Enäggstrillingarna Mia, Elin och Klara känns som klippta ur en äventyrsbok för pojkar från femtiotalet. De är ystra, vilda och gillar inte att ha på sig klänningar. Trillingarna sover i våningssäng i ett gemensamt sovrum, vilket ger berättelsen en känsla av internat. Men de lever ändå i vår moderna tid, eftersom de har datorer. Föräldrarna har åtminstone delvis lämnat femtiotalet, även om det är mamma som lagar mat och pappa som rensar rabatter, eftersom de båda jobbar på samma kontor.

Trillingarna ägnar sig åt att att förvilla sin omgivning eftersom ingen kan skilja dem åt men är också intresserade av äventyr så när Mia en tidig lördagsmorgon på sommarlovet ser en helikopter landa vid en öde bondgård, vill de förstås ta reda på vad den har där att göra.

Själva mysteriet har jag inte särskilt mycket att invända mot, det känns som en solid korsning mellan Enid Blytons Fem-böcker och Astrid Lindgrens Kalle Blomqvist: det är lite lagom spännande, hjältarna är modiga och lite, lite dumdristiga men råkar aldrig ut för något riktigt farligt. Bovarna är otrevliga och mörkhåriga medan de hederliga känns igen på det ljusa håret och att de eventuellt bjuder på saft.

Förmodligen är 9-12-åringar i största allmänhet inte är lika kritiska läsare som jag, men när en av bokens 12-åringar glömt sin mobil hemma, i stället fiskar upp ett anteckningsblock och en penna ur shortsfickan, tycker jag att det känns ganska osannolikt. Och när de pratar om sina ”skolkamrater”, använder kraftuttrycket ”fanken” och refererar till bovarna som ”fula fiskar” vet jag inte riktigt i vilken tid vi befinner oss. Jag tvivlar dessutom på att trillingarna som berättelsen igenom beskrivs som extremt smarta, fiffiga och företagsamma, skulle somna och sova ett par timmar när de blivit tillfångatagna och fastbundna vid en stolpe, innan de kollar om någon av knutarna är lösa. Men vad vet jag, jag har aldrig blivit fastbunden av tre mörkhåriga kriminella i en lada, så det kanske är en naturlig chockreaktion?

När de äntligen kommer hem efter avslutat äventyr, frågar deras oroliga mamma vad de har haft för sig, får hon veta att de ”sprängt en falskmyntarliga”. Jag förstår verkligen att hon blir förvånad! I de elektroniska betalningarnas tidevarv hör man sällan talas om sådana ligor.

Men jag kan tacka Björn Karlsson för att ha blivit lite klokare av den bredvid-googling jag ägnade mig under läsningen:

- Enäggstrillingar finns, men de är extremt sällsynta. Enligt Aftonbladet är chansen (eller risken..?) en på 200 miljoner.

- Det finns faktiskt fortfarande falskmyntare, ett yrke som jag trodde var utdött. Så sent som i maj i år rapporterade SVT att falska sedlar säljs på sociala plattformar.

Similar Posts:

• Sagoäventyr i Lindgrensk anda
• and your little dog too
• För den som söker spänning
• Blodig vänskap
• På jakt efter en familj

Svenska PEN samlar i samband med det sådana böcker på sin hemsida. Det är ingen allomfattande lista, utan ett urval, men fler titlar dyker stadigt upp.

Det finns förstås äldre svenska exempel, både på svenska titlar som förbjudits utomland, som Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta i kommunisttidens Tjeckoslovakien – strategin att en makthavare i stort sett säger sig identifiera sig med diktatorn Tengil känns väl sådär? – liksom på böcker som helt enkelt fällts för förtal, som Ing-Marie Erikssons Märit 1967.

En incident som i efterhand mest verkar komisk är hur svenska förlag ville bojkotta Bokmässan 1989, eftersom tantsnuskförfattaren Jackie Collins var inbjuden. Fast jag gissar att många med mig minns hur många eftertraktade böcker som på den tiden, och tidigare, helt enkelt inte gick att låna på biblioteken eftersom de ansågs brista i litterär (och moralisk?) kvalitet.

