Senare, när mamma satt och drack hos vietnamesen och Ruth var utelåst var det biblioteket hon gick till, och det var Bakhuizen som fick henne intresserad av poesi – stack till henne dikter som hon väl själv läst när hon var i Ruths ålder, blankvers och terziner och stjärnor och sköldmör, som Ruth läste, av ren uttråkning i stort sett.

Ruth och Mio är unga när de träffas. En betydande del av deras liv i Tjugosjuttio, det fiktiva bostadsområde i Antwerpen som Johannes Anyuru förlagt sin senaste roman till, kretsar kring biblioteket. Ruth brukar läsa egenskrivna dikter som hon läser upp på biblioteket och kommer så småningom att jobba med fiktion och skrivande. Mio rör sig delvis i kriminella kretsar och en natt mördas han i en av områdets gångtunnlar. Då är Ruth redan gravid med deras son, ett barn Mio aldrig kommer att få träffa.

Många år senare har Ruth flyttat från Tjugosjuttio och bor med tioårige sonen Em i ett hus vid havet. Hon har en tjänst som konsult på Agenturen, där hon arbetar med att skapa fiktiva karaktärer som på olika sätt kan manipulera den offentliga opinionen. Om sin uppväxt berättar hon ingenting för sonen. Istället har hon diktat ihop en historia om att hon kommer från Ixelles, en finare stadsdel i Bryssel, Belgien.

Så korsas Ruths samtid med det förflutna, hon får ett uppdrag som leder henne tillbaka till Tjugosjuttio – och Mio. På en vägg utanför biblioteket sitter Mios ansikte i form av en gigantisk målning, ett slags helgonporträtt som vakar över områdets unga och minner om en allt för kort uppväxt. Mio har blivit en legend. Men nu ska Tjugosjuttio jämnas med marken till förmån för ny bebyggelse, och människorna i området uppmanas att flytta. Det blir Ruths uppgift att med hjälp av en fiktiv författare försöka övertyga de boende om att rivningen är det rätta. Att återse uppväxtorten blir, som väntat, inte okomplicerat. Inte minst när hon stöter på uppgifter som tyder på att Mio trots allt inte dog i tunneln. Det finns en repig cd-skiva med en röst som låter som Mios. Rösten säger att han inte alls är död, att han “sitter på taken i avdelningen för ingenting, och tittar ut på vågorna.”

Vad betyder det för romanen att Anyuru har valt att förlägga sin berättelse till det fiktiva Tjugosjuttio – i Antwerpen – och inte till ett motsvarande område i Sverige? Kanske är det just det, en markering av fiktionen. Idén, om de fattigare områdena, om förorten, som en kuliss som ständigt kan att raseras, eller inte existerar som något annat än just det, en idé eller berättelse.

Raseras är just vad Tjugosjuttio gör så småningom. Både bokstavligen när rivningsmaskinerna svingar sina armar över centrum, biblioteket och väggmålningen av Mio. Men också metaforiskt. För trots att det här är en bok vars intrig är avhängig idén om att Mio kanske fortfarande lever, blir det aldrig det som är det mest intressanta i Ixelles. Det som fängslar är i stället kakafonin av röster och berättelser som rör sig ut och in ur varandra. Fiktion som löser upp annan fiktion och tillintetgör redan uppställda föreställningar. Människorna och deras berättande rör sig in och ut ur varandra i olika lager. Drömmar, repiga cd-skivor, fågelfjädrar, musikstycken och rollspel samspelar. Anyuru är fortfarande mycket av en poet även i prosan och det är skönt. Det finns mycket att vila i, i denna roman som inte bryr sig om att skynda fram till några lösningar. Berättelsen zoomar in och zoomar ut:

En plog av fåglar genomkorsar kvällen, vingarnas undersidor fångar det sista ljuset – kvällen når Korsika, Beneluxländerna, kvällen faller över Europa, och natten – natten kommer, och de guldskimrande kontorsskraporna sjunker i den planetära skuggan. Rikedomen och fattigdomen. Värdet och värdelösheten.

Biblioteket då? Ja, eftersom det är min arbetsplats kan jag inte låta bli att tänka på biblioteket som en symbol för hopp i Anyurus roman. Precis som i hans tidigare böcker är hoppet ständigt närvarande, av nödvändighet. På biblioteket föds relationer, fiktion och drömmar. Men, det är också lika mycket en plats för något mer praktiskt och vardagligt. Här speglas det omkringliggande samhället, med allt sitt våld och sina förluster. Ett rum lika komplext som romanen i sig.

Similar Posts:

• Åttital
• Deckarmys med humor och spänning
• Akilles 2003
• Att minnas bara rädslan
• I Johannes förtrollade värld

Liksom en rörelse, i enlighet med tröghetslagen, tenderar att fortsätta en stund även när – för att ta ett exempel – motorn stängs av, tenderar således en handling att börja redan innan vi faktiskt utför den.

