Jag tänker att det är en skuggvärld. En parallell verklighet vars röster aldrig tränger igenom de låsta dörrarna och når ut till oss som själva styr över vår vardag. Vi som kan gå ut när vi vill, om så bara för att få en nypa luft. Vi som kan bestämma vad vi vill äta till middag. Vi som åker tunnelbana, glömmer att köpa diskmedel, skriver bokrecensioner och har en egen nyckelknippa.

Som redan påpekats i diskussionen kring Beate Grimsruds senaste bok En dåre fri så är de biografiska kopplingarna mellan författaren och bokens huvudperson Eli många och svåra att helt bortse ifrån. Jag vet att det inte spelar någon roll, att biografiska tolkningar är både omoderna och tråkiga och att alla skrivande människor gräver i sina minnen. Jag vet också att i samma ögonblick något självupplevt skildras i litteraturen så omvandlas minnet till fiktion. Samtidigt kan jag inte hjälpa att Grimsruds och Elis likheter oroar min läsning.

De är lika gamla, har mycket liknande uppväxt, går samma utbildning och skriver sedan i vuxen ålder samma böcker och filmmanus samt får samma litterära priser. Dessutom har de samma frisyr, och exakt samma märkligt designade rosa tröja som Grimsrud syns bära på författarfotot på bokens insida. Jag pendlar mellan att tänka att det är för att det boken skildrar har ”hänt på riktigt” och att det är en medveten flirt med de senaste årens diskussion kring verklighet och fiktion i skönlitteraturen. Jag kan ännu inte avgöra om dessa kopplingar berikar eller stör min läsning. Det ger onekligen lite mer krydda, framkallar lite mer empati och tårar hos mig. Men är det verkligen nödvändigt? Är inte En dåre fri ändå en fullständigt genial roman?

Bokens titel talar om utveckling och befrielse. Grimsrud skildrar med ett fantastiskt språk kampen mot självständighet och förståelse av sin egen situation. Minnesbilder från Elis uppväxt och ungdom och de psykoser som slutligen leder fram till skrivandet av den roman läsaren har i sin hand varvas med skildringar av nuet. I detta nu får Eli hembesök av terapeuten Jonathan. De jobbar med kognitiv terapi för att Eli ska kunna säga nej till rösterna i sitt huvud.

Sedan Espen började tala i Elis sjuåriga huvud har ytterligare tre röster dykt upp inom henne. De börjar alla på E som i Eli. Det är Emil (ganska lik han i Lönneberga), Erik och så självaste prins Eugen. De har olika personligheter men gemensamt för de fyra ”pojkjagen” som bor inom henne är att de periodvis styr över hennes tankar och kropp. Deras destruktiva förslag får henne att slå sönder saker, skada sig själv och utföra tvångsmässiga rörelser. Att läsa om rösterna är så obehagligt att jag under en vecka måste lägga ifrån mig boken för att sedan kunna fortsätta.

Exakt hur Grimsrud gör för att trolla med språket och få mig att fysiskt känna skräcken, paniken och rädslan när Eli tvångsvårdas på psyke och läggs i bälte vet jag inte. Men En dåre fri kryper in under huden och bosätter sig i mig, som rösterna i Eli. Läs den. Nej förresten, läs den inte. Jomen gör det. Men bered dig på att skuggvärlden inte är en plats du kan glömma när du väl har varit där.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Söta drömmar
• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Sara Stridsberg en av årets sommarpratare!
• Lyssna på Romanpriset!

djur kroppar    kött våld     krig krossa
kroppsdelar 
jag blir du blir ingen
övervakning     sprudlande    vårkänslor
bevakning   ellips fängelse straff 
ellips     vård att se bli       sedd 
	Colosseum	Säters 	hospital  
maktens arkitektur ellips 	panopticon 
broskbitar    mellan tänder	
att           tugga	kött krig våld

Det här var ett dumt sätt att inleda en recension. Ungefär som att jag skulle förminska Hallbergs stil till oregelbundna mellanrum och radbrytningar. Det var inte det jag ville. Jag ville bara ringa in den första känsla som Colosseum, Kolosseum ger mig. Att den kretsar framför mina ögon som en svärm med knott och hur jag än viftar så får jag inte tag i den. Knivskarpa bilder dyker upp och sjunker åter ned i den puttrande språkmassan. Texten spretar men återkommer med (o)jämna mellanrum till några fasta teman. Från byggnaden Colosseum lånar Hallberg ellipsen och dess form skapar en rytm som ekar i texten.

