Anu Lahtinen, professor och forskare i nordisk historia, är rätt person att skriva om en av Sverige-Finlands mest mäktiga släkter. Hennes intresse ligger på kvinnolinjerna. Biografin Ebba Stenbock. I maktspelets skugga är en grundlig genomgång av kvinnoliv i just skuggan av makten för över femhundra år sedan.

Ebba Stenbock var syster till änkedrottningen Katarina (1535-1621); tredje hustru till Gustav Vasa. Ebba Stenbock var hustru till en av Finlands mäktigaste och mest skräckinjagande män, ståthållaren och riksamiralen Klas Fleming. I fyrtio-femtioårsåldern levde hon på Åbo slott tillsammans med sina tre döttrar. Maken Klas dog plötsligt våren 1597 samtidigt som bondeståndet gjorde uppror i det som kallas klubbekriget. Den enda sonen Johan befann sig då i Polen-Litauen i kung Sigismund Vasas följe. I Stockholm hade hertig Karl – kusin till Ebba Stenbock och farbror till kung Sigismund – tillskansat sig riksföreståndarskap och förde kamp om kronan mot kung Sigismund. När Klas Fleming – som hållit den östra rikshalvan i kung Sigismunds ägo – dött flockades hertig Karl med soldater utanför Åbo slott. De intog slottet och fru Ebba med följe tillfångatogs. Maken Klas Fleming låg lik i slottet och sägnen berättar om hertig Karls förödmjukande av den döde fienden.

Två år senare reser Ebbas och Klas Flemings knappt tjugoåriga son Johan till Åbo för att återfå en del av familjens gods och egendomar. Kung Sigismunds här hade slagits mot hertig Karls trupper i Helsingfors, Viborg och Åbo. De kapitulerade i Åbo mot löfte om rättegång inför riksdagen i Stockholm. Men hertig Karl höll inte löftet utan arrangerade en rättegång där Johan Fleming (orättfärdigt?) dömdes till döden. Den unge Johan mötte bödeln modigt på Åbo torg. Innan hade han låtit förmedla sig i brev och lämnade bland annat en ring till sin mor. Moraliskt blev Johan Flemings avrättning en seger över hertig Karl vilket för eftervärlden skildrades i en pamflett med titeln Hertig Carls Slaktarebenck. I den jämförs Karl med Kristian Tyrann och Stockholms blodbad år 1520.

Boken går igenom Ebba Stenbocks liv och adelssläkter vid den tiden (Brahe, Banér, Leijonhuvud, Sparre, Sture, Bielke, Horn och Fleming). Denna elit växte fram ur militärståndet genom kontakter, äktenskap, ”bästa broder och syster-nätverk”, för att ringla vidare till riksråd och hovliv. Vidare till politisk ställning och landegendomar men också till svåra skuldförhållanden, härtåg, uppror och dödsdomar.

Gustav Vasa hade under 1500-talet drivit igenom reformationen, gjort sig till kyrkans överhuvud och delat kyrkans egendomar mellan sig och adeln. Hela tiden låg svenskarna – förutom de inom riket inbördes striderna – i krig mot danskarna och mot Ryssland i den östra rikshalvan. Slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var en svår tid. Även om stormaktstiden som följde inte heller blev en vila på maktens tinnar.

Anu Lahtinen skriver om kvinnornas brevväxlingar, om namn-, bröllops- och doptraditioner, om hushållen på stenslotten, om utbildning och skrivkunskaper. Just relationerna är levande skildrade: i teorin hade kvinnorna inte makt men indirekt betydde släkten allt. Släkthedern ledde till politisk makt och äktenskap med utökande av egendom men även allt för ofta till galgbacken och graven. Blodigt våld men även vältalighet var maktens dagliga smörjmedel.

Fru Ebba får benådning i slutet av sitt tragiska liv. Hertig Karl (Karl IX) fick endast sju år som kung i början av 1600-talet och efterföljaren Gustaf II Adolf är nådigare. Egendomar återfås i handlingar men med fördröjning i praktiken. Ebba dör 1614 och begravs av de efterlevande döttrarna Katarina och Hebla Fleming i Pargas kyrka vid sidan av sin make. Dottern Hebla gifter sig samma år med Per Banér och egendomstvisterna börjar lösa sig med en man som kan föra släktens talan.

Alla kapitel i boken är försedda med förklarande noter och välvalda fotografier eller målningar. Det som avbildas är slott, herresäten, utställda klädedräkter på muséer men även en mängd porträtt från renässansen och senare. Bildtexterna ger mervärde. Här finns kartor och släktlängder samt utdrag ur dagböcker, brev och protokoll med tillhörande källförteckningar. Ordförrådet – och översättningen – är historiskt välarbetade.

