En av de första känslorna jag får när jag läser Ada Fredelius Två systrar är; Äntligen! Äntligen en klassisk ungdomsbok som på ett enkelt sätt hanterar tonårens och livets svåra frågor. Det ska erkännas att jag inte läst särskilt mycket svensk ungdomslitteratur i det senaste, men desto mer av det som brukar benämnas YA (Young Adult). Och jag måste påstå att det finns en nyansskillnad, en viktig sådan. Den YA jag läst har mer fokuserat på att vara lättsmält, och känns ärligt talat ofta som om den riktar sig till vuxna läsare trots sin etikett. Vuxna läsare som vill ha sina böcker skrivna på ett visst sätt.

Två systrar är inte skriven för den vuxna läsaren, det är en ungdomsbok som vänder sig direkt till sin egen målgrupp. Utan omvägar. Ada Fredelius lyckas på ett enkelt sätt skriva om många svåra ämnen, samtidigt, utan att det känns krystat eller orealistiskt. Alice och Ylva har vuxit upp tillsammans och alltid varit relativt nära, och de har alltid haft ett självklart svar när folk frågat om de verkligen kan vara systrar. De är ju så olika!

Ylva är adopterad från Kina, men till allas förvåning får hon några år senare en lillasyster. Nu är de båda tonåringar och försöker navigera allt vad det innebär. Ylva söker i smyg på information om adoptioner, stulna barn och hur man kan hitta sina släktingar. Hon vågar inte dela med sig av sitt sökande men efter ett utbrott på föräldrarna blir det bestämt att hela familjen ska åka till Kina över sommaren och besöka barnhemmet hon kommer från.

Alice å sin är ofta avundsjuk på sin självsäkra storasyster, hon har vänner, är snygg och vet hur man tar sig fram i världen. Alice har en vän, och sitt musikintresse. Och den där spännande personen som hon brukar chatta med förstås. Han som alltid förstår henne. Som hon kan berätta allt för.

Similar Posts:

• Sommarlovsblues
• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Lyckad debut om tonåringar i Gävle
• Mer än vänner?

Det är svenskt 70-tal i södra Sverige när föräldrarna träffas och deras liv genomsyras av framtidshopp. Det visar sig att de har svårt att bli gravida och till slut väljer de att adoptera från Sydkorea, först Patrik och senare en liten flicka.

Familjen bor i ett litet hus i Sölvesborg och Patriks mamma jobbar som kontorist. Det är inget extravagant men allt är ändå bra. Birgitta jobbar deltid för att hinna med barn och hus och hem, men hon har också ett samhällsengagemang. Hon är aktiv i adoptionsfrågan och skriver en debattartikel.

Pappan däremot blir alltmer frånvarande, tills han en dag väljer att lämna familjen, och det är då problemen börjar hopa sig. Till en början i form av en något ansträngd ekonomi, men med tiden blir det allt tuffare.

Det är inte bara i Patriks liv som pappan är väldigt frånvarande, han är även frånvarande i boken. Jag läser och undrar vad författaren egentligen har för känslor gentemot pappan. Visst dyker han upp på en och annan födelsedag och det händer att han stöttar Patrik och systern ekonomiskt, men framför allt verkar alla tycka att det där avståndet han håller är rätt så bekvämt. Pappan har gjort sitt val och så är det med det.

Den stora känsla av besvikelse som genomsyrar boken riktar sig istället mot samhället som utvecklats i en sådan riktning att en person som mamman, en ansvarsfull förälder som sköter arbete och hem och barn, långsamt kan brytas ner tills hon inte har något kvar, inte ens sig själv.

Jag är bara några år äldre än Lundberg och känner så väl igen mycket av tiden han beskriver. Ändå är det inte det som fångar mig allra mest i boken, utan det är snarare författarens fenomenala förmåga att hantera text. Det är helt enkelt väldigt, väldigt välskrivet. Boken använder ett ovanligt tilltal genom att genomgående vända sig direkt till mamman som ”du”. Det är en rak och ärlig kärleksförklaring som inte skyr det komplicerade eller fula. Och inte någonstans skrivs läsaren på näsan. Bara en sån sak.

