dagensbok.com » Erik Wiklund

Orhan Pamuk "Oskuldens museum"

Erik Wiklund — Wed, 16 Dec 2009 23:00:20 +0000

Det är lätt att tanklöst låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Den är förföriskt vacker och melankolisk. Hans böcker är, även när de är politiskt laddade (Oskuldens museum hör inte till den kategorin), behagligt läsvänliga berättelser med en sockrad kärlekshistoria som central beståndsdel. Nästan alltid finns Istanbul där också, en mystisk stad som är full av liv och historia som existerar vid sidan om varandra.

Allt det där finns i Oskuldens museum. Det är berättelsen om Kemal, en rik ung man som ska förlova sig med den socialt lämpliga Sibel, men förälskar sig i den fattiga artonåriga flickan Füsun. Romanen kretsar kring Kemals långa, djupa och omöjliga förälskelse. Det är tragiskt och vackert, sorgligt och eftertänksamt. Och långsamt. Alltså alltigenom Pamukskt.

Oskuldens museum är den symboliska plats där Kemal, som återberättar den långa kärlekshistorien, har samlat mängder av saker till minne av sin förälskelse. Romanen är en guidad visning bland alla dessa saker. Det här är också väldigt typiskt Orhan Pamuk, fascinationen för tingen. Helt vardagliga saker besjälas och får representera någonting större, en känsla, ett fenomen en person, ett helt liv. Som när han i sin Nobelföreläsning lät sin fars resväska vara utgångspunkten för att tala om sitt eget författarskap.

Det är som sagt lätt att låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Även om han skrivit den rasande spännande och ögonöppnande romanen Snö, som borde läsas av alla som vill förstå någonting om det moderna Turkiet, är mycket av det han skriver ganska uddlöst. Uddlöst behöver inte vara dåligt, men när man levt med hans texter ett tag märker man att de inte ger särskilt mycket motstånd. Inte manar till någon särskild eftertanke. Så också med Oskuldens museum. Det är en roman som försätter läsaren i ett alldeles särskilt Pamukskt känsloläge. Den är njutbar.

Men så fort du lagt den ifrån dig har du glömt den.

Dag Solstad "Armand V"

Erik Wiklund — Thu, 10 Dec 2009 23:00:17 +0000

Armand V är fotnoterna till en roman som inte har skrivits. Eller inte har ”grävts upp”. Dag Solstad redogör för en lite metafysisk litteratursyn där romanen är någonting som någon annan har skrivit, som författaren ”gräver upp”. Där uppe, någonstans där vi inte kan se den, finns den verkliga romanen som Dag Solstad här skriver fotnoter till.

Gott så.

Formexperimentet Armand V är inte så kvävande för romanen Armand V, den roman som jag ju faktiskt håller i mina händer när jag läser boken, som man skulle kunna tro. Det ger Dag Solstad utrymme att beskriva en syn på romanen som bitvis är ganska kittlande. Samtidigt som fotnoterna ibland är komiska. Som när författaren i slutet av boken kommer på sig med ett ”fel”.

I en tidigare fotnot, för längesen, slår det mig, står det att denna bok utspelar sig i Oslo, i utlandet, på högfjället och under en resa till havs. Nu får jag bara fastslå: I denna bok ägde det inte rum nån resa till havs.

Armand V är en åldrande norsk diplomat som nått ända fram till karriärens höjd, ambassadörposten i London. På vägen har han kvävt sin ungdoms uppror och gått igenom ett par äktenskap, alienerat sin son och vad det verkar utvecklat en ansträngd relation till mänsklig kommunikation, han behärskar bara diplomatins återhållna språk utan passioner och skarpa kanter.

Romanen börjar med att Armand får för sig att besöka sin son, som han sällan träffar. Det är också relationen mellan far och son som blir berättelsens ram. Ganska snart tvingas Armand ta ansvar för sina val och sitt beteende mot sin son, som får stora konsekvenser. Den infekterade och skuldtyngda relationen mellan far och son är ett av Dag Solstads återkommande teman. Han behandlar det med en återhållsamhet i känslor men med ett språk som låter ana den ömhet som ambassadören har gentemot sin son.

