Samtidigt är förstås språket det vi själva har till buds för att förstå och formulera vår omgivning. Burton behärskar det mänskliga språket med avundsvärd lätthet, och med en bildning, en verkligt bred, imponerande bildning, som man oftare fantiserar om än stöter på i verkligheten. Och kanske är nyckeln till en sådan underbar, ganska otidsenlig bildning just nyfikenhet och ödmjukhet?

Ramen är enkel. Burton och hennes familj skaffar ett litet sommarhus med naturtomt, där systrar, systersöner och barnbarn kan sammanstråla om somrarna. Övrig tid blir huset skrivarstuga, och det är framför allt då som naturtomten och omgivningarna ger sig till känna. I tystnaden hörs vinden, fåglarna, krafsanden och gnyenden och sång som Burton alltmer lär sig att lyssna till. Inte som i ”tala med djuren” eller så, vilket kanske fraser om djurens språk kan ge intryck av, men som en röd tråd för nyfikenheten att följa i den här essäistiska, stora lilla boken.

Gränserna till naturen är bedrägliga, såväl i det stora som det lilla. Sommarhusets väggar är inte bara tunna, de visar sig också vara fyllda med myror. Eventuellt rent bokstavligt, för myrstackar har tydligen betraktats som billig isolering. I taket bor en envis ekorre, i dörrfodret humlor och bin, i förrådet samlas allt från rävar till slemsvamp, och i krypgrunden kryper nog också ett och annat. Det gäller ju heller inte bara Burtons lilla stuga. I takt med att människorna tagit över alltmer av livsutrymmet, och i takt med att vi flyttat ihop i städer, har också djuren anpassat sig till denna miljö.

Själva är vi förstås också djur, samtidigt som vi har en oöverträffad makt över planetens övriga varelser. Hur vi hanterar den makten är egentligen inget huvudfokus för Burton, även om hon naturligtvis snuddar vid frågorna. Det går inte att framkalla en sådan fascination inför livets enorma variation, komplexitet och uppfinningsrikedom utan att åtminstone indirekt fråga sig hur vi har rätt att handskas med denna mångfald.

Burton är som sagt långt ifrån påstridig på detta, mer politiska plan. Hon väcker fascinationen, och lyfter fram såväl de små, spännande delarna som den helhet där vi trots allt alla är beroende av varandra. Ekologin.

Fast handen på hjärtat tror jag risken är stor att det som lyser tydligast i mitt minne är det mer anekdotiska, som fiskarnas sång eller det faktum att grävlingar tydligen organiserar sig i något som liknar moderna flerfamiljshus – och ja, där är i alla fall jag tillbaka i det hopplöst antropomorfa – där de delar gryt, men där var och en lever ensam i sin egen håla, förutom på gemensamma städdagar.

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Ett år i den svenska naturen
• Imponerande, sårbart och oerhört vackert
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren

Här nedan hittar du våra recensioner av de tre vinnande böckerna. Alla årets nominerade hittar du här, och samtliga pristagare genom tiderna hittar du här.

Dessutom delades Lilla Augustpriset ut till Nanna Mikkelsen, 19 år, från Södra Sandby. Hennes novell, ”Offret”, går att läsa i sin helhet på Augustprisets hemsida, här.

Svenska Förläggareföreningens Hederspris tilldelades förläggare Per I Gedin.

