”Jag gillar filmer som får dig att ifrågasätta allt det som vårt samhälle bygger på. Och bra zombiefilmer gör det, i mängder” läser jag i författarens förord som är lite som en bruksanvisning för den serietidning jag håller i handen. Förordet har tre huvudpoänger. Att skrämsel inte har ett egenvärde, att syftet med historien är […][...]

Introductions for books of this sort often discuss why the show in question elicits so much devotion and accommodates so much analysis. But I’m starting to feel that a good enough answer is just “It’s a Joss Whedon show.” Så inleder Jane Espenson sitt förord i antologin Inside Joss’ Dollhouse, och egentligen är det väl […][...]

Idag serverar dagensbok.com en hel hög science fiction, politisk science fiction eller kanske snarare politiska läsningar av science fiction. Den här antologin, och naturligtvis teveserien och den uppföljande filmen som den hyllar, har en del att göra med det. Firefly och Serenity skildrar en stat, en rymdunion som någonstans i vår framtid, sedan vi slitit […][...]

Jag undrar vem som tyckte att den politiskt laddade titeln The Dispossessed bäst skulle översättas till svenska som Shevek – en berättelse om två världar? Förmodligen någon som ansåg att genrelitteratur som science fiction och fantasy är något småpyssligt, underhållande och harmlöst verklighetsfrämmande. I Shevek visar Ursula LeGuin i alla fall att så knappast behöver […][...]

Tom Clancy har rekommenderat den här romanen. Bara det. På baksidan till den här utgåvan citeras hans omdöme att Heinleins ”fotspår är stora nog för att en hel nation ska kunna följa i dem. Vi vandrar den väg som hans idéer stakat ut. Han visade oss var framtiden finns.” Nu har jag i och för […][...]

Det är en av de där soliga försommardagarna man minns. Jag och vännerna sitter med glass utanför en lanthandel i skärgården. På det stora fältet framför oss skränar och leker ett lulligt möhippegäng och bakom buskarna bräker ljuvliga lamm. Det är där jag träffar Karin Slaughter för första gången. Det ska mycket till för att […][...]

När gick det snett? Inbrottet? Nej, före det. Festen? Den spelade in, men det var inte då det började. Zack? Visst, absolut, det skulle vara enkelt att säga att det var Zack. Men så var det inte, eller hur? Det var före Zack. Före Ryan. Före Max och Derrick och det där med plånboken. Före […][...]

Det finns två stora problem med Äta djur. Det första är att Jonathan Safran Foer inte äter djur, det andra är att vi läsare gör det. Mot slutet av boken gör Safran Foer en vettig uppdelning mellan dem som fokuserar på djurens rättigheter och dem som fokuserar på djurens välmående. I den första gruppen tycker […][...]

När Maurice Sendak med barnboksklassikern Till vildingarnas land skapade den vilde Max och de kanske ännu vildare vildingarna gjorde han det på tretton meningar och en handfull bilder. Det lämnar ju en del frågor obesvarade. Till exempel de fyra som dyker upp på baksidan till Dave Eggers roman Vildingarna: Vem är Max? Vad är en […][...]

Jag gillade aldrig Maurice Sendaks redan då klassikerförklarade Till vildingarna land som barn, vad jag minns. Jag har en vagt obehaglig känsla av det dova, det irrationella och läskiga. Jag var möjligen ett lite ängsligt, för att inte säga mesigt barn. Men jag tyckte mycket om filmatiseringen som kom häromåret. Inte bara för att smart […][...]