Av läsningen förstår läsaren hur viktigt men slumpmässigt återgivandet kan vara. I stunden vet ingen sitt eftermäle. Från vilken sida och hur händelser skildras i skrift spelar den största rollen. Fru Ebba fick kanske några rader i gamla urkunder men de vittnade om en kvinna med kraft. Även försvaret av Åbo slott har fascinerat. Särskilt på 1800-talet började konstnärer och författare teckna händelserna: bland annat Fredrika Runeberg i Sigrid Liljeholm (1862), JJ Wecksell i Daniel Hjort (1863) och Zacharias Topelius i Boken om vårt land (1875).

Verk som inspirerat författaren Anu Lahtinen är framför allt målningen av Albert Edelfeldt som finns på Åbo slott: Hertig Karl skymfar Klas Flemings lik (1878) och Helene Schjerfbecks porträtt Ebba Stenbock (1879). Det senare pryder tacknämligt bokens omslag och väckte även min fascination för ett kvinnoöde som tidigare bara varit ett namn ur århundradenas mörker. Även om en målning fyrahundra år senare också är en tolkning.

Similar Posts:

• Historia ur den osynligas perspektiv
• Makt och prakt i svensk barock
• Freden intressantare än kriget
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg
• Abbedissa, boksamlare och brodös

Om de här händelserna skriver Éric Vuillard denna korta, lilla berättelse. Det går undan. På mindre än hundra sidor skildrar han såväl Müntzer och revolten, som en del av dess rottrådar i tidigare folkuppror. Raskt förs vi då som läsare från exempelvis 1300-talets engelska rebeller, via Böhmens husiter, fram till 1500-talets Tyskland. Man kan i Vuillards skildring verkligen känna den revolutionära glöden och frenesin bakom tankarna när folket gång på gång utmanar överheten. Det är en mycket vackert skriven och medryckande berättelse om en historia som fått allt för lite uppmärksamhet i den svenska historieskrivningen.

Till den svenska utgåvan har sedan lagts ett efterord av författaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoer. Intressant är att medan det förefaller mig som om Vuillards bok i grunden genomsyras av en sympati med dessa fattiga som gör uppror, så verkar Leandoer å sin sida närmast vara av motsatt åsikt – han förefaller snarare luta åt att betrakta Müntzer som en fanatisk och ”blodtörstig våldsverkare”. Leandoer må förstås ha sin syn på den kamp upprorsmännen och -kvinnorna förde, men jag har svårt att se varför förlaget valde att på detta sätt lägga in en brasklapp mot den bok de själva publicerar. Om något förtar efterordet något av behållningen av Vuillards korta lilla pärla.

Similar Posts:

• Brinner för häxprocesserna
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Edna och styrkan
• Mäktig anekdotsamling avslutad

Han letar febrilt men hade det egentligen gjort någon skillnad om de varit där, på plats? Hade ett liv kunnat räddas undan pestens klor? Med största sannolikhet inte men tanken är svår att släppa. Den där dagen är historiens epicentrum men egentligen handlar allt om vad som lett dit – och vad som händer efteråt.

William och Agnes möts när han lär hennes bröder latin som ett sätt att betala en skuld. Han är en ordens man mer än något annat och hon en kvinna vävd av natur, sagor och sägner. Hon har en tam falk som hon fått av en präst och hon kan se rakt in i människor. Kärleken mellan dem blixtrar och sjuder och ställer allt på sin spets. De är inte Romeo och Julia men nog är det två missnöjda familjer som förenas, även om Williams far ser till att vinna på det. Fadern som misshandlar sin son, med ord och händer, som styr och ställer i sin familj när han förlorat det anseende han tidigare åtnjutit i staden, sonen som tar emot men som går sönder mer och mer – tills han finner en utväg och beger sig till London och skapar sig ett nytt liv.

I Stratford-upon-Avon finns Agnes och barnen, först Susanna, sedan Hamnet och Judith. Hon har magiska händer och kan läka och lindra människors plågor med sina örter. Hon är ett skogsrå, en rävhona i sitt gryt och en kvinna med ekorrar i sitt hår. Och från Alexandria färdas en loppa med en smitta som kommer att nå Europa med fasansfulla följder, som kommer att släcka ofattbart många liv. Tiden som tickar, det obönhörliga närmandet och allt som kommer att trasas sönder.

Hamnet är en berättelse om kärlek larger than life och om sorg av samma dignitet. Om att förlora ett barn och om att förlora sig själv. Att tvingas fortsätta när det bara inte går. Det är en poetisk fantasi om verkliga människor, för William är Shakespeare och vid den här tiden var ”Hamnet” och ”Hamlet” bara två utbytbara stavningar av samma namn.

Maggie O’Farrell handskas mästerligt med sina gestalter som blir så levande trots de fyrahundra år som gått. Den stora kärleken och de kärva relationerna blir lika trovärdiga, det storslagna samsas med det lågmälda och detaljerna är ägnade en minutiös omsorg. Det är känsel, dofter, smaker, material, texturer och temperaturer men där finns också den magiska realismen, Agnes som ser bortom det andra ser.