Lydia Sandgren: Samlade verk
Vänskap, kärlek och ett försvinnande

”Den dag Cecilia försvann var väl som alla andra. Eller? Vad var egentligen det som hände och varför lämnade Cecilia allt? När forskaren, hustrun och tvåbarnsmamman plötsligt försvinner verkar det accepteras av familjen på ett märkligt sätt. Som att det är precis vad man kunde vänta sig av Cecilia Berg, en kvinna som värderat…” Läs mer

Elin Anna Labba: Herrarna satte oss hit
Staten, samerna och tvångsförflyttningarna

”Får jag sörja en plats som aldrig har varit min? Den frågan ställer sig Elin Anna Labba i inledningen till den här boken om 1900-talets tvångsförflyttningar av renskötande samer i Sverige. Det är också en fråga som i hög grad kommer att genomsyra boken i grunden. För ett sekel sedan började den svenska staten alltså att…” Läs mer

Kristina Sigunsdotter: Humlan Hanssons hemligheter
Humlan Hansson

”Humlan Hansson är elva år och går i 5C. Hennes bästis Nour går i parallellklassen. Så var det i alla fall tills nyligen. När Humlan kommer tillbaka till skolan efter att ha haft vattkoppor i två veckor har allting vänts till en KATASTROF. För bästa kompisen Nour har börjat vara med hästtjejerna istället…” Läs mer

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2020
• Humlan Hansson
• Augustpriset 2020
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• Augustpriset genom tiderna

Tidigare pristagare har vi samlat på sidan Augustpriset genom tiderna.

Årets nominerade är:

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok

Annika Norlin: Jag ser allt du gör
Livsbetraktelser med svart humor

”Åtta noveller ger oss en finstämd inblick i olika människors liv – allt ifrån inflyttade Stockholmare, några ofrivilliga rockstjärnors turnéliv genom Sverige och Tyskland samt mamman som förlorat sitt barn. Hon som helt sonika bestämmer sig för att bara fortsätta att gå under sin spontana promenad…” Läs mer

Carola Hansson: Minnestrådar
En kibbutz i Dalarna

”Carola Hansson är en av de där författarna jag tänkt läsa länge. Som ständigt tycks nominerad till det ena eller andra priset – just nu till Augustpriset för den här romanen, Minnestrådar. Hon har också skrivit en rad historiska romaner, bland annat en trilogi om familjen Tolstoj, och det är det historiskt angelägna ämnet…” Läs mer

Lydia Sandgren: Samlade verk
Vänskap, kärlek och ett försvinnande

”Den dag Cecilia försvann var väl som alla andra. Eller? Vad var egentligen det som hände och varför lämnade Cecilia allt? När forskaren, hustrun och tvåbarnsmamman plötsligt försvinner verkar det accepteras av familjen på ett märkligt sätt. Som att det är precis vad man kunde vänta sig av Cecilia Berg, en kvinna som värderat…” Läs mer

samt
Splendor av Stefan Lindberg
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

Nominerade till Årets svenska fackbok

Elin Anna Labba: Herrarna satte oss hit
Staten, samerna och tvångsförflyttningarna

”Får jag sörja en plats som aldrig har varit min? Den frågan ställer sig Elin Anna Labba i inledningen till den här boken om 1900-talets tvångsförflyttningar av renskötande samer i Sverige. Det är också en fråga som i hög grad kommer att genomsyra boken i grunden. För ett sekel sedan började den svenska staten alltså att…” Läs mer

Kristoffer Leandoer: Längta hem, längta bort
Bokslukaren och hans essäer

”Litteraturen är ett mastigt kulturområde. Den som vill hinna läsa varje lands viktigaste klassiker under en levnadsålder får nog börja på BB. Vi andra får vända oss till essäsamlingar för att bli presenterade för verk eller författarskap som inte hunnits med. I boken Längta hem, längta bort – en essä om…” Läs mer

Arash Sanari: Sverigevänner: Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn
Projekt Svensk i två generationer

”I min läshög just nu finns två helt olika böcker med titeln Sverigevänner, båda utgivna 2019. Den ena, av Jonathan Lundberg, handlar om näthat och högerextremism. Den andra är Arash Sanaris Augustprisnominerade Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn, som…” Läs mer

samt
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok

Linda Bondestam: Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl
Livet utan oss

”När årets Augustnomineringar tillkännagavs för ett par veckor sedan var nog det första som slog mig att Emma Adbåges Naturen inte var med. Det hade jag väntat mig. Nog för att det måste vara helt omöjligt att välja ut bara sex riktigt bra barn- och…” Läs mer

