Vem är ”du” som kommer att rädda berättarrösten i Jeny Rengmans nya poesisamling? Ett barn. Eller två barn. Ett tvillingpar – Samantha och Samuel – som är efterlängtat och älskat. Eller saknat. Eller så är de del av en väl uttänkt plan, alternativt för mycket för deras mor att klara av.

De olika texterna berättas av olika kvinnor, eller av olika versioner av samma kvinna. De förhåller sig alla till barnen Samantha och Samuel, men på väldigt varierande vis. För en röst är barnen, som boktiteln illustrerar, det som kommer fullända kvinnans liv. För en annan är barnen något som kommer att störa lugnet med alla sina ljud och lukter. För en tredje finns barnen redan i fantasin, men i själva verket är de i nuläget inte mer än nedfrusna ägg i väntan på någon att uppfostra dem tillsammans med.

Jeny Rengman har skrivit en poesisamling där hon utforskar moderskapet och idéer kring detta. Olika röster ger oss sin oro och sin glädje, sina drömmar och tillkortakommanden. Där finns mamman som utplånar sig själv för att genom uppfostran skapa ”det orädda livsbejakande barnet, finstämd i känsloregistret!”. Där finns mamman som skaffade barn då alla andra gjorde det, och mest är glad över att hon fick ett stillsamt och enkelt barn. Där finns mamman som är så övertygad om att hon kommer att skada sina barn att hon avsäger sig moderskapet. Och där finns mamman som bedövad av vin tvingar sonen att lyssna till hennes ångest.

Men här finns också de röster som inte annat vill än att få bära och föda ett barn, men som av olika skäl inte kan. Där finns röster som inte vill annat än lämnas ifred med sitt beslut att inte bli mödrar. Och där finns de som förlorat sina barn.

Rengmans poesi är inte bara text, och den håller sig inte till en och samma form. Författaren arbetar nästan lika mycket med formgivning som med ord, med färg och mellanrum och rytm. De olika rösterna kommer till tals i texter som skiljer sig åt i längd, form och tilltal – radbruten poesi, prosalyrik, dramatik eller i brevform. Och däremellan finns vad jag kallar telefonklotter, färgade sidor med sparsam eller ingen text och en ramsa från barndomen som upprepas som en besvärjelse. Det är verkligen inte tråkigt eller fantasilöst.

Bokens styrka är just Rengmans förmåga till perspektivbyten, hur hon går in i sina karaktärer och beskriver världen helt utifrån dem. Det gör min värld mindre svart och vit, och idéer och upplevelser mer komplicerade. Vilket alltså är något positivt. Fler nyanser och mer spretighet.

När jag recenserade Rengmans debut Huset tyckte jag liksom nu att formblandningen och det lite otyglade i hennes texter var spännande, men jag saknade poetens eget språk. I denna andra samling blir det mycket tydligare och jag kommer på så sätt närmare själva texten. Fortfarande är det ibland lite väl spretigt och det finns ett par texter som jag inte tycker har i den här samlingen att göra. Men å andra sidan är det några som jag älskar direkt, några som lämnar ett molande obehag i magen och några som gnager sig in i sömnen om natten. Som raderna:

du måste sluta dö Samuel. jag orkar inte med att du dör hela tiden Samuel.

Aj.