Det är en värld jag vill stanna i, också när den är plågsam, och Hamnet är en av årets bästa böcker med sin kombination av myt och sinnlighet, magi och det ytterst påtagliga.

Similar Posts:

• Och hjärtat det slår
• Torka och tvivel
• Vecka 29 på dagensbok.com – Sommaren utan regn, men med kärlek, tranor och ett stort kafferep
• Ett familjedrama med fantastiska karaktärer
• Sorgen har flera färger

Över en fika berättar en väninna om något hon hört, en fransk kvinna som på 1500-talet följer med sin förmyndare på en kolonialexpedition till Nordamerika och efter en skandal sätts av på en öde ö, där hon överlever. Historien fångar författarens intresse och blir till en besatthet.

Det hon höll på att skriva går i stå och försvinner, undanträngt av denna historia som måste berättas. Hon vill veta allt om denna kvinna för fyrahundra år sedan, mer myt än människa, glömd men omskriven, men vill vara ensam om sin kunskap till dess att hon fått ur sig sin version. Hon lär sig om 1500-talet och hon lär läsaren. Hon får sina idéer och förutfattade meningar omkullkastade och tvingas skriva om och om igen.

Samtidigt inträffar händelser i författarens liv, som gör tillvaron svår och mörk och påverkar hennes skrivande. Hon funderar och ifrågasätter, landar i något men letar ändå vidare.

Det blir en snirklande berättelse om att skriva, om att vara författare, om att göra litteratur av livet. Det finns en stor elefant i det litterära rummet, något stort som lämnas osagt, men snart inser jag att det är ytterst medvetet, att det som sägs och inte sägs tecknar samma sorts bild som berättelsen om Björnkvinnan. De går i varandra och förhöjer varandra.

Det går att spekulera i det personliga (Karolina Ramqvists make utpekas under #metoo som en våldtäktsman men förundersökningen har lagts ned och hösten 2019 är det i stället kvinnan som står åtalad för förtal) men det blir så småningom ointressant. Mörkret finns där, behovet av att skydda sina nära och sig själv och det är allmängiltigt.

Det måste ha kostat på att skriva den här boken. Varje ord är vägt på guldvåg, laddat av insikten om hur texten kommer att läsas, granskas, skärskådas. Och hon består provet med glans, om det var ett prov. Hon lyckas.

Det är drabbande men hela tiden balanserat, det är estetiskt och rent med ett språk som lyckas höra hemma i båda tiderna. Det är vardagens petitesser som blir intressanta på ett sätt som få lyckas med, parallellt med intellektuella resonemang som kräver sitt av läsaren.

Det är författaren från Det är natten fast upphöjt ytterligare en nivå. Där kändes det som om hon var på väg att släppa in världen, att slappna av en aning och bli sårbar. Sedan inträffade alltså något och hon har slutit sig igen. Hon berättar mycket men avslöjar litet.

Integritet. Det är nog det ord som bäst beskriver Karolina Ramqvists skrivande.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• Mat som kärlek
• Före, under, efter skrivandet
• Att välja och skriva sitt liv
• Att bli knullad eller älskad

Det finns en framstegstanke i Erasmus av Rotterdam och hans samtidas humanism. Den pekar framåt delvis genom att peka bakåt, genom sin dialog inte minst med de antika tänkarna. Den ser, med en något sliten men träffsäker bild, längre eftersom den står på giganternas axlar. Samlar kunskap. Inte bara ”kalla fakta” (och jo, för vår egen tid framstår ju en del av de där ”faktumen” som tämligen uppåt väggarna) utan på ett djupt mänskligt plan.

Erasmus förordar samtalet, ödmjukheten, öppenheten. Han ville vara en fri intellektuell, och den nya bokmarknaden gjorde det möjligt. Han var verkligen en stjärna, och en påfallande sympatisk sådan. Visst förtjänar han en påkostad biografi – även om jag inte förstås varför omslaget måste vara så trist? Har inte dessa skisser av Erasmus händer prytt miljoner skissblock, skolböcker eller något annat gäspframkallande i evigheter (eller åtminstone något mycket liknande)? Vem har velat representera denna dynamiska man genom något så navelskådande?

I alla fall är Gutenberggalaxens nova en gedigen biografi om en figur väl värd att lära känna. Bara det faktum att han lämnat så många brev och andra texter bakom sig så att det går att återge också ganska vardagliga sidor av ett 1500-talsliv är i sig värt att uppmärksamma. Det måste vara i det närmaste unikt. Jag kan till exempel inte låta bli att tänka på William Shakespeare, som ändå levde snäppet senare, men som lämnat efter sig betydligt fler frågetecken.

