Vad har börsbolags styrelser och litterär kvalitet gemensamt?

Båda har ljus hud, är med fördel gamla och bär runt på en penis samt en jättelik ovilja att sluta kvotera in sina gelikar.

De tafatta badhusmetaforerna i DN:s förhandsintervju med Peter Englund var det enda som var nytt för i år. I flera intervjuer (t.ex den här) hördes den ständige hävda akademins motto: ”vi går bara på litterär kvalitet”. Jag hörde även resonemang (t.ex. i Kulturnyheterna i Svt) om att de aderton inte ”behöver” ta hänsyn till saker som etnicitet, kön, ålder, produktion osv. Det enda de behöver ta ställning till är den litterära kvaliteten. Och det vet ju alla: om en inte behöver göra något, då bör en inte heller göra detta. För då är det risk att en dör, eller nåt.

Är det inte spännande att både nobelpriset i litteratur och stolar i styrelserum alltid bara hux flux ”råkar” gå till den här penisbärande gruppen från väst.

Av pristagarna har enbart 9,91% varit kvinnor. 7,21% har varit svenskar. Tittar vi historiskt så är det alltså nästan lika stor sannolikhet att en svensk ska få priset nästa år som det är att en kvinna ska få det. Om de fortsätter att bara gå på kvalitet alltså.

För skrivet i sten är det inte. Priset ska tilldelas den som gjort mänskligheten störst nytta under det förlupna året och att dennes verk ska vara ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Visserligen ska ingen hänsyn tas till enbart nationell härkomst men är verkligen ”störst nytta” och ”idealisk rigtning” verkligen en syftning på enbart litterära kvaliteter och hela författarskap? En debutant som gjort stor nytta för mänskligheten, t.ex. väckt en intressant debatt, skulle lika gärna kunna få priset utan att en behöver läsa Nobels testamente som hin håle läser bibeln. De tidiga åren nämndes ofta ett enda specifikt verk i motiveringen t.ex.

Jag tycker akademien ska frigöra sig från sin tolkning av testamentet på samma sätt som jag tycker att eh.. äventyrsbad ska sluta med såna där obekväma gummisnoddar… ni vet såna där för skåpsnycklarna som skaver och gör ont runt vristen… när en simmar runt och åker vattenrutschbana och sånt. Typ.

Men tills dess: veckan på dagensbok.com innehåller bland annat:

Daniels recension igår av Niccoló Ammanitis Du och jag. Fjortonårige Lorenzo säger till sina föräldrar att han ska åka på skidsemester med sina kompisar, men gömmer sig istället nere i källaren under en vecka. En i grunden fin historia som hade behövt utvecklas mer.

Tomas recension idag av Rachel Joyces Två sekunder i Byron Hemmings liv. Elva-årige Byrons liv förändras för alltid under två ödesdigra sekunder. En historia som vill vara både tragisk och komisk men inte riktigt levererar.

Min egen recension på torsdag av Mary Shelley-biografin/Frankensteinanalysen Själens nattsida av Merete Mazzarella som lätt är den bästa fackbok jag läst i år.

Lördagens tema som är ”Människosyn”.