dagensbok.com » Lisa Johansson

Ulf Sindt "Tåfjutten"

Lisa Johansson — Sun, 17 Apr 2005 23:00:00 +0000

I min bokaffär kostade reaböckerna plötsligt 50 kronor kilot. Det blir inte många kronor för en barnbok. Jag köpte en hög och vill här presentera ett litet hopp i idrottsvärlden.

Jag har på sistone börjat fundera vart idrotten är på väg. I media läser vi om hockeykillar som lever rövare utanför isen, om friidrottare som hjälper brottslingar på rymmen, simmerskor som har hela lägenheten full av doping. Vidare hör vi om oroliga föräldrar, barnen faller ner döda på idrottsplanerna och vi står handfallna. Det är extra träning, mer träning och toppning redan på en låg nivå. Vart tog det roliga vägen?

Jag som älskar idrott börjar oroa mig, men häromdagen såg jag det. Nybörjartävling i simning. Barn med stora leenden och färgglada badmössor. Stolta och knubbiga. Fnissiga och plötsligt lite proffsiga. Simglasögon och sen dyker man i. Lätt. Det gick inte att missa glädjen.

Samma känsla hade jag efter att jag läst mitt reafynd. Denna gång är det fotboll. Hilda ska börja spela fotboll. Det verkar jätteroligt och hon kan knappt vänta tills det börjar. Det ska bli så kul. Nya fotbollsskor, Pelé special. Säkert snabba och bra för superba tåfjuttar.

Historien är enkel. Språket flyter och det känns som en bra avvägning mellan fotbollstermer och vanligt språk. Det handlar om fotboll, bredsida, tåfjutt, matcher och klubbar, om att misslyckas och att lyckas. Om att träna och om att tävla, men mest om att ha roligt. Idrottens grund.

Med ett leende konstaterar jag att det är någon mer än jag som kommer ihåg vad det handlar om. Hur kul, hur spännande och hur fruktansvärt läskig den första tävlingen är. Hur bra och mysigt det är med sina idrottskompisar, om laganda och allt annat som hör till.

Det kan i en del öron låta som en lite mesig bok om flickor som spelar fotboll, men det är en härlig historia som avgörs med en tåfjutt och lite invecklade domarregler. Det blir en knorr och ett bra avslut. Som om inte det var nog får du under hela historien njuta av Eva Lindströms helt underbara illustrationer. Hur matchen slutar och varför vågar jag inte avslöja. Man ska aldrig avslöja ett resultat, man kan aldrig veta om någon har spelat in matchen och ska se den sedan. Råkar man då kläcka ur sig lite siffror kan man få en arg kompis. Därför låter jag det vara osagt.

Men en sak. Det finns hopp. Idrottsvärlden är fantastisk och Ulf Sindt visar det på ett enkelt sätt i boken. En mysig bok om fotboll och inte en enda bråkande hulligan från någon firma så långt ögat kan nå, även om det snart blivit synonymt med fotboll.

Annika Lantz "Pest eller Kolera"

Lisa Johansson — Wed, 09 Mar 2005 23:00:00 +0000

Vad väljer du?

Att alltid ha blöja ELLER bäversvans?

Att varje dag under resten av ditt liv bära på en bastuba men inte kunna spela på den ELLER att din mage kurrar som en trombon?

Att du måste stå för allt Bert Karlsson säger ELLER att under hela semestern baktala Moder Theresa?

Att verkligen inte förstå ironi ELLER att vara Henrik Schyffert och vilja bli tagen på allvar.

Behöver jag säga mer? Eller förstår ni att den här boken väckte mycket muntrationer både i fikarummet och i personalrummet?

Det ena knäppare än det andra. Kan säga att det är väldigt befriande att se sin chef stå och seriöst fundera över vilket som är mest fördelaktigt, blöja eller bäversvans. Tror att han kom fram till bäversvans. Själv hade jag nog valt blöja. De är ju så smidiga nuförtiden. Det har jag sett på tv.

Med den här boken i din hand eller om du haft den i din hand så är du förberedd på det mesta i livet. Inga frågor är efter det för dumma. Du kan lugnt andas ut och känna dig alldeles normal när du undrar vad picnicbog egentligen är eller om lutfiskensben bryts ner i lutningsprocessen. Efter att ha läst Pest eller Kolera så är inga frågor för dumma. För hur du än försöker så kan de troligen ändå aldrig komma upp (eller ner) till den nivå som Annika Lantz, Kjell Eriksson och Ola Karlsson gjort.

Det är roligt. Ett bra tag. Fast sen så tröttnar man. Det blir för mycket. Men då gömmer man boken och tar fram den om ett par månader och skrattar igen.