Tänk dig att du sitter på ett tåg, på väg hem från jobbet. Allt är som vanligt, samma gamla tåg, samma gamla medpassagerare. Du slumrar en stund, tåget är fullt men du lyckades få en sittplats i hörnet. När du vaknar till ur slumrandet upptäcker du att alla i vagnen sover. Ett underligt sammanträffande?

Du rör dig försiktigt för att inte väcka någon, men du skulle hemskt gärna vilja tända din cigarr. Efter en stund börjar det krypa allt för mycket i benen på dig, du tar dig in i nästa vagn, och nästa, och nästa. Överallt i det överfyllda tåget sover passagerarna, omöjliga att väcka. Utanför susar världen förbi som om ingenting har hänt. Du kan omöjligt avgöra var ni är, men landskapet känns bekant, hemtamt.

Här börjar Inertia av Johan Daisne. En man är på väg hem från jobbet. Vår huvudperson undervisar ibland i litteratur i en annan stad än sin. Tågresorna får han betalda. Just denna dag var det inte särskilt mycket att göra på jobbet, han har ägnat dagen åt att fördriva tiden, och undervisa sömniga studenter i litteratur.

För oss var litteraturen ett sätt för romantiken att komma till uttryck; i dag tycker ungdomarna att detta är torrt och tråkigt. Uppenbarligen har de numera andra ventiler.

Längre bak i tåget hittar vår huvudperson till slut någon som är vaken, en äldre man som röker sin cigarr i godan ro. Lite senare har de även träffat på en ung student. Tillsammans slår de följe genom den mystiska natten.

Tågresan övergår till filosofisk promenad. Vad är det som egentligen har hänt? Vad är verkligt? Vad är sambandet mellan de tre som lyckades motstå sömnen? Vad tänkte de på precis innan de somnade? Vad är det ens som har hänt, är det verkligt? Johan Daisne bjuder på en magisk, surrealistisk realism. Stämningen är alldaglig, oavsett vad som händer är herrarna artigt avvaktande och respektfulla.

Johan Daisne är ett psedonym för Herman Thiery, en flamländsk författare verksam i Belgien. Boken gavs ut för första gången 1950, men blev översatt till svenska först 2021 av Augusti förlag. Ett gott beslut. Inertia bjuder på trevlig läsning, det är en bok som inbjuder till eftertanke. Berättelsen tar ibland onödigt komplicerade omvägar, men är mestadels lättläst och går snabbt att ta sig igenom.

Similar Posts:

• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Existentiella teknikfrågor
• Hemliga sällskap och magisk noir
• Fiktionen börjar och slutar på biblioteket
• Snälla noveller i akvarell

Tysk repression intensifieras också. Motståndsrörelsens hjältar försvinner en efter en. Rykten berättar om tortyr och summariska avrättningar i Gestapos källarrum.

Det yttre händelseförloppet är dramatiskt, som så ofta i tecknade serier. Men den verkliga handlingen som serieskaparen Émile Bravo vill skildra, utspelar sig inne i karaktärerna. I synnerhet är det huvudpersonen Spirous moraliska utveckling som är spännande att följa. Hur kan han som blott tonårig framhärda med en pacifistisk hållning i en tid då de vuxna – förebilderna – brutaliseras?

Som tecknad serie är Hoppets tid ganska konventionell. Jämnstora rutor följer efter varandra sida upp och sida ner. Men tecknaren/författaren ger gott om plats åt oenighet, missförstånd och slumpmässigheter som stör det förväntade händelseförloppet. Det skänker realism åt serien. Det drar även ned tempot i berättandet på ett sätt som säkert kan överraska mången van Spirou-läsare och till och med väcka viss irritation. För egen del tycker jag dock att det långsamma tempot är kongenialt med det som Émile Bravo vill skildra: den själsliga utvecklingen hos huvudpersonen.

Liksom tidigare delar avslutas del tre med en rejäl cliffhanger. Det är hög klass på denna serie och jag ser därför fram mot den avslutande del fyra i svensk översättning.

Similar Posts:

• En allvarsam Spirou
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Tecknade vittnesmål från historiens mörker
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Vad ska man tro?

Därför är den här recensionen främst till er, om den hittills rätt uppmärksammade Kapten Haddocks ordbok av Björn Wahlberg. Det är en bok i den ganska underskattade genren ”fakta-om-sådant-jag-inte-trodde-att-jag-ville-veta”. Vem kan motstå något sådant?

Och även om min pappa inte är sjöman, utan slöjdlärare, kan jag hitta ett epitet i denna bok, han fäste på mig och mina bröder ibland på 1980-talet när vi kanske inte riktigt gjorde som han tänkt sig: ”Era kanaljer!” Min pappa som är född 1941 rörde sig alltså med ett ord som funnits i svenskan sedan 1650-talet, som har sitt ursprung i både franskans canaille, italienskans canaglia och det latinska ordet för hund. Det roade mig lite, att lära mig.

