Det är 2001 och Hélène studerar på universitetet. Hon är på väg framåt, bortåt, precis som hon råtts till sedan barnsben – för i Rinkeby finns ingen framtid. Ändå bor hon kvar där, än så länge, och måste besvara frågan om var hon bor, den vars svar leder till en tomhet. Alla har idéer om platsen hon kommer ifrån och människorna som finns där och varje gång hamnar hon i ett underläge. Samma underläge som ibland resulterar i att hon förlorar orden och rösten bland sina kurskamrater.

Plötsligt bryter sig fler och fler inslag från skoltiden in i hennes liv – en gammal vikarie blir hennes lärare på litteraturvetenskapen och han är tillsammans med en annan gammal lärarbekant, en kvinna som var mer än så, en förebild, en idol, som nu har skrivit en bok om sådant som skedde där och då. Därtill en gammal klasskamrat som vill att den sanna historien ska berättas, historien om hur det verkligen var. Plötsligt spökskriver Hélène sin barndom och ungdom och förvirringen blir snarare större.

Det tycks mig som om Elise Karlsson vill skildra och levandegöra ett mer subtilt utanförskap. Hélène kan i de flesta sammanhang passera som en i mängden men när det gäller detaljer känner hon sig fel och främmande. Det handlar om att ha internaliserat ett språk, eller ett sätt att använda språket, men också synen på sig själv och världen, sig själv i världen.

Samtidigt är vilsenheten inte bara den som tillhör den klassmässigt förvirrade, utan också något som kan sägas höra till åldern – och tiden. Förr var man så illa tvungen att bli något så fort man blev vuxen; det fanns inte tid att vela och leta, något som nu – och även 2001 – närmast är legio. Hélenè vacklar och tvekar men jag lyckas inte riktigt läsa henne som så annorlunda. Kanske är det för att hon är så välformulerad som jag har svårt att se henne som den hon är, eller ska vara. Det hon säger sig inte kunna, inte ha klarat av att anamma, ter sig ändå så nära att jag bara ser en spegelbild av alla mina verkliga och fiktiga medelklassbekanta.

Jag tilltalas mer av det allmänna än av det specifika, hur platsen där man växt upp sätter sina spår och hur den kan bli främmande, trots att man är kvar där. Hur det är att alltid längta någon annanstans, oavsett orsak. Hur man tillägnar sig nya platser, erövrar dem bit för bit, hur den yttre kartan samspelar med den inre.

Eller hur snåriga även ganska enkla relationer är, hur pojkvännen Rickard verkar mer intresserad av vad läraren Jussi sagt och gjort än av sin flickvän, men hur han ändå tycker att det är självklart att hennes vilja ska spegla hans.

Därtill finns spänningsmomentet – vad kommer det hon skriver att leda till, kommer hon att få den hämnd hon önskar? – som jag nästan motvilligt dras med i.