Åsa Lind och Emma Virke: Kom dagen, kom natten
Om sländans lätthet och sömnens tyngd

”Flickan längtar så starkt att känslan fyller hela kroppen. Vill så gärna kunna allt som de större barnen kan. Vi vuxna glömmer kanske bort hur våra barn hanterar sina känslor. Vi vädjar till förnuft och ger beröm när barnet ‘uppför’ sig efter förväntningarna. Även om vi vuxna inte använder ord, uppfattar…” Läs mer

Kristina Sigunsdotter: Humlan Hanssons hemligheter
Humlan Hansson

”Humlan Hansson är elva år och går i 5C. Hennes bästis Nour går i parallellklassen. Så var det i alla fall tills nyligen. När Humlan kommer tillbaka till skolan efter att ha haft vattkoppor i två veckor har allting vänts till en KATASTROF. För bästa kompisen Nour har börjat vara med hästtjejerna istället…” Läs mer

Alma Thörn: Alltid hejdå
Finurlig serieroman om skilsmässa

”’– Jo men det kommer ju att gå fort. – Lätt för dig att säga. Du fattar ju ingenting. – Jo, det gör jag faktiskt. Och jag vet också att det blir kul när du väl är där. – Jamen… det är som att jag bara far fram och tillbaka hela tiden! Som att jag är nån slags fågel typ.’ Alma är på flygplatsen i Umeå och hennes mamma tar…” Läs mer

samt
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson

Vilka tror – eller hoppas – du får priserna på galan på måndag?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2020
• Årets Augustprisvinnare
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Humlan Hansson
• Nominerade till Augustpriset 2019

Strax före andra världskrigets utbrott, sommaren 1939, slog sig sextio judiska ungdomar ned på en nedgången herrgård utanför Falun i Sverige. De hann ut från Tyskland i sista minuten, och det var aldrig meningen att de skulle bli kvar i Sverige särskilt länge. De skulle öva sig i jordbruk och kibbutzliv en kortare period, för att sedan fortsätta till Palestina, ”Eretz Israel”. Men. Kriget.

Carola Hansson följer främst tre av dessa ungdomar, från den dag de först lär känna varandra, några år tidigare, i det som då är tyska Königsberg (och efter kriget blir ryska Kaliningrad). Det är våren 1935, när de börjar i en ny, judisk skolan, eftersom den vanliga tyska skolan blivit omöjlig att gå i för judiska barn. Där är de utstötta, illa behandlade av såväl lärare som tidigare kamrater. Den egna skolan blir ett andningshål, men också en plats som drar in dem alltmer i judiskt tänkande, tro och tradition. Nazisternas utpekande stärker på så sätt den egna identiteten, samtidigt som skolan förmår att omvandla detta hatiska utpekande till något positivt. Något större.

Minnestrådar följer inte minst ungdomarnas ideologiska uppvaknande, eller kanske snarare den kognitiva kamp det innebär att försöka hantera sin tillvaro först i Tyskland, där hemlandet inte längre accepterar dem, i drömmen om ett annat liv i Palestina och exilen i Sverige. De tre, bröderna Otto och Max och den kvinnliga berättare som förblir namnlös – i ramberättelsen är hon ”madame Vidal”, men vad hon heter som flicka får vi aldrig veta – lämnar samtidigt efter sig föräldrar och lillasyster i Tyskland, med alltmer förtvinande hopp om att återses i Palestina.

Det är en hjärtskärande, omänsklig påfrestande balansgång mellan hopp och förtvivlan. Breven från Tyskland som kommer allt mer sporadiskt, som med tiden upphör helt att komma. Inresetillstånden till Palestina, som inte heller kommer, och sedan kommer, men inte räcker till alla. Kriget som är så förskräckande nära. Rädslan att också de hyggliga svenska grannarna och arbetsgivarna ska vända sig mot dem, som de tyska gjorde.

