Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat. Visst var det John Lennon som sade så? Det skulle kunna vara en metafor för handlingen i Anna Höglunds nya bok Mannen som byggde ett hus. Där möter vi mannen som länge stört sig på att hans hus var så litet och futtigt.

Det här huset, tänkte mannen, passar inte mig. Jag vill ha ett nytt hus, ett stort. Innan han ens hade hunnit avsluta sin frukost, hade han hittat ett betydligt större hus på nätet. Det låg alldeles i närheten och han begav sig genast åstad.

Mannen har varit sparsam och kan köpa huset kontant eftersom han lagt undan en fjärdedel av det han tjänat under hela sitt liv. Snart upptäcker dock mannen att hans nyinköpta herrgård har en massa irriterande skavanker. Efter en sömnlös natt kommer han på att han ska riva kåken och bygga ett nytt hus.

Nu dras ett digert projekt igång och det är många herrar som är inblandade. Mannen är på plats varje dag för att allting ska bli exakt som han vill och det är storslagna planer. Carraramarmor, rosenträ, svartahavsgranit och vinkyl, vare sig man dricker vin eller inte. Som tur är har han kvar sin lilla stuga i skogsbrynet. Den får duga som tillfälligt boende medan hans stora fina hus byggs. Men tiden går och hela tiden dyker det upp nya problem med huset som måste lösas.

Åren går och kommer inte aldrig tillbaka. Arkitekten och byggmästaren tröttnar men man planerar ändå bäst själv, tänker mannen.

Tiden går förstås. Det gör den ju alltid. Men på något egendomligt sätt verkade den gå snabbare nu när mannen inte var så ung längre. Han började tänka på att handikappanpassa huset, men det skulle innebära en stor omplanering.

Mannen som byggde ett hus är en sällsam historia om en man med så storslagna planer att han glömmer bort att leva här och nu. Det är outsägligt sorgligt, men det är inte säkert att barnen boken riktar sig till, sex- till nioåringar, uppfattar den biten så drabbande som jag som vuxen gör. Men det finns mycket annat att fascineras över. Mannens alla magnifika husplaner väcker fantasin och manar till leenden. Mitt i allvaret finns humorn alltid nära.

Språket är omsorgsfullt och lugnt, med en poetisk ton. Att det kryddas upp med moderna uttryck tillför ytterligare en dimension. Anna Höglunds illustrationer är riktiga konstverk. De jobbas med både teckning och målning i en härlig blandning. Färgskalan är smakfull och varm. Bilderna skapar en stillhet som ger tyngd åt berättelsen.

Mannen som byggde ett hus är en berättelse jag bär med mig i hjärtat. Den känns som ett samhällskritiskt inlägg i tiden. Vi måste bli bättre på att vara här och nu blir budskapet jag tar till mig. Att stanna upp, andas och våga vara i dag.