På PEN:s lista har också dykt upp nyare svenska exempel, exempel som påminner om den våg av lokala förbud som drabbat inte minst skolbibliotek och som dragit över USA de senaste åren. En religiös skola valde till exempel att plocka bort Harry Potter-böckerna från skolbibblan i början av 00-talet. En annan skola plockade bort Mårten Melins mellanåldersbok Så grymt skönt efter klagomål från en förälder, medan liknande klagomål fick en hel kommun att stryka Christina Wahldéns våldtäktsskildring Kort kjol från undervisningen 2015.

Härom året tog jag för första gången emot sådana klagomål på ett skolbibliotek där jag jobbade. En förälder kom in och ifrågasatte en bok med hbtq-tema som hennes barn lånat hem. Tyckte att den var olämplig, att den propagerade för en ohälsosam livsstil. Jag höll inte med, men jag lyssnade och försökte förstå så gott jag kunde. Förde klagomålet vidare till rektor och bibliotekschef, enligt förälderns önskemål.

Sen hände inte så mycket mer. Inga böcker plockades bort ur hyllorna. Min kompetens ifrågasattes inte (åtminstone så vitt jag vet). Jag fick inte sparken.

Men jag tvingades inse vilken tur jag har. Ska man behöva tänka så? Jag vet inte.

Amerikanska kollegor kan i flera delstater både sparkas, bötfällas och till och med fängslas om en bok på skolbiblioteket anses vara på något sätt olämplig. Och när jag läser PEN:s lista inser jag att jag också har tur för att leva i ett så stabilt demokratiskt land som Sverige. Min chef skulle inte få för sig att vika sig för den där typen av klagomål. Andra chefer får uppenbarligen det.

För ett par år sedan skulle det scenariot aldrig ens ha fallit mig in.

Klimatet har blivit annorlunda vad gäller offentlig kultur- och bildningsverksamhet. Som så mycket annat. Bibliotekens verksamhet, som hela mitt liv bara känts så självklar, en institution som står stadigt runtom i landet, till för alla. På många platser det sista öppna, offentliga rummet.

Det har jag alltmer insett när jag arbetat där, vilken livsnerv det är för människor som bara behöver någonstans att ta vägen utan att det kostar något, en plats att få hjälp med teknik, utskrifter, bidragsansökningar eller bara lite sällskap. En plats att läsa tidningen på. Byta några ord. Utbyta några boktips. Hitta kurslitteratur. Berättelser. Nya världar.

Är det en politisering av biblioteken som sker när politiker och andra börjar ifrågasätta biblioteksverksamhet? Vilka som får komma dit och prata, vilka böcker som ska köpas in, och åt vem? Eller har biblioteken alltid varit politiska?

Kanske både och? Visst är det politiskt som f-n att alla människor ska ha rätt till utbildning och bildning. I Sverige har det dock inte varit någon partipolitisk vattendelare på väldigt länge. Att återigen göra det till det, är att förändra det politiska samtalet i grunden.

Att sortera ut böcker från ett bibliotek (offentligt eller privat) är en evig kamp. En del slits ut, en del försvinner och går inte att ersätta, en hel del efterfrågas helt enkelt inte längre. Inte minst: det får inte plats hur mycket böcker som helst. Biblioteket som bara växer och växer i takt med beståndet finns tyvärr bara i min fantasi.

Ändå. Att välja att plocka bort något från ett bibliotek efter enskilda individers – eller ens folkmassors – påtryckningar är en annan sak. Att inte bara själv välja bort en bok utan att också kräva att andra ska välja bort den, eller snarare inte få chansen att välja alls, är en annan sak. En helt annan sak.

Just nu arbetar Skolverket och Kulturrådet med att på regeringsuppdrag ta fram ”läslistor” med rekommenderad litteratur för alla skolformer. Mitt stalltips är att ta lite av en utgångspunkt i listorna på förbjudna böcker. Där finns inte bara riktigt mycket riktigt bra och angelägna berättelser, där finns också en hel historielektion om hur vi ser på att vara människa och på samhället runtomkring oss.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• Läsa tillsammans
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Astrids skimmer
• Banned Books Week

För Pärlbäraren gör jag gladeligen ett undantag. Maria Hellbom fångade mig verkligen med sin debut Älgkungen härom året. Fortsättningen bara måste jag läsa så fort den kom ut.