Det är svårt att kritisera en så stark (och verklighetsbaserad) berättelse. Samtidigt lägger Hansson en distans mellan den och läsaren, med sitt införande av madame Vidal och hennes lyssnare. Alltsammans utspelar sig i själva verket i nutid, i Manchester, där en åldrad madame Vidal berättar sin historia för en besökare, någon som kommit resande med ett gammal fotografi och en förfrågan om en egen släkting som också ska ha befunnit sig på kibbutzen i Dalarna.

Historien interfolieras hela tiden av berättandet, av madame Vidals ständiga famlande efter cigaretter, askande, tebrickor och pysslande med katten. Hennes exakta minnesbilder och litterära formuleringar ligger som ett filter över ungdomarnas liv, och jag grubblar mycket över detta berättargrepp. Är det hela poängen, att historien aldrig går att nå direkt? Är det någon sorts försäkran från författarens sida, en ängslighet inför alltför direkta sanningsanspråk?

Jag vet inte. Jag känner som sagt inte Carola Hansson som författare särskilt väl. Det där berättargreppet upptar mina tankar, på bekostnad av själva berättelsen, tycker jag. Hade det inte varit betydligt starkare utan denna extra distans? Eller hade det då blivit närmast outhärdligt att läsa?

Similar Posts:

• Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Spännande om bortglömd historia
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Tysklands krig mot Tyskland

Det känns rätt symptomatiskt. Ser jag någon vifta med en svensk flagga så är nog min spontana reflexion hårddraget att undra ”Är de rasister? Eller är de invandrare?” (Det tredje alternativet är förstås sport, men då tittar jag förmodligen inte.) Och jo, här kan en tröttsam diskussion om stolthet över nationssymboler följa, men jag är historiker, och hyggligt vänster. Flaggan och nationalsången och sådant där kommer jag nog alltid att förknippa främst med borgerliga, nationalistiska påfund.

I alla fall.

Arash Sanari växte upp på 1980- och 90-talen i Projekt Svensk. Det är vad familjen Sanari, i alla fall bitvis skämtsamt, kallar sina försök att integreras i Sverige. Pappa Jamshid lägger snabbt upp en projektplan som inbegriper allt från lördagsgodis till fjällsemestrar. Fast hur blir man egentligen svensk? Det verkar inte helt lätt att få grepp om.

När familjen Sanari anländer till Sverige från krigets Iran är det vinter 1986 och smällkallt. De kommer från mångmiljonstaden Teheran till en flyktingförläggning i lilla Laxå. Arash är fem år, och högst motvillig. Allt i det nya landet verkar ovant och svårbegripligt. Pappa Jamshid däremot går upp i den nya chansen i ett land han idealiserat – ett socialistiskt land! – med liv och lust.

En dagisfröken föreslår att den olycklige lille pojken ska skriva dagbok, som ett sätt att bearbeta sina känslor. Han vill inte, men hänger ändå på när pappa, för att uppmuntra honom, också skriver. Långt senare hittar sonen igen de där dagböckerna i en banankartong på pappans vind.

Jag börjar i botten, ryckt ur min kontext. Tonen är kritisk och sur. För pappa är det tvärtom. Han är lycklig över den chans han och familjen har fått. Nu ska allt bli bra. Framtiden är hoppfull.

Och sen såg jag utvecklingen. Sida efter sida. Barnet som sakta blir svenskt. Som glömmer gamla oförrätter. Som blir en i gänget. Och den vuxne som gradvis blir desillusionerad. Vars ”objektiva” betraktelser obönhörligen börjar svärtas av arbetslöshet, ensamhet och utanförskap.

Sverigevänner blandar utdrag ur pappans dagbokstexter med det uppväxande barnets perspektiv. Barnet, som först placeras i en klass med andra iranska barn, varför föräldrarna bestämmer sig för att bli västkustöns Tjörns första invånare från Mellanöstern. Barnet måste ju lära sig svenska, beblanda sig med svenska barn.

