Utgiven | 2001 |
---|---|
ISBN | 9113008196 |
Orginaltitel | Eduards Heimkehr |
Översättare | Lars W Freij |
Först utgiven | 1999 |
Det verkar vara så lätt att slippa ifrån sin bakgrund. Det är bara att packa och resa, sedan finns allt bakom en. Dock har det förflutna en outgrundlig förmåga att hinna i kapp. Eduard arbetar som genforskare i San Fransisco. Han är tysk men har bott länge i USA. Det är där han lever sitt liv och har sin familj. Sin övriga släkt håller han inte så noga reda på. När arvet från farfadern dyker upp sker det mycket oväntat.
Arvet gäller ett hyreshus i det gamla Östberlin som nu efter murens fall skall återbördas till sin rättmätiga ägare, vilken är Eduards farfar. Eduard återvänder för att ordna upp arvsaffären men det visar sig vara långt ifrån lätt.
Det är ett annat Berlin han återvänder tillän det han lämnade. Huset är ockuperat och förfarandet runt arvet kaotiskt. Eduard har ingen fast punkt i den stad där han förut var hemma. Ingen är tillförlitlig och turerna runt det ärvda huset absurda.
Boken försöker förmedla den skuld som tynger efterkrigstidens tyska generation. Eduard vet inget om sin farfar men tycker att det kanske är bäst för vem vet på vems sida han stod i kriget. Dock är arvet inte det ända problem Eduard brottas med. Han har en vacker men sexuellt otillfredsställd fru, en arbetskamrat som sympatiserar med ockupanterna av hans hus, en disillusionerad poet till bästa vän och en fet, opålitlig advokat.
Utan dessa sanslösa karaktärer skulle nog boken ätas upp av sin inre skuld och sitt tungrodda maskineri men med personernas galghumor och med fiktionens hjälp så blir den mer än uthärdlig. Det är så svåra ämnen som kommer fram. Det är inte bara skulden för vad som hände under kriget som kommer upp till ytan, också svårigheten att integrera Öst med Väst och vice versa är tydlig.
Boken är lite tung i början men det lättar. Den öppnar mina ögon för nya perspektiv. Jag var så ung när återföreningen skedde att jag inte insett de många praktiska problem som också måste ha följt i dess fotspår. Det är en fantastisk berättelse men som har en sann förankring. Eduard är en vanlig man med både vanliga och ovanliga problem.
Jag recenserade Inka Pareis bok Skuggboxerskan i våras på denna sajt. Då levde jag mig in i husockupantens avsky för husägaren. Nu inser jag till min förvåning att jag även hyser en viss symati för husägaren, om än mest för hans person.
Publicerad: 2001-08-31 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 16:09
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).