Det här är mellanåldersböcker (för 9-12-åringar, ungefär) som känns både samtida och sådär lite evigt sagoaktiga. Huvudpersonerna Klara och Aron står med ena foten fast förankrad i myllan i lilla jämtländska Vidås, dit bådas familjer nu flyttat permanent, och den andra i den omgivande naturens magi.

I Älgkungen brann skogen. Inte bara släkternas hem och marker var hotade, utan också den övernaturliga världen omkring dem. Där fanns älgkungen, Reynir, som Klara fått ett särskilt band till, skogsrån och skogsfolkets härskarinna, Midvinterdrottningen. Ja, och så den mystiska Sara, Klaras faster Sunees älskade, som också tycktes stå med en fot i vardera världen.

Redan i Älgkungen fanns Ödemarken med, ett fruktansvärt kalhygge där varken djur, människor eller väsen kunde trivas mer. I Pärlbäraren får vi möta kalhyggets upphov, en avlägsen släkting till Klara som bara bryr sig om skogen som inkomstkälla och plats för nöjesjakt. Nils-Erik Erling, som han heter, har inte bara förhärdat sitt hjärta för skogens magi. Han har faktiskt helt gjort sig av med det.

Mina tankar går till Astrid Lindgrens mest sagoaktiga berättelser. Till Riddar Kato, som ersatt sitt hjärta med en sten. Fast Nils-Erik Erling sitter inte och tronar i något mörkt sagoslott. Han är istället gubben som häver ur sig rasistiska plattityder utanför Konsum. Klara och Aron blir utsatta för det, och Klaras faster, Ida Sunee, sätter sig själv i klistret genom att skalla honom (”Jag hade ju grejor i händerna!”). Klara har svårt att skaka av sig alltsammans, och det påverkar hennes känsla för det övernaturliga omkring sig. Det blir liksom en störning. Magin … dör undan.

Det hade kunnat bli övertydligt. Didaktiskt i negativ bemärkelse. Sagor blir ju ganska lätt det. Men Hellbom klarar den balansen. Hon lyckas blanda vardag och magi på ett sätt som blir både spännande och intressant. Värt att vända och vrida på.

Älgkungen och Pärlbäraren är inte böcker man sätter i händerna på vilken ung läsare som helst. Med sina 200 respektive 350 sidor och välarbetade språk kräver de lite läsvana. Fast för den som plöjer Harry Potter fungerar de förstås utmärkt. Och så vore de riktigt fina att läsa högt tillsammans.

Similar Posts:

• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Hästar och pappor
• Varför kan de inte vara sams?
• Stackars Klara
• Föl är ömtåliga

Det är lite som Kalle Ankas julafton i teve där Disney samlat klipp ur sina bästa serier tillsammans med en glimt av något nytt. Här har Rabén och Sjögren samlat utdrag ur sina bästa julberättelser och jag kan inte hjälpa att det mest känns som en reklamfolder för deras utgivning. Det blir lite som ett ”best of julen” med idel säkra kort.

Hela tre berättelser är hämtade ur Astrid Lindgrens produktion och antologin inleds med klassikern när Lisabet åker på slädmedarna ut ur stan och lär sig en och annan barnförbjuden visa. En spännande historia som tål att läsas flera gånger, absolut! Och julen blir väl aldrig så julig som hos Madicken. Men vet små barn i dag ens vad en släde är?

Andra kändisar är Mamma Mu och Kråkan av Sven Nordqvist.

Limpistoler och glittermakaroner av Ellen Karlsson utspelar sig i nutid. Julfirandet vänds upp och ner på grund av ett strömavbrott (modernt så det förslår!) men blir minst lika trevligt ändå. Vad jag kan se är det den enda nyskrivna berättelsen i antologin och den piggar upp.

