Faktum är nämligen att Sverige idag är ett skatteparadis – men bara för de rika. Kapitalbeskattningen är exempelvis bara en tredjedel av vad den är i USA, vi har idag inte kvar någon förmögenhets- eller arvsbeskattning, och fastighetsskatten har ersatts av en regressiv fastighetsavgift. Antalet dollarmiljardärer (observera miljardärer, inte miljonärer) har också dubblerats bara under det senaste decenniet, och deras totala förmögenhet har också växt. Faktum är att dollarmiljardärerna numera duggar så tätt i Sverige att det bara är extrema överklassghetton som Monaco, Guernsey och Lichtenstein som har fler dollarmiljardärer per capita.

I den här boken diskuterar ekonomi-journalisten Andreas Cervenka vad det är som har hänt med Sverige, och varför det har kunnat ske. Han diskuterar också konsekvenserna av detta, inte minst vad gäller bostadsmarknaden: möjligheterna för en normal skattebetalare att kunna köpa sig en egen bostad i någon av de större städerna i landet blir allt mindre, och allt mer beroende av omfattande belåning. Vilket i sin tur leder till att Sverige skapat sig ett eget litet subprime-problem, något som bara bäddar för en ny finansiell kris.

Cervenkas bok är fullspäckad med fakta om den svenska ekonomins utveckling. Ibland kan förvisso skildringen grotta ned sig lite väl mycket i att rabbla siffror från enskilda exempel, men när boken är som bäst så är argumentationen tung och väl underbyggd. Det jag framförallt kan sakna är en fyllig diskussion om de politisk-ekonomiska faktorer som har bidragit till att möjliggöra denna politik, inte minst den roll som arbetarrörelsen (och socialdemokraterna i synnerhet) har spelat. Detta till trots är det här ett debattinlägg som verkligen borde uppmärksammas i den politiska debatten.

Similar Posts:

• Viktigt och tungt om det svenska klassamhället
• Staten och kapitalet
• ”En annan värld är möjlig – och förbaskat nödvändig”
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Döden DÖ

Boken försöker inte ge något helhetsperspektiv på Afrikas, eller på svartas, historia, utan varje kapitel är en kortare essä på ett specifikt tema – det kan handla om såväl enskilda individer som om större processer och skeenden. Bredden är enorm både kronologiskt och tematiskt – vi får ta del av essäer om allt ifrån antika kungadömen i Afrika, via slavhandel och folkmord under kolonial tid, till anti-kolonial kamp under efterkrigstid, eller läsa om musiker som Fela Kuti eller Cesária Évora. Kapitlen är sorterade kronologiskt. Det gör att man kan kastas vilt mellan väldigt olika ämnen – exempelvis från en skildring av folkmord i Namibia till en skildring av den första afro-amerikanska miljonären, som blev rik på hårvårdsprodukter.

Levin skriver enkelt och medryckande, vilket gör det här till lättillgänglig läsning. Han har också försett varje kapitel med en föredömlig läslista för den som vill fördjupa sig mer i det ämne som respektive kapitel handlar om.

Men en fråga jag ställer mig är vilken historia som skildras här, och kanske framförallt vilken som utelämnas.

Vi får i flera kapitel läsa en hel del om tragiska processer och skeenden i svartas historia, som just slavhandel och kolonialism. Här ligger fokus i hög grad på vad externa aktörer – européer och araber, kristna respektive muslimer – har gjort gentemot svarta. Det är utan tvekan viktigt att uppmärksamma dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten. Levin gör det också nyanserat och visar på hur komplext detta ibland kunde vara, med svarta aktörer som ibland deltog i exempelvis slavhandeln (som slavhandlare eller slavägare).

Många andra motsättningar inom och mellan olika afrikanska samhällen och nationer – såväl klasskonflikter som nationella, religiösa eller etniska konflikter, från både före och efter kolonial tid – ges däremot inte alls samma uppmärksamhet. Inte så att författaren förtiger såna frågor helt – man kan i ett par av kapitlen hitta stycken om hur exempelvis postkoloniala konflikter har utmynnat i oerhört tragiska inbördeskrig mellan afrikanska parter (som exempelvis när han skriver om Liberia eller Kongo).

