Måndag kl. 03.46

Hej Urban!

Jag skriver för att gratulera på födelsedagen. Jag skickar med två grytlappar som jag har virkat på sysselsättningsterapin. Det är ett gammalt handarbetsmönster från Blekinge. Jag hoppas att du får användning för dem. Du kan tvätta dem i 60° om det skulle behövas.
Jag har det rätt så jobbigt nu. Rösterna plågar mig och kräver att jag skall döda far, men det är ju många år sen han gick bort. Du skall vara glad så länge Du lever och slipper bli intagen. Det är Dödens väntrum här.

En sinnessjuk moder skriver brev till en son som aldrig svarar. Sonen försöker hitta sin plats i en stad (Stockholm) som inte tycks vara för honom. Där iakttar han allt från sidan och lever mest inuti sig själv. Han ältar och idealiserar en avslutad kärleksrelation, söker efter ny närhet och odlar en besatthet av fågelägg. Allt medan han försöker orientera sig i – och bitvis undfly – den känslomässiga frågestorm och rotlöshet som modern har lämnat efter sig med sin sjukdom och död.

Tomas Bannerhed fick Augustpriset för debuten Korparna 2011. Nu är han nominerad till Sveriges Radios Romanpris med nya romanen Lugnet. Det finns likheter mellan de båda böckerna – båda kretsar kring den problematiska relationen till en förälder, båda är en inifrånskildring, med en mer eller mindre ensam huvudperson som bygger sitt eget rum i ett närmast maniskt intresse för fåglar och, i den senare romanens fall, deras ägg.

Det är lätt att få sympatier för Urban i Lugnet. Hans ensamhet, längtan och resonemang kring det egna jagets förmågor och begränsningar berör. Urban tillhör också den sortens utifrånbetraktande romankaraktär som i sin blick och sin position en aning utanför gemenskapen, fångar något väsentligt i samhället, de rutiner och system vi mer eller mindre omedvetet blir del av. På något sätt upplever jag också att jag känner Urban väldigt tidigt, kanske rentav innan boken ens har börjat. Somliga delar av honom hämtar jag i mig själv, andra i människor jag träffat.

Lugnet är, liksom Korparna, en roman som befinner så mycket inne i protagonistens huvud att den mest tålmodiga läsare kan börja krokna. Det är ett besatthetens och ältandets tempo som jag allt som oftast uppskattar. Här återfinns en del av den poetiska och symboliska stilen från Korparna, som Urbans ständiga upptagenhet av naturen och fågellivet kräver. Dessutom bryts det här av en mer karg, registrerande stil. Men nog blir det bitvis lite mycket fågelägghistorier, även för mig som uppskattar Bannerheds stil.

Moderns röst ekar genom romanen. På helgerna flyr Urban ofta till fågeläggsvärlden och vardagarna börjar han fördriva på Kungliga biblioteket i ett försök att omvandla sin passion till konst. Där möter han Sonja, som så småningom blir föremål för hans förälskelse och det som leder historien framåt till romanens smärtsamma crescendo. Urbans sätt att tänka och hans repliker när han försöker få kontakt med Sonja är på en gång märkligt bekanta och konstlade och pinsamma. Det är alltså såhär vi pratar? tänker jag gång på gång.

Fågelhistorierna i Lugnet må vara delvis tröttande, men samtidigt är det till stor del som gör romanen unik och en stor del av Bannerheds stil. Tillsammans med breven från modern lyfter de boken från det konventionella. Lugnet kittlar lika mycket som den skrämmer.