Och ordet som inleder denna bok är inte mindre charmigt det: alabasterskalle. Alabaster är tydligen en form av mjukare gips. Är man lite mjuk i huvudet, är man följaktligen rätt dum i det också. Lite som jag i Norrköping kan ropa åt en Finspångsbo på andra sidan gatan: ”Jaha, du är från äggskallestan”.

När jag först fick den här boken i min hand slogs jag av hur tunn den var, knappt hundra sidor. Mer än så hade väl Haddock svurit i Tintin-albumen, tänkte jag. Och på sätt och vis är väl denna lilla tilldragande bok, inget jag läser från pärm till pärm. Med sådan läsning blir jag efter ett tag aningen matt av Wahlbergs sätt att uttrycka sig och hur enkelt han gör det för sig. Inte minst när han alldeles för lättvindigt tar sig an de uttryck av Haddock som med dagens ögon, kan tolkas som lätt rasistiska.

Nej då är väl det här mer en bok, som man likt en stolt tupp kan haspla citat ur och skapa samtalsämnen kring när man sitter på ett fik med några vänner. ”Din krackelerade kråmgädda, kan du fylla på mitt kaffe?”

För det var ju alltid Haddock som gav de bestående intrycken, när man roade sig med att läsa alla Tintin-album.

Similar Posts:

• En allvarsam Spirou
• En kontroversiell åttioåring
• Förena nytta med nöje på latin
• Ordbok under bältet
• Hur man får pacifister intresserade av krig

Spirou är hyresgäst i en fastighet ägd av katolska kyrkan. Han känner olika präster som har helt olika syn på ockupationen, judarna och barnuppfostran. Den stora världen är obegriplig och full av motsägelser för denne yngling. Hotel Moustique totalförstörs av en blindgångare och Spirou blir av med jobbet. Den berömda piccolouniformen hamnar därmed i malpåse.

Spirous vän Nicke får samtidigt avmönstra ur belgiska armén. Tillsammans startar de en dockteater, påhejade av en av de katolska prästerna. Bryssel tycks krylla av fattiga små barn som är hänvisade till gatan och ödetomter för sina krigslekar.

Spirou har haft många olika tecknare sedan starten 1938. Grundaren Rob-Vel ersattes redan under kriget av andra. Och det kom att bli André Franquin som tog sig an serien och på allvar skapade dess särprägel samt majoriteten av färgstarka bifigurer 1946-1969. Det är främst hans Spirou som en svensk publik mött alltsedan 1950-talet. Men de senaste decennierna har nya tecknare tagit serien vidare.

André Franquin tecknade i en mjuk och fantasifull stil där formerna gärna löstes upp för att förstärka känslor, fart eller rörelse.

Fransmannen Émile Bravo, som ligger bakom Hoppets tid, tecknar huvudsakligen realistiskt där de räta linjerna på hus, möbler, cyklar och liknande inte rubbas av action. Men det finns ett påtagligt undantag: ansiktsuttrycken. Här tar han ut svängarna och experimenterar gärna. Tomma blickar, gapskratt, sorg eller vrede – här prövar Émile Bravo grepp som sällan setts förut. Ibland är de lyckade, ibland bara konstiga.

Medan tidigare Spiroutecknare gärna vandrat ut i det fantastiska och skruvade, håller Émile Bravo sig till ett verklighetstroget berättande. Här finns inga hemliga vapen eller övernaturliga uppfinningar, ej heller några superkrafter eller exotiska miljöer.

Det betyder inte att Hoppets tid är tråkig, nej, hela spänningen ligger i karaktärernas psykologi och i det outtalade i samspelet personerna emellan.

I vanliga fall är ett Spirouäventyr en fartfylld upplevelse. Men i Hoppets tid är berättartempot nedskruvat till lägsta hastighet. Så skapar Émile Bravo utrymme för gestaltning. Om till exempel en karaktär är en skurk, skrivs läsaren aldrig på näsan. Insikten får växa fram på ett naturligt sätt. Greppet är konsekvent tillämpat och imponerar.

Spirou har ofta anklagats för att vara en Tintin-kopia. Och visst finns många likheter. De båda seriernas huvudpersonernas kynne liknar varandra. I båda finns en sidekick till huvudpersonen som är mer känslostyrd och komisk – Nicke respektive kapten Haddock. Tintin har sin hund Milou och Spirou ekorren Spip (samt senare Marsupilami). Professor Kalkyl har i Spirou sin motsvarighet i greve de Champignac.

Émile Bravo leker med dessa likheter. När Spirou inte längre bär röd piccolouniform drar han på golfbyxor och ser nästan precis ut som Tintin. I övrigt tar han Spirou in i Tintins mer återhållsamt skildrade Bryssel och det fungerar häpnadsväckande väl. Färgskalorna är nedtonade. Staden på vintern går i grått och brunt. Människorna har kläder i lågmälda färger. För alla som älskar belgiska serier är detta en verklig fest.