Similar Posts:

• Utanpå och inuti
• Värdet av ett liv
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Längtan, lera och luft
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

När adopterade Maria efter många års sökande till slut hittar sin chilienska mamma, får hon veta att hennes bakgrundspapper inte stämmer. Mamman har inte alls lämnat henne frivilligt

I Den uppgrävda jorden får vi följa Maria. Hon gräver inte bara i sin egen bakgrund utan blir också en av de ledande personerna i den grupp Chile-adopterade som tillsammans kräver klarhet kring vad som hände när de adopterades, då det visar sig att mycket inte står rätt till.

Genom serieformatet lyckas Lisa Wool-Rim Sjöblom på ett gripande sätt förmedla något ofattbart. Hur svenska staten, adoptionscenter och flera andra aktörer blundade för, och fortsätter att blunda för att man bidragit till att barn stjäls från sina föräldrar, allt under godhetens förtecken. Inte nog med att barnen stjäls, deras identitet raderas också ut. Allt för att sudda ut spåren efter den illegala handel med barn som berövar tusentals sina familjer.

Vi får följa Maria i hennes jakt på svar. Svar om vad som hände henne själv, hennes bror, och alla de andra Chile-adopterade som med förfäran börjar inse att den berättelse de fått höra om sin bakgrund kanske inte stämmer.

Jag gillar verkligen Lisa Wool-Rim Sjöbloms stil. Den lågmälda färgskalan förstärker den berättelse som växer fram. Formatet möjliggör också att på ett lättillgängligt sätt redogöra för den mängd fakta och omständigheter som omgärdar Chile-adoptionerna. Även om vissa delar är faktatyngda är de lätta att ta till sig, då balansen mellan text och bild känns väl avvägd.

Boken är ett dokumentärt vittnesmål som bygger på en stor mängd intervjuer med adopterade och förstaföräldrar. Genomgående får vi också ta del av den fördomsfulla attityd som möter dem som vill spåra sina anhöriga. Adoptionscenter verkar enbart önska att de adopterade ska vara tysta, nöjda och tacksamma. De som väl lyckas spåra sin familj, trots alla de hinder som omvärlden satt upp, möts av ytterligare omyndigförklarande av både adopterade och förstaföräldrar. Centret tycks utgå ifrån att förstaföräldrarna ljuger och justerat sina historier i efterhand.

när Maria frågar sin adoptionsförmedling om sin mammas vittnesmål, får hon höra att detta är en vanlig reaktion från de skuldtyngda föräldrarna eftersom de skäms för att de lämnat bort sitt barn.

Det är lättare att skylla på fattiga mammor långt bort, istället för att skärskåda sin egen roll i det hela och säkerställa att ingen mer ska utsättas för samma trauma.

Den uppgrävda jorden redogör för alla de turer som Marias grävande har tagit. Vi får följa med Maria på hennes resor, på möten och i hennes frustration över att ingen, ingen vill ta henne och de adopterade på allvar. En mängd byråkratiska hinder försvårar möjligheterna för adopterade och deras familjer att ta reda på sanningen om vad som faktiskt hände, och i slutändan. Kanske. Återförenas.

Similar Posts:

• Kapade rötter
• Vem är du, och varför?
• #MeToo i serieformat
• Utanpå och inuti
• Den chilenska nazismen

Alltsedan 2017 har jag otåligt väntat på att få följa Yvonne De Geers vidare öden. Så det är med andaktsfull förväntan som jag öppnar den nya boken Är det något särskilt med dig?

Andra världskriget är historia. Sverige har precis klivit över tröskeln till ett nytt lovande decennium och folkhemmet har inlett sin glansperiod. Hemmafruarna är fler än någonsin; de uppgår till dryga miljonen vid 1950-talets mitt. En tid då utlandssamtal är märkvärdiga och kostsamma och radion kan ståta med endast en kanal.

Tiden är inne för Yvonne att välja yrkesbana. På pappa Jakobs initiativ anmäler hon sig till Set Poppius journalistskola och hamnar efter tre månader på Smålands Allehanda i Jönköping, där man tidigare bara tagit emot manliga volontärer. En därav något skärrad redaktör tar bladet från munnen och informerar den förbluffade nykomlingen om att det inte får förekomma något ”HOR PÅ ARBETSPLATSEN!”

