200 år in i framtiden har isarna smält. Sveriges kuststäder har svämmats över och förstörts, muterade rovdjur sprids från de självlysande kärren där Forsmark en gång låg, och välbeväpnade kolonisatörer från det sjunkna Nedrigländerna har besatt de delar som än så länge är beboeliga. I hålor ute i skogen bor det som återstår av det svenska folket;

i Ödmården finnas omkring hundratalet folkslag; vi som bo i hålena kallas ”vi” eller i avfall ”oss”; vi lefva nära omkring resterna av fornstaden Österby, och bland Ödmårdens folkslag äro få så väldeligt som vårat; av vissa folk finns endast någon ensam satkärring kvar längst inne i en myr, grinig och sabeltandad (…) vi ha ett Cultur-hål för kulturen, ett bandyhål för kroppskulturen, ett hårdhål där heddpangarna yla sina ljusbringarpsalmer, och så tempelhålet med jonatan på krysset, med snickarboar full med hemska figurer som folk biktat fram med täljkniven

Jo, så beskrivs det, och det är helt fantastiskt kul. Archifarien i Ödmården har hittat ett ex av O C Kjellbergs bok Framtidens språkstudium och språkundervisning från 1906 och blivit besatt av idén att återskapa det äkta svenska språket och därigenom det stolta svenska folket, rena bort allt svagt och utrikiskt. Det måste väl vara så man räddar sig undan helikoptrarna och översvämningarna? Så allt som händer i hålorna i det som en gång var Uppland – halvhjärtade uppror mot nedriglänningarna, politiska intriger mellan Ödfursten och hans undersåtar, och den våldsamma kedja händelser som sätts igång när en gammal satellit med fungerande reaktor kraschar rakt ner i deras skog och ger dem magin som kallas elektritet – beskrivs på en pidgin av Karl XIIs bibel, 1800-talsromantik och modern slang som inte liknar något jag läst sedan Teratologen bara låtsades vara nazist. Han vet ju så väl vilket samhälle de måste tillbaka till, det perfekta folkhemmet han läst om i de få böcker som överlevt, där …

allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten, alltihop förkapsladt åt eftervärlden i tallösa sägner om riddar Palme, han som varder osynlig då han drager på sig rocken Loden och som i fickan har det hoppfällbara skeppet Silja på vilket han seglar fram på de tusen sinom tusen siöarna i kamp mot Snikenheten, Egennyttan och Självförgudningen

Det händer sällan att språket i en svensk roman knockar mig på det här sättet. Jag gillade verkligen Håkansons Marvelhjältar-i-1910-talets-Stockholm-pastisch Järnskallen häromåret, men nu känns den bara som en stretchövning för detta. Ödmården är tunn, men så full av språklekar, mytologiflarn och slippriga idéer att varenda mening blir ett labyrintiskt konstverk, ett lapptäcke av verkligheter och självbilder som bara slår sig stoltare för bröstet ju tommare de klingar. Världen han bygger upp är absolut inte den där småsexiga framtiden vi vant oss vid från Hungerspelen och dess kusiner, snarare finns där toner av modern rysk dystopi som Tatjana Tolstajas Därv eller Vladimir Sorokins Tellurien (inte för inte är ju Håkanson översättare från ryska). Ödmården erbjuder inte det där heroiska övervinnandet av orättvisor och onda makthavare, den är bara fuktig och kall, och folket som bor där ett gäng sjuka missbildade typer som allt stolt snack till trots …

kura samman när skarvarnas onådssträck draga fram över himlagrånaden, vi bäva för tångulven, vi gömma oss under ruskan och besvärja skrymtet, vi offra täljgobbar åt emil i bodkapellen, vi blota finsill åt sjelvaste Satan (…) ingenting veta vi om allt detta elen datan dentalvården flyghirderna jättedornen frensarena intranät köschbarstomaterna

Ödmården utspelar sig i en värld där det faktiskt var bättre förr, där en döende mänsklighet klamrar sig fast med allt lösare grepp, där man backar in i apokalypsen med ögonen i en sprucken backspegel. Håkanson skriver bitande (om någon gång väl övertydlig) satir av allt från identitetspolitik till trångsynt Swärjevänskap, beskriver ett samhälle byggt på spillror av galna minnen av fornstora dar, som våra svältande hålbor stirrar sig så blinda på att de inte har en chans att se hur mycket de fortfarande lever i den. Men jag har sällan garvat så här mycket åt världens undergång.