Det här spretandet är verkligen inte någonting negativt utan resulterar snarare i en oerhörd rikedom i texten. Det finns någonting för alla sorters läsningar, alla sorters stämningar, utan att för den sakens skull någonsin bli urvattnat. Det här är en kompakt text som jag kommer att återkomma till.

När Hallberg, i en av bokens fyra delar, kretsar kring romarnas gladiatorarena Colosseum och mentalsjukhuset Säters hospital går mina tankar till Johannes Anyurus Städerna inuti Hall där han metodiskt undersökte låsmekanismer och vad som drev människor till att låsa inne och ute varandra. I Hallbergs fall handlar det om maktens arkitektur med ellipsen som den ultimata formen för att övervaka. Gladiatorernas kroppar går sönder och blodet klumpar sig i arenans sågspån under den stekheta solen i Colosseums mitt. Sågspånet måste bytas ut mellan föreställningarna. På Säters hospital måste någon ta hand om patienterna. ”Vad som måste göras och vem som gör det”. Människokroppen är mjuk och går lätt sönder. Djurkroppar går också sönder, upplöses:

från oxe till människa

tänderna sjunker in i biffen
genom stekytan
in mot kroppen

det är i munnen oxen upphör
tuggas ner till människa
i blodet
i tarmarna

I Hallbergs text finns, trots det stundtals smärtsamma innehållet, en lekfullt sjungande rytm. I de upphackade meningarna och bilderna klingar fragment av ramsor och visor. Detta ryckiga språk, med mellanrum som skapar störningar i läsningen och texten, tar över mer och mer ju längre man läser. Det är svindlande och vackert.

Similar Posts:

• Det som växer med språket
• Att läsa Anna Hallberg
• Poesi på världspoesidagen
• Fantasifullt och varierande
• Dikter att sväva och fångas i

Jag får varken tag på en berättelse, en tematik eller någon plats i dikten. Möjligen är avsaknaden av plats medvetet då texten kretsar kring mörkret som suddar ut detaljer så att endast siluetter kvarstår. I sömnen och drömmen består miljöerna ofta av många platser samtidigt eller av ingen alls. Men det tycks mig som att texten gömmer sig och skiftar väl mycket. När jag kommit till hälften av de 148 sidorna märker jag att jag börjar irritera mig på att alla bilder jag skymtar, hela tiden ångar bort och försvinner.

Det som spirar är i mörker
det som väntar

skriver Halvardsson, men bygger inte vidare på bilden av fröet som omsluts av mörker innan det tränger upp ur den svarta myllan och sträcker sig mot ljuset. Istället fortsätter hon:

det som vänder ut bågen som en gång smiddes av något som liknade hat
linjer korsar varandra över kol
vid muren hördes sånger
vid muren fastnade blicken från den som senare
kanske kommer att se

Att säga att man ”inte förstår något” av poetisk text är inte konstruktivt. Men jag kan inte hjälpa att det är så jag känner. Det beror inte på att jag tycker poesi är svårt i allmänhet, utan på att en text som Halvardssons, som inte följer med textens infall och fullföljer bilder gör att jag till slut tappar lusten som läsare. Varje gång jag vänder sida i Natt måste jag på ta sats på nytt, ingenting byggs upp under läsningens gång. När jag under min läsning bara ett fåtal gånger känner tillfredsställelse i några bilder som är tillräckligt tydliga och specifika för att fastna i mig, så ledsnar jag tillslut.