Trots att Yvonne är dotter till en friherre får hon det väldigt knapert i Jönköping. Någon lön utgår inte från tidningen, men lyckligtvis kammar hon hem ett stipendium på 250 kronor i månaden. Pappa Jakob, som utan tvekan kan mäta sig med smålänningarna i sparsamhet, tycker att det är en imponerande summa. Dottern har därför svårt att be om understöd hemifrån, även om budgeten i själva verket är så tajt att hon knappt har råd med mat, än mindre köpa hygienartiklar som bindor. Redaktören, som får nys om hennes belägenhet, skickar henne på en del uppdrag där gratis skrovmål ingår.

Nästa anhalt i karriären blir Gefle Dagblad. I staden – som redaktören med bestämdhet hävdar ligger i norra Uppland (för så vill läsarna ha det!) – springer Yvonne av en slump på den bildsköne (men ack så triste) folkskolläraren Lennart Svensson. Det visar sig att han är vallonättling och att hans släktingar kom till Sverige tillsammans med Yvonnes anfader på 1600-talet. Louis De Geer anlade en rad järnbruk och har gått till historien som den svenska industrins fader.

Beskrivningen av den kulturkrock som Yvonne upplever när hon första gången blir hembjuden till Lennart är oförglömlig i sin pinsamhet. Hela tjocka släkten har samlats och till flickvännens storögda förvåning är de uppklädda till tänderna. Klanen skulle gudbevars få möta en tvättäkta De Geer!

När Lennarts familj så småningom får nys om att Yvonne är adopterad avfärdar den henne som en bluff. Hon finns ju inte med i Adelskalendern. En bok som förresten ständigt ligger framme på släkten De Geers salongsbord, men som Yvonnes pappa Jakob inte har mycket till övers för. Han har sin egen definition på vad det innebär att vara en äkta aristokrat.

Flyttlasset går tillbaka till Stockholm då Carl-Adam Nycop erbjuder Yvonne anställning på den nystartade kvällsblaskan Expressen. Släktingarna får något nytt att förfasa sig över, men Yvonnes exceptionella mamma Ingrid inser att dottern, i egenskap av den första kvinnliga reportern på tidningen, skriver kvinnohistoria.

Yvonne blir snart en i gänget. Hon vänjer sig vid den sexistiska jargongen, stressen och spriten som flödar. Författaren ger bland annat ett ömsint porträtt av kollegan och författaren Lars Widding, som tar henne under sina vingars beskydd. Redaktionschefen Sigge Ågren däremot njuter av att trakassera sin unga medarbetare.

När Yvonne gift sig med Lennart, som tagit namnet Bjerg för hennes skull, hotar Nycop med att ge henne sparken om hon inte genast återtar sitt adliga namn i spalterna. Men genom slumpens försorg tar livet snart en annan vändning och Yvonne flyttar över till en annan manlig bastion, nämligen Dagens Eko på Radiotjänst (Sveriges Radio).

Det är onekligen fascinerande att få inblick i hur det var att arbeta i tidningsvärlden för sjuttio år sedan. Inte minst i – de idag totalsanerade – Klarakvarteren, som var något av Stockholms motsvarighet till Fleet Street i London. Många välkända namn passerar också revy på boksidorna.

Som en röd tråd har slumpen spelat en avgörande roll i Yvonnes liv. Alltsedan Jakob De Geer klev in på barnhemmet på Lidingö och strax valde lilla Ejvor, som han tyckte det såg ut att vara ruter i.

En annan följeslagare har otryggheten och osäkerheten varit. Yvonne växer upp på en herrgård på Drottningholm, men sätts i vanlig folkskola. Senare flyttar familjen till en paradvåning med utsikt över Riddarfjärden, men belägen på Södermalm. Yvonne har haft fullt sjå med att parera ”dolda fällor och minerade fält”. Med sin enkla bördsbakgrund hör hon inte riktigt hemma bland hermelinerna och med sitt adliga namn har hon ingen plats bland vanligt folk.

Som läsare sörjer jag att författarens okonventionella föräldrar – av naturliga skäl – inte får lika stort utrymme som i den förra boken. Favoriten är förstås pappa Jakob, som är burdus, gnidig till tusen och motsägelsefull, men har hjärtat på rätta stället. Han låter sig heller inte imponeras av titlar.

