När jag i de yngre tonåren i mitten av 1980-talet prenumererade på Kamratposten vimlade den av illustrationer skapade av svenska namn som Cecilia Torudd, Ola Ambjörnsson, Gunna Grähs och Anna-Clara Tidholm. Jag tror också det var där jag upptäckte Jockum Nordströms teckningar första gången. Och på något sätt har åtminstone jag fått ett livslångt förhållande till de konstnärer som bildsatte min barndom. Det är en igenkännandets glädje varje gång, jag återser verk av dessa namn. Det finns en tilltalande nerv, och ett icke så inställsamt och mycket befriande tilltal i det som Nordström ritar, absolut.

Men nu var det inte en konstrecension detta skulle bli, utan en recension om en bok. Jockum har visserligen illustrerat den, men det är faktiskt den gamle ryske berättaren Leo Tolstoj (1828-1910) som skrivit den. En barnbok får man väl kalla Fabler och andra berättelser. Den är utkommen på svenska på initiativ av ett av Leo Tolstojs barnbarnsbarn, Daniil. Det var också han som ville att just Jockum Nordström skulle illustrera verket.

Det är tveklöst en vacker bok jag håller i och sådant är viktigt för böcker jag ännu inte har någon relation till. Det ger mig chansen att åtminstone få ett första intryck när jag upptäcker den i bokhandeln, innan jag förkastar eller hyllar det som står skrivet innanför pärmarna.

Som recensent kan jag vara fysiskt rätt skoningslös mot de böcker jag är satt att tycka till något om. Bläckpennan går varm över boksidorna, jag stryker under, över, ringar in – gör stora utropstecken där jag verkligen gillar något. Men denna bok så fin, att jag för allra första gången istället suttit med ett A4-blad intill och gjort mina anteckningar.

Och visst det finns en poetisk och filosofisk elegans i dessa berättelser som fortfarande håller, nästan så jag hellre skulle rekommendera en vuxen läsare denna bok för alla dess nyanser. Visst förekommer en och annan högtravande hjort bland fablerna, men i det stora hela är det mycket elegant serverade moralkakor, som inte alls innehåller några pekpinnar som annars är lätta att sätta i halsen. Det är teman som hur sinnen var för sig kan förvirra oss och skapa en felaktig helhetsbild. Det är tankar om att det inte de enskilda känslorna vi har inom oss som är våra största egna fiender utan den kropp som hyser dem. Det är sagor om hur man ska akta sig för fåfänga, för då hör du snart inte hemma någonstans.
Det är en vacker värld att få befinna sig i och trösterik. Och jo den skulle kanske även passa ett barn, för ju mer jag läser, ju mer invaggad i sagans trygghet blir jag.

Daniil Tolstoy berättar i efterordet att många hans farfarfars berättelser är tolkningar av den grekiske diktaren Aisopos fabler. Jag kan inget om denne grek, men jag slås av en annan sak. Ett av Leo Tolstojs andra verk heter Guds rike finns inom dig och innehåller idéer om icke-våld som senare kom att inspirera både Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr.
Med lite god vilja kan man se spår av sådana tankar redan i denna bok – i aforismens form.