Det är inte bara det att bilderna är flyktiga, ibland dyker inte ens några bilder upp, eftersom de gömmer sig bakom ord som försvagar texten. Ibland är texten för abstrakt och vag, och verkar lita för mycket på språket som verktyg för att förmedla stämningar:

en sidenvind vidrör lågan i mörkrets reservat
en ton från det gamla instrumentet klingar bort
spårlöst in i jorden

Kanske är det vackert, men för mig ogripbart. Uttryck som ”det gamla instrumentet” säger mig ingenting. Ingen bild dyker upp inuti mig. Säkert har Halvardsson själv en bild av en fiol med tre strängar, en gammal tramporgel i en skolsal, en blankpolerad cello eller en klarinett, men hon bjuder inte läsarna på den.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• När vi blundar öppnas nya världar
• Ett kärleksfullt undersökande
• Alltings återvinning
• Dämpad belysning i genomskärning

Bokens huvudperson Lila Nova har kommit bort från allt som är naturligt, kommit bort från sin kvinnlighet. Hon är nyligen frånskild, bor i New York och jobbar på en reklambyrå full av cyniska medarbetare. Hon har flyttat in i en sterilt inredd etta och bestämmer sig efter långt övervägande för att våga sig på att köpa en krukväxt. Hon tänker börja så, med en krukväxt, för att sedan kanske umgås lite med ett djur, och sedan kanske vara beredd att knyta nya mänskliga kontakter.

På Union Square säljer David Exley växter. Tropiska växter. Han säljer en papegojblomma till Lila. Men det visar sig inte vara så okomplicerat att köpa en tropisk växt. Papegojblomman börjar så småningom påverka Lilas liv mer än hon någonsin kunnat ana. Och när man börjat med tropiska växter, verkar det vara svårt att sluta. Detta blir början på ett actionspäckat äventyr.

En annan av bokens karaktärer, Armand, äger en tvättomat i NYC. Det udda med denna tvättomat är att den är inredd med tropiska växter. När man går in den sjunker fötterna ned i mjuk mossa. I fiskelinor från taket hänger krukor med orkidéer och andra praktfulla blommor. Tvättmaskinerna och torktumlarna är inklädda i gräsmatta och blommor. Människor köar för att komma in och prata med Armand om sina problem. De vill ha hans råd, för det är något speciellt med honom. Han är ägare till De Nio Växterna.

Var och en av växterna har nyckeln till en av de nio saker som människor önskar sig mest. Det är utan inbördes ordning lycka, makt, magi, kunskap, äventyr, frihet, odödlighet, sex och kärlek. Talet nio kallas ofta det matemagiska talet, det är en symbol för orubblig sanning. Om man multiplicerar vilket tal som helst med nio blir siffrorna i produkten alltid nio om man lägger ihop dem. Därför är den som äger De Nio Växterna komplett och kommer att få allt den önskar.

Men det finns många som vill ha dessa plantor… Efter att växterna stulits vid ett inbrott i Armands tvättomat beger sig Lila, Armand och David Exley alla till Yucatánhalvön i Mexico. De verkar alla ha olika anledningar att söka efter De Nio Växterna, och kanske är det inte ens bara dessa växter som de alla letar efter?

Är man villig att svälja att karaktärerna säger saker som att de bryr sig om varandra ”på ett cellulärt plan” eller ber någon ”Kom tillbaka i gryningen eller i skymningen. Då möts de manliga och de kvinnliga energierna som jämlikar, ingen starkare än den andra” och att en man i en kärleksscen ”klättrade in, rotade sig, planterade sig inne i mig, som om han gick baklänges i tiden”. Om man småleende kan stå ut med de oerhört typiska motsättningarna natur/civilisation och småsucka lite över att kokosnötsdoftande vilde i djungeln möter spänd judisk reklamkvinna från New York och lär henne lyssna på naturen så är Begärets nio växter en småflamsig bladvändare att slå ihjäl några semestertimmar med.

Similar Posts:

• Under romanen där uppe
• Franska revolutionens öde
• Mörkret under gatulamporna
• Vissen blomsterbagatell
• Mycket mer än bara spänningsroman

I Tangoexperimentet utforskas denna hemlighetsfulla plats, med alla sina oskrivna regler och hierarkier. Maria Thörnqvist, som är sociolog, är den rätte för att betrakta, granska och beskriva rollspelen, statusjakten och drivkraften som får människor världen över att dra på sig skor med skinnklädda sulor och dansa till raspiga gamla sånger om svek och brustna hjärtan. Hon använder sig själv som försöksobjekt i sin undersökning av tangons väsen.