Men de skildringarna uppfattar jag snarast som undantag i den här boken, och ofta bara som en pendang till den historia som huvudsakligen är i fokus i dessa kapitel. Och många viktiga skeenden och händelser lyser helt med sin frånvaro. Belgarnas folkmord i Kongo ges exempelvis ganska mycket uppmärksamhet, vilket såklart är helt motiverat, medan däremot svältkatastrofen i Etiopien på 1980-talet (i hög grad en katastrof skapad av människor), eller det mer samtida folkmordet i Rwanda på 1990-talet, för att nu bara ta två exempel, inte alls finns med.

Levin är öppen med att han hoppas att boken kan inspirera andra afrosvenskar att utforska sitt historiska arv. Och kanske är det av just den anledningen som historieskrivningen (inte minst i många av de talrika personporträtten) ofta hemfaller åt det lätt glorifierande slaget, både vad gäller urval och skildring.

Vi får alltså läsa om en rad mäktiga svarta kungar och drottningar, om modiga motståndskämpar och häftiga rebeller, om driftiga entreprenörer eller innovativa forskare och musiker. Själv har jag föga till övers för vurmande för kungar och drottningar, oavsett hudfärg, men jag kan absolut förstå att Levin väljer att uppmärksamma många av de andra människorna. Svarta har som Levin konstaterar allt för ofta marginaliserats i historieskrivningen, om de inte omskrivits på ett oerhört rasistiskt vis, så utifrån ett syfte att ingjuta stolthet hos afrosvenska läsare ser jag absolut vikten av att framhålla goda förebilder.

Det finns dock en kraftig övervikt åt att skriva om svarta från USA, vilket jag inte tycker känns särskilt befogat. Varför uppmärksamma exempelvis hårvårdsdrottningen från USA, men utesluta ANC:s motståndskämpar mot apartheid i Sydafrika? Levin skriver inledningsvis att han medvetet uteslutit vissa oerhört viktiga svarta från sin skildring – han nämner Martin Luther King och Nelson Mandela som exempel – därför att de oftare uppmärksammats i historieskrivningen. Det är säkert sant att de oftare uppmärksammats.

Men om nu syftet är att inspirera kanske framförallt unga personer så undrar jag verkligen om man ska förutsätta att särskilt många av de tilltänkta läsarna egentligen vet mycket om vare sig King eller Mandela. Och varför exempelvis ägna ett antal sidor åt USA:s Svarta Pantrar (som ju knappast är särskilt okända de heller), eller tämligen välkända musiker som Nat King Cole, medan det finns otaliga viktiga historiska svarta personligheter som hade kunnat uppmärksammas som de föregångare de var/är, men som nu över huvud taget inte nämns alls i boken.

Själv tänker jag då på alla möjliga människor, exempelvis politiska aktivister som Steve Biko, Winnie Madikizela-Mandela, Binyavanga Wainaina eller Ken Saro-Wiwa, filmskapare som Ousmane Sembane, författare som Ngugi wa Thiong’o, Chinua Achebe och Chimamanda Adichie, forskare som C.L.R. James och Walter Rodney, eller konstnärer som Yinka Shonibare och Chéri Samba, för att inte tala om rörelser som Sydafrikas Treatment Action Campaign, eller den banbrytande tidiga fackföreningsrörelsen i 1800-talets Sierra Leone. Att de här personerna finns på min högst egna önskelista innebär naturligtvis inte man som läsare kan förvänta sig att få läsa om alla man kanske hade velat i en sån här bok. Men min poäng är att Levins urval av vilka svarta personer som han porträtterar verkar ganska godtyckligt.

Boken har sitt ursprung i att Levin länge drivit Instagram-kontot @svarthistoria. I det formatet är det kanske förståeligt om historieskrivning blir anekdotisk, och kanske kan göras utan någon ambition att vara systematisk eller heltäckande i sitt urval av vad som skildras. Att överföra det formatet till en bok tycker jag dock inte blir helt lyckat eftersom det spretar betydligt mer än jag hade förväntat mig.

Det förefaller mig också som om författaren i viss mån undviker ämnen och personer som hade kunnat ge en mer problematisk och/eller problematiserande bild av svartas historia. Jag saknar alltså ambitionen att försöka knyta ihop säcken, och ge en mer övergripande bild. Men för den som vill ha en lättläst ingång till många aspekter av svartas historia så kan den här boken utan tvekan fungera utmärkt.