Det som i övrigt är nyskrivet är recepten och pysseltipsen. De känns inte direkt nya, men julen är ju till för traditioner och recept på klassiker som kola och pepparkakor hör förstås till. Till de moderna inslagen finns fudge gjord på de omåttligt populära skumtomtarna.

Hela antologin är rikt illustrerad och bläddervänlig. Och mysig är den ju, trots reklamfolderkänslan.

Similar Posts:

• Historisk jul med massor av stämning
• Allt som är trevligt är bra för magen?
• Julklassiker i nyutgåva
• Den rätta julkänslan
• Uppdaterad julidyll

Det är svårt att sätta fingret på vad som gör det. Den där sagotonen. Hur den kan infinna sig, mitt i julkommersen och diskbänksrealismen, hur det ändå kan smyga sig in någonting lite formelartat, upphöjt. Sagobetonat.

Norska Ingvild H Rishøi gavs ut första gången på svenska för några år sedan med Vinternoveller. Liksom Stargate kom den ut på det lilla bokförlaget Flo förlag, ett förlag som jag helt missat, men som verkar inrikta sig på nordisk kvalitetslitteratur. Det tackar vi för!

I Stargate bor tioåriga Ronja i Oslo-stadsdelen Tøyen. Hennes pappa är arbetslös, men vaktmästaren på skolan, som fungerar som en sådan där magisk sagomedhjälpare på något sätt, tipsar om ett jobb som julgransförsäljare.

Först går det bra. Pappa är glad. Går till jobbet, kommer hem igen, och kokar spagetti till sina flickor. Storasyster Melissa är skeptisk, men Ronja börjar tro att de ska kunna få en riktig jul, för en gångs skull. Kanske till och med en julgran.

Ganska snart kommer emellertid dagen då pappan inte kommer hem från jobbet. Då han tjatat till sig ett förskott på lönen och försvunnit till stamkrogen Stargate. In i alkoholdimman.

Systrarna får klara sig själva. Sextonåriga Melissa tar över jobbet som julgransförsäljare, sliter före och efter skolan till långt in på kvällen, och snart kommer de på att alla vill köpa julkransar och –kärvar av en gullig tioåring som ropar ”till förmån för fattiga barn”. För det är ju det de är. Och livet är hårt för skyddslösa flickor, till och med i den rika norska huvudstaden.

Stargate är en klassisk julsaga i dickensk tradition, med hjärtskärande patos, skarp blick och karg humor. Den ska du definitivt läsa i jul, eller när som helst, inte bara för att minnas de barn som inte får det de önskar sig under granen i år heller, utan för att den på något märkligt sätt ändå lyckas innehålla en skopa av den där sköra, melankoliska julmagin.

Similar Posts:

• Kärlek över gränser. Och till naturen
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Fängslande mordhistoria
• Spår efter en familj
• Intellektuellt drama i Norge

Så är upptakten i Ester Roxbergs och Maximiliam Svenssons nya bilderbok En hemlig sommarnatt. Tillsammans har de tidigare gjort Den magiska julkatten – en stämningsfull julberättelse där Maximiliam Svenssons målningar fick ta mycket plats. I En hemlig sommarnatt fortsätter de på samma spår. De skira, milda målningarna tillsammans med den magiska berättelsen tar mig tillbaka till sommaren som nyss passerade. Särskilt mycket tycker jag om uppslaget med de dansande flickorna utan ansikten som Ellen så småningom träffar.

Men skogen är inte bara vackra blommor och förtrollande älvor. Ellen får lära sig att älvor inte alltid är snälla och söta. Nypontaggar river på armarna och skogsjön ser läskigt djup ut. Dessutom är det lätt att gå vilse i skogen. Den är full av skuggor och morrande ljud och obehagliga ögon lyser mellan granarna.

Efteråt lekte vi bland klipporna och ingen av oss
var särskilt söt eller snäll.
Det var vi som var vargarna, Viola och jag.
Men mitt i allt hördes ett svagt och otäckt ylande.