I mötet med tangokulturen erfar hon något som hon kallar ”feministisk skam”. Att dansa tango innebär enligt Thörnqvist, att träda in i en värld där männen bjuder upp, bedömer sina danspartners och delar upp dem i riktiga och misslyckade kvinnor. Många män verkar använda tangon som ett tillfälle att pröva sin egen manlighet på damerna. Man viskar versos, komplimanger, i örat. Kallar henne för mariposa, fjäril. Vad hjälper det att hennes rodnande kinder kanske snarare beror på genans å deras vägnar, än av glädje över att blivit betraktad som vacker. När huvudpersonen av en kavaljer som först prisat henne och hennes tangotalang, plötsligt kallas både kall och europeisk, blir hon först sårad men skäms sedan över att ha deltagit i spelet. Hon som svensk feminist borde väl vetat bättre? Efter att hon inleder ett förhållande med en porteño och tanguero, alltså en tangodansande man från Buenos Aires, visar det sig att det finns andra faktorer än könsskillnaden som rubbar jämlikheten.

Tangokulturen i Buenos Aires bygger inte inte bara spänningen mellan manligt och kvinnligt utan kanske framförallt på den mellan nord och syd, mellan Europa och Sydamerika, mellan den argentinska peson och den svenska kronan. Argentinas ekonomiska kris 2001, då peson över en natt jämställdes med dollarn gjorde att pengar på folks sparkonton försvann som en brustablett löser upp sig i ett glas vatten. Även om det är snart tio år sedan, så har landets ekonomi långt ifrån återhämtat sig. Drygt 20% av Argentinas befolkning lever idag i extrem fattigdom.

I samband med krisen 2001 började tangoturismen blomstra. Plötsligt kunde européer och amerikanare åka till tangons huvudstad och leva som kungar. De kunde köpa exklusiva dansskor för en struntsumma, ta privatlektioner och anlita en taxi dancer, alltså betala för en danspartner som följer med till milongor under en kväll. Medan turisterna drömmer sig bort inne på stadens milongor sprättar stadens så kallade cartoneros upp soppåsar och sorterar skräpet på gatan för att överleva. Cartoneros säljer kartonger till maffian och får ut i genomsnitt motsvarande 10 kronor om dagen.

Thörnqvist funderar över om tangokommersen ingår i en global känslomarknad. Omfamningar och kroppslig närhet säljs för pengar. Det handlar inte om prostitution, utan om den råvara som säljs i dagens service- och låglöneyrken: känslor. ”Latinamerika knäpper upp skjortan, Europa betalar”.

Den mest intressanta motsättningen i Tangoexperimentet är kanske ändå den mellan skrivandet och dansen, orden och rörelsen. Då tangolivet och kärlekslivet blivit så konfliktfyllt att hon känner det som att hon håller på att bli galen, blir räddningen en penna mot ett gammalt skrynkligt kvitto. Hon rusar ut från en milonga och blir stående i entrén. Skriver några rader på ett gammalt kvitto. ”Det känns bra, välbekant på något sätt”. Hon låser in sig på toaletten och klottrar hejdlöst. När kvittot är fullskrivet spolar hon ner det i toaletten och förtrollningen är bruten. ”Jag har skrivit mig bort från hans armar”. Genom att bli berättare i sin egen historia återfår hon kontrollen över sitt eget liv och maktkampen mellan dem förändras. ”Krafterna som stångas heter inte längre syd och nord eller kvinna och man. De heter ord och omfamning”.

Som ni förstår är Tangoexperimentet en fantastisk bok. Intressant även för de som aldrig satt en skinnsula på ett tangogolv. Det är en välskriven och ovanlig skildring av en subkultur. Det är ett experiment som undersöker mänskligt beteende, jämlikhet och vårt behov av att fly tillvaron ibland. Det är en hyllning till drömmen.

Similar Posts:

• ”Ack, Carmencita gör mig inte så besviken”
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Kroppsaktivism och dans
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Får jag lov?