Fast annars vet jag inte. Vem vill egentligen ha så mycket fånerier på en gång. Jag funderar över målgrupp och inser att boken förmodligen hamnar i facket "presentbok". Du vet, boken man ger bort för att det är kul. Iallafall ett tag.

Fast sen kommer jag på att min bror är den perfekta målgruppen. Han brukar plåga familjen under diverse högtider med att ställa liknande frågor. Han kommer att bli överlycklig när jag placerar boken i hans hand. Men att ha en person som målgrupp verkar inte vara så lönsamt. Men det kanske finns fler som honom?

Carina Bodström "Hjälphunden rycker ut igen"

Lisa Johansson — Mon, 31 Jan 2005 23:00:00 +0000

En tepåse, en livboj och en mössa. Tre saker som nästan skulle kunna rädda min dag. Te, måste ha te. Inte för att jag måste, men för att det är så mysigt, det blir ju en avkopplande stund. Å lugn och ro räddar mina dagar. Livbojen, ja, om man far upp och ner i vattnet och ner på botten som ett jehu precis som jag, då kan en livboj vara bra att ha till hands. Mössan. Finns det något bättre när det är kallt ute?

Dessa tre saker är på första titelsidan av boken. Alltså boken har inte börjat än, men jag är redan med på noterna.

Hjälphunden är en söt liten grå hund med en sjuksköterskemössa på huvudet. Han är ordentlig och gör morgongymnastik och ger fåglarna mat. Prickig korv är gott och sedan fundera.

Varför är choklad mycket godare än sparris?

Det är en bra fråga att fundera kring. Varför? Jag hade själv varit glad om sparris var godare och om choklad inte var så läskigt gott. När Hjälphunden funderat färdigt hjälper han till, det är ju trots allt det en hjälphund gör. Han hjälper Ruffhunden att få tillbaka sin saxofon från pantbanken och han hjälper Grodan att lära sig simma.

Det är en söt liten historia om att hjälpa till, om en festlig hund och hans omgivning. Illustrationerna är enkla och söta. Lite fulsnygga. En del skulle säga att de är på gränsen till fula, att ett barn skulle klara av att rita dem. Mycket möjligt, men det är finessen med enkelheten som är skoj. Att det inte behöver vara det ena eller det andra. Det bara är och det är schysst. Grodan med livbojen runt magen är min absoluta favorit. Han är lite ledsen för att de andra grodorna retar honom för att han inte kan simma. Leendet, när han lärt sig känner jag igen, jag har sett det på så många barn. Det är fantastiskt. Hjälpsystrarna däremot ser lite lagomt läskiga ut med massor med läppstift.

Det här är författarinnans andra bok i serien om Hjälphunden och den är rolig söt och klok. Tyvärr kan jag känna att den försöker täcka så mycket kloka saker att det blir för mycket. Det kanske hade räckt med hälften. Mer fokus antingen på grodan, eller på ruffhunden, eller på Hjälphundens funderingar eller mer på att hjälpa till. Intrycket blir aningens splittrat, vilket jag tycker är synd eftersom jag gillade starten så mycket.

Irene From Petersen "Smycken från vikingatid till nutid"

Lisa Johansson — Tue, 11 Jan 2005 23:00:00 +0000

I februari invigs vikingaåret 2005 på Gotland. Vi som bor här på ön inser att det kommer att vara svårt att inte bli påverkad. Vikingar överallt. Lika bra att hänga med.

I boken Smycken från vikingatid till nutid får du chansen att lära dig tillverka smycken som passar tidsandan. Vikingar i nutid helt enkelt. Smyckena ska tillverkas av silvertråd. Tråden kan sedan stickas, flätas eller tvinnas. Av tråden kan man också göra små ringar som man sedan fäster i varandra i bästa ringbrynjeteknik.

Jag som gillar att pyssla, som gillar smycken, som gillar vikingar. En perfekt bok helt enkelt. Eftersom jag fick boken innan jul började planer ta form. Jag kan tillverka alla mina julklappar själv. Men den tanken grusades snabbt när jag började läsa.

Boken har olika svårighetsgrader. Den enklaste kallas för Lätt och ska passa även barn. Själva hantverket kanske inte är så svårt, men att förstå utifrån beskrivningen känns svårare. Önskar att jag hade en slöjdfröken som kunde hjälpa mig. Jag tycker att det är svårt.

Det är trots allt en bok som inspirerar mig att ta fram trådar och tänger och får mig att börja pyssla. Jag vet att om jag lägger manken till så kan jag säkert få fram både ett och två fina smycken. Men idag räcker inte tålamodet. Tänker på silversmeden som jag känner, han trixar ihop sina ringar på ett kick i fantastiska mönster. Kanske är det därför det är han som är silversmed och inte jag.