Handlingen i de flesta Spirou-album kretsar kring ett konkret problem. Någon är försvunnen, något är stulet, en mystisk plats måste undersökas. Hoppets tid skildrar ett skede i belgisk historia då människorna ofta sveptes med, så även Spirou och Nicke. De för inte själva handlingen framåt i någon större utsträckning. Bara gradvis inser de vidden av världskriget och brotten mot mänskligheten. Hoppets tid består av fyra album, varav två hittills utkommit. Det finns anledning att läsa dessa två första och med spänning invänta del 3 och 4.

Similar Posts:

• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid
• ROGNTUDJUUU
• Fördömda zinksvarvare, vilken recension!
• En kontroversiell åttioåring
• Mästerverk i alla kategorier

Joseph Conrad, polenbördig och född till världen som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, växte upp i en adelsfamilj. Hans föräldrar var döda innan han nått tonåren. Han uppfostrades av en farbror och kom senare att fostras av haven han seglade på under både brittisk och fransk flagg. Hans Mörkrets hjärta gavs ut som samlad novell 1902 och bygger i mångt på självupplevda erfarenheter.

Verket har inspirerat många och Ford Coppolas film Apocalypse Now är bara en i raden av filmer som inspirerats av boken. Jag kröp ner i soffan och såg den igen häromdagen – nej men god dag mörkret, min gamle vän. Filmen är så lång att det hann bli både skymning och gryning innan den tog slut. Coppola-versionen av Mörkrets hjärta är en osalig sörja som utspelar sig under Vietnamkriget. Som bekant dör under kriget civila och krigsmän i mängder. Godtyckligt dödande som förströelse. Vad ni kanske inte visste är att det också fanns amerikanska överstar som älskade doften av napalm på morgonkvisten. Överstar som inte drog sig för att offra en halv pluton och några helikoptrar för att få se en världskänd surfare, som bytt ut både shorts och paraplydrink mot uniform och chow, bemästra vågorna.

Förebilden saknar både amerikansk inblandning och shorts – den utspelar sig i Kongo som härjas av fullständigt civiliserade belgiska imperialister som vill åt elfenben oaktat kostnaden i mänskligt lidande. Det skrivs aldrig rakt ut, men idag är det vedertaget att det är Kongo och Belgien som utgör skådeplatserna. Mördandet, girigheten och hänsynslösheten är som ni vet inte bundna till vare sig tid eller rum och frånvaron av definierade platser gör boken allmängiltig.

Hembiträdet på Junibacken, Alma, konstaterar uppgivet när hon tvättar nere vid vattnet, att det är onaturligt varmt och att det är som att ligga och skölja tvätt vid Nilen i ”egypti land”. Hade hon haft minsta erfarenhet av Kongo hade hon kanske uttryckt sig annorlunda. Mörkrets hjärta utspelar sig några år innan hon offrade sin rygg nere på bryggan. Kung Leopold II var en sjuk jävel och tycks ha sett Kongo som både lekstuga och slakthus. Detta faktum både möjlig- och utgör bokens mörka och olycksbådande underton.

Boken har en berättarröst som besitter överblicken och förmedlar skeendenas gång, men det är Charlie Marlow som inför ett litet sällskap berättar sin historia om resan uppför floden.

Genom vissa kontakter hade han anförtrotts att föra en liten vattenfarkost uppför floden och man kan inte annat än sluta sig till att det inte är ett helt dåligt val av kapten. Marlow konstaterar vid ett tillfälle att den kapten som låter sjö- eller flodbotten så lite som rispa båtens underrede begått ”sjömannens mest oförlåtliga synd”. Vattenfarkosten hade i sig en intressant historia. Båtens tidigare danske kapten visade sig nämligen ha blivit ihjälslagen till följd av ett litet missförstånd kring ett par höns. Som bekant kan fjäderfän bringa fram det sämsta hos oss.

Marlow är utan att skriva mer om saken en storartad berättare. Conrad låter genom honom förmedla en förtätad stämning jag sällan stöter på i litteraturen, eller för den delen annorstädes. Det är obehagligt, mystiskt och djävulskt spännande. Boken gjorde så djupt intryck på mig att jag drog mig för att påbörja andra böcker med övertygelsen att jag bara skulle bli besviken.

Lika säkert som att vi inte kan besöka historien utan våra erfarenheter och ofta förmenta föreställningar, kan man inte recensera en klassiker utan att upprepa vad andra sagt. Jag vet inte säkert besked i saken, men utan att skämmas antar jag att Mörkrets Hjärta är en av 1900-talets mest omtalade och omdebatterade böcker. Rasism, kolonialism och imperialism återkommer om och om igen i vår historia och då ofta tillsammans. Här utgör detta trehövdade monster hjärtat i berättelsen. Boken är rasistisk och det är meningen. Frågan har ofta varit huruvida Conrad själv var rasist. För mig är det ett ständigt återkommande dilemma, det om förhållandet mellan upphovspersonens verk och skaparen själv. Ur en sträng, ambitiös och noggrann recensents perspektiv, som inte hemfaller åt frestelsen att göra ovidkommande utsvävningar, är det inte det som är det centrala. Det är boken som recenseras, därmed basta. Gudskelov är jag knappt en recensent – och vad vore livet utan lite förlustelser, att då och då tillåta sig själv att så att säga skriva under strecket.