Yvonne De Geer skriver en elegant och lättflytande prosa, med stråk av humor. Jag tycker nog att den första boken är ett strå vassare. Bland annat tidsskildringen är enorm. Nu håller jag tummarna för att den 92-åriga författaren ska orka skriva en fortsättning. Jag misstänker starkt att hon har mycket intressant kvar att berätta!

Similar Posts:

• Att förändra eller förändras
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Om en mamma, och ett samhälle
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
• Minne och identitet i Modianos Paris

Romanen kan växa ytterligare om något brännande tema flikats in i handlingen eller om en oväntad vändning ger drastiska konsekvenser för någon av romanfigurerna. Beroende på handlaget hos författaren har en roman möjlighet att rymma både djup sorg och innerlig glädje.

I romanen Inställd resa till Sabarmati finns en intressant person, nämligen adoptivflickan Meera – som fick tilltalsnamnet Fatima när hon kom till Sverige. Direkt efter studenten satte hon sig på tåget för en lång resa. Hennes närmaste anhöriga är släktingen och gymnasieläraren Lykke som under en tid stod för mat och rum åt Meera/Fatima när adoptivföräldrarna inte klarade det. Meera/Fatima har inte kontaktat Lykke på flera år efter sin avresa och det väcker nyfikenhet. Inledningen av romanen gör nyfikenheten större för Lykke har precis stapplat hem efter att ha blivit nedslagen när hon var ute med sin hund. Vad har egentligen hänt?

Författaren Majgull Axelsson har i sitt författarskap återkommande gett röst åt människor som är i underläge. Hon har flera gånger behandlat ämnen som är långt ifrån banala. Man kan inte heller beskylla Axelsson för att vara ointresserad av att vilja skildra vad som sopats under mattan i den svenska historien. Även i den här romanen förekommer ett varierat utbud av människor som inte fångats upp av samhällets trygghetsnät.

Det är dock lite överarbetat den här gången. Det spretiga persongalleriet är sannolikt en av förklaringarna. En annan förklaring är de inre monologerna som pågår hos var och en på sitt håll. Det ältas i en märkbart enformig ton med utropstecken, frågetecken och retoriska frågor. Jag tycker det är osannolikt att en alkoholiserad präst, en ung taxichaufför samt Lykkes granne och väninna skulle fnysa på samma sätt i missunnsamhetens dimma. Varje människa har ett unikt uttryckssätt och alla spetsar inte ilsket sitt språk med svordomar när de betraktar sitt förflutna.

Jag saknar inte bara skiftningar i figurernas inre monologer. Handlingen innehåller gott om omskakande händelser men är för snabbt avklarade. Den framrusande farten i skildringen är till nackdel för personporträtten, samhällsbeskrivningen och försöket att gestalta utbredd vardagsrasism. Att det dessutom dyker upp en allvetande berättare som underskattar läsarens förmåga att dra egna slutsatser är inte heller särskilt lyckat.

Allt detta kunde jag konstatera redan under den första tredjedelen av boken. Pliktskyldigt läste jag ändå ut hela romanen men på det hela taget var jag egentligen ganska ointresserad av hur det skulle gå för temperamentsfulla Lykke och flyende Meera/Fatima med flera. Synd på sätt och vis för jag hade så höga förväntningar.

Similar Posts:

• Samhällets flykt
• En oväntad vänskap
• Om en mamma, och ett samhälle
• Rörande konstnärskap
• Vård, skola, omsorg

Hon flyttar till det betydligt mer multikulturella Toronto när hon börjar studera på universitetet och därefter flyttar hon till Montreal, och någonstans där börjar hon söka efter sina biologiska rötter. Om adoption av sydkoreanska barn till länder i väst kan beskrivas som en hårt styrd affärsidé – vilket är just hur Wills beskriver det – så är de adopterade barnens sökande efter sina biologiska föräldrar bara en logisk följd och ytterligare ett affärsområde inom samma verksamhet. Allt kring kontakten mellan dottern och mamman måste gå via adoptionsförmedlingen och följa deras direktiv. Det är de som förmedlar kontakten, det är endast deras översättare som får översätta breven, det är genom dem som Wills resa till och boende i Korea ordnas och det är i deras lokaler, med deras tolkar och enligt deras upplägg som mor och dotter träffar varandra.

