar.
Nu är det bara att vänta.

Att Shirins föräldrar består av pappa Johan och pappa David läggs det inget fokus på, och det har ju faktiskt ingenting med terrortvillingarna att göra. Det bidrar istället till att normalisera att två killar kan ha barn tillsammans. Utan att de delar föräldraskapet med någon annan.

Illustrationerna är humoristiska och fulla av detaljer att prata om ifall andan faller på. Det jobbas med karaktärernas miner, hållningar och gester vilket samspelar fint med bildtexten. Färgerna är milda för ögat och jag tilltalas av att det är lite skevt och stökigt. Såsom det ofta är i det verkliga livet.

Det här är en fin debut som tar upp ett tema som de flesta med småsyskon kan känna igen sig i. Jag läst boken för barn flera gånger. De uppskattar den minst lika mycket som jag.

Similar Posts:

• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Syskonskapet: fakta och förväntningar
• Omvälvande om att motvilligt bli storasyster
• Lång väg till familjelycka
• Bebisar och slumpen