I år fyller tidskriften Lyrikvännen 60 år. Det firas på en rad sätt och i måndags samlades vi på Stadsbiblioteket i Stockholm för ett samtal om samtidspoesin. I panelen satt litteraturkritikern Ann Lingebrandt, poeten Athena Farrokhzad och poeten och översättaren Magnus William-Olsson. Moderator var författaren och förläggaren Jonas Ellerström. Ämnet för kvällen i den mäktiga rotundan bland tusentals böcker var: ”Samtidspoesin, vad händer nu?”

Jonas Ellerström inleder med att säga att poesin är ett hjärtats språk snarare än plånbokens samt att det inte bara är ett klimat vi pratar om utan att det förekommer regionala variationer.

Athena Farrokzad fortsätter samtalet med att diskutera de nya poetiska praktikerna samt de dito estetikerna. Hon menar att den poetiska kartan förflyttats sedan 00-talet. Det håller Ann Lingebrandt med om. Hon menar att konkretismen och språkmaterialismen är på väg bort. Magnus William-Olsson säger även att samtidspoesin är heterogen; det finns många olika sätt att skriva på. Hela panelen menar att ”den nya poesin” står inför ett skifte och att det inte bara sker här i Sverige utan på många ställen i runt om i världen. William-Olsson menar att efter digitaliseringen har vi nu hamnat i postdigitaliseringen.

Vad är en poetisk röst idag? William-Olsson belyser det svenska intresset för den bundna versen och menar att den är på väg tillbaka, men med ett ledigare förhållningssätt. Lingebrandt ser en samhällskritisk trend som inte behöver se ut som Göran Greiders eller Göran Palms lyrik. Klimatförändringarna beskrivs till exempel i poesi, som i Jonas Grens Lantmäteriet. Farrokhzad menar att alla skriver in sig i politiken men att det går att särskilja den radikala, subversiva poesin som utlovar någon form av handling i världen.

Ellerström säger att 1990-tals och 2000-tals poesi är inåtvänd och valde bort läsaren, att det idag är tydligare och mera utåtvänt. Lingebrandt fyller på tanken med att nu ser vi poesi som kommunicerar och verkligen vill nå ut. Fast Farrokhzad säger att det är en nidbild att se 00-talet som icke kommunikativt. Där fanns visst poesi som var omedelbar och direkt, ett tydligt exempel är Lina Ekdahl.

Hur beter sig då poeten och dikten i detta nya sammanhang? William-Olsson menar att idag finns inte längre poesin i offentligheten utan håller på att marginaliseras. Han får medhåll av Lingebrandt som säger att poesin är på väg ut ur media. Dock gäller det inte i Danmark där Yahya Hassans självbetitlade debut Yahya Hassan ifjol hamnade på topp tio-listan. Och det är inget ensamt fenomen utan i Danmark är poesi lite av ett bestseller-fenomen.

Om vi blickar framåt då? Lingebrandt menar att förlagslandskapet förändrats. Bonniers har nästan släppt poesin medan mellanstora förlag samt uppstickare tagit sig an den. Hon befarar dock att genom alla nedskärningar på kultursidorna så är den professionella kritiken illa ute. William-Olsson lyfter den förgrening och mångfald som växer på nätet. Han menar också att poesin är ett samhälleligt fenomen och bör försvaras som det. Farrokhzad menar att kvaliteten parad med samtidigheten är fokus nu. Hon berättar att som skrivarlärare jobbar hon för att hennes elever ska slunga ut sin text i världen.