Det är inte oproblematiskt. Det är faktiskt svårt att veta om man ska skratta eller gråta när lille Arash medvetet skriver fel på religionsprovet om islam (som många iranska invandrare är familjen helt sekulariserad), men ändå får alla rätt.

Och i slutänden funkar det ju. För barnen.

För föräldrarna, eller främst för pappan, är det en hjärtskärande historia. Han har en doktorsexamen i kemi från Paris och Teheran, men har mest ströjobb och är arbetslös. Kör taxi. Får aldrig svenska vänner. Iakttar skarpsynt i sina anteckningar, men kommer aldrig riktigt in.

Den här boken är en brutal men också ömsint och svartrolig skildring av det komplexa i att byta hemland för två generationer. Det är en intressant reflexion (eller kanske snarare två) över allt från språkliga egenheter till synen på barnuppfostran och såklart erfarenheter av fördomar och diskriminering. Det är en charmig uppväxtskildring från 1980- och 90-talen med hög igenkänningsfaktor. Den kan också betraktas som ett inlägg i integrationsdebatten. Fast det är nog en integrationsdebatt som rymmer betydligt fler nyanser än den nuvarande.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2020
• Augustpriset 2020
• Bakom rubrikerna
• Att hitta sin pappa
• ”Var stodo vi, om de ej varit till?”

När jag läser Linda Bondestams Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, som är Augustnominerad – tror jag att jag förstår lite mer. Både den och Naturen är fantastiskt fina och kloka och roliga berättelser helt i sin egen rätt, men de påminner en hel del om varandra. Att samtidigt nominera två bilderböcker om klimatförändringar och hur naturen ändå överlever människan kändes kanske ändå lite mycket?

Fast om det i Adbåges drastiskt, mörkt roliga bok är de aningslösa människorna som står för berättandet, så lever vi ”lunsar” (så kallas vi nämligen), i Bondestams bok i periferin. Här är huvudpersonen istället, som titeln avslöjar, en liten axolotl.

Axolotl är en vattenlevande, akut hotad salamanderart, ett slags groddjur, som bara förekommer i Mexiko. Det märkliga namnet kommer från ett aztekiskt språk, och ska betyda ungefär ”vattengud”. Axolotl har både gälar och lungor, och blir den av med en kroppsdel så växer det ut en ny. Det är nästan som om den hade hämtats ur Bondestams och Ulf Starks tidigare prisbelönta Djur som ingen sett utom vi, faktiskt.

Den lilla axolotln i Mitt bottenliv föds i en skog av sjögräs, i en sjö nära en stor stad, som det enda kläckta ägget i en syskonskara på 987. Axolotln är visserligen ensam axolotl, men har det till en början ganska bra i sin sjö. Den hänger med sina släktingar tigersalamandrarna, går i skolan, spanar på de där lunsarna som bor på land, och samlar ”skatter” som de tappar eller dumpar i sjön. Den här skattsamlingen för på ett roligt sätt tankarna till Ariels samlande i Den lilla sjöjungfrun, även om denna samling är något uppdaterad. Här finns till exempel en smartphone, med vilken axlotln och de andra salamandrarna tar knasiga filter-selfies och kollar på Star Wars-filmer.

Tillvaron på sjöbotten blir långsamt deppigare och mest indirekt förstår vi som läsare hur illa det är, med föroreningar och allt större klimatkatastrofer. Bondestams djupblå vatten – hennes färger är verkligen ljuvligt mättade – färgas svart av sot och elände, och på land brinner det. En monstervåg sköljer över världen. Axolotln kastas hit och dit. Det blir tyst och mörkt.

Så, plötsligt, tänds ett nytt hopp. Läser man mellan raderna har kanske mänskligheten lyckats utrota sig själv, men för axolotln är tillvaron långt ifrån över. Livet fortsätter.

