Hur mörkt får det bli? Så löd en titel på ett av seminarierna under årets bokmässa. Frågan syftade på dagens ungdomslitteratur och ställdes till några författare som skriver för unga idag. Hur mycket kan författaren låta böckerna färgas av samtiden och dess deprimerande nyheter? Behöver unga människor något mer upplyftande som motvikt, eller är mörk ungdomslitteratur en nödvändighet för att kunna bearbeta det som sker runtomkring? På seminariet medverkande bland andra Jessica Schiefauer, aktuellt med När hundarna kommer och Lisa Bjärbo som nyligen gett ut Djupa ro.

Mattias Edvardssons roman April, April har en nedslående inramning och befinner sig mitt i det flöde av psykisk ohälsa, nätmobbing och självmordsrubriker som präglat rapporteringen om ungdomar de senaste åren. Här har vi sjuttonårige Hugo Andreasson, som just bestämt sig för ta sitt liv på det mest spektakulära sätt han kan komma på. Hugos mål är att sätta avtryck. Bli en Google-sensation som går att läsa om långt efter att han lämnat. Att efter ett liv i skymundan åtminstone åstadkomma en död som är värd att minnas. Så han lånar morbroderns hagelgevär och beger sig till den plats där han tillbringat de flesta av sina slätstrukna levnadsår – sin gamla grundskola.

Något går fel i Hugos självmordsförsök och några veckor senare befinner han sig på långt ute på landsbygden på Solgläntan, ett slags behandlingshem för ungdomar. På Solgläntan träffar Hugo Julie, Nico och April, tre unga människor med bagage och uppväxter som skaver sig in i berättelsen. På många sätt krockar de fyras liv med varandra när de så småningom lär känna varandra. Hugo har en historia som kantas av mobbing och en missbrukande pappa. Julie bränner sig själv med en tändare och klarar inte av att säga hejdå till människor. Nico lever med en inbyggd beredskap mot omvärlden. Och April, ja April, hon är bara för mycket för alla. En sak har dock Hugo, April, Julie och Nico gemensamt: de har alla svårt att lita på andra.

Det hade varit lätt att som författare fastna i klichéerna här. Låta de fyra ungdomarna vara just bara ungdomar med olika typer av problem. Grotta ner sig i deras dysfunktionella förflutna och lämna läsaren där. Men Mattias Edvardsson bygger inte sin berättelse bakåt. I stället låter han Hugo, April, Julie och Nico befinna sig i nuet, på Solgläntan – det som är deras värld och där det viktiga i deras liv händer, just nu. Och finns det något som definierar tonårstiden så mycket som det att vara upptagen av nuet? Mattias Edvardsson skriver med total närvaro i Hugos liv och han gör det på ett sätt som lyckas ta sig förbi slitna karikatyrer, genom att lita på mig som läsare och gestalta.

Det händer att jag tvivlar. Att historien far iväg och blir osannolik, vilket sker mot slutet när Hugo lämnar Solgläntan och börjar agera i världen utanför. Då svänger romanen och ändrar genre från socialrealism till äventyrsbok. Som om författaren själv tröttnar på det begränsade, jordnära livet på Solgläntan och får bråttom att skruva upp tempot så att vi inte ska tröttna. Det är för all del spännande och jag läser länge utan att kunna lägga boken ifrån mig, men det känns lite tillkämpat i denna fina berättelse, som har så mycket viktigt att säga bara i sina mer lågmälda bilder.

April, April lyckas, trots de mörka förutsättningarna, ingjuta hopp i mig. Och den rymmer mycket. Det är en roman om att träffa sina första, riktiga vänner. Om förälskelse, fnasiga kyssar och förtroende. Det är också en roman om att skada sig själv och att mest av allt egentligen vilja bli osynlig. Framför allt är det en berättelse om att hitta människor att lita på när världen sviker och glömmer.