Man kan vara rasist i både tanke, tal och handling, men alla tre behöver inte följa på varandra utan undantag. Att uttrycka sig rasistiskt är ingenting annat än just rasistiskt, men orden är för den sakens skull inte nödvändigtvis en manifestation av en genuin åsikt. Djävulen har många advokater. Chinua Achebe är mest känd för sin bok Allt går sönder, men han skrev också mot slutet av 70-talet ett inlägg i diskussionen:An Image of Africa: Racism in Conrad’s Heart of Darkness. Rasismen i Mörkrets hjärta är uttrycklig, men Achebe ansåg att den även var ett uttryck för Conrads ärliga åsikter. Joseph Conrad var kort och gott ”a bloody racist”. Achebes text är ett av de mer välkända bidragen till diskussionen och har både backats upp och bemötts av otaliga mer eller mindre initierade personer. Cedric Watts ‘A Bloody Racist’: About Achebe’s View of Conrad är ett väl genomtänkt och seriöst bemötande. Jag tänker inte återge deras argumentation mer än att konstatera att de inte håller med varandra. För egen del vet jag för lite om Conrad som människa för att inta en trygg ståndpunkt jag kan stå upp för, men jag misstänker att det hos honom fanns mycket jag inte skulle försvara. Ett bekvämt och fegt förhållningssätt som ni ser, men det hindrar mig inte från att dra en tydlig demarkationslinje mellan Conrad och hans bok. Det som återkommer i böcker som överlever tidens idisslande är att de i grund och botten berör läsaren. Boken bär på något allmänmänskligt som påverkar oss så djupt att det inte lämnar oss.

Marlow har en uppgift och en uppgift allena: att för ett belgiskt företags räkning söka upp och föra hem en av deras handelsmän/kolonisatörer. Namnet på denna man är Kurtz. Kurtz är inte direkt vid sunda vätskor. Man kan väl egentligen säga att han fullständigt tappat det, ja, antagligen blivit spritt språngande galen. Det är åtminstone en tolkning av honom. Tack vare (eller på grund av) sin skrupelfrihet har han en förmåga att få fram elfenben ingen kan nå upp till. Han har byggt upp ett eget litet samhälle långt in i landet. Och hans sista ord är klassiska: -The horror! The horror!

Mörkrets hjärta både är och inte är så mycket på samma gång. Motsägelsefull, gåtfull, mångtydig och mångbottnad. Längs utmed floden framträder genom Marlows tankar och introspektion så sakteliga de materiella förhållanden och psykologiska mekanismer som gör att ondskan kan grassera både inom oss och på jorden. Svarta betraktades som underlägsna, knappt ens människor och försök att ”civilisera” dem behövde ju inte innebära att man inte kunde göra stora ekonomiska vinster samtidigt. Den kollektivt upprättade- och hållna västerländska självbilden var (och är fortfarande) förvrängd. I Mörkrets hjärta skärskådas de föreställningar som finns kring dikotomierna kultur-natur, rationalitet-djuriskhet, moral-omoral, ljus-mörker. Det finns inga tydliga skiljelinjer mellan dessa annat än i teorin. Vid tillräckligt gynnsamma eller fruktansvärda förhållanden kan människor begå de mest bestialiska handlingar mot andra. Våra hjärtan kan härbärgera både mörker och ljus. Och framförallt: vår effektivitet att producera kan lika väl användas för att förinta. 1900-talet bär vittne om det.

Historien är fylld av människor som hellre dör än överger sin mänsklighet. Visserligen bevisar det inte att de är omöjliga att bryta ned – de utsattes kanske inte hårt nog – men denna filosofiska fråga är till syvende och sist inte intressant. De har uppvisat en inre styrka vi bör ta till oss. Kurtz föll till föga för strävan efter rikedom och makt och vi lämnas med frågan om han i hjärtat ville det eller inte. Att inte veta är förlåtligt. Att inte vilja veta är avskyvärt. Den enes mörker, den andres ljus.

Similar Posts:

• Något mer än klassiker
• Det okända folkmordet i Kongo
• Vår export av det civiliserande våldet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Allt vi inte hör och ser

I Hemmerechts skildring heter huvudpersonen Odette och vi möter henne i fängelset där hon sitter, i väntan på sin frigivning. ”Belgiens mest hatade kvinna” kallas hon, något som Odette har svårt att ta till sig. Genom hela sin monolog jämför hon sig med en annan kvinna, Geneviève Lhermitte, som mördat sina fem barn. Hur kan Odette vara mer hatad? Hon drar slutsatsen att Lhermitte är galen, men sina egna barn får en nog göra vad man vill med.

Odette är ett ännu värre monster. Hon som, enligt andra, bara lät det fruktansvärda hända.

