Under vintern 1945 evakueras Ostpreussen. Ryssarna är på väg att inta tysk mark och människorna flyr i panik. I Gotenhafen väntar jättelika skepp som ska sätta dem i säkerhet. Den historiska romanen Tårar i havet skildrar fyra ungdomars öden under världens största fartygskatastrof.

Att Ruta Sepetys har lagt ner tre år på att skriva och göra research för den här romanen märks. Detaljerna är väl avvägda och det historiska återberättandet precist. Boken är lärorik samtidigt som den är gripande och den berättar om en, åtminstone för mig, okänd del av andra världskriget. Det är dels själva förlisningen, som ju är fruktansvärd, men också karaktärernas egna historier. De kommer alla från olika platser – Litauen, Polen, Ostpreussen, Tyskland. Det ger en bredd till historien och en förståelse för lidandet som fanns i även dessa länder. Framför allt fokuserar den på de ungas historia och vad som händer när man måste lämna precis allt.

Medkänslan lyser stark genom romanen. För mig är det främst ögonblicksbilderna som berör – människorna som måste lämna ifrån sig sina barn, som går i kylan i korta byxor, som lämnats kvar i snön där andra fortsätter att gå. Det finns en enorm respekt för alla som blev offer för krigets brutalitet, från alla sidor. Den uppmuntrar oss idag att minnas och prata om det som hände. Att inte låta dem glömmas bort.

Det är något svårare att sympatisera med huvudkaraktärerna. Visst bryr man sig om dem, man skrattar och gråter med dem men slutet lämnar mig inte lika berörd som väntat. De är intressanta i sin kontext men inte för sig själva. Det är framför allt Alfred som är svår att känna med. Hans tankar upprör för mycket trots att vi får veta varför han tänker som han gör.

Om man gillar ungdomsböcker och historiska romaner är detta helt rätt bok. Om du som mig blir något trött av det plötsliga höstmörkret så föreslår jag att du väntar till våren. Sepetys bok är stark, på flera sätt. Den är läsvärd, rörande och viktig men kommer att skaka dig. Var beredd.