Vad innebär det att gå sönder? Det är symptomatiskt för diktsamlingen att titeln inte innebär ett svar. I Att gå sönder är så går man som läsare runt i ett töcken; förlustens, hopplöshetens, meningslöshetens, rastlöshetens töcken. Ett töcken där vi ständigt börjar om, där allt det meningslösa tas om på nytt. Repetitionen, inte som metod utan som perspektiv.

för allt detta sker så många gånger, i onödan
hur korridoren med sitt vita kakel
bara förblir sig själv, inte mer,
några delar, om du så vill, som hänger samman.

Att gå sönder är så är en lättillgänglig diktsamling. På sätt och vis. Språket är klart, dikterna är enkelt uppställda. Man behöver inte bryta sig in. Men som Erik Bergquist konstaterar i sitt efterord är det betydligt svårare att veta vad man ska göra därinne. Varje dikt manar fram en förlust, outsagd och icke-specificerad. Förlusten och meningslösheten, tomheten, går nästan fysiskt att ta på i dikterna. Men vad ska jag med den till? Vad vill denna förlust säga mig? Vad ska jag göra när jag vandrar mellan dikterna, vandrar i förlust och repetition. Det är som sagt lätt att ta sig in, svårt att veta vad göra när man väl är inne. Men det är omöjligt att ta sig ut. Att gå sönder är så är ett klaustrofobiskt tillstånd, vi börjar om, vi repeterar, vi hoppas och längtar efter en utgång, en utväg, men varje gång är det förgäves: ”Om jag inte vore rädd för nästa rad skulle jag aldrig komma vidare”. Inte ens när diktsamlingens sista rad är läst lyckas man ta sig ut:

men jag såg bara bort mot
den smala glipan som vidgades,

genom den strömmade ljus, det var ingen dörr,
möjligtvis ett brevinkast, eller inte ens det,
jag vet inte, det kan inte ha varit mer, det är jag
säker på, det kan helt enkelt inte ha varit en utgång.

Om det är omöjligt att ta sig ut ur Att gå sönder är så, får man kanske helt enkelt bara stanna kvar i formuleringarna, lunka från dikt till dikt. Trots den instängda känslan är det en vacker plats att befinna sig på, en plats där solen börjar lösas upp ”[s]om en tablett”.