På Astrids Lindgrenskt manér är En hemlig sommarnatt en berättelse om både det som lockar och det som skrämmer, om vänskap och mod där saker inte alltid är vad de först verkar. Här ekar både Ronja Rövardotter och Allra käraste syster mellan sidorna. Såväl text som bild balanserar mellan fantasi och verklighet, dröm och vakenhet. Möjligen hade jag önskat lite mindre text på ett par ställen och en något mindre tillrättalagt avslutning. Å andra sidan hör väl de lyckliga sluten sommarfantasierna till. Det här blir en bok att hålla tag i till nästa sommar.

Similar Posts:

• Magin finns i det lilla
• En röst att bli liten av
• Magiska kulor som sprider sig
• Tillåtande vänskap och sorg
• Gullig, på gränsen till mesig

Den nyutgivna En jul i Småland för länge sen är från början en novell som först kom ut 1992 i antologin En jul när jag var liten. Den här gången handlar det om julfirande i Astrid Lindgrens egen barndom. Berättelsen är stilfullt illustrerad av Cecilia Heikkilä.

Det är julen 1913 och Astrid är bara sex år gammal. Storebror Gunnar är sju och tillsammans med honom får Astrid följa med pappa ut i skogen för att hugga en gran dan före julafton. De går och går och går på den snöiga vägen. Till slut börjar Astrid gråta av trötthet. När de kommer hem till det röda huset igen är köket alldeles julstökigt och Astrid börjar tvivla på att det blir någon jul alls.

Vilken sorglig jul det här såg ut att bli! Imorgon var det julafton! Och de skulle aldrig aldrig hinna få färdigt så att det liknade jul ett enda dugg.
“Tjuter du nu igen?”, sa Gunnar.
“Tänk för att jag inte gör det”, sa jag. “Men en sorglig julafton, det blir det.”

Den som kan sin Astrid Lindgren kommer att känna igen sig både i språket, miljöerna och det aldrig sviktande barnperspektivet. Här finns en del blinkningar till andra Lindgrenberättelser, så som en ärta som råkat pillas in i näsan och Astrid som utbrister “Hujedamej!” när hon ser det stökiga köket.

Cecilia Heikkiläs illustrationer går i en dov, brunblek ton som går fint ihop med den historiska berättelse som det här ändå är. På julaftons morgon får lilla Astrid, iklädd sina nya julklappsstövlar, följa med till julottan där prästen predikar på ett språk som ingen människa kan förstå. På annandagen går hästsläden till julkalaset hos Astrids mormor och alla kusinerna, och när de far hem lyser månen och flera tusen stjärnor på dem i julkvällen.

Som bilderbok är En jul i Småland för länge sen texttät och pratig på ett väldigt Lindgrenskt sätt, och den passar troligen bäst som högläsning med barn från ca 4-5 år.

Astrid Lindgren kan det där med att väcka barns (och vuxnas) intresse trots att handlingen i stort inte drivs av någon särskild intrig, som är fallet med den här berättelsen. I stället hänger det på stämningen, de hemliga önskningarna, farhågorna och fantasierna som barn bär med sig kring julen. Och det räcker långt.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Best of julen
• Harmlös julsaga
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• Lekfull ceremoni

Föräldrarna skilde sig 1938. Ilons mor flyttade då till Italien och återsåg sin dotter först tio år senare. Deras relation blev aldrig riktigt innerlig.

Ilon skickades åtta år gammal till sin farfar Alexander och farmor Julie Pääbo i Haapsalu, en idyllisk småstad vid havet. De sex år som hon tillbringade hos dem var till en början mycket lyckliga, men då Ryssland ockuperade Estland 1940 fick rädslan fäste.

De så kallade “juniarresteringarna” 1941 innebar för de olyckliga enkel biljett till Sibirien. Grannar försvann utan förvarning och i skolan kom en del bänkar att gapa plågsamt tomma. I oktober samma år var det nazisternas tur att inta staden. Ilons värsta personliga minne var när en tysk soldat sköt hennes älskade hund.

Då Röda armén närmade sig – för andra gången – 1944 sågs den inte som befriare, utan med bävan. Att Ilon, fjorton år gammal, ensam fick plats på en av de sista båtarna som lyckades lämna Estland den 22 september 1944 var hennes bestämda farmors förtjänst. Höststormarna härjade redan för fullt och den farliga färden varade i tre långa dygn.