Det är en märklig sak, att göra en så charmig barnbok om mänsklighetens undergång, och om konsekvenserna av vår framfart med miljön omkring oss. Hur blir det inte deppigt och alldeles för oroande för att läsa för barn?

En nyckelkomponent är Linda Bondestams bilder, som är så finurligt färgstarka, dramatiska och kul. En annan det begränsade, lite naiva berättarperspektivet. För axolotln går det ju faktiskt bra. Hur bra som helst. Och som människa känner man nog mest att ”Hallå, jag vill ju också vara med och se vilka nya former livet tar sig, vart världen tar vägen med oss! Jag vill inte dö ut, jag vill leva! Nog måste vi kunna styra upp det på något sätt?”

Similar Posts:

• Vad är farligast, tekniken eller människan?
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Knasigt, komplext och alldeles underbart
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Naturen och vi

I boken Längta hem, längta bort – en essä om litteratur på flykt hämtar Kristoffer Leandoer inspiration från en mängd kulturyttringar som speglar hur människor och samhällen formats i olika tider. De litterära referensernas bredd är omfattande; exempel hämtas såväl från antikens epos som från genrelitteraturen fantasy och science fiction.

Essäerna vill peka på hur dubbla krafter samexisterar i människor och samhällen. Hemlöshet och hemmahörande, flykt till och flykt från, längtan hem och längtan bort. Denna inre motsättning utgör ofta en kärna i författares, musikers och filmskapares verk.

Jämsides existerande motpoler finns i de flesta livssituationer. Fängelse ter sig i den första anblicken som dystert, men för en del är platsen en vilopunkt eftersom man inte längre behöver fly och se sig om hela tiden. Så är det med livets slutpunkt också. I döden får man vila.

Jag fastnar för flera essäer under läsningen. Bland annat den med rubriken Soldatens återkomst. Kulmen i Odysséen – att hjälten måste hämnas på människor som tagit sig friheter medan han varit borta – har ofta varit ämnet i film och romaner skrivna under 1900-talet. Det är ett tema som återfinns också i berättelser utanför den traditionellt västerländska kultursfären. Leandoer introducerar mig för vietnamesiska författare, vars romaner skildrar krigens outhärdliga sidor. De enkla fotsoldaternas villkor ligger långt ifrån krigsstrategernas visioner om heroiska insatser. Tanken på hemma är dubbel. Inte alla soldater delar sina kamraters hemlängtan – i varje fall inte soldaten som saknar något att älska i det vanliga livet.

Slutsatser presenteras ömsom i neutral ton ömsom med tydliga ställningstaganden. I fallet med den franska kolonialismen i länderna Vietnam, Laos och Kambodja hörs en frän kritik mellan raderna. Fransmännen lärde ut sina sånger i vietnamesiska skolor och hyste inget som helst intresse för vietnamesisk kultur. Ett undantag utgjorde författaren Léon Werth som fördömde kolonialmakten redan på 1920-talet. Både Werth och Leandoer har upplevt västerlänningens besinningslösa vrede mot lokalbefolkningen, som leder till ett av-förmänskligande. När fransmännen härskade i Vietnam sjönk läskunnigheten. Ett faktum som avslöjar hur makt kan söndra en befintlig kulturs värden.

Starkt intryck gör även avsnittet som behandlar hur kulturen ofta idealiserar barndomen. Här genomsyras tankegångarna av en intellektuell ärlighet. Leandoer påminner om hur barndomen dyrkas på felaktiga grunder i de kulturella yttringarna. Egentligen handlar den vanligt förekommande bilden av barndomen som ett paradis om något helt annat. Enligt Leandoer bottnar den i en längtan efter barndomens många ögonblick av hänförelse. Men att vara barn, innebär inte ständig lycka – begränsningar och hinder fyller de flesta barns vardag. Nära denna barndomsdyrkan ligger även tillbedjan av idoler. Idolen blir ett offer för publikens drömmar; idolen blir projektionsyta för andras drömmar.

