Tonen i Susanne Axmachers debutroman Näckrosbarnen sätter sig redan på de första sidorna. En pojke flyter på vattnet till en sjö, han har huvudet vänt nedåt – är han möjligen död? Redan där har Susanne Axmacher fångat läsaren och förklarat att det här är en historia att nysta i. Men det är inte, som man skulle kunna tro, en deckare det rör sig om. Pojken på vattnet är inte det centrala i berättelsen. Bokens kärna är i stället en syskonrelation, och det Susanne Axmacher tecknar fram är en bild av grymhet som hela tiden bär känslan av krypande obehag.

Till en början känner jag en viss tveksamhet till romanens eventuella förmåga att bära fram huvudkaraktären Clara Lancken och hennes persona. Hon framstår som en otydlig bifigur i syskonen Marcus och Lottas liv, liksom grumlig och utan att riktigt lysa genom texten och bli en människa. Dessutom tycker jag mig se något konstlat över språket, en sorts skarv mellan orden och det lilla barnets perspektiv som gör att jag inte riktigt tar in Claras karaktär och därmed inte heller förstår det centrala i boken.

Men Näckrosbarnen hör till den typen av böcker som bitvis ändras i mitt medvetande. Den växer långsamt, obemärkt och arbetar sig in i läsaren. Lite i taget smälter språket samman med karaktärer och historia och snart inser jag att Claras suddighet är helt i sin ordning, eller kanske rentav en förutsättning för att gestalta den relation hon har till Marcus och Lotta. För det är ingen vanlig syskonrelation vi har att göra med. Inte vanlig hatkärlek eller oskyldigt gnabbande som växer bort med tiden och rinner ut i vuxen hövlighet. Nej, det är barns grymhet, skuldbeläggande och hat i sin renaste form. Det är en relation som gror och som söker sina svar i familjens historia, vilken skildras episodvis och nystas upp i stycke för stycke. Så småningom går det också att ana ett mönster, beteenden som återupprepas bland karaktärerna och som måste brytas.

Claras existens är, hela boken igenom, beroende av Marcus och Lotta. Hennes vara står alltid i relation till syskonen och på så sätt är det också hennes projekt att frigöra sig från den skuld hon drar på sig när hon som åttaåring måste opereras för ett allvarligt hjärtfel och stjäl all uppmärksamhet från de oroliga föräldrarna. Inte ens som vuxen, arbetande kvinna har hon lyckats sona sitt brott. Därmed är det ett beroendeförhållande som aldrig dör vi får ta del av, en sten som ligger tung i kroppen och inte sprängs, inte förrän i slutet av boken. Och vägen dit är lång, men inte oäven.

För det mesta är Näckrosbarnen en snyggt genomförd berättelse som i sina bästa stunder påminner om Carina Rydberg och hennes psykologiskt utmejslade skräckromaner. I sina sämre partier blir den upprepande och utdragen och skulle gott och väl fungera en aning kortare. Obehaget, krypet och den utpräglade grymheten mellan syskonen skulle ändå finnas kvar.