Sammanlagt var det 30.000 baltiska flyktingar som steg iland i Sverige, oräknade de som havet slukade.

Sin älskade farmor och farfar återsåg Ilon aldrig mer. De vågade inte ens skriva brev till varandra av rädsla för repressalier.

Till en början fick Ilon husrum hos sin faster, som var konstnär och som redan före kriget kommit till Stockholm. Hon tog itu med att lära sig svenska och blev antagen till en konstskola med inriktning på bokillustrationer 1945. Endast sexton år gammal tog hon sedan klivet ut i arbetslivet.

Ilon gifte sig och bildade familj tidigt. Köket blev därefter hennes ateljé. De fyra döttrarna och deras vänner (senare barnbarnen) fick stå modeller till barnen i hennes böcker.

Mötet med Astrid Lindgren 1953 blev livsavgörande. Ilon fick i uppdrag att illustrera Mio min Mio. Sedan följde slag i slag Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter med flera. Förebilderna till rövarna i den sistnämnda boken fann illustratören för övrigt i kön till Systembolaget.

Det lyckosamma samarbetet med Astrid Lindgren kom att fortgå i 40 år, 1953-1993. Men när Rabén & Sjögren anlitade Marit Törnqvist för att illustrera Lindgrens böcker kände Ilon sig förbigången och bröt med förlaget.

1991 blev Estland fritt och Ilon kunde äntligen återknyta kontakten med hemlandet och de ännu levande släktingarna.

Ilon tog sig nu för att bearbeta den smärtsamma historia hon gått och burit på så länge. Först ut var Den långa, långa resan från 1995, som gavs ut på Brombergs förlag. Ilon målade sina unika bilder och först därefter skrev Rose Lagercrantz den sparsmakade texten. Uppföljaren I min farmors hus med flera titlar som Potatisbarnen samt böckerna om den finska lapphunden Sammeli följde efter hand.

Biografin Ilon Wikland: ett konstnärsliv av författaren och journalisten Enno Tammer är översatt från estniskan (märkbart genom ett fåtal för oss svenskar självklara upplysningar). Det rör sig om en tämligen anspråkslös intervjubok. Det är främst innehållet – Ilons livsöde – som griper tag i läsaren och gör den märkvärdig. Tyngdpunkten ligger på uppväxten i Estland, som i mitt tycke är det mest engagerande partiet i boken. Texten ackompanjeras också av ett överflöd av intresseväckande fotografier (många privata) jämte Ilons egna målningar, som förgyller boken.

Böckernas originalbilder (cirka 800 stycken) har Ilon donerat till Wikland-museet i Haapsalu (Hapsal), där de finns att beskåda för den som råkar ha vägarna förbi.

Similar Posts:

• När orden inte räcker till
• Värdet av ett liv
• Kampen mot järnklon
• Opersonligt om kolchos
• Jag tänker på Reijo

När jag först fick nys om att Johan Egerkrans skulle illustrera en ny utgåva av Mio, min Mio blev jag exalterad. Jag tycker väldigt mycket om Egerkrans monster och inte minst nordiska mytologiska gestalter, och kombinationen med Lindgrens mörka saga om den onde riddar Kato i sin borg kändes kongenial. Och det är den. Särskilt när illustrationerna får breda ut sig över hela sidor med sina suggestivt mättade färger.

Vad jag önskar är att de fått ta änne mer plats. Ska man anpassa till nya läsare så är mer bildunderstöd en bra väg att gå – och nog hade Egerkrans (eller förlaget, eller vem det nu är som bestämmer) kunnat våga sig på lite mer egna tolkningar av berättelsen? Här finns detta framför allt i en bild, som slår mig. Det är när fosterbarnet Bosse förs bort från sin bänk i Tegnérlunden, för att bli kungasonen Mio i Landet i Fjärran. Han har räddat en ande ur en flaska, och anden som för honom med sig ovan molnen ser i Egerkrans tolkning minst sagt ut som en ängel.