För mig blev läsningen en överraskning även på ett annat plan. De många kvinnliga författarna och deras verk får stor plats. Flera analyser, argumentationer och speglingar är intressanta bidrag till det litteraturvetenskapliga perspektivet. Mina fördomar om att Leandoer skulle vara en kulturman i den klyschiga bemärkelsen uppfylls inte.

Är då läsning mest en läsares eller författares flykt från en svårmanövrerad verklighet, som Leandoer är inne på? Jag tycker om frågan och reflekterar en stund. Jag har inget att invända mot det grundläggande resonemanget. Böcker ger ofta tillskott till de egna erfarenheterna, såväl fakta- som underhållningsmässigt – och under tiden för min läsning, behöver jag inte befatta mig med vardagens dramatik.

Men ibland frågar jag mig efter att ha läst ut en bok om det finns ett övergripande plan som binder samman delarna och formar något större? Faktiskt hände detta i mötet med denna essäsamling. På ett omärkligt sätt drar Leandoer fram tusenåriga maktförhållanden i ljuset. Skillnaderna mellan kolonialmakten och det koloniserade landet, mellan vuxna och barn samt mellan teknisk utveckling och våldförd natur utgör ett spänningsfält med stor laddning. På samma sätt som cigarrettrök kan sippra in genom springor och fylla ett rum, på samma sätt växer vissheten om nödvändigheten i att skriva om historien. Att läsa texter med sådana perspektiv väcker i det närmaste revolutionerande känslor. Läsningen har skapat en längtan i mig att få uppleva en tidsålder där alla människor – kanske allt levande – behandlas likvärdigt.

Det är nog ingen överdrift att kalla Leandoer för en böckernas storkonsument. Han har varit verksam i många år som en röst för litteraturen och även mottagit priser för egna alster. Återstår att se om denna breda essäbok också föräras ett pris, nämligen Augustpriset 2020 för årets svenska fackbok.

Similar Posts:

• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur
• Fånga tingens själ …
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Teori och praktik
• Ett uppror från de mest förtryckta

Humlan Hanssons faster Fanny är konstnär, precis som Humlan ska bli när hon blir stor. Hon gillar henne jättemycket men resten av släkten tycker bara att faster Fanny är jobbig. När hon läggs in på något som heter Vuxenpsyk hälsar Humlan regelbundet på i hemlighet.

I skolan blir allting värre. På rasterna stänger hon in sig på toaletten för att slippa allt jobbigt. Vilket resulterar i att hästtjejerna ger henne öknamnet Skitungen, som snabbt sprids. Till och med Töntligan, med fnasiga Josefin som pratar så tyst att det inte hörs, anammar det.

Dessutom har hon Vanten i hasorna. Han som är rädd för precis allt, luktar svett och vill bli ihop med Humlan. Och hemma finns mamma med sina suckar. En gång när Humlan hjälper sin mamma att rensa på vinden hittar hon kanske orsaken till mammans suckar?

Humlan Hanssons hemligheter är en ljuvlig historia. För mig innebär den även stor igenkänning från min egen skoltid i den åldern. Att få dyka in i Humlans superhemliga dagbok är en ynnest. Jag bländas av den filosofiska tonen som berättelsen genomsyras av. Alla listor som listas på alla möjliga teman, till exempel ”Psykiska sjukdomar jag inte vill ha”, ”Saker farfar har berättat att man kan dö av” och ”Hemligheter jag bara har berättat för Nour”.

Det är såriga teman som behandlas, utanförskap och psykisk ohälsa. Men det blir aldrig nattsvart och hoppet skimrar genom historien. Jag får vibbar från Barbro Lindgrens författarskap både vad det gäller berättelsen och illustrationerna. Ester Erikssons naivistiska, vildsinta bilder i svart förmedlar både mörker, lekfullhet och närvaro.

