När den svenska serien Rederiet år 2002 slutligen lades ner, var det inte bara miljoner svenskar som följt med under de 318 avsnitten, utan serien gick ju även på export. Så under några år kunde även den egyptiska tv-publiken varje vecka följa intrigerna runt maskinisten Gustav, ägaren Reidar och bartendern Joker på Finlandsfärjan Freja. Men vad har detta att göra med den i modern tid mest framstående egyptiske författaren och Nobelprisvinnaren Naguib Mahfouzs Midaqq-gränden? En hel del, visar det sig efter att ha läst igenom de 306 sidorna.

För på samma sätt som Freja bildar en geografisk avgränsning, och därmed ger ett gemensamt sammanhang för intrigerna, så utgör den trånga Midaqq-gränden allt detta i boken med samma namn. Grändens befolkning är minst lika diversifierad som besättningen på Freja och här samsas allt från direktörer till tiggare. De flesta söker lyckan, inte lika många finner den, men alla har åtminstone synpunkter på övriga invånares strävan. För integritet är en lyxvara i denna trånga tillvaro, och detta oavsett om man är rik eller fattig. Alla vet ju att direktör Ulwan dagligen konsumerar specialtillverkade kärleksdrycker för att kunna tillfredsställa sin unga fru, att kaféägaren Kirsha snarare söker sin lycka hos yngre män än hos sin fru, eller att bagaren Jaada dagligen blir misshandlad av frun Husniya. Allt detta pågår, skvallras om, glöms bort, för att sedan börja om igen. Invånarna snarare roas av varandras levnadsöden än förfasas över de laster som lika lite går att bryta som att utföra diskret med så många nyfikna ögon på en så begränsad yta.

Även denna bubbla försvann och Gränden hängav sig åter åt sin eviga förmåga till glömska och likgiltighet. I enlighet med sin vana fortsatte den att gråta på morgonen ”” om det fanns fog för tårar ”” och skratta på kvällen och dess emellan knarrar den av dörrar och fönster som öppnades och stängdes.

Midaqq-grändenskrevs 1947, vilket betyder decenniet före Kairo-trilogin (Mellan de två slotten, Längtans slott och De förflutnas trädgård) som gav Naguib Mahfouz hans internationella genombrott, och hela fyrtio år innan han mottog nobelpriset. Men det är ändå ett verk av en mogen författare. Romanen är välskriven, men använder sig av ett ganska enkelt språk, och även om dialogen ibland ter sig lite högtidlig, inges känslan att karaktärerna använder ett inte helt obetydligt mått av ironi när de till exempel alltid blandar in Allahs vilja i samtal, fast syftet enbart är personlig vinning.

Karaktärerna är annars det starkaste elementet i boken, vilket möjligen kan förklaras med att miljöerna är, om än väl beskrivna, så ganska begränsade. Men det undgår ingen läsare att gränden, även om den är det nav kring vilken alla personers liv i den här berättelsen kretsar, trots allt bara är en liten, fattig men allra främst en fullkomligt obetydlig del av jättestaden Kairo. Men trots det vill de alla, med några få undantag, helst inte lämna sin gränd utan leva sina liv här.

När man läst färdigt denna roman tror man sig ha en ganska klar bild av hur livet i Kairo gick till under det tidiga 40-talet, men samtidigt bör man ju betänka att invånarna i Midaqq-gränden 2009 också tror sig ha en ganska exakt bild av hur det är att jobba på en Finlandsfärja.