Bilden knyter an till en tolkning – Lina nämner den i sin recension av en tidigare utgåva – som närmar Mio, min Mio till Bröderna Lejonhjärta och sagolandet där – ett slags himmelrike dit man kommer efter döden. Dör Bosse, precis som Jonatan och Skorpan? Men vad är det i så fall för himmelrike de kommer till, där ondskan och kampen mot den spelar en så central roll? Är det någon sorts skärseld?

Ja, så där kan man ju hålla på och tolka. Men man kan lika gärna strunta i det, och bara njuta av sagan om man känner för det. Mio, min Mio är närmast en grundkurs i sagoberättande, med sina poetiska upprepningar och klassiska sagoelement. Här finns bortrövade barn, goda föräldrar, modiga vänner, förtrollningar, magiska föremål, hjälpsamma främlingar och inte minst hjälpsam natur. Naturskildringen är faktiskt något som ger berättelsen en särskild skärpa i nutiden, tänker jag. Träden, bergen, sjön och jorden verkar avsky den som förstört dem med sin förorenande ondska. För ja, det finns ju en superskurk här också, den genuin läskige riddar Kato med sitt hjärta av sten och sin klo av järn.

Det blir en kamp mellan gott och ont, ja, men själv är jag en olydig sagoläsare, kan man kanske säga. Jag skulle vilja veta så mycket mer, som om Mios fader konungen aldrig försökt slå tillbaka mot den onde riddaren som terroriserar hans undersåtar? Vilka är spejarna egentligen, Katos entoniga följare? Vad hände egentligen med Mios mamma? Och vad har den mystiska tant Lundin i fruktaffären på Uppsalagatan egentligen för anknytning till Landet i Fjärran?

Ja, så där kan man hålla på, och det gör jag.

Similar Posts:

• Pojkar som får vara små och ensamma
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Människor behöver sagor
• All världens onda gengångare
• Djärvt att ge sagornas saga ny skrud

En kväll träffar de en råtta, som lovar dem guld och gröna skogar, eller i alla fall sidenpyjamasar och leksaker, om de följer med honom till drottning Indra. Immer lockas men Sem anar oråd. Kvällen slutar dock i katastrof och så beger de sig genom en grävd tunnel till Lindormars land. Där finns ett märkligt slott med en tjänarstab av förtrollade djur och en drottning som så länge önskat sig ett litet barn. Lyckan är total men det är ändå något – mycket – som inte stämmer och Sem får mycket att fundera på.

Det handlar om sagovärld och sagotid, såväl i den mer realistiska inledningen som i fortsättningen, om arketyper såväl i persongalleri som omständigheter. Det är minnet av de döda föräldrarna och glappet mellan den lycka som fanns och den misär som råder nu som är förutsättningen för det som komma skall. De är de två pojkarna, den äldre som tar hand om den yngre, och hur syskonkärleken sätts på prov. Och det är kampen mellan ont och gott, eller snarare mellan att göra ont och göra gott.

Det finns dock den ytterligare komplexiteten i att det inte är så lätt att avgöra vad som är vad. I alla fall inte om man börjar fundera över det. Är man ond om man följer sina instinkter och sina drifter? När är våldshandlingen ett brott och när är den ett hjältedåd?

Något liknande är det med de förmänskligade djuren som slits mellan sina ursprungliga egenskaper och det som nu förväntas av dem och hur de hanterar detta. Här problematiseras det generiska rättfärdigandet av sagans grymhet och även om det är självklart vem man håller på som läsare får man sig ändå en tankeställare.

Göra det lätta eller det rätta? Och vad är egentligen rätt?

Jag tyckte väldigt mycket om Frida Nilssons förra bok, Det tunna svärdet, och hade höga förväntningar som inte riktigt infriades den här gången. Samtidigt – om en barnbok får en att tänka på Astrid Lindgren och Elsa Beskow ska man väl inte klaga?

Similar Posts:

• På liv och död men helst på lek
• För den som söker spänning
• Kampen mot järnklon
• Pojkar som får vara små och ensamma
• Människor behöver sagor