Dessa två, dansen och staden, tycks ofta flyta samman. Diktjagets passion för tango blandar sig i blicken på omgivningen. För den läsare som själv dansar finns säkert stycken med hög igenkänningsfaktor, men för läsare som står utanför tangovärlden verkar den romantiserande rösten ärligt talat lite fånig. Kristín blir ”Stinacita” och människorna som diktjaget omger sig med kallas ”tangodårar” vars liv beskrivs med följande rader:

Tangodårens liv är längtan mot nästa dans och den
kan bli imorgon kan ske ikväll eller på andra sidan
jorden.

Men den omgivande verkligheten tränger sig också på i texterna. Under Bjarnadóttirs besök var Buenos Aires nämligen svårt sargat av landets ekonomiska kris. Presidenter avlöste varandra i raskt tempo. En av dem flydde med hjälp av helikopter från presidentpalatsets tak på Plaza del Mayo medan invånarna protesterade på gatorna genom att slå på kastruller och tomma konservburkar och bryta sig in i affärer och stormarknader i desperat jakt på mat:

i centrum kastrullorkester och kor; folk som ber om
bättre tider grundskolor och ny regering
(…)
polisen har slutat skjuta på folk som söker mat
i stormarknaden

En beskrivning av en plats, en stad genom en dans är ett bra upplägg för en berättelse. Tomás Eloy Martínez använder sig delvis av detta berättarknep i romanen El cantór de tango (The tango singer). Också Martínez skildrar Buenos Aires under den ekonomiska krisen i början av millenniet och även om det är omöjligt och kanske orättvist att jämföra en roman med en diktsamling så slås jag av vad som är det största problemet med Bjarnadóttirs dikter.

När Martínez använder tangons steg och toner för att höja eller sänka berättartempot och för att måla upp bilder av stadsmiljön får jag snarare intryck av att Bjarnadóttir står framför en helfigursspegel och drömmer sig tillbaka. Eftersom hon själv minns precis hur fantastisk resan var så behöver hon inte anstränga sig för läsaren genom att bygga upp stämningar, gestalta händelser och miljöer utan nöjer sig med att rada upp namn på platser och människor som hon mött och döpa om saker till ”omfamningsmåsten”, ”fottrassel”, ”tangoimproflöde” och ”bandoneongråt”.

Similar Posts:

• Befriande fritt från klichéer
• Får jag lov?
• Överlevnadskonst
• Dans och smärta
• Priset man betalade för rytmen

Att en historia skrivs av en motvillig berättare är ett bra knep för att få läsarna att bli uppmärksamma, att läsa mellan raderna och att söka efter detaljer som kan bli viktiga längre fram i boken. Som om läsaren faktiskt kunde föra en dialog med berättaren och övertala honom om att engagera sig i sin historia märker jag till min förvåning att jag vill ruska om Tromelin och berätta att han och resten av konferensdeltagarna står inför några historiska månader som kommer att förändra Europas framtid.

För Tromelin innebär detta att vara fransk delegationschef vid konferensen att vara ”fast i en fälla i ett par månader!”. Tromelin längtar till ”soluppgångens land” Japan och kokar av vrede över att kanske inte få posten som fransk ambassadör i Tokyo, ett uppdrag som skulle vara ett perfekt sätt för honom att avsluta sin yrkesbana. För det är en man som börjar närma sig slutet av sin karriär som för dagbok under denna underliga konferens. Hans rika erfarenhet från åratal i diplomat- och ambassadörskretsar märks i dagboksanteckningarna genom de många skarpsynta och humoristiska anmärkningarna som kanske inte skulle fånga den mer oerfarnes uppmärksamhet. Han för dagbok för att själv kunna stå ut i detta helvete som han kallar konferensen, och för att roa sig själv med elaka iakttagelser om konferensdeltagarnas kroppsspråk, uppträdande och inbördes relationer.

