Utgiven | 2013 |
---|---|
ISBN | 9789186307899 |
Sidor | 270 |
Översättare | Marika Gedin |
Det första som slår mig är baksidestexten där jag kan läsa om vilken avgörande betydelse Lorcas vänskap med Luis Buñuel och Salvador Dali hade när han skrev de två pjäserna Publiken (1930) och Så går fem år (1931). Vad som inte nämns här är hur filmmanuset Resa till månen (1929) fick de goda vännerna Buñuel och Dali att göra en surrealistisk satirklassiker som ett direkt påhopp mot sin goda väns sexuella läggning. Den filmen fick titeln Den andalusiska hunden (1929), en titel som tydligt syftar till den store andalusiska poeten – Federico Garcia Lorca.
Att Lorca var en stor poet gjorde honom inte till en mindre stor dramatiker. Tvärtom. Både Publiken och Så går fem år genomsyras av hans lyrik och gör manusen till läsupplevelser, inte bara som dramatik betraktat, utan också – och kanske framförallt – betraktat som vilken text som helst.
Publiken har kommit att bli betydelsefull då man gärna pratar om pjäsens homosexuella tematik. För mig är ett av textens teman snarare sexuella tabun i allmänhet. En större genomgående tematik i pjäsen rör teatern som konst kontra teatern som kommersialism och framförallt – vilket framgår av titeln – vilken roll publiken har eller kan ha. Förutom temat sexualitet (som ofta framhålls som det centrala hos Lorca i nutidens läsningar) ägnade han sitt liv åt att försöka förändra en teater som han tyckte förlorat sin auktoritet, och som han ansåg blivit för stel i sitt reproducerande av gamla klassiker. Detta tycker jag är mycket mer intressant då Lorca diskuterade exakt samma sak som man runtom i världen fortfarande diskuterar inom teater. En dramatiker som idag, 80 år senare, själv betraktas som författare till klassiska verk.
För en skrivande person är manusen inspirerande eftersom allting kan få liv i Lorcas pjäser. En balettdräkt kan i Publiken få liv och kommentera det vi läser eller ser på scen, liksom en provdocka kan sörja ödet att inte få lämna över brudklänningen till någon brud i Så går fem år. Manusen är frigörande både som läsupplevelse och inspiration på grund av Lorcas mästerligt lyriska ton och på grund av den surrealistiska rörelse som låg för tiden de är skrivna i.
Kanske dyker det just därför upp ett problem med översättningen till denna antologi. Den känns alldeles för ordagrann och gör att dubbeltydningar, anspelningar och tolkningar som Lorca hade i åtanke går förlorade. Ett av några exempel på det är i Publiken där det i denna översättning talas om att man öppnat en ”utomhusteater” när ett bättre val för texten och den diskussion Lorca ägnade sitt liv åt skulle kunna vara att man öppnat en ”teater i fria luften” (kontra en teater under sanden). På samma sätt nämner man i pjäsen att ”man har uppfunnit sängen för att man skall kunna sova med hästar” när en mer passande replik för hela dramat och dess sexuella tematik skulle vara ”det har uppfunnits en säng där man kan ligga med hästar”.
Publicerad: 2014-01-11 00:00 / Uppdaterad: 2014-01-11 14:10
Inga kommentarer ännu
Kommentera