I korta avsnitt, från enskilda stycken till ett par sidor vardera, återger Wills både faktiska händelseförlopp och alla känslor som väcks kring dem, och vilka konsekvenser det får i familjerna kring dem. Att inte kunna gråta när det förväntas, att sakna de kulturella koderna i ett helt nytt sammanhang, att inte kunna uttrycka känslor och behov till sina närmaste släktingar på grund av det inte finns ett gemensamt språk – allt det lyckas Wills baka ihop och förmedla med förvånansvärt lite text.

Kanske är det just för att där inte finns överflödiga scener och beskrivningar, som gör att texten går rakt in. Allt är ju såklart oerhört komplext, men Wills lyckas gå rakt på sak när det gäller berättelsen och då går den ändå lätt att ta till sig – trots att det är så mycket som är så svårt och som gör ont.

Similar Posts:

• Lukt av ladugård, depression och död
• Allt du inte vill veta
• Inte bara ord som vi kastar runt
• Vem är du, och varför?
• Skilsmässans efterbörd

Bokens titel till trots så spelar Sucksdorff på sin höjd en (föga smickrande) biroll i den här boken. Här skildras nämligen just Toninhos uppväxt i 1960-talets Brasilien, liksom vad som hände i filmens efterdyningar sett ur Toninhos perspektiv. Det är en tragisk historia, sprungen ur en uppväxt i en fattig familj i en favela (kåkstad) i Rio. Chansen att få spela med i Sucksdorffs film föder förhoppningar om ett bättre liv hos såväl Toninho som hos de andra barnen som spelar med i filmen. Men Sucksdorffs alla löften infrias aldrig. Några pengar kommer aldrig barnen till del, möjligen eftersom en mellanhand verkar sno åt sig dem. Det är av den anledningen som Toninhos mamma – hårt pressad av fattigdom – inte ser någon annan möjlighet än att skicka iväg sonen till Sverige, när möjligheten att han ska få bo hos en svensk fosterfamilj realiseras. Med separationen från sin biologiska familj följer också en sorg och saknad, något som följer Toninho ända in i vuxenlivet.

Författaren har haft en unik tillgång till information, då hon är dotter till just Toninho, som här har låtit sig intervjuas för boken (även om författaren i en passus mot slutet av boken låter antyda att han kanske inte alltid var så pratsam om sin historia). Boken är huvudsakligen skriven i tredje person; författaren skriver företrädesvis om Toninho (och Paulinho), snarare än att låta dem själva direkt komma till tals. Det gör att boken ibland, paradoxalt nog, kan kännas mer distanserad än den kanske egentligen är. Det är synd för en potentiellt så intressant historia.

Similar Posts:

• Utvandrarna – fast till Brasilien
• Goethe!
• Dagen efter ”En dag”
• Om en mamma, och ett samhälle
• Jorden runt med andan i halsen

Maja Lee Langvad utkom för några år sedan med Hon är arg: ett vittnesmål om transnationell adoption. I Dagar med galopperande hjärtklappning låter hon versalen bestämma: HON ÄR ARG kallar hon den. Hon är arg är en uppgörelse med hennes erfarenheter av att vara adopterad, men också ett starkt adoptionskritiskt inlägg i en pyrande debatt. Det finns, åtminstone i Sverige, ett pågående men lågmält samtal kring adoption och dess implikationer. Det är tyst inte för att det inte finns, utan för att det inte ges utrymme i större forum. Under sju år ska hon ha skrivit på boken och ansträngningen som krävdes är vad som föranlett denna bok. Hon nådde gränsen för vad hon förmådde och passerade den. Alla intervjuer, föreläsningar och skrivandet i sig med sina minutiösa förberedelser och starka känslor blev för mycket. Föreliggande bok kan ses som ett sätt att bearbeta hennes stress.