Allra mest fascinerar nog ändå själva tidsbilden, inte minst av Erasmus senare år. Det blev nämligen långt ifrån den ljusnande framtid han föreställt sig. Det nya mediet, boktryckarkonsten, förde med sig enormt mycket gott, men långt ifrån enbart. Möjligheten att sprida idéer med ny hastighet kunde också bli farlig. Kan vi månne känna igen oss?

Det är en påtagligt klassisk biografi Burton skriver, även om hon valt att kalla den ”en essäberättelse”, och referenserna till nutiden är ytterst sparsamma. Jag kan tycka att det är lite synd, för vi kan ju aldrig se historien annat än utifrån den tid vi befinner oss i själva, och det finns så många spännande paralleller att dra. Fast visst, det kan ligga en poäng i att lämna sådant till läsarna också.

Exempelvis ligger Gutenberggalaxens nova rätt i tiden såtillvida att den landar mitt i ett uppmärksammat reformationsjubileum (eller ja, vi lyckades kanske mest med att uppmärksamma påven, men det var egentligen reformationen som var föremål för firandet). Burton ger inte precis bilden av Martin Luther och hans uppror som särskilt mycket värt att fira. Visserligen var Erasmus också skeptiskt till en hel del i den katolska kyrkan, men han trodde ju på dialog och på stegvis förbättring. Luthers svavelosande anhang är däremot mest downright scary.

Det var med oro och sorg i hjärtat som Erasmus under sina sista år i livet tvingades konstatera att hans omhuldade nya medium, boktryckarkonsten, tvärtemot hans ideal kunde användas också för att hetsa till fanatism och våld.

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Lite om nästan allt
• Med örat mot myrstinna väggar

Men vad vet vi egentligen om vad historiens människor tänkte? Allra helst som de lämnat så få tankar om sina liv efter sig. De källor som finns berättar mest om politiska och ekonomiska angelägenheter. Hur hittar man en drottnings liv och leverne i allt detta? Idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen har gjort ett gott försök att vaska fram en drottning bland alla excentriska och maktgalna kungar. Men ibland, bland mustiga berättelser om bröderna Erik XIV:s och Johan III:s maktgräl, glömmer jag bort att det är en biografi över Katarina Stenbock jag läser.

Biografin över henne blir inte enbart en biografi över en av Sveriges drottningar utan också en skildring av den kungliga historien under hennes levnad, där hennes perspektiv skrivs in utifrån de få källor som finns och utifrån händelser där hon sannolikt haft en påverkan. Katarina Stenbock utgör därför ibland mer tidsram än kärna i den här biografin.

För familjen Stenbock var giftermålet mellan den unga Katarina och den gamle kungen ett gott parti. Den nyss avlidna drottningen var Katarinas moster och att få ha kvar närheten till kungahuset betydde mycket för familjens ställning. Åtminstone så länge Gustav Vasa levde.

Katarinas äktenskap med Gustav Vasa blev barnlöst och, till följd av den stora åldersskillnaden, kort. När regenter dör är makten som svagast och Katarina hann genomleva ett flertal skakiga tronskiften under sitt liv. Hon bevittnade tre av Gustavs söner krönas, söner som hon varit styvmor för och som hon hade olika god relation till. Vid varje tronskifte var hon tvungen att försvara sitt arv och sin släkts privilegier. Hon hade en fot i varje läger och måste sannolikt ha varit en god förhandlare och medlare.

Som änkedrottning hade hon även en frihet som inte så många andra kvinnor hade vid den här tiden. Hon rådde över sig själv och sina egna gods och gårdar. Hon hade ingen man som var hennes förmyndare. Karin Tegenborg Falkdalen gör troligt att det var därför hon tackade nej till de äktenskapsförslag hon fick genom åren. Har man väl fått sin frihet så byter man inte gärna bort den, inte ens mot en större trygghet.

Sammantaget är det här en välskriven och spännande bok om en intressant tid i svensk historia. Jag undrar när jag läser den varför det inte gjorts fler teveserier, dramer och filmer om den här perioden i svensk historia. Hovlivet kring Englands Henrik VIII har vi ju sett och läst om till leda. Den svenska historien innehåller inga hustrumord men väl alla andra medeltida mustigheter i form av religiös maktkamp, galna kungar, stenborgar och släktfejder.

Similar Posts:

• Gustavianska intriger
• Makt och kvinnor på 1500-talet
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Förvånansvärt fräscht
• Freden intressantare än kriget

Carta Marina finns numera att beskåda i Carolina Redivivas utställningssal i Uppsala och beskrivs på deras hemsida som en dyrgrip och ”den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Nordens länder”. Historia om de nordiska folken skrevs i exil av Olaus Magnus. Han ägnade sig sannolikt åt historisk forskning till följd av reformationen och sin landsflykt från Sverige.

