Västerländska idéer om kärlek bygger allt som oftast på föreställningen om ett särskilt eftersträvansvärt tillstånd. Det fladdrande hjärtat, den rodnande kroppen, den förälskade människan som på ett mer eller mindre psykotiskt sätt uppgår i den (eller de) andra. Hon kanske slutar äta, slutar sova, slutar oftast helt tänka, förutom på en enda sak. För den som inte själv befinner sig i förälskelsens – eller kärlekens – bedrägliga sfär är det lätt att bli skeptisk. Vad är grejen? Handlar det inte egentligen bara om en massa uppskruvade förväntningar på romantik som aldrig infrias?

Den sortens tankar har Cassiopeja Svensson i Katarina Sandbergs debutroman med den Håkan Hellström-lånade titeln Vi är inte sådana som i slutet får varandra. Hon är en 20-årig juridikstudent, vars närmaste vänner hänger sig åt kärleksweekends i Venedig och drömmer om bröllopsutstyrslar i rosa tyll. Jordens absolut största klichéer, enligt Cassiopeja, som lever i övertygelsen om att tvåsamheten är en bländande chimär.

Cynismen hos Sandbergs huvudperson går inte att ta miste på och är det som främst skapar friktion i en närmast Harlequin-artad dramaturgi. Inte helt oväntat händer det att den motstridiga kvinnan får sitt försvar raserat. Plötsligt står hon där med kolibrihjärta och kan bara tänka på mannen med pianofingrarna som bor två våningar ovanför. Schablonerna hopar sig, men Katarina Sandberg vet att leka med dem på rätt sätt. På en befriande skeptisk men också sårbar prosa leder hon läsaren vidare. Förbi förälskelsefasen och in i tristess och destruktivitet kantade av glassplitter. Parallellt med verklighetens klichéer finns självförakt och arv och desperationens tusen tomma ansikten på ett dansgolv. Kolibrihjärtan förvandlas ibland till amöbor som äter relationen inifrån, och det går inte alltid att avgöra exakt när det händer.

Visst har romanen en del väl tillrättalagda skämt och nog kunde vi ha fått slippa det konstlade slutet, men överlag är det här lysande crossoverlitteratur som gör skäl för sitt namn. Det finns en säkerhet i Katarina Sandbergs sätt av mejsla fram sin huvudperson, att liksom gräva ut hennes ambivalens inför världen och sig själv, som får mig att tro på henne. Cassiopeja är 20-åringen som har svårt att koncentrera sig på studierna, som dricker för mycket vin och har meningslöst sex med meningslösa människor; som sover för lite och sedan täcker över de mörka ringarna med concealer för att se pigg ut på föreläsningen nästa dag. Hon är den som är aningen för ärlig, klänger för mycket när hon är full och ringer och är desperat för många gånger. Kanske finns det för mycket 20-åring i mig, men jag identifierar mig mer med Cassiopeja än någonsin Lena Anderssons Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande, eller andra, betydligt äldre, romanpersoner.

För nog är det så att förälskelsen och dess efterbörd alltid ter sig rätt lika oavsett vem eller hur gamla vi är. De flesta av oss är irrationellt hjärndöda, dödströtta, eller skriande ensamma mer än en gång. I bästa fall får vi lite sund skepticism med på vägen.