Redan från början av förhållandet med sin blivande man, som här bara benämns som M, styrs hon av honom. Odette verkar samtidigt drivas av en längtan efter total undergivenhet och destruktivitet. Hon fantiserar om våldtäkter och sex med M, hans sperma, att han ska ta sig in i henne totalt. Relationen med honom är på många sätt en revolt mot hennes tidigare liv, det farliga hon dras till som också blir hennes undergång.

Just Odettes sexfantasier är Hemmerechts egna skapelser, ett försök att närma sig människan bakom brottet och ett analyserande av hennes tankar och sätt att agera. Närmare sanningen och en förståelse för hennes brott kommer vi dock inte.

Skildringen av Odettes tankar är verkligen obehagliga. Hon är ständigt självömkande och distanserad. Hon vill inte veta någonting om makens brott. Därför är hon också helt omedveten om dem, och enligt hennes egen logik alltså oskyldig.

Det är väl sant att flickorna satt inlåsta i källaren. Alla säger det och M har erkänt det. Jag såg dem aldrig. Det var ingenting jag ägnade mig åt.

Precis som Odette vägrar texten närma sig kärnan, det som läsaren hela tiden söker svar på. Hur kunde Odette göra det? Varför såg hon inte? Såg hon verkligen inte?! Skönlitteraturens uppgift är inte att döma. Ändå är det provocerande att texten inte erbjuder mer att ta ställning till.

Kvinnan som matade hundarna är verkligen en skicklig gestaltning av en människas psyke. Mest skrämmande blir den också just på grund av att det finns så få stunder där läsaren kan identifiera sig med Odette, stunder då vi skulle kunna mötas och faktiskt börja förstå. Kanske skulle vi då verkligen få chansen att blicka ner i människans avgrunder, det som aldrig slutar fascinera oss. Det hade gett berättelsen mer djup, gjort den ännu mer otäck. Samtidigt är det just detta som gör romanen så kontroversiell (i Belgien skapade den stor debatt och bannlystes av flera bokhandlare). Vi får aldrig den chansen. Här är det Odette som för talan. Landets farligaste kvinna som fortsätter att förtränga, stöta ifrån sig och vägra erkänna.

Similar Posts:

• En angelägen historia
• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid
• Harvey Weinstein och den banala ondskan
• The nature of our game
• Tänkvärt om rättvisa

Nu tror jag inte att han är det minsta intresserad av att kränga någonting överhuvudtaget. Det är klart och tydligt att det han är intresserad av och nyfiken på är människor; varför de gör som de gör och vilka de egentligen är. Eller förresten, intresserad är inte rätt ord. Han är närmast besatt av att få kontakt med människor och av att fånga dem på en bild.

Lite bakgrundsfakta: En svensk fotograf uppvuxen i Danmark, tillbringar en tid i Belgien. På en ort känd för sina, numera nerlagda, kolgruvor. De bilder han tar ställs ut på stadens museum, OCH på ett museum i Sydkorea där han tidigare visat sina bilder från Östeuropa. Ty så är det med bra fotografi. Den kan betraktas och förstås och älskas överallt. Den är gränslös.

Lasthein var inbjuden till staden Charleroi, i Belgien, på ett s.k. ”artist in recidence”. Med sin gamla panoramakamera av märket Widelux vandrar han längs gatorna. Och det här är viktigt, en Wideluxkamera ger en bild som har en bildvinkel på ungefär 140 grader. Och ändå så upplever vi inte någon extrem vidvinkeleffekt i bilden. Det beror på att kameran innehåller ett objektiv som rör sig längs dessa 140 grader under exponeringen, från vänster till höger. Om man använder den på rätt sätt kan man berätta flera historier samtidigt, i en bild. Lastheins bilder fungerar på samma sätt som när man sitter på ett café och tittar ut genom fönstret och samtidigt, i ögonvrån, håller lite koll på det där spännande händelseförloppet som pågår längst inne i lokalen.

Så, lägg samman tekniken, med en fotograf som är ett socialt geni, tokintresserad av människor och dessutom en rackare på att komponera bra bilder; så får man en bok som är väldigt svårt att lägga ifrån sig. Som man bara vill läsa om och om igen.

Men allt detta, som jag hittills sagt, vore ju helt förgäves om inte budskapet funnits. Berättelsen om en stad nästan lika stor som Malmö. En stad som för en tid sedan utnämndes till Europas fulaste stad, en stad som genomgått en svår process sedan massor av industrier och gruvor lagts ner. Och berättelsen om de människor som försöker leva ett bra liv trots arbetslöshet och fattigdom.

Men Lasthein är ingen eländesromantiker. Han går in på de enskilda människoödena. Han gör bilder om kärleken, familjelivet, barnens lekar och om njutningen att i skymningen ändå få sig en öl och lite samvaro på en pub.

Dessutom berättar han i en text om sitt arbete med boken, och om några av de människor han mötte. I två texter beskriver också två av stadens invånare, vad som gör livet värt att leva i Charleroi.