Språket är direkt och tonen griper an direkt. Att det är en dagbokstext gör att jag tror på Humlan, och lider med henne när tillvaron går henne emot. Det känns äkta och som jag skrev i början av texten har jag haft mycket av Humlan i mig som ung och antagligen skramlar hon omkring i min själ fortfarande.

Humlan Hansson är en lösningsfokuserad unge. Hon grubblar mycket på hur hon ska få alla att må bra, inklusive sig själv. Mycket gömmer hon inom sig själv, men tackolov skriver hon av sig i sin dagbok. Så jag är inte orolig för henne. Hon kommer att gå långt.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Att ha en längtan i sig
• Världens bästa mamma (nykter)

Vi vuxna glömmer kanske bort hur våra barn hanterar sina känslor. Vi vädjar till förnuft och ger beröm när barnet ”uppför” sig efter förväntningarna. Även om vi vuxna inte använder ord, uppfattar barn så mycket mer från människorna i omgivningen. Så oerhört mycket mer.

Hur hittar barnet sitt sätt att vara? Flickan i bilderboken Kom dagen, kom natten verkar vara något på spåren. Hon ser lätt vemodig ut där hon står bland vasstråna i strandbrynet. Då visar sländan upp sig. Med sländan framför ögonen är det lättare att distrahera sig, använda sina sinnen och fylla dagen.

Med dagen är det som med allt annat. Flickan har nått en mognadsnivå när hon förstår att allt förändras. Därför kommer skymningen. Precis som igår och i morgon. Efter skymningen kommer natten.

Flickan vet också detta: Att natten har förmåga att förvandla.

På natten är sländans vingar barnets och det flyger lätt. Men drömmens lätthet har en motsats, nämligen det tunga fallet. Sömnen känns som en obeskrivlig tyngd och är lite oroande. Då sipprar ljuset in från någonstans. Det väcker allt levande ur den djupa sömnen. Kom dagen.

Livets kretslopp kan förklaras med dessa två motsatser: Ljus och mörker. En återkommande rörelse.

I allt som lever finns även en rytm. Olika takt och olika frekvenser. Lyssna hur humlor, flugor och bin surrar. Eller barn som springer till badet:

Och alla sprang
så fort att det bara dunkade.

Som ett hjärta i själva marken.

Boksidorna har fästs så att läsaren kan bläddra dagberättelsen för sig. När dagberättelsen är slut kan läsaren vända på dragspelet och läsa om nattens ankomst. Doften av pastellkritor lyfter nästan från boksidorna. Mättade färger och tydliga konturer ger ett välkomnande intryck.

Boken skulle jag inte ge till den minsta virvelvinden som har knubbiga fötter och söta tår. Jag skulle vänta till barnet blev fyra, kanske fem år. Dragspelssidorna är lite sköra. En ordlös påminnelse om att bara en bokstav skiljer skönhet från skörhet.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2020
• När blommorna har huvudrollen
• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Tävlan och fantasi
• Om ensamhet och livsvilja

De nominerade är, i den skönlitterära klassen:
Minnestrådar av Carola Hansson
Splendor av Stefan Lindberg
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Samlade verk av Lydia Sandgren
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

I den facklitterära klassen:
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

I barn- och ungdomsklassen:
Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl av Linda Bondestam
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson
Alltid hejdå av Alma Thörn

Augustpriset är instiftat av Svenska Förläggareföreningen och delades ut första gången 1989. Priset består av 100 000 kronor och en bronsstatyett. Här hittar du vår sammanställning av föregående års pristagare.

Förutom de tre stora priserna delas också Lilla Augustpriset ut. Lilla Augustpriset är en tävling för skribenter mellan 16 och 20 år. De nominerade texterna finns att läsa, och rösta på, på Augustprisets hemsida. Nominerade skribenter är: Karla Backlund, Moe Duke-Bergman, Nanna Mikkelsen, Julia Kaplan, Josefine Larsson och Allis Sääsk Berglund.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2016