Similar Posts:

• Buzzwords men med mening
• Afrikas öde och framtid
• Den vita mannens börda revisited
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Lysande om mörk historia

Johan Rockström och Owen Gaffney är världsledande klimatforskare och debattörer i frågan, så när de nu skriver den här boken tillsammans är det föga överraskande ett tungt och viktigt inlägg i klimatfrågan. Boken är indelad i tre ”akter”: en första som skildrar Jordens historia från att klotet blev till fram till vår samtid, och vad vi vet om hur klimatet förändrats över de senaste 800 000 åren; en andra akt som skildrar de senaste decenniernas forskning om planetens gränser för vad som är hållbart, och på vilka områden vi människor har kommit att passera dessa gränser; och en tredje akt om det författarna kallar för ”Jordresan”, det vill säga vad vi behöver göra för att vi ska kunna leva inom de planetära gränserna.

Boken är över lag mycket pedagogiskt skriven. Man har som lekman lätt att följa med i skildringen av den naturvetenskap som ligger till grund för vad vi vet om Jordens klimat och de samtida klimatförändringarna. Boken är också i sin tredje ”akt” förhållandevis konkret i diskussionen om vad som behöver göras på en lång rad områden – alltifrån vad vi äter och hur vi producerar vår mat, till hur vi skapar hållbara städer eller transportsystem. Vi måste också utjämna socio-ekonomiska skillnader såväl inom som mellan länder, röra oss bort från konsumtionshets och en ständig strävan efter ekonomisk tillväxt, och börja tillämpa mer av ett ”katedraltänkande” (med långsiktig planering av ekonomin).

Författarna skriver att det finns fyra positiva krafter som idag drar åt rätt håll: folkrörelser som kämpar för en radikal omställning, politiker i de världsledande ekonomierna som bidrar, ekonomiska drivkrafter som gör att fossilbränslen inte längre är konkurrenskraftiga mot hållbara alternativ, och tekniska innovationer som kan leda till omvälvande förändringar på många områden. Men när de i bokens tredje akt sen konkretiserar diskussionen om de förändringar som behövs – och vad som är på gång – så blir jag inte helt övertygad av realismen i den ”Jordresa” de förespråkar. Författarna kan exempelvis diskutera hur en del stora företag – som exempelvis Scania, Harley Davidson eller Puma – säger sig vilja ställa om sin verksamhet mot hållbarhet. På samma sätt menar de att politiker i många länder driver på för en omställning, och att flera ledande globala institutioner – till exempel IMF och ECB – idag vill genomföra en ”radikal översyn” av det ekonomiska systemet, och bland annat verka för en rättvisare fördelning av välståndet. ”Kapitalismens överstepräster kräver radikala förändringar”, som författarna formulerar det. Kalla mig pessimist, men jag har svårt att tro att många av dessa företag, politiker och institutioner verkligen menar allvar med sin retorik, och misstänker att de förändringar de i realiteten kommer försöka genomföra egentligen är ganska blygsamma sett mot bakgrund av vad Rockström och Gaffney menar behövs. Och framförallt: Kommer man att ha särskilt många politiker eller storföretag med sig på tåget om man faktiskt skulle börja genomföra mer radikala omställningar av det ekonomiska systemet (med bl.a. höjd beskattning av de rika eller ökade kostnader för utsläpp)? Detta får mig osvikligen att fundera på om Rockström och Gaffney själva verkligen tror på sina egna ord om de här aktörernas vilja att genomföra radikala förändringar, eller om det i sin tur är medveten retorik från deras sida för att locka med så många som möjligt på tåget för den omställning de menar är så akut nödvändig?

I sin helhet är det dock en både viktig och pedagogisk bok, som jag hoppas att många – politiker såväl som en bred allmänhet – läser och tar till sig av. Jag hoppas också att jag om tio år kan se tillbaka och konstatera att författarnas optimism var berättigad, och min skepsis obefogad. Förhoppningsvis kan det optimistiska budskapet smitta av sig, så att boken kan bli en katalysator till positiv förändring.

Similar Posts:

• Dags för omställning
• Vår jord, våra intressen
• Ekonomernas diktatur
• Svårbegripligt om klimatförändringar
• Jämlikhet für alle!

Om de här händelserna skriver Éric Vuillard denna korta, lilla berättelse. Det går undan. På mindre än hundra sidor skildrar han såväl Müntzer och revolten, som en del av dess rottrådar i tidigare folkuppror. Raskt förs vi då som läsare från exempelvis 1300-talets engelska rebeller, via Böhmens husiter, fram till 1500-talets Tyskland. Man kan i Vuillards skildring verkligen känna den revolutionära glöden och frenesin bakom tankarna när folket gång på gång utmanar överheten. Det är en mycket vackert skriven och medryckande berättelse om en historia som fått allt för lite uppmärksamhet i den svenska historieskrivningen.

