”Den här diktsamlingen tillägnas inte en enda jävel”

Skoj. Adam Lundvalls debut är skriven i rannsakande klagan – inspirerad av elegin. Författaren fyller tjugotre i år, pluggar latin på Uppsala Universitet. En klagan. Lo Håkanssons illustrationer skapar en öppen dörr, konstaterar jag och börjar läsa. Men vad händer? En varm känsla av adolescensens charmerande destruktivitet – en lek jag lekt och som många yngre leker. En ung man med en romantiserad avsmak för världen, som moderna akademiker ska ha – och alltid har haft. Jag läser om, läser in, läser bortom – femton gånger, nu räcker det.

Grejen är att jag tror Lundvall skriver i karaktär. Vilket jag inte fattade innan – men vad vill då berättas?

vi minerade våra egna hem
vi förgiftade våra föräldrars mat

vi är oförsvarliga
men jag tänker försvara dig

det är inte för sent för vedergällning
nu bryter vi oss ut

Lite hoppfullt elände. Men en vedergällning för att ”vi” förgiftat våra föräldrars mat? Vem och varför? Är det inte snarare ”våra” föräldrar som förgiftat oss? Om vi nu pratar vedergällning … som satsat på sig själva och därför huggit oss i ryggen? Vedergällningen finns där – tolkar jag in fel i ovanstående så håller jag med. Vedergällning kommer. Annars blir den mot oss själva. Självcentrerad och destruktiv, förfallet. Vilket i så fall blir syftningsfel.

”men det är inte för sent för musik
vi kan bryta oss ut”

Vad jag tycker om i dikt samspelar med vad jag upplever som en brist. Vad saknas? Ja frihet, friheten saknas – en surreal socialrealism driver samlingen framåt; våga släpp elegin, tänker jag – herr poet, och fokusera ett bildspråk som nästan hittar rätt, nästan rätt. Dikterna är bundna av sig själva och tar slut fort, talar inkonsekvens – ja varför? Tillbaka till elegin – en tilltrampad motorled för upplyst manlig klagan. Men har Lundvall fattat livet? Idealpoesin möter realism, kontrasten blir ett brunstigt och ett ibland jäkla ostämt oläte.

Varje dikt har egen titel och av formatet, formen – lite uppstyltat. En resa från hopplöshet till lösaktigheten till hopplöshet igen. Det går bättre i del 2, ”jaget” slutar dricka sprit (nyktert, lite livshopp), en smula lycka – nej … för strax destruktivt igen. Igen och igen om honom. Han och hans, synd om honom.

Skala ned, tänker jag – visst, begåvad diktning, upphöjd gammal fyllo-realism, glorifierat destruktiv och patriarkal. Drogromantik med sarkastisk självironi. Dikter som söker fantastiska bilder men bryts slarvigt och skapar stundtals väl utslitna avslut och läten, röster från, ja – vem? Karaktären är inte från en levande – snarare som en myt om en stackars försupen jäkel till poet, ett världsfrånvänt geni (hur går det ihop, ni skolade — ett världsfrånvänt poetiskt geni?).

Finns där en tanke bakom formen? – ja, förmodligen – inspirationen härleder läsaren till Sextus Propertius och Publius Ovidius Naso, två förkristna poeter, som ofta skrev elegier. Och … Livet är skit, därför drick och drick upp – för livet är skit! Hur hinner karaktären med att vara så Charles Bukowski-försupen, undrar jag, vem är ”jaget”, säg Lundvall, vem?

jag har inte ens råd
att förlänga min prenumeration
på lyrikvännen

så jag har ingenting att läsa på skithuset
eller torka mig med om pappret skulle ta slut
inte vill de ha mina dikter heller

det är inte lätt att vara poet alla gånger

fråga ovidius

Ovanstående är inte helt okej Lundvall. Lite humor om Lyrikvännen – men att fråga Ovidius? Jag har inte ens tänkt tanken att prenumerera på Lyrikvännen, en svindyr tidning ju – och inte vill de publicera mina dikter – men den finns kvar till trots! och publicerar ju andra debuterande poeter. Att torka sig i arslet med något så konstruktivt och sen anse att livet inte är lätt om poeten inte har råd att torka sig i arslet med ett poesimagasin.

Följ då denna kvavt genomtänkta tankegång: Poeten har dåligt med pengar – Lyrikvännen som toapapper – vidare i brist på prenumerationstoapapper ett ego nog att jämföra detta med den landsförvisade förkristna poeten Ovidius.

Brackigt, tramsigt! Och Ovidius vet? Som blev landsförvisad, bort till okänt land och språk – för sin erotiska diktning. Häpnande ostämt reflekterat. En viss skillnad att få slut på toapapper och att bli förvisad från hemland, familj och vänner — som straff för sin diktning, som dog i förvisning. Han ”visste” säkert hur svårt det var, men – vi vet. Ja, här och nu vi vet – poesi är motstånd. Och en accelerator för radikalt nytänkande. Poesin bygger på ordkonstens lustfyllda brott — motstånd mot perspektiv och mot de som inspirerat. Kill your darlings, samtidigt som kill your poets. För vi har evolverat långt sedan Ovidius. Eller? Vad vet jag? Fråga Gunnar Björling, tyvärr död sedan 60-talet.

Och min uppmaning blir istället att, ja – skit i traditionerna, hitta språket – som är begåvat. Alkoholromantik har vi nog av, myter om manliga genier som dränker världsföraktet i rusmedel – ja, fråga Propetius – eller fråga mig. Vad ska jag säga?! Visst är det jobbigt, men behöver du toapapper så köp en dagstidning, kanske mer lämpat som toapapper. Problematisera även rollen som ung manlig akademiker i Uppsala, snart master i Latin.

Som jag antydde i början bör boken vara skriven i karaktär. Som Bellmans ”Ack, du min moder” – Men nu åter plötsligt humoristiskt relevant. Här, varsågod! Ingenting alls – i min samtid av ingenting – läs en lång uttråkad livstid. Vilket redan sagts och skrivits, tyvärr. Behövs det sägas igen?

Jag vill läsa mer Lundvall, mycket mindre och mer. Vissa dikter är lika litterärt givande som andra är slutna slitna slarviga. Men en ödmjuk tanke – min, att ta poesin på allvar. Lek inte postpunkarepoet utan viljan att leka leken framåt, utöver och för det konstruktiva. Visst är det skönt och visst är det enkelt att förhärliga förfallet – men knappast troligt, inte trovärdigt alls.

”men allting kan förändras
det är inte för sent för närhet”

Briljant. Och jag tycker om debutdiktsamlingen. Som fan, stundtals. Jag beundrar vad som inte helt kommer fram, men som är på god väg – visst, punkare – men tänk: Postpunk var grejen för 30 år sedan – och 50 år sedan grejen med tjafset om droger – och tusentals livstider dionysisk rusningsmedel – så vem är karaktären i diktsamlingen? Finns räddning – eller bara jaha till hmm, till jaha och jaså och oj och jaha, vad synd …

I vissa dikter – skönjs en ordkonstnär. I andra – ett språk som behöver mogna. Skala ned och skriv mer! Bryt formen medveten om formerna! Mer experiment Lundvall, men ta konsten på allvar – annars ja – akademiker lär har råd med toapapper, toapapper gör sig gott på latin dessutom – sno från universitetsbiblioteket.

Och läs Lyrikvännen, förkasta inte ”allt” bara för att ”jag!” inte får rum, erbjuds plats. Du självcentrerade dåre till karaktär, tänker jag, som Lundvall gestaltar – och kanske har läsarens reaktion ett konstnärligt syfte. I så fall, bra gjort. Sånt går jag på, och då lägger jag ingen skam i att framstå som idiot.

Tvingad att reagera, tyvärr, tvångstvingad att inte köpa allt. Men vill samtidigt uppmärksamma ett lovande författarskap, och en intressant debut! Nu till nästa. Diktaren får stärka självkänslan i sitt bildspråk, så det får sätta rötter och förankras i egenart. Mer av Lundvall där han trivs, och mindre av litterära idealsmyter; som myten om det manliga geniet med Angst! och sprit och delirium.