Elena Balzamo har i Den osynlige ärkebiskopen samlat sina essäer om Olaus Magnus och hans verk ur olika synvinklar. Bilderna är många och intressanta. Olaus Magnus levde i en tid där det inte fanns någon klar skiljelinje mellan sägen och verklighet och därför finns det diverse mytiska väsen i hans historieberättande och kartritande. Eftersom han satt i Italien och skrev blev det dessutom en del historiska skevheter.

I essän ”Lappland reviderat: landet och dess invånare i Olaus Magnus verk” visar Elena Balzamo hur Olaus Magnus försöker mildra de vanliga hårda orden om Norrland och samerna. Han har själv gjort resor till området och beskriver det som ett rikt och vackert land med gästvänliga människor. Där andra författare och upptäcktsresande har sett människomonster ser Olaus Magnus frihetsälskande, starka människor som är landskapets största rikedom. Elena Balzamo betonar:

Det är lätt att dagens läsare glömmer hur malplacerade sådana hyllningsord måste ha tett sig i en katolsk prelats skrifter. Vilket utrymme ges då åt hednisk vidskepelse och norrlänningarnas beryktade magi? Var inte dessa folk avgudadyrkare, farliga vildar och skrämmande trollkarlar som kunde besvärja sina motståndare, släppa loss elementen och befalla vindarna?

I den sista essän: ”Om den ‘lyckliga slumpen’: Carta Marinas öden och äventyr” finns den spännande berättelsen om hur kartan som varit spårlöst försvunnen i århundranden hittades och till slut hamnade på Uppsala universitetsbibliotek.

Similar Posts:

• En enhetlig August?
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Tema: biografier
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld
• På kant med rättvisan omkring 1600

Ta tyske Hans skräddare, till exempel. Den gamle mannen hittades kring midsommar 1604 hängd i sitt hem i Vadstena. Självmord uppfattades som ett mycket allvarligt brott, förmodligen framkallat av djävulen, och straffades med en okristlig begravning. Bödeln rodde ut liket i ett kärr och körde en påle genom kroppen för att hindra den döde från att gå igen. När han klädde av Hans skräddare – att lägga beslag på likets kläder var bödelns rätt – upptäcktes dock ett djupt sticksår i kroppen. Hans skräddare tycks i själva verket ha blivit mördad.

Misstankarna föll på Hans dotter och hennes man, paret Kornman. Dottern tålde inte fadern, och en rad omständigheter var klart suspekta. Några riktiga bevis fann man ändå inte, och efter tre års osäkerhet tilläts makarna Kornman svära sig fria genom en tolv man stark edgärd. Tolv män intygade alltså att paret var pålitliga (inte oskyldiga, vittnen var de ju inte) och därmed nöjde sig rätten.

Nu borde väl åtminstone den stackars skräddaren ha fått vila i vigd jord, efter att kroppen släpats än hit, än dit, under den utdragna rättsprocessen? Även om ingen fällts för mordet var han ju ingen självspilling? Men nej, så blev det inte. Året efter edgärden drunknade en man som suttit fånge i slottstornet i vallgraven – oklart om det var självmord eller ett misslyckat flyktförsök – och grävdes ner på galgbacken och då passade man på att slänga med även Hans skräddares besvärliga lik.

Det här är ett av många spännande rättsfall från Vadstena- och Linköpingstrakten omkring sekelskiftet 1600 som beskrivs och sätts in i sammanhang i historikern Annika Sandéns bok Missdådare. Hennes förklaring till varför Hans skräddare kropp till slut hamnade bland de avrättade på galgbacken är att den förmodligen ansågs liksom förorenad av bödelns hantering och de många turerna.

Det här var också en tid som var mycket upptagen av brotten i samhället – framför allt i betydelsen brotten mot Gud. Livet var hårt, med stridigheter, missväxt och svält och det verkade uppenbart att Gud var missnöjd med människornas osedliga leverne. 1596 reste ärkebiskop Angermannus runt och höll räfst, dömde och utdelade straff, inte minst för horsbrott, det vill säga utom- och föräktenskapligt sex.

Liksom edgärden ovan – att ett slags karaktärsvittnen kunde avgöra en rättegång – skiljer sig naturligtvis 1500- och 1600-talens syn på sexualitet från vår egen. Båda företeelserna sätter heder och ära i centrum – liksom straffen. En kvinna som stal, låg runt och bråkade kunde, som Karin i Strå, förvisas från bygden. Det kunde man ju ur modernt perspektiv tycka vore en välsignelse, men utan sin hemort, helt utan kontakter, var man fullkomligt skyddslös. Ofta smög sig den förvisade, liksom Karin, tillbaka igen.

Att sådana skyddslösa människor, med lite annat hopp än att tro på fagra löften från män som sedan svek, över huvud taget, om än i begränsad form, kommer till tals i rättsmaterialet är förstås en oerhörd fördel. Det här är inte människor som skrev brev som bevarats, togs med i krönikor eller andra historiska källor. Här får vi ändå små glimtar ur deras liv.

Den andra gruppen i rättsmaterialet är förstås de som begår brott men har kontakter. De som har uppsatta välgörare, föräldrar eller andra respekterade människor som kan gå i god för dem. De som klarar sig undan, gång på gång. Dessutom finns ett udda fall i Sandéns bok, ett som jag inte riktigt kan passa in i någon av grupperna: det är ett föräldrapar som för sin dotters talan och vill rädda henne ur ett äktenskap med Bengt i Kuvfehult, en pervers typ som ”körde henne till att vara på mans arbete, och var själv i huset görandes kvinnosysslor, bakande och mjölkande”.

Sådana fall hade varit spännande att höra mer om.

Similar Posts:

• Bödelns svenska historia
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Lite om nästan allt

En av årets Augustprisnominerade författare, Håkan Håkansson, har skrivit ett idéhistoriskt verk som inte låter tanken vandra till andra platser – boken är egendomligt enkel att läsa och ”fångande” trots sina knappt 600 sidor; en modern prosa skrivet med ett vackert pulserande språk. Formatet och upplägget bidrar också till att göra Vid tidens ände intressant. Den tycks fascinera mig till koncentration, även i de mest ointressanta partierna. Och kanske viljan finns inom idé- och lärdomshistoria att skriva sig fri från det torra akademiska språket, som Sven-Eric Liedmans Livstid och Michael Azars – essäistiska trivsamma språk?

Jag känner en viss hatkärlek för historiker som Alf Henriksson (även om jag uppskattar hans dikter, i viss mån). Henrikssons bok Antikens historier om västerländsk mytologi – kronologisk – har jag inte lyckats läsa klart. Jag tror att det är hur Vid världens ände är skriven som gör att den fungerar. Här finns en pedagogik och struktur, en tydlighet. Uppbyggd som en skönlitterär roman, med tidshopp fram och tillbaka som fördjupar beskrivningen. Och Håkanssons perspektiv och särintresse, hans humor i marginalen – gör läsningen nyfiken. För jag brukar inte finna svensk historik, medeltida gubbar och kungar, deras hov och fadderullan särskilt intressant. Av någon anledning tycker jag att det snarare är motbjudande – vilken kung som dog av vad när, och hur äckliga de var under tiden; för mig är det frånskilt vad som händer i dag. Men givetvis inte. Resultatet brukar bli en käkknakande gäspning hur som helst. Svensk historia, en jäkla nationalistisk lögn. Som Gustav Vasa och hans skidåkande tvärs över landet – senare får man höra att det inte är sant, han blev buren. I liggande ställning. Som en Cesars-person i brunbjörnspäls och tätade snölindningar.

Håkanssons historiska centralperson är Johan Bure (senare Johannes Thomae Agrivillensis Bureus). Som föddes i Åkerbo Socken 1568, nuvarande Uppsala kommun. Idag historiskt sett relativt nära i tid i tanke (Lasse Lucidor) – 1600-talet brukar ju kallas den moderna erans första århundrade. Men Bure föddes till en värld radikalt skild från vår. En religionernas tid, kristendomens tid. Schismernas. Skräckens, gudsfruktans och sjukdomarnas tid. Vidskepelsens tid. Luthers reformation som nyligen fått fäste i Sverige. Teologernas och undergångsprofeternas – så även den demoniska magins tid, häxprocessernas. Att som Bure syssla med allt ifrån läsa Kabbala, tro på andeväsen till att vara alkemist – ansågs inte alltför konstigt på 1600-talet. Många höll på med det, i hemlighet givetvis.

Var han kom över den lilla boken – med titeln Arbatel: De Magia Veterum eller >>Om de gamles magi<< – vet vi inte. […] Inte heller vet vi om han insåg hur provocerande den skulle ha tett sig för de prästmän han umgicks med. En sak är däremot säker: det han fann i den lilla skriften – tryckt på billigt papper, utan författarnamn och knappt större än att den rymdes i en handflata – hade inte mycket med judisk kabbala att göra. Vad som fyllt honom med fascination för det ockulta var i själva verket en handbok i demonisk magi.

Undergången är nära. Religionen var som ett totalt förklaringssystem av kosmos – bibeln som guds kartritning över universum. En gudomlig bokstavlig skrift. Men som andra totalitära förtryckarsystem lämnar kristendomen rum för olika tolkningar och motsägelser. Under medeltiden utvecklades en universal vetenskaplig disciplin – det vill säga teologin (en av få vetenskaper som tillåts på Bures tid). Studier som var försök att i heliga skrifter hitta gudomliga sanningar. Av att studera bibliska texter hitta tolkningsföreträde eller svaret på bibelns gåtfulla natur. När kommer uppenbarelsen? Undergången? Att räkna hur gammalt universum var – ansågs viktigt för att veta när guds utlovade rättvisa, guds förgörelse av den värld som var. För de rättrogna att finna himlen och resten dömda av sin uselhet att tro fel på fel gud, eller hamnat i synd – till ett evigt liv i tortyr.

Detta öppnade för profeter att påstå en direkt koppling till gud och givetvis i apokalyptisk tid, där gud beräknades komma tillbaka och ställa allt på sin kant efter 6000 år. En etablerad tanke bland teologer var att jorden skapades omkring 4000 år f.kr. (även där fanns schismer) och att slutet närmar sig. När som helst kunde jorden gå under. Så givetvis fanns då rum för undergångsprofeter och teologer som räknade så avancerat för att få en exakt biblisk tid, till att vissa metoder senare adopterades av matematiken.

Långt in på 1600-talet skulle bokmarknaden översköljas av lärda skrifter som förkunnade tidpunkten för världens ände, oftast med påfallande klen precision men sällan med särdeles blygsamma anspråk. Den böhmiske hovastronomen Nicolas Reymers häcklade alla okunniga rivaler i sin avhandling Kronologiskt, Säkert och Oemotsägligt bevis ur den Heliga Skrift och de Heliga Fäderna att Världen Föregår och den Sista Dagen Infaller inom 77 år. Men han fick omgående mothugg i Jakob Tilners Kronologisk Tideräkning och Säkert Bevis ur den Heliga Skrift för att Världen snart Föregår och att den Sista Dagen kommer inom 44 år. Tilner fick i sin tur svar på tal i Albert Hitfields Motbevis som Visa att Världen inga kan bestå mer än 42 år, medan andra avfärdade hela dispyten som dravel, för domedagen, ja den kunde komma vilken sekund som helst.

Mycket tack vare Luthers reformation.

Luther deklamerade att vägen till gud finns inom varje människa, gud finns vakande över oss. Det är upp till ens egen karaktär att nå frälsning och nå gud. Minst sagt ett relativt stort perspektivskifte. Som öppnar många dörrar, från ett starkt styrt centralt maktsystem, till en personlig kamp för guds nåd och evigt liv. Reformationen låter ju som en liten justering. Men Luther kallade trots allt Påven för Antikrist och med tryckpressen – utbryter ett propagandakrig. Pamfletter med banala beskyllningar och bajspropaganda.

Freudianska psykologer har med märkbar fascination diskuterat hans >>anala språk<< ett fackuttryck man faktiskt kan tolka alldeles bokstavligt. Till hans mer minnesvärda repliker på sjukbädden hör exempelvis kommentaren >>jag är en mogen skit och världen ett brett rövhål, därför är det dags att skiljas åt<<.

Håkansson hamnar ofta i sidospår som är underhållande. Det är hans humor, som föds i kontrasterna mellan vår tid och 1600-talets Sverige. Förmodligen kommer vårt samhälle, uppfattas lika humoristiskt främmande och irrelevant som 400 år bakåt i tiden från nu.

Luthers reform fick genomslag i Sverige och var den ”rätta” tolkningen. Och många katoliker tvingades till tystnad. Även kung Johan III var troende katolik. Och efter några försök att få Sverige katolskt, efteråt höll tyst om saken. Säkrast så.

Att Bure sysslade med demonisk magi och tala som profet ur guds ord – var inte så sällsynt, som sagt. Men låt säga att Bure tog det till en lite udda och extrem höjd. Johannes Thomae Agrivillensis Bureus var en märklig karaktär i Sverige redan på den tiden. Vilket fascinerar mig. Han var dessutom övertygad om att Götarna, forntidens svenskar, odlat och vårdat en gudomlig och absolut sanning som fanns kodade i deras runskrifter. All jordisk kunskap, kunskapen som de gamla grekerna tog till sitt och reproducerade ganska slarvigt; allt var sprunget från Sverige – kunskapens urhem.

Samtidigt pågick Sveriges krigiska och koloniala expansion – som även den var färgad av stundande jordiska undergång och! av Bure, som vän och lärare till kung Gustav II Adolf – var han även en del i att återta Götarnas centrala roll i det världsliga livet. För Sverige att (åter) bli en stormakt.

Håkansson beskriver en omfattande historisk kontext, slutet av 1500-talet och livet runt om och kring. När det gäller Bure, vilken stor dragning magin hade, under tiden. Och att det inte är särskilt paradoxalt att Bure och många andra lärda sökte sig till magin – för tänk om man kan få gudomlig kunskap genom magiska ritualer? Och guld genom alkemi? Samtidigt är ritualerna under magiska försök – sett från idag faktiskt former av mani och sjuklig besatthet.

I den berömda Clavicula Salomonis eller >>Salomons nyckel<< avhandlades i tur och ordning hur man skulle uppföra sig innan man inledde ceremonin (man skulle fasta, hålla sig hel och ren, alltid tala sanning och fura gånger om dagen deklamera formeln >>Abra, Asac, Asach, Radrimilas, Filac Anebenas, Bira, Bontes, Acazal, Zaphite , Phanti, Harucacha, Adonay<< och så vidare); hur man skulle tvätta sig (i rent källvatten som parfymerats med rökelse, aloe och myrra); hur man skulle klä sig (i rena linnekläder med skor av vitt läder och över skulten en krans av pergament på vilken man skrivit orden AGAA, AGAY, AGLATHA, AGLAOTH);liksom hur man skulle tillverka all den rekvisita som krävdes (så skulle exempelvis kläderna skäras till med en kniv av rent järn som härdats i gåsblod på en onsdag och fått tio mässor lästa över sig, varpå den bestänkts med vigvatten).

Lite som tvångstankar, OCD – heter diagnosen idag. Ritualer i sig är inte så jäkla skumma ändå, om man tänker – det räcker ju att gå till kyrkan på en söndag för att konstatera hur ritualer fyller funktion i kyrkosalen – prästen och närvarandes rabblande. Återkommande återrabblande böner i tron att de når gud och göra entiteten nöjd. Genom ritualer, böner som man memorerar och återger högt framför prästen och församlingen. Och inte att glömma bort exorcismen. Dåtidens mer konservativa hade fullt upp med att hitta distinktionen mellan de ”rätta” och ”kätterska” ritualerna.

”Som så ofta i religionens historia var det inte bara vad man trodde och gjorde som skilde kättarna från de rättroende, utan också vem som trodde och gjorde det.”

Håkan Håkansson har skrivit ett underbart personporträtt, om den väldigt udda (intill den så intressanta galenskapen) Bure – och genom det även framkallat skiftet 1500- och 1600-tal i sammanhang fördjupande och gjort det intressant. Av språkets driv och bokens många illustrationer, är det lätt att ta till sig det så genomarbetade porträttet över prästsonen Johan Bures liv och tid. En personlighet och dess epok. Fördjupningarna och hela kontexten som målas fram – så blir människan Johannes Bureus, Johan Bure – mänsklig. En person som så många historiska forskare avfärdat som tokig och i förlagt långt bak i periferin. Kanske just därför, när galenskapen får ett sammanhang – när det annorlunda blir mänskligt. Så blir Bures liv och tro fattbar. Och låter den svenska historien plötsligt få lite färg. Nyanser av lite relevans.

Idag får vi se hur det går med Augustpriset. Jag håller tummarna.

Similar Posts:

• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Freden intressantare än kriget

En historiker skulle definitivt beskriva Hägglunds sätt att skriva som populärvetenskapligt. Och William Shakespeare: en man för alla tider är inte boken för den specialintresserade fantasten, inte heller för den mer bevandrade historikern, eller för vänner av noggrann analys. Nej, den som vill ha väl underbyggda argument och ett precist problemområde att bita tag i bör nog läsa en avhandling istället.

Hägglund får snarare de väletablerade Shakespeareforskarna att framstå som egocentriska envisa fån. För trots att författaren inte direkt vill skylta med några egna teorier eller klara ståndpunkter omkring William Shakespeares vara eller inte vara, så visar han gärna upp andras. När det blir klart vilket flöde av artiklar, avhandlingar, argument och motargument som ständigt reproduceras och att diskussioner kan försiggå i decennier enbart rörande en liten detalj i Shakespeares liv – blir det någonstans bisarrt. Själva forskarkulturen runt Shakespeare skulle kunna vara ett mycket stort forskningsområde i sig. Men det är ganska enkelt för Hägglund att stå lite vid sidan av och fnissa, peka på de mest vansinniga teorier och enkelt förkasta dem, för att därefter istället väga två tyngre argument mot varandra och konstatera; jaha – här vet vi alltså ingenting!

William Shakespeare: en man för alla tider är en alltför bred bok. Det man lär sig av den är främst att nästan ingenting säkert går att veta om William Shakespeare. Däremot går det att skapa sig en grovhuggen bild av den tid William Shakespeare levde i, den historiska epoken, teaterhistorien, politiken, urbaniseringen, levnadsvillkoren och mycket mer. William Shakespeare: en man för alla tider är en god aptitretare för fortsatt läsning, vare sig det nu gäller brittisk historia, arkitekturhistoria, teaterhistoria, litteraturvetenskap eller översättningsteknik. För de mer evenemangstörstande är kanske en resa till London det bästa alternativet. Om du vill se Shakespeare på hemmaplan har Hägglund ett fullspäckat guidekapitel.

Similar Posts:

• Vem var Shakespeare?
• The Scottish play goes neo-noir
• Ord, ord, ord
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Det gränsöverskridande samtalet