Det är något speciellt med Samuel Becketts klassiska pjäs I väntan på Godot (1952). Det går inte att komma ifrån. Jag såg den på Stockholms stadsteater i en uppsättning av Thommy Berggren med Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus i de två huvudrollerna, och var helt tagen efteråt. Det var något med deras varma gemenskap mitt […][...]

Kalsong-Johan. Det är nidnamnet jag har förärats av grannarna ovanför. Rätt mysigt och inte alls elakt. De har sina problem varför vi inte förmått ringa störningsjouren tillräckligt många gånger för att få dem vräkta. Jag och min fru är antagligen garanterade en plats vid Guds högra sida. Det händer naturligtvis att man får nog; att […][...]

Det är något med författaren Larserik Erikssons starkt absurda humor som tilltalar mig med den här boken. Humorn är så pass egen att allt annat blir sekundärt. Till och med Erikssons något lätt daterade illustrationer i brunblått. Jag minns att jag läste boken första gången för min lillebror i början på 1980-talet. Vi hade rafsat […][...]

Jag gillar Sphinx bokförlag. Mindre förlag, om de så ger ut böcker på avgrundens rand eller har specialiserat på att introducera författare från öst, har en särskild plats i mitt hjärta. Utan dem har vi likriktning och begränsning. Sphinx försöker först och främst ge ut kvinnliga författare som skrivit ”prosa och teoretiska texter i surrealismens, […][...]

Den vita kaninen. Den galna tebjudningen. Den storleende katten. Den bolmande kålmasken. ”Ät mig!” ”Drick mig!” Den blodtörstiga drottningen. ”Hugg huvudet av dem!” Få barnböcker innehåller väl så många ikoniska figurer som Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Den är nästan så ikonisk att man måste ta ett steg tillbaka för att riktigt se den i […][...]

Det värsta man kan säga om litteratur är att den skulle vara mysig. Inget uttryck är mer förklenande. Det bästa med Vertigo förlag är att deras utgivning ofta är omysig. Förlaget säger sig presentera ”texter på avgrundens rand” och lever ibland faktiskt upp till det. Men inte alltid. Lewis Carroll är mest känd för Alice […][...]

Springbrunnen har en krans av gapande fjälliga fiskar som rids av fläskiga keruber med liderliga ansikten och flygande hår. Så inleder Åsa Nelvin sin bok Tillflyktens hus. Hon beskriver i denna första, inledande mening hur det skulle kunna vara, hur det skulle kunna se ut. Sedan konstaterar hon krasst att så är det inte. I […][...]