Adhd-diagnosen har egentligen alltsedan sin tillkomst varit omdebatterad. Sjukförklarar man inte i onödan? Är det inte samhället/skolan/uppfostran det är fel på egentligen? Varför ökar adhd-diagnoserna så mycket i vissa länder, men inte i andra? Inte sällan har diskussionerna präglats av viss form av moralpanik, inte minst när det gäller medicineringen.

Vilka som främst drabbats av detta ifrågasättande? De personer som har adhd, och ibland deras anhöriga (främst mammor, vilka annars?).

Tack och lov handlar Katarina Bjärvalls nyutkomna bok Störningen – adhd, pillren och det stressade samhället inte om att ifrågasätta inte att adhd existerar, ej heller att det finns människor som blivit hjälpta av sin medicin.

Den tes Bjärvall driver i boken att vi i Sverige (och USA) har riggat ”systemet” för att optimera antalet adhd-diagnoser, och sedan erbjuda medicinering som enda behandling. Det handlar bland annat om hur vården är utformad, att en diagnos gör det lättare att få stöd såväl i skolan som på arbetsförmedlingen, att många läkare inom fältet också har uppdrag åt läkemedelsbolag och att läkemedelsbolag hittar sätt att komma runt förbudet mot reklam till allmänheten.

Naturligtvis riskerar boken likväl att ge ytterligare bränsle åt en debatt som i slutändan drabbar personer som redan fått sina problem ifrågasatta till leda. Detta har det dock redan kommenterats på ett förttjänstfullt sätt av andra recensenster, t ex Isobel Hadley-Kamptz, så jag lämnar just den diskussionen där hän.

Tyvärr når Bjärvalls bevisföring inte enda fram. Allra tydligast blir det i sista kapitlet när Bjärvalls väninna varpå Bärvall konstaterar att den uteblivna diagnosen ”i bästa fall kan vara ett litet tecken på att en mer restriktiv syn på adhd är på väg att etableras”. Utifrån ett (1) enskilt fall. Det är visserligen bra att Bjärvall även tar upp sådant som motbevisar hennes teser, men en anekdot övertygar inte åt något håll.

De personer som intervjuas i boken är genomgående personer som är osäkra på sin ADHD-diagnos, eller anser sig feldiagnosticerade. Att vården med jämna mellanrum sätter fel diagnos (och/eller ger fel behandling) är ju tyvärr heller inget nytt eller något specifikt för ADHD-behandling. Eller sker feldiagnosticering oftare med just ADHD? Det framkommer inte.

För bokens trovärdighets skull hade det också suttit fint med något exempel på person som är nöjd med sin diagnos. Det ska dock sägas att Bjärvall diskuterar i boken det faktum att Frankrike har betydligt färre ADHD-diagnoser än Sverige, men avfärdar sedan deras betydligt strängare uppfostran och hierarkiska skolsystem.

I flera fall önskar man att Bjärvall grävt ännu djupare. Ja, många läkare har haft olika uppdrag för läkemedelsbolag. För det första är detta inte unikt för psykiatrin, och för det andra så kvarstår frågan på vilket sätt detta påverkar deras kliniska arbete? Eller om och i sådana fall hur det påverkar deras rekommendationer? Att någon har samarbetat med ett läkemedelsbolag leder ju inte per defintion till att detta påverkar deras bedömningar på ett otillbörligt sätt (även om risken är uppenbar). Samma undran kvarstår kring det faktum att läkemedelsbolag hittar sätt att komma runt förbudet mot reklam direkt riktad till allmänheten. Vilken effekt får reklamen i praktiken? Skiljer det sig åt mellan olika typer av mediciner (det är ju inte bara adhd-mediciner det görs smygreklam för)? På detta ges inget svar.

Störningen är på många sätt en viktig bok, eftersom den innehåller i alla fall en början till granskning av eventuella brister i vårdkedjan, vården och problem inom läkemedelsindustrin. Men som sagt så räcker den inte riktigt ända fram, och många av de problem som belyses är inte heller unikt för adhd-diagnoser.