Till den svenska utgåvan har sedan lagts ett efterord av författaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoer. Intressant är att medan det förefaller mig som om Vuillards bok i grunden genomsyras av en sympati med dessa fattiga som gör uppror, så verkar Leandoer å sin sida närmast vara av motsatt åsikt – han förefaller snarare luta åt att betrakta Müntzer som en fanatisk och ”blodtörstig våldsverkare”. Leandoer må förstås ha sin syn på den kamp upprorsmännen och -kvinnorna förde, men jag har svårt att se varför förlaget valde att på detta sätt lägga in en brasklapp mot den bok de själva publicerar. Om något förtar efterordet något av behållningen av Vuillards korta lilla pärla.

Similar Posts:

• Brinner för häxprocesserna
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Edna och styrkan
• Mäktig anekdotsamling avslutad

Det är utan tvekan viktiga frågor som Zuboff diskuterar. Även om jag personligen är vagt insatt i många av de centrala aspekterna i det hon diskuterar, som den omfattande insamling av beteende-data som företagen ägnar sig åt, så finns det också mycket nytt jag lär mig om detaljerna i vad somliga av de här företagen ägnar sig åt, och hur de agerar. Jag kan också tycka att Zuboff ibland gör riktigt intressanta analyser av den här utvecklingen, inte minst om de olika faktorer som sammantaget gjorde att den här utvecklingen kunde ske just under de senaste tjugo åren, och jag gillar många av hennes teoretiska resonemang inspirerade av eller i dialog med en lång rad klassiska tänkare – allt ifrån Hannah Arendt till Weber, Polanyi eller Milgram.

Men så är det ju detta med framförandet. Boken är en tegelsten inte bara längdmässigt, utan också för att den i stora delar är skriven på ett ganska krångligt språk. Skildringen blir också snabbt ganska förutsägbar – efter att hon har ägnat dryga hundratalet sidor åt att skildra hur Google kom att inse den ekonomiska potentialen i att samla in beteende-data, så är det liksom föga överraskande att nya ”produkter” de lanserade därefter, som Street View eller Google Glasses, också syftade till att samla in ännu mer beteende-data. Att sen skildra hur andra företag på samma sätt försöker samla in sådan data, genom allt ifrån Barbie-dockor till robotdammsugare, blir lika lite överraskande i princip, även om många – i likhet med mig – kanske inte alltid känner till varken omfattningen eller detaljerna. Men skildringen förbättras på den senare punkten inte av att Zuboff kan vara både långrandig och repetitiv även i dessa detaljer; bara inom loppet av ett par sidor konstaterar hon, för att ta ett exempel, tre gånger om att den nya utvecklingen av ständigt uppkopplad teknik kan göra att försäkringsbolag i framtiden kan komma att blockera oförsäkrade bilar från att över huvud taget starta.

Kort sagt så skulle den här boken ha mått oerhört bra av att kortas ned. Det hade inte behövts drygt 700 sidor för att framföra de centrala argumenten, även om man vill ha en välunderbyggd bok. Det hade heller inte behövts att Zuboff gång på gång måste markera sitt ogillande mot utvecklingen, såväl genom att peppra sin text med värdeladdade adjektiv, som genom de domedagsutläggningar som då och då vävs in i texten. Oavsett om man håller med henne eller inte, så tillför de här utläggningarna inte särskilt mycket till analysen. Man behöver nämligen inte ens börja läsa själva brödtexten innan författarens åsikter i frågan blir helt glasklara: redan på den sida som ägnas åt en ”definition” av begreppet övervakningskapitalism, innan själva brödtexten tar vid, klargör hon nämligen sina ståndpunkter om vilket enormt hot denna form av kapitalism innebär för oss alla (som inte sitter vid den nya maktens köttgrytor). Det hotet kontrasteras i skildringen sedan mot en tolkning av den ”klassiska” kapitalismen i USA, som i Zuboffs världsbild var ett samhälle byggt på fria, välmående konsumenter och ömsesidighet i alla socio-ekonomiska relationer. Den skönmålningen finns det utan tvekan många (inklusive undertecknad) som inte riktigt skulle hålla med om.

Bokens längd till trots så finns det också flera centrala frågor som jag upplever att man som läsare inte får några konkreta svar på. En sådan fråga är om folk i allmänhet verkligen är så omedvetna om att de övervakas och att deras beteende-data säljs som Zuboff tycks mena. Förknippat med det uppkommer ju frågan om varför folk använder de här företagens tjänster. Men den kanske viktigaste frågan är hur betydande företagens beteende-modifiering kan komma att bli. Att – som Zuboff skriver om – Facebook har kunnat påverka folk att exempelvis i högre grad gå och rösta i ett allmänt val, eller att påverka deras sinnesstämning, genom att förändra algoritmerna för vad som visas i folks flöden, är både intressant och oroväckande, men just de experiment som hon redogör för förefaller ändå ha inneburit relativt begränsade modifieringar av folks beteende. Som läsare lämnas man dock okunnig om hur djupgående eller omfattande den här typen av beteende-modifiering kan komma att bli. Kanske kan framtida forskning komma att ge oss tydligare svar på det här området.

Som lök på laxen så slutar boken i något av ett anti-klimax. Vi behöver revitalisera demokratin, menar Zuboff. Gott så. Men vi kan inte förvänta oss att lagstiftning kommer kunna stoppa den här utvecklingen, menar hon samtidigt – den amerikanska konstitutionen är tandlös, och EU:s nya GDPR-lagstiftning lär inte kunna hjälpa, den heller. Det är helt enkelt inte möjligt att lagstifta om vad vi inte känner till, och företagen ägnar sig systematiskt åt hemlighetsmakeri, och att göra nya innovationer som kan kringgå eventuell lagstiftning. Och att som enskild individ försöka kringgå övervakningen genom exempelvis spårar- och reklam-blockerare är lönlöst, och – menar Zuboff – närmast legitimerar systemet (logiken förefaller mig något konstig, men går vad jag förstår ut på att det legitimerar systemet därför att man då inte utmanar företagen explicit?). Så exakt vad det är Zuboff tycker vi ska göra mer än att bara uttrycka vårt ogillande i största allmänhet, blir aldrig särskilt tydligt.

Synd på så rara ärtor. De här frågorna förtjänar att uppmärksammas betydligt mer än de gör. Zuboff har onekligen många intressanta tankar på temat, men de bra delarna i den här boken hade behövt en ordentlig redigering för att verkligen komma till sin rätt.

Similar Posts:

• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• Kapitalismens David mot Goliat
• Riskkapitalister är också människor
• Arbete mot kapital
• Arbetare i alla länder, förena er…

Men en bransch kom att uppleva en explosiv tillväxt: budleveranser av färdiglagad mat. Företagen skrek därför efter fler bud att anställa. Hit söker sig därför Teglund. Det går ju nämligen att slå två flugor i en smäll genom att göra arbetet som cykelbud till ett kulturprojekt; att skriva om sin upplevelse som cykelbud i bokform. Resultatet av det är alltså den här boken.

En utmaning för författaren är dock att hans idé inte är unik, vilket han inser under processens gång; andra lyckades publicera reportage från wallraffande som cykelbud långt innan den här boken blev färdig. Det gör att han behöver försöka hitta en ingång som inte redan har skrivits om. Lösningen är att arbeta som cykelbud under betydligt längre tid än wallraffande konkurrenter har gjort. Det blir således en dagbok som sträcker sig över något mer än ett år, från den 3 mars 2020 till den 8 juni 2021.

Vi får här en ingående och nyanserad skildring av arbetet som cykelbud, dag för dag. Det är ett arbete helt styrt av företagsappens logaritmer och dess kommandon – Accept, Picked up, Dropped off… Just det repetitiva i arbetet ges stor plats och en intressant rytm till skildringen. Men också alla avbrotten från rytmen; buggar i appen, väder och vind, restauranger som inte levererar i tid, incidenter under cyklingen, kunder som tar emot sina leveranser i bara mässingen. Författaren ägnar också stor uppmärksamhet åt arbetsvillkoren i branschen: de osäkra anställningarna och stressiga arbetsvillkoren (inte minst drivet av att företagets app hela tiden tjatar på arbetarna att hålla uppe tempot), samt att arbetarna själva förväntas stå för så väl cykel och dess underhåll som mobiltelefon och lämpliga kläder.

Men skildringen av arbetet som cykelbud vävs också ihop med författarens ambitioner och försök att fortsätta verka som kulturarbetare: försöken att spela in och ge ut egen musik, hans många försök att komma på nya sorters evenemang som kan locka en (betalande) publik givet pandemins restriktioner, eller hans arbete med att söka (och ibland lyckas få) olika former av kulturstöd.

Just genom att Teglund försöker verka inom båda de här branscherna samtidigt så lyckas han kontrastera villkoren för dem. Det visar sig exempelvis i den statusmässiga skillnaden mellan branscherna. Teglund fortsätter allt igenom boken att identifiera sig som kulturarbetare, och redovisar ärligt hur han skäms för att han börjar arbeta som cykelbud (så mycket att han försöker undvika att kollegor inom kultursektorn får reda på det), och gläds åt den osynlighet som företagets jackor i praktiken ofta ger de individuella buden. Men kontrasterna visar sig också i de materiella villkoren för de båda branscherna. Arbetsvillkoren som cykelbud och kulturarbetare är nämligen faktiskt inte så olika; osäkerhet och låga löner är legio i båda branscherna. I det perspektivet förefaller det, för en läsare av den här boken, som om cykelbudens villkor kanske inte är så särskilt dåliga. Jämförelsen kan ibland bli något haltande eftersom kulturarbete inte bara handlar om lönearbete – att spela in en skiva (som Teglund exempelvis gör) är ekonomiskt förhoppningsvis en investering som på sikt kan ge avkastning åt musikern, även om det kan ta tid. Cykelbudet har inte någon motsvarande avkastning att förvänta sig i framtiden, utan den enda ekonomiska ersättning buden får för såväl arbete som investeringar (i cyklar, mobiltelefoner med mera) är ju den omedelbara lönen. Att inkomsten av att arbeta med kultur kan bli ungefär lika låg som att arbeta som cykelbud är ju dock talande för hur dåliga villkoren kan vara i kultursektorn. Jämför man däremot med villkoren i många andra branscher, så förefaller arbets- och anställningsvillkoren för cykelbuden (och kulturarbetare) vara skriande dåliga.

Intressant är att Teglund med tiden dock verkar bli allt mer fäst vid arbetet som cykelbud. Han älskar redan från start att cykla, men han verkar med tiden komma över den tidiga skammen över att arbeta som cykelbud. Han kommer allt mer i kontakt med sina kollegor, och börjar prata med dem om arbetsvillkoren i branschen. Han verkar till och med finna en viss njutning och stolthet i att lära sig bemästra sitt arbete – att kämpa på även i de motigaste Göteborgsbackarna och otäckaste vädren, eller att hinna med många leveranser (uppmuntrat av såväl provisionslönen som bud-appens triggande av hjärnans belöningssystem). Att Teglund också väljer att försöka hjälpa till med facklig organisering för att förbättra villkoren i branschen är väl kanske ett symptom på, eller kanske en orsak till denna ökade stolthet över sitt arbete.

I slutändan blir jag dock inte riktigt klok på vem den tilltänkta läsaren av den här boken är. Det blir en lätt kluven skildring när Teglund försöker väva ihop sitt liv som såväl kulturarbetare som cykelbud. Är man intresserad av det bokens titeln syftar på – livet som just cykelbud – så kan man nog lätt tycka att kulturbranschen, och det faktum att författaren fortsätter identifiera sig som kulturarbetare, ges allt för stort utrymme. Mycket av det som skrivs om arbetet som cykelbud är väl heller inte så särskilt överraskande, även om Teglund kan skildra det mer detaljerat än vad många andra gjort tidigare. Så kanske är det här mest riktat till läsare som är intresserade av en konkret och mycket ingående skildring av gig-ekonomins förslumning av arbetsmarknaden i Sverige.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Facklig kamp i motgång
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Kvinna, invandrare – och exploaterad

Det är inte en sedvanlig, kronologisk skildring av ett händelseförlopp. Kapitlen är istället snarare närmast fristående essäer på olika teman som alla knyter an till just Sovjetunionens kollaps. Ett kapitel handlar exempelvis om vilken roll som dissidenter spelade för kollapsen, ett annat handlar om säkerhetstjänstens roll och överlevnad, ett tredje fokuserar specifikt på landet Belarus efter Sovjets kollaps, och så vidare.

Det jag främst kan sakna är en essä som fördjupar sig i de omvälvande förändringar som skedde i spåren av Sovjets kollaps. För även om jag finner Gerners argumentation om att det på vissa områden – som exempelvis säkerhetstjänstens roll i samhället – finns en stor kontinuitet mellan Sovjetunionen och det moderna Ryssland, så finns det ju en lång rad områden där enorma förändringar skett. Det gäller ju inte minst landets ekonomi: från att ha varit en centraliserad planekonomi, så har man avreglerat och privatiserat hejdlöst. Stålbadet som landet gick igenom gjorde att man gick från att ha varit ett av världens mest jämlika länder, till att vara ett av världens mest ojämlika, på oerhört kort tid. Det här är aspekter som passerar förbi som hastigast i Gerners bok, men som tyvärr inte ges den uppmärksamhet jag tycker de förtjänar.

För den som inte redan är välbekant med de huvudsakliga momenten i händelseutvecklingen under Sovjets kollaps kan det ibland dock kanske vara lite svårt att hänga med i alla detaljer här. Det här är därför kanske inte den första bok man ska sätta i händerna på någon som är intresserad av denna historia. Men för den som vill ha en fördjupande tillbakablick över dessa skeenden är det här flera riktigt välskrivna och intressanta essäer.

Similar Posts:

• Lenin & Co
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Jag? Jag är en människa.”
• En gigant bland giganter

Hur kunde det då gå så snett för Sydafrika? I den här boken skriver Anna Charlotta Johansson om vad som har hänt landet sedan apartheid avskaffades. Det är en blandning av populärhistorisk och populärkulturell skildring, där författaren ibland också väver in egna erfarenheter eller samtal hon haft med olika sydafrikaner.

Innehållsmässigt handlar boken inte bara om den senare tidens historia, utan också om landets äldre historia, liksom om dess kulturliv, religion och mycket mer. Mest tonvikt ligger dock på vad som har hänt politiskt under senare år. Johansson ägnar en hel del utrymme åt att skildra den så kallade ”försoningsprocessen”, där landet har försökt göra upp med förtrycket under apartheid. Vi får också ingående beskrivningar av vad ANC – African National Congress – har drivit för politik, men också några av de centrala oppositionspartierna, som det liberala partiet Democratic Alliance, eller Economic Freedom Fighters, en radikal utbrytare ur ANC.

Problemet här är att bokens skildring av landets politik är så tydligt färgad av författarens egna politiska åsikter. När hon exempelvis skriver om olika aspekter av ANC:s eller EFF:s ekonomiska politik så intervjuar hon inte någon företrädare för de partierna, men däremot talespersoner för nyliberala tankesmedjor och personer som får kritisera politiken. För den som vill förstå logiken bakom hur ANC (eller EFF, för den delen) resonerar finns här alltså föga att hämta. Det gör att bokens skildring av landets politik snart blir ganska förutsägbar och enkelspårig. Mycket av skildringen handlar dessutom om nästan dagsaktuella händelser, som exempelvis korruptionsutredningarna efter förra presidenten Jacob Zuma. Trevligt om man vill veta mer om det samtida Sydafrika – men det utgör samtidigt en risk att boken får ett kort bäst-före-datum.

Andra delar av boken, som inte direkt handlar om dagspolitiken, kan ur det perspektivet vara betydligt mindre ensidiga, men känns istället flera gånger som ganska själlösa. När hon exempelvis skriver om kulturlivet i landet – filmer, musik och litteratur – känns det allt för mycket som om fakta staplas bredvid varandra. En fackbok behöver antingen ha ett analytiskt djup eller åtminstone engagera. Här saknar jag båda dessa aspekter, och kommer på mig själv med att associera till resebeskrivningar av typen Lonely Planets guideböcker.

För den som är nybörjare när det kommer till Sydafrika kan det här kanske funka som en ingång, även om den ingången många gånger förefaller mig allt för ensidig.

Similar Posts:

• Lättillgängligt om Sydafrika
• Afrikas öde och framtid
• Staten och kapitalet
• Från en sydafrikansk cell
• Rojas övertygar inte

Historien som Lindblom berättar handlar i hög grad om att kombinera automatisering med billig arbetskraft. Amazon har varit banbrytande på att införa alltmer avancerade system såväl bakom sina säljsajter för att få kunder att köpa saker hos dem, som när det gäller hanteringen av alla order på sina lager. Det handlar också om att Amazon redan från start hade en långsiktig målsättning, och under flera år medvetet gick med förlust för att kunna kapa åt sig marknadsandelar.

Ett par decennier senare har den riskabla strategin alltså visat sig vara mycket framgångsrik, och lett till att företaget idag har en mycket dominerande ställning på många marknader världen över. Bara detta har fått många att oroa sig för att den position Amazon har kommit att inta kan verka konkurrenshämmande. Att företaget genom sin dominerande ställning också kan samla in oerhörda mängder data om världens internet-användare har också börjat oroa många debattörer. Allt det här skriver Lindblom om i den här boken. Mycket av det är väl kanske inte okänt för många potentiella läsare.

Men företagets omfattande automatisering har också haft en annan, och kanske än mer problematisk baksida: hårt och slitsamt arbete för de anställda, kanske framförallt på de stora lagren runt om i världen. Och det är här den här bokens styrka ligger. En stor del av boken ägnas åt intervjuer med arbetare vid en lång rad av de här lagren, om deras arbetsmiljö och arbetsvillkor. Svaren hon får är långt ifrån den bild som företaget själv gärna vill förmedla om glada och nöjda medarbetare. Missnöjet gror tvärtom på många håll. Lönerna är många gånger inget vidare. Anställningsvillkoren är osäkra för en stor andel av de som jobbar på lagren, ofta inhyrda via bemanningsföretag. Förslitningsskador och olyckor är omfattande. Den som blir skadad är många gånger inte välkommen tillbaka, utan lämnas åt sitt öde. Och försök att organisera sig fackligt för att förbättra villkoren motarbetas systematiskt av företaget.

Lindblom är tydlig med att Amazon på många sätt inte är unika när det gäller dåliga arbetsvillkor, utan att det i hög grad är en återspegling av hur moderna arbetsmarknader ser ut i många länder. Ett av kapitlen handlar exempelvis om konkurrenten Zalando, vars verksamhet i hög grad påminner om Amazons. Här har dock syndikalister utanför Stockholm framgångsrikt organiserat sig för att förbättra arbetsvillkoren. Fokus ligger dock på Amazon just för att det företaget har fått en så dominerande ställning. Genom denna dominans så kan Amazon också pressa priser – och därmed arbetsvillkor – i många andra led, som exempelvis hos transportföretag som levererar varorna som köps via Amazon.

För många kanske den här beskrivningen av den moderna kapitalismen inte är särskilt överraskande. Personer som handlar hos Amazon utan att veta särskilt mycket om företagets egentliga kultur – bortom de glättiga budskap företaget själv vill förmedla – kan dock lära sig mycket om hur det verkligen ser ut bakom kulisserna. Positivt är att Lindblom också ägnar så mycket utrymme åt att skildra arbetarnas försök att skjuta fram sina positioner. Facklig organisering motarbetas visserligen av företaget, men det har inte avskräckt försöken att organisera sig. Här finns hoppfulla historier om en Davids kamp mot Goliat i vår samtid, som kanske kan inspirera många som arbetar under liknande villkor.

Similar Posts:

• Arbetare i alla länder, förena er…
• Kapitalismen och dumheten
• Legosoldater i fokus
• Facklig kamp i motgång
• David mot Goliat i företagsvärlden

Rusningstid för spårvagnarna – ja, just det, spårvagnar, alltså från tiden innan man fick för sig att riva upp alla spåren i Stockholm. Trängsel utanför Sporres teve-butik, i väntan på att matchen ska starta – en bild av ett land där många ännu inte kunde drömma om att köpa en egen teve. Nybyggnation i de nya förorternas ABC-städer. Och så förstås (vi pratar ju trots allt om åren omkring 1968) demonstrationerna: första maj, studentdemonstrationer, och inte minst slaget om almarna i Kungsträdgården, och jag kan för mitt inre öra höra hur de skanderar om stanken från Enskilda Banken när ett av bankens kontor också figurerar på ett foto.

Man får som åskådare verkligen ta del av dessa tidsdokument från ett svunnet Stockholm. Men samtidigt: ibland skymtar det förbi byggnader man lätt känner igen än idag, och man kan med ens placera bilden i stadsrummet. Fotona ges också ordentligt med utrymme – oftast en helsida, men ibland ett helt uppslag. Nackdelen med det är förstås att det inte ryms så många foton i en 144 sidor lång bok.

Beskrivningen av de specifika bilderna är också mycket knapphändig – många gånger bara vilken stadsdel de är ifrån, och en grov datering, eftersom Epstein vid den här tiden inte förde tydlig bok över sina foton, utan ett halvt sekel senare har blivit tvungen att rekonstruera vad det var han fotade. Synd, men högst förståeligt, att det därför inte gick att få mer kontext till de specifika bilderna. I sin helhet är det här därför en snygg bok som säkert kan fungera perfekt som en presentation inte minst till Stockholms-nostalgikern, men som nog med fördel kan ackompanjeras av en bok som också skildrar samma tid av Stockholms historia i ord.

Similar Posts:

• Punk, anarki och 1980-tal
• 250 år av kvinnoliv
• Bilder upphittade i Japan!
• Genom tillfälligheternas spel
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?