Asterisken är nära nog oundgänglig. Främst används den i hänvisningssammanhang, men där finns det andra lösningar att begagna sig av. Oumbärlig blir den först när man försöker spotta ur sig en aforism eller något som åtminstone påminner om den koncisa uttrycksformen. Asterisken är bromsklossen som förhindrar orden att föröka sig och bli en medellång roman. Den är både avskärmare och beskärare. Genom Langvads bok löper tre trådar. Ibland korsar de varandra, men rör sig allt som oftast parallellt åtskilda just av stjärnan. Där finns kärleksbekymmer, ett funderande kring skrivandet som praktik där hon inte sällan infogar citat av Marguerite Duras, och ett reflekterande kring hur Hon är arg växte fram och vilka följderna blev av ansträngningen. Vad som får trådarna att förbli röda är stressen, det som får dem att inte trassla ihop sig är asterisken.

Kärleken hon känner till personen hon inte nämner vid namn är stark – och omöjlig. Inte som känsla, nej, känslorna är starka, men hon har inte energi att göra hjärtats kärlek också till en materiell kärlek. De ses ibland, har kontakt via samtal och textmeddelanden, men det kan för tillfället inte bli mer än så. Energin räcker inte till, även om hon i framtiden hoppas på att kärleken får veckla ut sig och bli något livslångt. Andra relationer får gå på sparlåga. Hon har inte kraft nog att upprätthålla fler än ett fåtal vänskaper eftersom varje interaktion med omvärlden urlakar henne.

Jag trivs med andras svaghet som sällskap. Inte för att frottera mig med deras belägenhet, utan för att känna frändskap, låt vara aldrig så tunn eller rentav illusorisk. Jag har ett dokument svävandes uppe bland molnen och det som står där tangerar en del av vad hon skriver. Orden är för skrivbordslådan, oftast papperskorgen även om man inte borde slänga det man skriver. Hur som helst är igenkänning alltid upplyftande, särskilt om det är med en författare. Stressyndrom har jag inte upplevt, men depressionen, energi- och håglösheten känner jag till alltför väl. Hur man som sjuk måste kunna uppbåda en frisks ansträngning i möten med olika myndigheter. Hur det sociala blir oerhört påfrestande, nedbrytande. Den ständiga oron över att möta en bekant eftersom man fasar för frågan Hur är det? Sanningen skulle vara lika malplacerad som man själv känner sig. Hur det tär att inte veta när det blir bättre. Om det ens blir bättre. Hur man önskar att väggarna, hörnen, skuggorna vore sina – om de vill ta emot en. Huva och hörlurar med senaste noise cancelling-teknologin blir till en fråga om överlevnad.

Boken dör långsamt av syrebrist. Eller snarare somnar den in. Den har skrivits i rasande tempo, det har bara tagit några veckor för henne att slutföra den. När hon är klar far hon ut till sin mor och påtar runt i rosenbuskars rabatter, och jag konstaterar att det har varit en tämligen ljum läsning.

Similar Posts:

• En poetik att lyssna till
• Det vilda skrivandet
• Tröstprästinnan
• En vindlande kärleksexplosion
• Livet, litteraturen och allting

Efter bokens inledning med ett besök i föräldrahemmet är hen tillbaka hemma i Stockholm. Vid närmare eftertanke är hemma egentligen inte något hem. Våningen ägs av partnern Orlando, som har inrett ett litet rum som hen får bo i. Deras relation tillåter sexuella partners vid sidan av och de tävlingsgnabbas ibland om det senaste ligget. Orlando bokar resor till Europas huvudstäder för att bota sin rastlöshet. När han kommer hem med en souvenir blir inte hen särskilt imponerad, utan ”anser att turistande för det mesta är en modern och blasé form av västerländsk kolonialism”.

Hen har jobb i en teateruppsättning vilket hen krasst bedömer har sin orsak i att en latino alltid behövs i en svensk konstuppsättning på scen. I ungdomsåren gick hen en dansutbildning i Stockholm och då grundades vänskapen med de närmaste vännerna Levina och Lo. Omtanken som vännerna visar bemöter hen med sarkasm och/eller likgiltighet. Att vårda relationerna är sällan det viktigaste när missbruk eskalerar.

Världen där livsmottot präglas så starkt av ”nu-kastar-jag-mig-in-i-det-mörka” är brutal främst för att sexet nästan uteslutande kretsar kring våld. Rep, strypsex och slag. Sexpartners finns att tillgå i all oändlighet. Några vill vara ”diskreta”. När det syns alldeles för mycket vad som hände natten innan får arbetsgivaren en sjukanmälan med hänvisning till halsfluss. Knarket och alkoholen flödar både dagtid och nattetid. I några enstaka ögonblick flimrar det framför ögonen. Något från barndomsåren. Grannskapets äldre män tyckte att 13-åringens kropp var som gjord för den egna tillfredsställelsen. Och något ännu mer smärtsamt anas.

Utanförskap blandas med revanschlust vilket hen tacklar genom att antända sig till en levande brandfackla. Tändvätskan är majoritetssamhällets behov av att definiera hen; varken sexpartners eller kultursvängens mogna kvinnor tvekar inför möjligheten att påpeka hens vackra ögon, lockiga hår eller att hen är kort. Men gnistan som får tändvätskan att explodera är förekomsten av adoptioner. Hen är hundra procent emot adoptioner. Varken regeringar eller adoptivindustri förbättrar grundvillkoren för ensamstående mödrar i länder där barn lämnas bort för adoption. I frånvaron av temats utbredning frågar jag Salman Rushdie och Sofi Oksanen (i fantasin alltså): ”Skulle ni låtit texten flöda rikligare kring temat?”

Romanen är en tvådelad komposition och väjer inte för blod, sperma eller rövar. Berättelsens stoff har en underliggande intellektuell kyla som har en samklang med franska författaren Catherine Millets redogörelser. Och den svenska jämförelsen gör jag med Jens Lapidus framrusande actionberättelser. Där actionscener skapar riviga kanter hos deckarförfattaren flikar Ortiz in disharmoniska avsnitt. Inte är det konstigt att mina tankar far till George Kentros’ och Mattias Peterssons förvridna version av Vivaldis fyra årstider som har tio år på nacken; lyssna gärna på detta korta Youtube-klipp. Sången om en son är en explosiv romandebut.

Similar Posts:

• Vem är du, och varför?
• Världens bästa mamma (nykter)
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?
• Lättläst om tröstlös situation
• Utanpå och inuti

Lisa Wool-Rim Sjöblom var ett sådant barn. Hon föddes i Busan i Sydkorea 1977 som Wool Rim Chung. Två år senare kom hon till Sverige och blev Lisa Wool-Rim Sjöblom. Om dessa första två år av sitt liv vet hon i princip ingenting.

Sjöblom ritar sitt yngre jag, i en vacker, stilren, närmast barnboksvänlig stil i dokumentbruna serierutor. Lilla Lisa är en duktig, välanpassad flicka som lär sig att upprepa fraser om hur bra det är att hennes föräldrar valt henne, samtidigt som hon äts upp inifrån av en förlamande känsla av att ha blivit bortvald.

När hon får sitt första barn är hon helt oförberedd på hur det ska drabba henne. Det var ”som om hon intog min kropp och min själ, den där mytologiska mamman”:

Som om det var henne jag bar på, och inte min son.

Hon får svårt att knyta an till sonen, är livrädd att han på något sätt ska tas ifrån henne. Eller hon från honom – att hon ska dö och han adopteras bort, få ett nytt namn och glömma henne.

Det blir början på ett nytt försök att ta reda på mer om varifrån hon kommer. Så småningom reser den lilla familjen, Lisa, hennes man och två barn, till Korea, för att få fram ytterligare uppgifter om hennes första två år i livet och – till slut – få träffa Lisas biologiska mamma.

Palimpsest är en personlig berättelse i ordets bästa bemärkelse. I och med sitt klara fokus på adoptionstemat förmår den att både fördjupa och bredda berättelsen. Jag blir förvånad och oerhört drabbad av hur skyddslös den adopterade är, och hur lite Sydkorea tycks ha gjort upp med sitt adoptionsindustriella förflutna. Lisas jakt på sanning bland motsägelsefulla dokument och myndighetsrepresentanters tomma ord har klart kafkaeska drag.

Man får verkligen en klump i magen. Och goda skäl att ifrågasätta hur barn, barnlösa, rika och fattiga över huvud taget behandlas i världen.

Similar Posts:

• Att stjäla ett barn
• Vem är du, och varför?
• Är blått en kill-färg?
• Betydelsen av en familj
• #MeToo i serieformat