Similar Posts:

• Bildpoesi från Östeuropa
• Tåg och tröghetslagar
• En kärleksförklaring till Havanna
• Fiktionen börjar och slutar på biblioteket
• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid

Nej, kriget i Demokratiska republiken Kongo är sällan förstasidesstoff och väljer man att se det ur ett kulturellt perspektiv, ja, det låter som en cynisk infallsvinkel men saknar ändå inte relevans, så är ju kriget mer eller mindre icke existerande. Jämför till exempel med Vietnamkriget eller för den delen med samtida Irak och Afghanistan, så kan de allra flesta rabbla upp en lång lista med filmer. Det är nog ingen som kan göra detsamma när det gäller det andra Kongokriget. Helt enkelt därför att det förutom några dokumentärer inte finns några (även om Ben Affleck faktiskt önskat göra en, men givit upp på grund av bristande intresse i Hollywood).

Att den belgiske författaren och historikern David Van Reybrouck skriver en bok om Kongos historia, från att området upptäcktes av den vite mannen under slutet på 1800-talet till nutid, är därför i allra högsta grad relevant. På dryga femhundra sidor ger han läsaren förklaringar till hur ett av världens rikaste länder sett till dess tillgångar, ändå inte bara är ett av världens allra fattigaste utan också det mest konfliktdrabbade landet sedan andra världskriget.

Det angelägna ämnet är dock bara ett av skälen till varför Kongo – en historia, är ett stycke mycket läsvärd historielektion. Ett annat skäl är att Van Reybrouck blandar det traditionella historieskrivandet, hårda fakta, med vittnesskildringar. Berättelser som levandegör historien på ett sätt som enbart en uppräkning av fakta aldrig kan göra. För trots att Kongo är ett av de länder i världen där den förväntade medellivslängden är bland de allra lägsta (54 år) och hälften av befolkningen är under 15 år, så finns det givetvis även där äldre människor. Och träffar man en kongoles som är 105 år så har han, utan att någonsin behövt flytta, bott i den belgiske kungen Leopolds privategendom Kongofristaten, Belgiska Kongo, Republiken Kongo, Zaïre och den Demokratiska republiken Kongo.

Van Reybrouck har alltså under sitt arbete inte bara studerat böcker och dokument hemma i Belgien utan besökt landet ett tiotal gånger. Han har rest till de platser han beskriver, intervjuat personer som var med när historien utspelades (för de allra tidigaste delarna lutar han sig mot skriftliga ögonblicksskildringar) och blandar ihop allt detta. Resultatet blir inte bara är en väl fungerande text, utan även en text vars litterära kvaliteter tar med läsaren hela vägen till Kongo. Texten låter en känna den tropiska hettan, hur fukten får skjortan att klibba fast mot huden och hur surret från moskiterna får en att fäkta med armarna. Det är med andra ord den exakta motsatsen till hur hans landsman Hergé arbetade när han, motvilligt skall sägas, gestaltade sin bild av Kongo på 30-talet med Tintin i Kongo.

Boken tar förvisso inte upp hela området Kongos historia, utan börjar med Stanleys genomresa då han på 1870-talet som förste västerlänning korsade den afrikanska kontinenten, även om det inledningsvis finns några sidor om tiden innan. Jag ser dock inget problem med den avgränsningen, för det är ju med de europiska kolonisatörerna som själva begreppet Kongo grundas. Den statsbildning som existerat under de dryga hundra åren är nämligen inte någon naturlig stat och även om den kleptomaniske diktatorn Mobutu Sese Seko med piska och korruption försökte forma en nationalstat med det icke koloniala namnet Zaïre under sina 32 år vid makten, så är Kongo ändå ett jätteområde med över 200 etniska grupper med skilda språk och seder. Som belgare är det även förståeligt att Van Reybrock väljer att fokusera på den tid där hans land är direkt inblandat i händelserna och hur arvet av det koloniala styret lever kvar och fortfarande orsakar död och misär.

Kongos enorma rikedomar har ju även blivit dess förbannelse. Den moderna historiens teknikutveckling har skapat en efterfrågan på råvaror som det just finns mängder av i Kongo. Elfenben, gummi, koppar, tenn, uran och coltan (som används i mobiltelefoner) för att nämna några. Men de som tjänat och fortfarande tjänar pengar på dessa råvaror är sällan kongoleserna själva (med undantag för en korrumperad elit som oftast samlar pengar på hög i schweiziska bankkonton) utan belgiska monarker, internationella gruvbolag, grannländer och på senare år kineser, vilka investerar stort i Kongo. Men även svenska framgångssagor som Ericssons mobiltelefoner har direkt påverkat instabiliteten och våldet i östra Kongo. För är det någonting som kongoleserna fått för sitt lands naturrikedomar så är det just våld. Ett våld som räknat i antalet döda sätter det medieskygga andra Kongokriget på förstaplatsen över listan på efterkrigstidens blodigaste konflikter.

Similar Posts:

• Det okända folkmordet i Kongo
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• En kontroversiell åttioåring
• Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen

Under rusningen efter Afrika i slutet av 1800-talet, då de stora imperierna i Västeuropa kastade sig in i en kapplöpning efter den afrikanska kontinentens tillgångar, ville inte lilla Belgien vara sämre. Medan många andra jämförbara länder, t.ex. Holland och Portugal, hade betydande kolonier på många håll i världen så saknade Belgien det i princip helt. Det här var något som den belgiska kungen, Leopold II, inte kunde tolerera – det kunde ju leda till att man ansågs som en andra klassens nation. Kung Leopold var därför personligen mycket drivande för att kolonisera Kongo. Kolonin kom också att i praktiken bli hans privata egendom. Han kontrollerade ensam dess hela administration med järnhand, allt ifrån olika bolag som godkändes inträde för att utnyttja landets olika resurser (t.ex. elfenben, gummi och kanske framförallt arbetskraft), till militären.

För att upprätthålla ordningen i landet använde sig administrationen, med kungens goda minne, av mycket brutala metoder. Man kapade av händerna på människor för småbrott. Dödsstraff i olika former utdömdes för minsta lilla, många gånger till och med utan att något brott hade begåtts – bara för att statuera exempel. Uppskattningsvis utrotas kanske så många som tio miljoner människor av regimen. Men grymheterna som terrorregimen använde sig av fick inte fortgå utan protester. I Kongo organiserade sig många av de förtryckta folken till motstånd mot Belgiens imperialism. Och olika människorättskämpar och organisationer, t.ex. den organisation som idag heter Anti-Slavery International, arbetade för att försöka förmå regimen i Belgien att förändra sin politik.

Hochschild låter oss i detalj följa utvecklingen i kolonin, genom en mängd olika källor; administrationens egna dokument (de som inte förstördes av Leopold), vittnesmål från missionärer (bl.a. flera svenskar) och andra kritiker av systemet, och i vissa fall även de drabbade själv (även om det senare är ett enormt problem eftersom de flesta folken i området inte hade något eget skriftspråk och därför inte har särskilt mycket historia bevarad). Men han följer också tråden in i vår egen tid, då han diskuterar konsekvenserna av kolonialismen för dagens Kongo, och gör jämförelser med många andra koloniserade länder:

Det som hände i Kongo var ett sannskyldigt massmord av ofantligt format, men den tragiska sanningen är att männen som utförde det åt Leopold inte var blodtörstigare än många andra européer som arbetade eller stred på andra håll i Afrika vid denna tid. [Joseph] Conrad har uttryckt det bäst: ”Hela Europa bidrog till att skapa Kurtz [huvudpersonen i boken Mörkrets hjärta].”

Det här, menar Hochschild, är till råga på allt ett massmord som medvetet har utplånats från människornas minne och medvetande. Den belgiska regimen har ända in i våra dagar medvetet försökt förstöra arkiv, hemlighålla sånt som har överlevt förstörelsen, och bara ignorera alla hänvisningar till detta folkmord. Vilket gör hans bok än viktigare att sprida.

Den främsta nackdelen är att boken påminner lite grann om Herman Lindqvists historieskrivning, dvs de stora kungarna och hjältarnas historia. Boken centreras kring kung Leopold, kring centrala upptäcktsresanden som Henry Stanley och kring motståndskämpar som t.ex. E.D. Morel. Det är dessa centrala individers liv och arbete vi får följa. Därmed inte sagt att det är ett felaktigt sätt att skriva historia. Men det känns inte som den kompletta historien; andra perspektiv finns, och man kan välja att se på historien från andra håll. För bakom individerna finns det också ekonomiska och strukturella faktorer som spelar in. Varför valde t.ex. olika bolag och privatkapitalister att hjälpa kung Leopold med finansieringen av sitt imperiebyggande (han tog själv stora lån för att finansiera det, då belgiska staten inte var villig att ställa upp)? Och även om Leopold formellt sett var ansvarig för folkmordet så fanns det en helt organisationsstruktur som individerna på fältet – de som i praktiken utförde illdåden mot Kongos ursprungliga befolkning – inlemmades i. Vi får veta ganska lite om denna organisation. Slutligen finns det en viss kulturell bias mot ”vår” sorts historia; det är främst de vita folkens sida av historien som skrivs, medan t.ex. de olika ursprungsfolkens motståndkamp enbart tas upp i förbifarten. Det har kanske en naturlig förklaring i att det finns färre källor att hämta från. Men det är tyvärr en liten miss tycker jag.

Allt som allt är det dock en mycket bra bok. Det är spännande och skrämmande läsning om ett mycket viktigt ämne, varför boken varmt rekommenderas för alla som är intresserade av historia.

Similar Posts:

• Bakom kulisserna på Kongo-krisen
• Allt vi inte hör och ser
• Vår export av det civiliserande våldet
• Skräcken! Skräcken!
• En angelägen historia