Vad var det som hände? Vilka var vi? Få personer, åtminstone av oss som tenderar att tänka bäst med pennan mot pappret, har nog kunnat låta bli att undersöka sig själva och sin historia utifrån den typen av frågor. Vem var jag då, vem är jag nu? Hur hänger det ihop? Ett utredningsarbete av den […][...]

Det är en nedtonad Jonas Hassen Khemiri man möter i romanen Allt jag inte minns. En som verkar ha skalat bort det mest iögonenfallande av den språkliga brokigheten, finurligheten, som velat komma åt någon annat. Någonting underliggande. Det enklaste. Och det är förstås allting annat än enkelt. Huvudpersonen i Allt jag inte minns är död. […][...]

No tears for queers tillhör den starkaste läsningen i mitt liv. Johan Hiltons tredelade reportage är ett skildrande av homofobiska hatbrott men samtidigt ett effektivt isärplockande av den våldsamma och på samma gång livrädda normativa manligheten. Sällan har ett dokumentärt verk känts så sylvasst och befriande skärskådande. Så när Hilton nu, tio år senare, kommer […][...]

”Din tur, Adrian.” Det är orden som får 10-årige Adrians huvud att fyllas av bomull och bokstäverna att simma framför ögonen. Tiden i klassrummet stannar. Adrians vardag är blyertsgrå, så blyertsgrå. I skolan är han utanför. Klasskamraterna trakasserar eller ignorerar honom. Hemma går föräldrarna omlott till sina jobb och ingen verkar märka att hans ”Bra” […][...]

Det finns ingen skylt på den byggnad i Uppsala som en gång var Statens rasbiologiska institut. Det skriver Karin Bojs i sin bok Min europeiska familj, så det har fastnat hos mig redan innan jag slår upp Maja Hagermans biografi över institutets grundare och förste chef, Herman Lundborg. Det vill säga, det finns en skylt […][...]

Det är svårt att tänka sig ett mer perfekt bokpar att samläsa än de båda Augustnominerade fackböckerna Käraste Herman av Maja Hagerman och Min europeiska familj av Karin Bojs. Den ena om den svenska rasforskningens fader, Herman Lundborg, den andra om de senaste rönen kring de där mänskliga anlagen han och inte minst hans tyska […][...]

Det är november 1973, men det är svårt att skaka av sig känslan av att det också är helt nyss. Då var det studentprotester utanför Tekniska högskolan i Aten som brutalt slogs ner av den grekiska militärdiktaturen, men vi har sett de här situationerna från platser runtom i världen, inte sällan filmade med skakiga mobiltelefoner. […][...]

När jag stapplade ut från biovisningen av Prometheus, prequelfilmen till Alien-serien var jag yr av den intensitet som präglat det som nyss utspelat sig på vita duken. En liknande känsla infinner sig när den sista sidan av Rörelsen är utläst och till stor del är det ett gott tecken. Ajvide Lindqvist väjer inte undan för […][...]

Det är något ruttet i svensk narkotikapolitik. Så kan man nog sammanfatta Magnus Lintons Augustnominerade bok Knark – en svensk historia. I DN skrev Ann Heberlein att boken ”blottlägger ett ideologiskt vansinne”, medan Jimmy Vulovic i Kristianstadbladet säger sig bara kunna läsa den ”som ett debattinlägg”. Den senare hållningen verkar vara i klar minoritet bland […][...]

”Palla. Jag orkar inte!” ”Ser det ut som att jag bryr mig?” ”Mm, whatever” ”Orka bry sig.” ”Så jävla meningslöst” ”Hur gammal måste man vara för att gå i förtidspension?” Jag måste erkänna att Hanna Gustavssons 14-åriga hjältinna (eller vore antihjältinna en mer korrekt term?) Iggy (Ingrid) först mest går mig på nerverna. Hon är […][...]