En av mina personliga favoritintriger på konferensen är när Tromelin och hans spanske vän Carlos börjar smyga in rumänska citat och ordspråk i sina tal endast för att reta upp den rumänske delegationens ledare Milescu. Det är så otroligt fånigt och barnsligt och påminner mer om några uttråkade killar i åttan som längtar till sommarlovet än diplomatiska förhandlingar på en konferens mitt under kalla krigets sista dagar. Just därför blir det komiskt:

Jag avslutade alltså mitt tal genom att uppmana konferensdeltagarna att ”ställa sig under en rumäns beskydd”. Att den franske delegaten gjorde en så oväntad hänvisning i en sal där alla, såväl kommunisterna som de andra, har lust att dra blankt så fort denna bisarra etniska grupp förs på tal, tystade de enskilda samtalen. ”Därtill en stor rumän”, fortsatte jag. Jag tog den tid som behövdes för att få dem som fortfarande förmådde det att hålla ögonen öppna, sedan kom jag med mitt dräpande citat (…) Varken Milescu eller tvillingen bredvid honom så mycket som blinkade där de satt bekvämt tillbakalutade bakom RUMÄNIEN-skylten. Jag lovade mig själv att ta fram liknande citat så ofta det behövde tills åtminstone en av dem tappade fattningen

Det är inte bara intrigerna mellan ländernas olika representanter och de dramatiska händelserna kring Berlinmurens fall som engagerar mig när jag läser Den sista konferensen. Det finns också en kärlekshistoria. När berättelsen börjar har Tromelin ett oengagerat och glädjelöst förhållande med japanskan Setsuko som bor i Paris. De är med varandra när de inte har något bättre för sig och för gamla goda tiders skull. Deras förhållande blir ännu ett exempel på Tromelins ovilja att leva fullt ut och ta ansvar för sina handlingar. Setsuko visar sig vara en i mängden av yngre japanska kvinnor som för Tromelin representerar det främmande, det andra och det tillfälliga. Men under konferensen uppträder snart den intelligenta och betydligt livligare Zorica som tvingar honom att släppa taget om det förflutna.

I Den sista konferensen samspelar den politiska och privata turbulensen för berättaren i en historia som sakta blir alltmer gripande. Utan att avslöja för mycket kan jag i alla fall konstatera att Tromelin på flera plan utvecklas från en passiv åskådare till en aktiv deltagare. Jag vänder sidorna i allt snabbare tempo och kan tillslut nöjt konstatera att Tromelin kanske trots allt hört min tysta bön att engagera sig i nuet i stället för att spela blasé och betrakta världen på tryggt avstånd.

Similar Posts:

• Minnen från 1960-talets Paris
• Tvångsmässigt utdragen långnovell
• Lusten och smärtan i fragment på fragment
• Odödlig, dödlig ungdom
• Kärlek i dödens närhet

Samtidigt passar Svenska akademien på att dela ut en mängd andra priser. Till författaren Bengt Emil Johnson ger man årets Kellgrenpris på 200 000 och författaren Claes Hylinger får Gerard Bonniers pris, även det på 200 000 kronor.

Similar Posts:

• Professor Ingemar Nilsson får pris av Svenska Akademien
• I skuggan av inget pris
• Ett planlöst mumlande
• Sommarbazaar!
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson

Wolffs prosa är smidig, men för den delen inte tråkig och följsam, utan gör också tvära kast som kräver en skärpt läsare. Novellerna är ofta strama och välkomponerade och några innehåller levande och klara miljöbeskrivningar som får mitt hjärta att slå snabbare. Särskilt beskrivningarna av Madrid och Retiroparken. Särskilt scenen under kastanjeträdet i novellen ”Krönika över en oplanerad trohet”.

Kvinnorna i Wolffs noveller är påfallande ofta antingen uttråkade och hämndlystna eller psykiskt instabila. I båda fallen försöker de förändra sin situation eller få utlopp för sin ångest genom att försätta sig i situationer som innebär sex och maktspel. Männen i Många människor dör som du är inte lika hämndlystna. De är mer eller mindre apatiska och försöker förgäves följa med i de kvinnliga karaktärernas temperamentväxlingar.

I några av novellerna skildrar Wolff på ett suggestivt och träffande vis hur människor utsätts för grupptryck och skvaller. Bokens längre noveller hinner få en komplexitet som tyvärr saknas i de kortare novellerna, som i mitt tycke snarare bygger på en fyndig idé än verkligen berättar något. Det är i dessa längre historier som det psykologiska spelet mellan karaktärerna blir verkligt spännande. Mycket sägs mellan raderna och miljöbeskrivningar används för att förstärka känslan av instängdhet som präglar hela novellsamlingen.