Det är lätt att bara se Armand V som en slags tankeroman, där litteraturen med stort L har företräde för berättandet. Det är också en roman som manar till tanke på formen, som kanske ger mest till den som tycker att vår syn på hur en roman ska se ut är en norm som ska utmanas. Men Armand V är också underhållning och en historia om svikna ideal och skuld. För att vara en slags ”antiroman” är Armand V en engagerande berättelse.

J.M. Coetzee "Sommartid"

Erik Wiklund — Mon, 26 Oct 2009 23:00:34 +0000

Den berömde författaren John Coetzee är död. I hans fotspår reser författarkollegan mr. Vincent som ska skriva en biografi om honom. Sommartid är en slags redovisning av hans arbetsprocess, en inblick i Coetzees kvarlämnade anteckningar och de oredigerade intervjuer han gjort med kvinnorna (och en man) som stod Coetzee nära. Eller inte ens nödvändigtvis nära. En är en kusin som mest verkar besviken på vad den märkliga John gjorde av sitt liv, en annan en brasiliansk kvinna som Coetzee var förälskad i – men som är hånfull mot den tafatta och socialt handikappade ”svaga man” som hon inte alls var intresserad av.

Sommartid är fortsättningen på Coetzees självbiografiska romaner Pojkår och Ungdomsår. Den skulle kunna läsas som den mest självutlämnande av de tre, romanens John Coetzee är en pretentiös drömmare med stora känslomässiga problem som misslyckas i nästan alla sina mänskliga kontakter. Samtidigt är det svårt att läsa detta mycket medvetet konstruerade romanbygge som en helt igenom ärlig skildring. Det märks att Coetzee väljer bland sina egna karaktärsdrag, förstärker dem, lägger till och drar ifrån. Ungdomsår är en mycket mer rak och naken skildring av författarens alter ego, en rotlös ung sydafrikan med konstnärsambitioner, som inte finner sig till rätta i det ogästvänliga England och till slut får ett själadödande jobb på IBM.

I slutändan spelar sanningshalten i Sommartid inte särskilt stor roll. Det är karaktärsskildringarna som är minnesvärda. Coetzee själv är en ganska osympatisk men komplicerad figur som pendlar mellan att vara patetisk och känslomässigt oåtkomlig. I kapitlen träder kvinnorna som berättar om John fram som starka individuella karaktärer. Kusinen Margot är en rationell lantbrukshustru, intelligent men fast förankrad i det traditionella afrikandlivet Coetzee lämnat, en pendang till Johns svävande europeiska levnadsfilosofi. Brasilianskan Adriana har för mycket sorg och livserfarenhet för att överhuvudtaget stå ut med den olyckligt förälskade författarpojken. Hemmafrun Julia använder Coetzee som en ventil i sitt olyckliga äktenskap. De gör alla som de vill med sina liv och i slutändan har de inte tid med någon så svag som John Coetzee, någon som tänker mer än han handlar.

J.M. Coetzee skriver nästan alltid om Sydafrika, på ett eller annat sätt. Det är också ett tema av nationell karaktär som är det mest intressanta i Sommartid. Han lägger orden om det särskilda dilemma som drabbade hans generation av vita sydafrikaner i munnen på arbetskamraten Martin:

Hans förfäder hade på sitt sätt, liksom mina förfäder på sitt sätt, slitit och släpat, generation efter generation, för att röja ett stycke mark i det vilda Afrika för att skänka till sina ättlingar, och vilken blev lönen för all deras möda? Att deras ättlingar innerst inne tvivlade på att de hade rätt till landet; en olustig känsla av att landet inte tillhörde dem utan obestridligen dess ursprungliga ägare.

Neil DeGrasse Tyson "The Pluto Files"

Erik Wiklund — Sat, 03 Oct 2009 22:00:36 +0000

För några år sedan anordnades en konferens i Prag av en internationell sammanslutning av astronomer, där togs beslutet att planeten Pluto inte längre var en planet. Det här rapporterades som en lite lustig nyhet i Sverige, men på andra ställen fick den större uppmärksamhet. Framförallt i USA. Kanske ligger planeten Pluto närmare hjärtat hos amerikanerna tack vare den nationella populärkulturella ikonen hunden Pluto. Neil DeGrasse Tyson var den astronom som fick vara det mediala ansiktet för planeten Plutos död och The Pluto Files är hans humoristiska betraktelse över en planets uppgång och fall.

The Pluto Files handlar om planeten Plutos historia. Eller rättare sagt, dess historia på Jorden. Från upptäckten 1930 till den snöpliga avklassificeringen som reducerade Pluto till en dvärgplanet, egentligen inte mycket mer än ännu en av de väldiga ismassorna bortom Neptunus.

Fast ”väldiga” är i det här fallet inte alls särskilt imponerande, i jämförelse med de kosmiska objekt vi fortsätter att kalla ”planeter”. Det var alltid någonting som inte kändes riktigt rätt med att nämna Pluto och Jupiter i samma andetag trots att Jupiter är 260 000 gånger större än Pluto. Det är bara ett av många argument Neil DeGrasse Tyson använder för att försvara degraderingen av Pluto. Det kanske mest slående argumentet är att vårt solsystem är fyllt av objekt som är både större och mer ”planetliknande” än Pluto, men som klassificerats som asteroider bara därför att de upptäcktes senare än Pluto.

Det mest underhållande med The Pluto Files är att DeGrasse Tyson visar hur godtycklig vår syn på solsystemet är. Varför ska vi överhuvudtaget ordna vår uppfattning om vår kosmiska närmiljö efter hur många planeter här finns? Särskilt eftersom ”planet” i sig är ett begrepp så svårt att definiera. Att Pluto kallades planet från början beror på att astronomer under lång tid förväntade sig att finna en planet bortom Neptunus, det behövdes en källa av gravitation för att förklara vissa rörelser över himlavalvet. Människans relation till solsystemet är ständigt under omförhandling, därför att vi hela tiden upptäcker nya saker i det som gör det än mer komplext, samtidigt sitter vi fast i uppfattningen om de nio planeterna som det allra mest grundläggande elementet i ett system som rymmer långt mycket mer att upptäcka. Till exempel en dvärgplanet vid namn Pluto.

The Pluto Files är lättsam, rikt illustrerad och emellanåt riktigt underhållande. Det är inte den mest omfattande boken om astronomi men den drar in läsaren i en berättelse som är utbildande vad det gäller Pluto i sig själv, men också säger ett och annat om människan, som kan föra upprörda debatter om huruvida Pluto verkligen är en planet, medan det miljarder år gamla objektet i fråga kommer att fortsätta sin 247-åriga omloppsbana kring solen långt efter att vi inte finns längre, helt oavsett vad vi kallar den.

Götz Aly "Hitlers folkstat"

Erik Wiklund — Thu, 20 Aug 2009 22:00:35 +0000

Att Hitlers folkstat är en kontroversiell bok i Tyskland är inte svårt att förstå. Den ställer frågan om varför Hitler kunde behålla makten ända till slutet, varför kom det aldrig en folklig resning, hur kunde människor tillåta det som skedde i deras namn? Svaret Götz Aly kommer fram till utmanar några av de sanningar som länge varit grundläggande i synen på Tredje riket. Det är inte ens så dramatiskt som det låter, åtminstone inte för en icke-tysk. Aly menar att grunden för det tyska folkets passiva godkännande av sin nations brott var att regimen in i det sista gav dem mat på bordet. När resten av Europa stod i brand kunde tyskarna åtnjuta en nästan lika bra levnadsstandard som innan kriget.

Med systematisk tydlighet visar Aly hur detta var möjligt. Den nationalsocialistiska regeringen stal pengar från de ockuperade nationalstaterna, ”ariserade” de mördade judarnas tillgångar, använde sig av slavarbetskraft och lät människor svälta för att kunna skicka mat från Europas alla hörn hem till Tyskland (”jag struntar i om ni säger att folk svälter ihjäl hos er. Låt dem göra det då, så länge det inte är tyskar som svälter ihjäl”, som Göring sa till de tyska ståthållare som tvekade vid det kloka i att låta människor svälta). Nazisterna utvecklades från traditionella missnöjespolitiker, ständigt upptagna med frågan om hur de skulle kunna bättra på folkets humör, till herrar över en i grunden bankrutterad stat som bara kunde fortleva med hjälp av en hänsynslös utsugningsstrategi.

Hitlers folkstat är kontroversiell därför att den flyttar perspektivet. Naziregimen överlevde inte tack vare en gammal tysk underdånighet inför auktoriteter. Trots Hitlers politiska förmåga kunde inte hans utstrålning, den mytiska kraften i nationalsocialismen, hypnotisera det tyska folket i över tio års tid. Götz Aly menar att antisemitism i sig inte heller är en förklaring, även om den fanns där så var det hos de flesta bara i en passiv form. Ett ointresse, en oförmåga att identifiera sig med de människor som mördades. Det som verkligen höll moralen uppe på hemmafronten var paketen med lyxartiklar som soldaterna skickade hem, det var skattesänkningarna och pensionshöjningarna, det var de väl tilltagna matransonerna som regeringen med populistisk fingertoppskänsla såg till att höja vid rätt tillfällen. De som fick betala var judarna, straffångarna och människor över hela det ockuperade Europa.

Det är inte konstigt att Hitlers folkstat är en kontroversiell bok. Icke desto mindre är den mycket intressant. Den tar inte bort ansvaret från maktens män. Men den berikar och nyanserar synen på nazisternas tid vid makten.

Dexter Filkins "Krig utan slut"

Erik Wiklund — Sun, 26 Jul 2009 22:00:12 +0000

De riktigt bra reportagen kan fånga en enda berättelse, ett personligt öde, ett litet stråk av någonting större. Krig utan slut är fylld av sådana reportage. Det är en reportagebok med örat mot marken. Dexter Filkins, utrikeskorrespondent för New York Times, har följt kriget mot terrorismen i Afghanistan och Irak sedan 1998, Krig utan slut är en samling av hans bästa texter.

Det är inte en bok som ger nya insikter om politiken bakom kriget. Den uppfyller inte riktigt vad den lovar när den ger intryck av att ta ett helhetsgrepp om ”kriget mot terrorismen”, tyngdpunkten ligger på Irak. Det är en bok som handlar om krigets vardag, om det självspelande piano som den amerikanska invasionen satte igång. Motsättningarna mellan sunniter och shiiter, mellan de religiösa motståndsgrupperna och de nationalistiska, ändlösa terrorattacker mot civila och militärer, klankonflikter och stamkrig, våldet som föder sig självt. Och över hela skådespelet tronar den amerikanska administrationen, närvarande men ändå frånvarande genom hela boken. Kanske just så som den upplevs av en vanlig irakier.

Dexter Filkins behärskar alla genrer han ger sig på, oavsett om det är den kaotiska krigsskildringen när han följer en grupp marinkårssoldater i Falluja eller när han ger ett förvirrande klargörande personporträtt av den motsägelsefulla Ahmad Chalabi, en av de exilirakier som tillhandahöll det moraliska kanonfodret när Bush invaderade Irak. Här finns också korta, starkt personliga texter där Filkins under sina jogginrundor längs Tigris upptäcker Bagdad, verkligen ser staden bortom det fruktansvärda våldet som ligger på ytan.

Krigskorrespondenten är en starkt mytologiserad figur, en självuppoffrande superjournalist som är beredd att riskera sitt eget liv för att finna sanningen. Dexter Filkins kommer aldrig i närheten av att reproducera den stereotypen. Istället visar han hur omöjligt klassiskt journalistiskt arbete är i Bagdad. Han redovisar hur han och alla andra västerländska journalister som sitter bakom taggtrådsomgärdade murar tvingas ge upp det fotbaserade reporterarbetet och istället måste lita på irakiska kontakter för att nå ut i staden. Hur det under de värsta perioderna i grund och botten inte är någon skillnad mellan journalisterna och de amerikanska ockupationstjänstemännen som flyr verklighetens Irak inuti den fortliknande ”gröna zonen”. Inte för att någon har något val, vardagen i Bagdad präglas av kidnappningar och terrorattentat. Men Dexter Filkins hållning präglas av en ärlighet inför det omöjliga i uppgiften. Han gör vad han kan av det lilla han har och låtsas inte vara någonting han inte är inför läsaren.

Bredvid en del av reportagen i Krig utan slut framstår det mesta av rapporteringen från Irak som ganska oengagerad. Filkins väljer aldrig den lättaste vägen, krigsreportage 1 A, varje text har sin egen karaktär och sin egen logik. Det är personligt, skrämmande och fyllt av hjärta. Om du bara ska läsa en bok om Irak (och åtminstone en ska du läsa) så låt det vara denna.

Erik Niva "Den nya världsfotbollen"

Erik Wiklund — Tue, 30 Jun 2009 22:00:36 +0000

Svensk fotbollsjournalistik har fått en alldeles egen plats i finrummet, kanske framför allt tack vare reportagemagasinet Offside. Det verkar som om det inte längre går att skriva om denna enkla sport (två mål, 22 spelare, en boll) utan att skriva om de stora samhällsfrågorna. Otaliga är artiklarna som försökt beskriva ett helt lands mentalitet genom att berätta om landslagets spelstil. Ofta har reportagen handlat om länder som har stora motsättningar på läktaren och i fotbollsfilosofin och så visar det sig att dessa motsättningar är en spegling av djupa sprickor som går rakt igenom hela nationen – vare sig det handlar om Spanien, Holland, Rumänien eller Nordirland.

Det är den här sortens fotbollsjournalistik som Erik Niva står för. Ett urval av hans reportage i Aftonbladet från 2003 till 2008 har samlats i Den nya världsfotbollen. På baksidan utlovas att det kommer att handla om globalisering, om fotbollen som känslig samtidsbarometer. Visst, den berättelsen finns här. Under en relativt kort period har den globala fotbollen förändrats dramatiskt. Det har blivit mer pengar och klyftorna mellan de som har och inte har blir allt större. Europeiska topplag säljer replica-tröjor över hela världen och överallt vet människor hur det gick för Real Madrid senast. Men de bästa texterna i Den nya världsfotbollen handlar inte om Chelsea och Roman Abramovitj. De handlar om politik och tillhörighet och de utspelar sig på den europeiska fotbollens bakgårdar. För visst är det en gammal sanning att idrott och politik hänger ihop, men eftersom vi svenskar har en stark tradition av att hålla dem åtskilda känns det lite kittlande när vi ser den här sidan av Europas fotboll. ”Folket håller på Barcelona, kungen och Franco håller på Real Madrid”, tänker vi och tycker att vi vet allt vi behöver veta om spansk 1900-talshistoria. Det är inte lika sexigt att skåda fotbollen i Rumänien, där motsättningarna mellan majoritetsbefolkningen och romerna utspelas på den nationella fotbollsscenen. Eller Ukraina, där öst och väst är låsta i en tvekamp såväl i politiken som i matcherna mellan Sjachtar Donetsk och Dynamo Kiev. Eller Nordirland, där katolska och protestantiska lag inte kan spela i samma serie.

Tre av bokens bästa texter handlar om de här länderna och Erik Niva är bra på den här sortens grovjobbsjournalistik, långt ifrån de stora presskonferenserna, bara han och en vanlig människa – ett fan i Kiev, en sportjournalist i Bukarest, en klubbrepresentant i Belfast. Den nya världsfotbollen lever på de här platserna och människorna, för hur globaliserad fotbollen än är förblir den ändå lokal. Hur glittrig och vacker den än är när den är som bäst så är den våldsam och fruktansvärd någon annanstans.

Hallgrímur Helgason "Stormland"

Erik Wiklund — Sat, 06 Jun 2009 22:00:36 +0000

Vi har alla träffat på Böddi H. Steingrímsson. Arga internetmarodörer, rättshaveristiskt lagda män som är upprörda på så gott som allting de ser. Som tycker att de själva har rätt och alla andra fel. Böddi bor i sin mammas källare i en liten stad på norra Island och skriver arga blogginlägg om den depraverade västerländska kulturen, om hur mycket han längtar tillbaka till det ”äktisländska” och hur mycket han avskyr sina grannar, som han i en nietzschiansk anda tycker sig vara vida överlägsen. Nietzsche är förresten en av hans husgudar, tillsammans med Goethe och ett knippe andra tyska författare. Han föraktar populärkultur, rockmusik och tv.

I romanens inledning får han sparken som lärare på ortens gymnasieskola efter att ha utsatt sina elever för livsfara under en skolutflykt:

Fucking skitsnack! Som om barna inte mår bra av att lära sig livet som det var? Jo, och ÄR. Om man bara fittas ut ur det här själlösa varmvattenhelvetet som det här samhället har blivit.

Böddi är fruktansvärt osympatisk. Och rolig, visar det sig när han slungar sig ut i ett sökande efter mening och kärlek. Hallgrímur Helgason är inte sämre än Nick Hornby eller någon annan internationellt erkänd komisk författare på att skapa absurda situationer. Men Stormland är så mycket mer än en rolig bok. Böddis kritik av samhället må vara förvriden och misantropisk, men den värld han rör sig i är verkligen så ytlig och konsumtionshysterisk som han tycker att den är.

Stormland är en samtidsroman på både ett ytligt och ett djupt plan. Ytligt, för att den hela tiden kommenterar fenomen som är specifika för det här årtiondet. Djupt, för att Hallgrímur Helgason identifierar ett sätt att vara, människor emellan, som ett samtidsfenomen. Det är inte bara Böddi som står sig själv närmast. De flesta runtomkring honom förmår inte sträcka sig utanför sig själva. Som hans mamma, som tittar på tv dygnet runt. Eller hans bror, skådespelaren, som ser allt som sker som en fråga om pr och möjlighet till publicitet.

Stormland är en roman som överraskar. Just när läsaren tror sig ha förstått var intrigen ska ta vägen går den i en helt annan riktning. Mot slutet spårar den ur fullständigt, men på ett bra sätt, för författaren har hela tiden kontrollen. Stormland är ända till sista sidan rolig och mörk, fruktansvärd och vacker.

Johan Erlandsson "Då kan man lika gärna kittla varandra"

Erik Wiklund — Sat, 16 May 2009 22:00:03 +0000

Det berättas att Allan Edwall gick förbi ett dagis tillsammans med en vän. Dagisbarnen skrek ”Eeeeemil” efter honom. ”Fan vad obehagligt”, ska Allan ha sagt. ”Jag vill inte bli ihågkommen som den där elaka pappan”.

Men vi har svårt att komma undan Astrid Lindgren-figurerna när vi tänker på Allan Edwall. Emils pappa, Mattis i Bröderna Lejonhjärta och så klart, Skalle-Per – den Lindgrenska karaktär som Allan Edwall själv tyckte bäst om.

Vad som tilltalade mig var hans skeptiska attityd mot rövarhövdingen Mattis. Det sättet att se på verkligheten, underifrån, påminner mig om den tappre soldaten Svejk i Brechts pjäs, en roll som jag är väldigt attraherad av. Skalle-Pers bräcklighet gör honom bättre utrustad än de andra rövarna att konfrontera Mattis, det ger honom möjligheten att säga sanningar från ett annat perspektiv.

I Allans ord om Skalle-Per ryms mycket av hans syn på livet. Ett starkt rättvisepatos och underifrånperspektivet var centrala beståndsdelar i hans skådespelargärning, så som den beskrivs av Johan Erlandsson. Karriärframgång var inte det viktigaste, han till och med tog ekonomiska risker när han på åttiotalet startade sin egen teater på Brunnsgatan 4 istället för att ta de lukrativa roller som i det stadiet av hans karriär säkert stod uppradade på kö.

Boken tecknar bilden av en människa med oerhörd integritet. Som nästan alltid gjorde bara just det han själv ville göra. Som till exempel de finurliga och samhällstillvända visorna som fick ett uppsving i popularitet efter Allans död, inte minst tack vare Stefan Sundströms tolkningar. Allans texter handlar ofta om den svages kamp mot den starke.

Samtidigt känner sig Johan Erlandsson mer än en gång tvingad att påpeka att Allan inte var ett helgon. Att han kunde vara svår att ha att göra med privat, kunde få stora vansinnesutbrott över triviala händelser. Att även om han gav mycket i sitt arbete kunde han vara krävande som arbetskamrat. Att han var en frånvarande förälder.

Johan Erlandssons bok blir bättre och bättre ju längre fram han kommer i berättelsen om Allan Edwall. I början är det lite för tätt mellan tidningsurklippen där recensenterna hyllar den nya begåvade skådespelaren. Men det stora problemet med att skriva en biografi om Allan Edwall visar sig vara just hans integritet, svårigheten att tränga förbi de många anekdoterna ur teaterlivet för att berätta någonting om det privata livet. Det verkar som om Allan Edwall hade ett väl förseglat inre rum där han inte släppte in ens sina närmaste.

Då kan man lika gärna kittla varandra är en bok om en konstutövare med ett alldeles eget uttryck och en människa av en särskild karaktär. En berättelse om en arbetargrabb från Hissmofors i Jämtland som blir en av Sveriges mest älskade skådespelare. Den är spännande, men huvudpersonen håller läsaren på avstånd.

R J Ellory "36 dagar"

Erik Wiklund — Sun, 26 Apr 2009 22:00:23 +0000

Amerikanska författare är fixerade vid sextiotalet. Philip Roth, Don DeLillo, Joyce Carol Oates – alla återkommer de till detta det mest omvälvande årtiondet i amerikansk efterkrigshistoria, alla använder de denna epok för att berätta om oron i det amerikanska folkmedvetandet. Kennedymorden, Martin Luther King, ungdomsupproret och naturligtvis, det öppna såret alla kan se men ingen vill tala om, Vietnam. Det verkar som om de kämpar med en motsägelsefull bild av sextiotalet. Å ena sidan är det oskuldens tid då allt går framåt och auktoriteter faller. Å andra sidan är det en tid då idealister mördas och makten skickar tusentals pojkar att dö i ett meningslöst krig. Förmodligen är det denna dualitet som gör sextiotalet så intressant att berätta om.

Som om det inte räckte med att de amerikanska författarna med jämna mellanrum djupdyker i sitt sextiotal kan en brittisk författare göra det också. Som R.J. Ellory, vars thrillerdebut 36 dagar nu kommer på svenska.

1982. Daniel Ford har 36 dagar kvar att leva. Han är dömd till döden för att ha mördat sin svarte vän Nathan Verney. Med sig den sista tiden har han prästen John Rousseau, och tillsammans nystar de upp berättelsen om Daniel och Nathans vänskap ända från barndomen till den ödesdigra julhelgen 1969.

R.J. Ellorys sextiotal hämtar kraft från både från den ljusa och den mörka bilden av epoken. Det ljusa finns i den stereotypa uppväxtskildringen, den förutsägbart idealiserade tillvaron i en amerikansk småstad. Förväntningar, hoppfullhet, möjligheter – både i samhällsutvecklingen och hos huvudpersonen själv. Periodens mörker växer allt starkare ju längre in i romanen och årtiondet vi kommer. Daniel och Nathan lämnar sin barndoms stad för att undkomma inkallelsen till Vietnamkriget, och härifrån blir Daniels personliga katastrof en spegelbild av nationens brutala uppvaknande. När Watergateskandalen briserar 1972–1973 dör den sista gnuttan av tilltro till den politiska processen som sextiotalet burit med sig och i romanen sitter Daniel Ford i fängelse; hans liv, liksom hans årtionde, är över.

Men 36 dagar är inte en så välkomponerad tidsskildring som det kan låta. I slutändan är det en ganska nostalgisk berättelse som drar nytta av den mest sockersöta bilden av amerikanskt sextiotal. Karaktärerna är innehållslösa, de två viktigaste birollerna Nathan och Caroline är den genomgoda, bästa vännen någonsin, respektive den vackra, helylleamerikanska första kärleken. Slutet känns konstruerat och lämnar efter sig insikten om att författaren inte alls, som de bästa amerikanska författarna, försökt berätta om den kollektiva upplevelsen av sextiotalet, utan försökt förklara alla betydelsefulla händelser under epoken som resultatet av konspirationer utförda av maktens mörka män. Konspirationer som dödade den amerikanska drömmen och dömde Daniel Ford till döden.

Amerikanskt sextiotal är ett outtömligt ämne, men den som vill läsa en bra roman om den tiden får leta någon annanstans.

dagensbok.com » Erik Wiklund

Orhan Pamuk "Oskuldens museum"

Similar Posts:

Dag Solstad "Armand V"

Similar Posts:

J.M. Coetzee "Sommartid"

Similar Posts:

Neil DeGrasse Tyson "The Pluto Files"

Similar Posts:

Götz Aly "Hitlers folkstat"

Similar Posts:

Dexter Filkins "Krig utan slut"

Similar Posts:

Erik Niva "Den nya världsfotbollen"

Similar Posts:

Hallgrímur Helgason "Stormland"

Similar Posts:

Johan Erlandsson "Då kan man lika gärna kittla varandra"

Similar Posts:

R J Ellory "36 dagar"

Similar Posts: