Clive Barker har ända sedan debuten 1984 med den första av novellsamlingarna Books of Blood varit en av de absoluta portalfigurerna inom modern skräck. Och då inte bara som författare, utan även som illustratör och filmregissör. Ett hjärta åt helvetet är den första svenska översättningen (av Caroline Grimwalker) som gjorts av Barkers klassiker The Hellbound Heart (från 1986), nu utgiven på Vertigo.

Kortromanen The Hellbound Heart låg till grund för filmen Hellraiser (1987) som Barker själv regisserade. Sammanlagt har nio Hellraiser-filmer producerats och en tionde ska släppas i år. Tillsammans med ett antal serieböcker och andra kringproudukter utgör detta franschisen Hellraiser. Barker själv medverkade som producent och konsult kring ett antal av dessa projekt men konceptet Hellraiser har minst sagt muterat och levt sitt eget liv sedan han skrev den här relativt korta boken.

Så vad handlar det om? Jo, Frank Cotton är en rastlös själ som ständigt är på jakt efter nya njutningar och upplevelser. Han kommer över en mystisk pusselask, kallad Lemarchands kub, som i själva verket är en portal till en annan dimension. Där lever cenobiterna, experter på extrema sexuella upplevelser.

Cenobiterna är verkligen inga skönheter. De är kroppsligt deformerade, stympade och plågade. Den sadomasochistiska njutning de hänger sig åt har lett till att de inte längre kan skilja mellan smärta och njutning. Det kan däremot fortfarande Frank, så när han hamnar i cenobiternas våld är det rena tortyren för honom.

I den mänskliga dimensionen flyttar Franks bror Rory och hans fru Julia in i det hus som Frank tidigare bott i. Julia, som haft en kort affär med Frank, får kontakt med honom – en fläck blod på golvet i ett oanvänt rum, blandat med sperma öppnar upp ett slags lucka till den andra dimensionen. Franks enda chans att fly från cenobiterna är att Julia förser honom med färska kroppar som han kan suga livskraften ur. Stackars Rory har under tiden ingen aning om vad som sker bakom hans rygg. Han älskar Julia villkorslöst. Tyvärr är inte den kärleken besvarad.

Ganska saftiga saker med andra ord och Barker har inte heller gjort sig känd för sitt finlir. Deformerade kroppar och kroppsvätskor tillhör stapelvarorna hos Barker. Därmed inte sagt att det inte också finns filosofiska och psykologiska dimensioner i hans verk.

Ett hjärta åt helvetet följer den gotiska traditionen. Stämningen är klaustrofobisk, språket arkaiskt, ett hus spelar en huvudroll och den dominerande känslan är förvirring och olösbarhet. Frågan är om det är skrämmande eller bara äckligt när alla dessa kroppar slits sönder och blodet sprutar?

Det är väl lite upp till varje läsare att svara på men för mig blir det ett problem när man inte har någon emotionell investering i vare sig offren eller förövarna. Karaktärerna är alltså ganska ytligt skissade och det är svårt att bry sig om vad som händer dem. För mig hamnar det mesta på äckelkontot. Jag ser inget moraliskt problem med det, men estetiskt och litterärt sett så skulle jag föredra att bli skrämd.

Kläderna, några av plaggen sydda på och igenom huden, dolde genitalierna och det fanns ingenting i röstens avlagringar, eller i de uppsåtligen vanställda anletsdragen, som erbjöd minsta ledtråd. När den talade reagerade krokarna som genomborrade ögonlocken, och som via ett intrikat system av kedjor löpte genom både kött och ben till liknande krokar som perforerade underläppen, på rörelsen och blottlade det våtskimrande köttet undertill.