Även om Wolff med sin debut visar sig vara en skicklig berättare saknar jag en innehållslig bredd. Novellerna kretsar kring liknande situationer utan att egentligen belysa en tematik. De många scenerna med bedövade och olyckliga människor som använder sin sexualitet för att få utlopp för rädslor eller för att dominera sina medmänniskor tröttar ut mig och till slut känner jag mig som en av Wolffs karaktärer: bedövad, apatisk och lite uttråkad.

Similar Posts:

• Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd
• Kort och gott
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Befriande nattliga promenader
• Ju mer vi vet, desto mindre förstår vi

Nycklar och lås är ständigt återkommande i texterna. När Anyuru undersöker hur olika sorters lås är uppbyggda förundras jag över människans uppfinningsrikedom när det gäller att komma på olika sätt att låsa in och låsa ute. Genom dessa sakliga beskrivningar av olika låsmekanismer blottläggs vår rädsla och vår vilja att stänga ute och stänga in varandra, vår tro på att låsta dörrar skyddar oss.

Att vakna på centralen utan sina nycklar är att ha ”tappat sina viktigaste små stålbitar Tänder för att bita upp låset hemma”. Att nyckeln liknas vid tänder är ingen tillfällighet, utan en återkommande bild. Det ser ut som om en nyckel har tänder. Tänderna kan fungera som nycklar för arkeologer som vill datera en fossil eller ett gammalt skelett.

I Anyurus texter dyker hotet om våld, fängelse och straff upp i form av till exempel passerande polisbilar, polishelikoptrar och blinkande sirener. Lagen kan, precis som pengar och tid, sägas vara en överenskommelse oss människor emellan som bygger på en gemensam vilja och ett försök till tillit: ”lagen är ett löfte Har du sett min katt ring”. Den fördelar små stycken av frihet till var och en och till de som förbrukar sin frihet genom att överträda överenskommelsen ges inga andra chanser.

Klockor vrids upp med små nycklar och armbandsuret gjordes till modeartikel av ”bombpiloter och artillerister” och hör därmed samman med våld. Pengar är en överenskommelse som endast ger frihet till vissa. Utan nycklar kan överenskommelsen aldrig ändras, eftersom ”omställningen av koden kan endast göras när låset är öppet”.

Språket beskrivs som en kod, ett system av nycklar om man så vill, och dess särart kan endast nås i drömmen: ”han drömmer vad ett ord måste vara för att vara mer än en siffra”. Rätt ljud måste användas för att kommunikationen ska öppna sig, annars blir försöken som när ”hans tankar slamrar ur ett hål i ansiktet”.

Språket i Städerna inuti Hall pendlar mellan att vara sakligt upplysande, till exempel när det gäller beskrivningen av olika sorters lås, och att verka opålitligt, nästan odugligt och trasigt. Skickligt lurar Anyuru läsaren så att man till slut liksom misstänksamt och med skärpta sinnen rör sig i språket ständigt beredd på fallgropar och återvändsgränder.

Allt är historien om erövringen, menar Anyuru, och denna möjliggörs med hjälp av hotet om våld. I Städerna inuti Hall är människorna slavar under våldet, oavsett om det utövas av polisen eller av enskilda individer. Språket och nycklarna ägs av de som har makten, medan de som drabbas av våld och frihetsberövande tystas ned; ”det växer tistelhår på de ljudlösa avslitna huvudena som ligger på det pladdrande fältet”. Bilder av tortyr, övergrepp och hot om våld genomsyrar diktsamlingen:

1
Förhören trappades upp, vakter, förhörsledare
och läkare var närvarande Han tvingades in i lådor,
den minsta bara någon meter hög Läkaren stoppade
tortyren Läkaren övervakade skendränkningen

2
Över hälften av alla överlevande offer
berättar att medicinsk personal var med
vid förhören
Till dödens gräns och tillbaks igen

Att läsa Städerna inuti Hall är en skrämmande och fantastisk upplevelse. Ju längre jag bläddrar mig fram genom de 358 (!) sidorna desto mer återfår jag hoppet och tron på att poesi kan vara tankeväckande, oroande och störande vacker.

Similar Posts:

• Ellips som ekar av sånger
• Åttital
• Akilles 2003
• I Johannes förtrollade värld
• Prosalyrik i kringelikrokar