Boken är inte riktad till barn som vill pyssla utan till vuxna händiga människor som vill göra vackra smycken som hämtat inspiration från vikingatiden. För om du bara är ihärdig och envis så kan jag lova att det kommer ut ett och annat vackert. Är du som jag, otålig och vill att det ska gå snabbt och lätt, då får du tänka om.

Det blev inga hemgjorda julklappar.

Katti Hoflin "Karlsson är inte trött"

Lisa Johansson — Tue, 21 Dec 2004 23:00:00 +0000

Många många barn känner Katti Hofflin. Kanske inte känner. Men känner igen. Hon är kändis för alla som sett Bolibompa och Bullen. De barn som läser den här boken känner nog inte igen Katti. Inte än. De är för små. Men de får säkert möjlighet att lära känna henne, om inte annat så som barnboksförfattare.

Detta är den tredje boken om Karlsson. Ja, pojken heter egentligen inte Karlsson, han heter Krut, men han vill bli kallad för Karlsson. Så är det med det. Det är en enkel och träffsäker historia om en liten pojke som inte vill sova. Men gosedjuren vill sova. Typiskt. Den busiga giraffen har gömt sig. Jag känner igen mig så väl. Själv hade jag massvis med gosedjur som skulle bäddas ner. Om sanningen ska fram så har jag kvar en hund som heter Klurken och en oformlig brun sak som heter Bodil. De kan också vara busiga. Fast i mitt fall så är jag både Karlsson och Mamman. Det vill säga den som vill vara vaken och den som vill sova.

Karlssons mamma vill självklart att Karlsson ska sova. Det är ju sent. Men han är inte trött. Mamma är. Klassiskt problem. Föräldrar och barn på olika nivåer vilket skapar konflikter. Sova eller inte. Det är ju sent. Karlsson är ett klokt barn och boken slutar på ett gulligt och oväntat sätt.

Min första tanke när jag fick boken i handen var att det var en vanlig klassisk barnbok med stora färglada bilder. Det är lite mer. Berättelsen är smart men enkelt hållen. Bilderna är enkla, tydliga och väldigt söta. De är det de behöver vara och inte mer. Jag gillar boken och bilderna. Inte min absoluta favorit, men den ligger bra till och min ett och ett halvt-åriga kompis Hugo ska definitivt få läsa den. Han kommer säkert att gilla den. Undrar om han har någon giraff?

Sören Olsson & Anders Jacobsson "Allt är guld, Sune"

Lisa Johansson — Thu, 02 Dec 2004 23:00:00 +0000

Äntligen!

Nu äntligen har jag hittat tillbaka till min gamla Sune. Jag fnissar och bubblar och hör pappa Rudolfs pinsamma ord i öronen. Sune är precis som han ska vara. I lagom enkel kapitelbok med tjejtjuseri som största hobby.

Men det är konstigt. Samtidigt som jag tycker att Sune är precis som alltid så har det hänt något, han eller hans skapare har förändrats lite. Det finns viktiga poänger med som inte på något sätt blir töntiga eller konstiga. Bra faktiskt. Det är nämligen så att Sune inte längre stirrar sig blind på alla snygga fotomodellstjejerna, han ser också det vackra i de kraftiga och lite annorlunda.

Det är det nya hos varje tjej som är spännande. Att näsan kanske har en söt tipp. Att hon är mysigt lång eller fantastiskt kort. Eller bara rent ut sagt vackert mullig. Sune fylls av kärlek.

Bäst är att det inte känns som inklistrade moralkakor utan att Sune faktiskt är sådan. För själv är han ju inte direkt världsmästare i något, mer än kanske tjej-tjuseri. Han är värdelös på att springa, spela fotboll och allt annat tufft som de andra killarna pysslar med. Men det är okej. För man behöver inte var precis som alla andra.

Varför jag gillar denna så mycket mer än de andra beror på att denna känns mer som Sunes själ. Som den Sune som jag känner. Det är språket och de enkla illustrationerna som gör det. Man behöver inte färgglada bilder när författarna målar upp dem för ens inre. När bokstäverna är färgerna och meningarna bildar vackra bilder.

Jag har skrattat mycket när jag läste den här boken. Speciellt när Sune ska köpa en ring till Sophie. Om hur han sparat ihop pengar, hur han valt en ring och hur han har testat på kvinnan i guldaffären. Genast är jag tillbaka till mitten av 80-talet då jag och mina bröder fick vårt första Sune-band. Toppen.

Sören Olsson & Anders Jacobsson "Sunes käk"

Lisa Johansson — Thu, 02 Dec 2004 23:00:00 +0000

Kokbok. Ja, alla har gjort det, så varför inte Karl Sune Rudolf Andersson. Det är ju så det är nu för tiden. Du är någon först när du har gjort en egen kokbok. Grattis Sune. Nu är du en av alla kokbokstokar. Fast jag tycker förstås att Sune var något redan innan han gjorde en kokbok. Blev mest fnissig när jag såg att Sune slutit sig till skaran av kockar.

Efter alla goda råd om vad som är bra att kunna dyker Grynet upp. Nä, inte på riktigt, men hennes rosa färg och hennes kronor. Sidorna som är fulla med ”tjetjusarmackor” är nämligen rosa och dekorerade med kronor på. I bästa Grynet anda. Kul för oss som gillar Grynet, men jag undrar om Sune tycker det är snyggt.

Pappa Rudolfs del brun, Storasyster Annas del grön, mamman Karins lila och Håkans potatissidor är oranga osv. Alla avdelningar i boken har olika färger. Som en stor färgfabrik. Det är starka glada glättiga färger och sidorna går nog bra att torka av när man spillt ut halva sockerkakssmeten över boken. Nått som är riktigt bra är att den sitter ihop med en ringpärm. Det är faktiskt min favoritihopsättning när det gäller kokböcker. För då slår inte sidorna igen mitt under matlagningen.

Maten då, jo, den är inte så svår att slänga ihop. Fast det är inte världens lättaste heller. Jag tror nog att man i alla fall måste ha börjat på mellanstadiet för att kunna hänga med i svängarna. Jag har kollat lite på de olika maträtterna och det är en härlig blandning från de enklaste korvstekningar till mer komplicerade röror. Själv provade jag det enklaste, macka med jordnötssmör och banan. I ett våffeljärn. Gott. Fast det får nog inte bli någon vana, mina byxor sitter ju redan skrämmande tajt runt låren.

Lite kul är att boken hela tiden relaterar till saker som hänt i de andra böckerna om Sune. Sunes familj, vänner och tjejer är alla med på olika sätt. Med mat som passar dem alla.

Själv tänker jag gå ut i köket och koka rotmos, det finns inte med. Men om jag kollar på potatismos, då blir det nog nästan rätt.

Sören Olsson & Anders Jacobsson "Sune och hans värld - Trassel på nätet"

Lisa Johansson — Thu, 02 Dec 2004 23:00:00 +0000

Vad gör man inte för att få en tjej eller en kille. Säg de som inte har ändrat sig. Klädstil eller beteende. Bara för att hoppas och tro att den snygge tjejen eller killen ska titta åt ens håll.

Ibland lyckas det. Då kan det hända att man blivit punkare utan att ha räknat med det bra för att han eller hon är det.

Sune är tjejtjusare och gör allt och lite till för att tjejerna ska lägga märke till honom. Just denna dagen har Sune bestämt att han är kär i en flicka som heter Kristina. Hon är lite konstig. Märklig och gillar lite annorlunda saker. Sune bestämmer att han ska visa vilken galen familj han har. Med fotografier, bildbehandlingsprogram och videokamera så lyckas han att framställa familjen som de märkligaste missfoster.

Vad Sune inte är medveten om är att Kristina lägger ut alla små filmer och bilder på nätet. Ryktet om den märkliga familjen sprids snabbare än maskrosfrön i vinden.

Det är en rolig historia, jag fnissar. Känner ju hela familjen Andersson vid det här laget och sakerna som händer är så typiskt dem.

Boken är en glad bilderbok. Med sidor i alla möjliga färger. Helt olik mina första böcker om Sune. Det här är ett sätt att sprida Sune till en generation yngre.

Tror att det här är böcker som kommer att gillas av de flesta lågstadiebarn. Bilderna är enkla och ser ut som på TV. Inte så konstigt eftersom böckerna bygger på en tv-serie. Personligen är jag inte så förtjust i teckningarna. Det är inte min favoritstil. Dessutom ser inte Sune ut som han gjorde när jag var liten. Det är alltså en ny Sune man möter i bilderböckerna. Är inte säker på att jag gillar det. När det gäller Sune så är jag kanske lite konservativ. Precis som att jag vill att Pippi Långstrump ska se ut som Inger Nilson och inte som en konstig plastig Disney-figur som är tecknad.

Anna Jansson "Drömmar ur snö"

Lisa Johansson — Thu, 11 Nov 2004 23:00:00 +0000

Många föräldrar oroar sig säkert över alla hemskheter på Internet. De ska inte läsa den här boken. Här lockas unga flickor in i döden av en trevlig avsändare som erbjuder dem chansen att bli modell för ett sminkföretag. Obehagligt enkelt utnyttjar han flickornas dåliga självförtroende. Tänk att få visa de andra i skolan att man är modell, världens chans.

Anna Janssons förra bok, Silverkronan slukade jag i ett svep. Den fångade allt mitt intresse, kanske mest för att allt utspelar sig i min stad och för att min arbetsplats nämn ett par gånger. Det är spännande att nästan få vara med. När jag började med Drömmar av snö hade jag därför ganska höga förväntningar.

Blev därför ganska förvånad när jag inte kom igång med boken. Jag började om ett par gånger innan jag fastnade. Men sen var det lätt att slitas med. Bläddrar mellan de märkliga karaktärerna som alla bär på hemligheter och märkligheter. Ingenting är självklart vilket gör att jag måste vidare för att förstå varför det är som det är och varför en situation blir som den blir.

Kan väl säga som så att jag gillar boken, för att den är precis vad jag behöver efter långa dagar på jobbet. Slippa titta på tv och slippa fundera allt för mycket. Men jag är inte övertygad. Trots att handlingen hela tiden överraskar och slår undan benen på mig när jag tror att jag vet så saknar jag något. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men det känns lite för enkelt för att vara en fullträff.

Däremot tror jag att den här boken är som sitt bästa i pocketformat på en tågresenär som behöver en stunds spänning längs med rälsen. Tåget har en otäck roll i bokens inledning, mer säger jag inte.

Dan Höjer "Lilla snippaboken"

Lisa Johansson — Tue, 09 Nov 2004 23:00:00 +0000

Lilla snoppboken var blå, omslaget var fullt av snoppar. Jag fnissade lite. En hel bok full med snoppar. Gud va kul för kidsen. Tittade mig omkring i bokaffären. Men. Jag hittade inte den. Den andra boken. För det måste väl finnas två. Vi är ju ganska många som inte har en egen snopp. Vi har ju en… ja, vaddå?

Något år senare kom den nu äntligen. Boken vi flickor väntat på. Lilla snippaboken. Ha, ha. Äntligen ett namn. För visst är vi alla överens om att det är ganska märkligt att vår inte har ett namn. Mina föräldrar sa alltid springan. Snopp och springa. Helt ok tycker jag. Däremot reagerade jag när min vän sa framstjärten till sin dotter. Men vad ska man säga då? Fitta, vulva, vagina, slida, musen… Antingen blir det för grovt eller för töntigt. Snippa. Inte helt fel faktiskt. Jag tycker att det är ett bra ord.

För nu finns boken. Den är rosa och på omslaget dansar söta snippor omkring. De är söta, jag lovar.

Boken handlar om det mesta som rör snipporna. Allt från mens och tamponger till skönhetsoperationer av blygdläpparna. Det är en bok som täcker mycket och det är kul att läsa. Jag plöjde hela min bok i ett svep och det var egentligen bara en sak som störde mig och det var att jag inte riktigt förstod vem den vänder sig till. Jag förstår att det är en barnbok och att en snart 30-åring bör känna till allt det här (det gjorde jag också). Men jag funderar på vilken målgrupp de har tänkt sig. Läser från början. Intervjuer med 12-åringar. Sant, kan vara en bra ålder. Författare Dan Höjer. Kopplingar till Kamratposten. Då förstår jag. Dels förstår jag varför den tilltalar mig. Har alltid varit förtjust i Kamratposten och deras sätt att tackla svåra ämnen. Dan Höjer gör det med bravur.

Lilla snippaboken är bra, mycket bra. Det enda är just att jag inte kunde definiera målgruppen. Fast det är ju klart, den är ju för oss tjejer.

dagensbok.com » Lisa Johansson

Ulf Sindt "Tåfjutten"

Similar Posts:

Annika Lantz "Pest eller Kolera"

Similar Posts:

Carina Bodström "Hjälphunden rycker ut igen"

Similar Posts:

Irene From Petersen "Smycken från vikingatid till nutid"

Similar Posts:

Katti Hoflin "Karlsson är inte trött"

Similar Posts:

Sören Olsson & Anders Jacobsson "Allt är guld, Sune"

Similar Posts:

Sören Olsson & Anders Jacobsson "Sunes käk"

Similar Posts:

Sören Olsson & Anders Jacobsson "Sune och hans värld - Trassel på nätet"

Similar Posts:

Anna Jansson "Drömmar ur snö"

Similar Posts:

Dan Höjer "Lilla snippaboken"

Similar Posts: