The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed.

Såja. Nu har jag läst ut Stephen King.

Och med det menar jag inte att jag för första gången har öppnat en bok av Stephen King, eller att jag läst honom för sista gången, eller att jag läst hans självbiografi "Att skriva".

Nej, jag menar att jag nu läst ut del 7 av "The Dark Tower" och därmed inte bara läst varenda jämra roman och novellsamling den närsynte Mainebon har gett ut, utan också läst färdigt en romanserie som han inledde (med meningen som inleder den här funderingen) redan som 19-åring och som flera decennier senare kommit att omfatta hela hans författarskap. För "The Dark Tower" må kanske inte vara det bästa King skrivit, men definitivt det mesta. I dubbel mening. Dels kan den ju, om man så vill, läsas som en enda 3818 sidor lång roman. (Eller ännu mer, för den letar sig in i åtminstone ett dussin andra historier han skrivit i form av små hänvisningar, sidoberättelser och gemensamma karaktärer.) Och dels för att i "The Dark Tower" vävs allt in: alla berättelser han skrivit, alla berättelser han inspirerats av, allt han varit med om… Man kan säkert läsa och njuta av den även om man inte är Kingfanatiker – med sitt upplägg på hälften Leone och hälften Tolkien är den ingen typisk Kinghistoria – men jisses, vad mycket mer man får ut av den om man är det.

För det får jag väl säga mig vara, eller åtminstone ha varit. Jag läste King första gången nittnaåtti… sju? Kan stämma. "Christine" var det i alla fall. Sedan dess har jag läst (och läst om) allt jag kommit över; ibland 3-4 böcker i sträck, ibland med något års paus emellan. Hade jag blivit en bokläsare av stora mått även utan King? Mycket möjligt, även om inget är säkert. Hade jag blivit SAMME bokläsare? Aldrig i livet.

Så varför just King? Hur kan jag förakta Marklund och Brown och ändå dras till denne serieproducerande (enligt många) kioskförfattare? Kanske är det bara födsel och ohejdad vana. Eller också är det det att han, trots att han älskar att äckla folk, aldrig skriver skräck BARA för att chockera; han vill säga något. Inte i form av konstlade budskap, politiska inlägg eller moralkakor, men han skulle aldrig ha kunnat få det där uttjatade epitetet "skräckmästare" om han inte hade kunnat konsten att skriva människoöden som berör. Kings hjältar är sällan starka, ofelbara förkämpar för det goda som besegrar ondskan och lever lyckliga i alla sina dar; de är individer med egna bekymmer och svagheter som slängs in i situationer som de måste lära sig att hantera eller dö – och även om de överlever (vilket aldrig är givet) går de sällan oskadda ur striden. Till skillnad från hos kollegor som Dean Koontz finns det sällan lyckliga slut i Kings värld. "Dead Zone" är på många sätt den ultimata Kingboken: en helt vanlig man (han heter rentav John Smith) får plötsligt en förmåga att förutsäga framtiden; andra kallar det gåva, talang, superkraft… men det förstör hans liv. Påfallande ofta har King också starka kvinnoroller, något skräckgenren inte varit bortskämd med.

När jag läser King idag känns det ändå uppenbart att han har en del brister som författare. Ofta är han väl förtjust i ljudet av tangentbord och skriver alldeles på tok för långt, han har en tendens att använda samma berättarknep om och om igen (kanske svårt att undvika när man är så produktiv) och hugger sig benhårt fast i vissa favoritkommentarer (jo, Steve, vi har fattat hur Mainedialekten låter nu. GE DIG.) Men han har i alla fall tillräckligt mycket självdistans för att vara medveten om det. Mer än en gång låter han sina karaktärer fälla mer eller mindre nedlåtande kommentarer om "den där monsterförfattaren uppe i Maine".

He is readable, I'll give him that – tells a good story, but has a tin ear for language.

Stephen King är inte oxfilé med årgångsvin och Mozart efter en Bergmanfilm… han är hamburgare, kall bärs, AC/DC och Sam Raimi. Enkelt, pang på rödbetan, och lika gott varenda gång. (Och förresten, att spela "Let There Be Rock" utan att tappa tempot är inte så enkelt som det verkar.)

Visst finns det rejäla djupdykningar i hans produktion, och filmerna ska vi (med några undantag) kanske tala tyst om. Men ändå, hans böcker har verkligen gett mig någonting. Nu har jag läst klart "The Dark Tower", jag har hunnit ikapp mannen i svart, och det känns som om något är avslutat. Det känns lite tomt, även om det nog hade känts mer om han hade gjort allvar av sitt hot att lägga av. Jag kommer att läsa nya böcker av Stephen King, och säkert att läsa om några av de gamla vid tillfälle. Kanske aldrig med samma andlösa sidvändarpanik som jag gjorde när jag var 14, och kanske har jag redan tagit allt King kan ge mig, och allt i framtiden blir bara nostalgi…

…äh, vem fan försöker jag lura. Jag sträckläste de sista 100 sidorna av "The Dark Tower" som om Cujo själv var efter mig, och jag kommer att kasta mig över nästa bok han släpper också. Jag kan nog inte längre påstå att King är min favoritförfattare, men jag kommer att bära med mig Stu Redman, Frannie Goldsmith, Lard-Ass Hogan, Annie Wilkes, sheriff Bannerman, Carrie White, Ray Garraty, Christine, John Smith, The Trash Can Man, Dolores Claiborne, Bobby Garfield, Polly Chalmers, Oy och Roland av Gilead väldigt länge.

Go, then. There are other worlds than these.
– Jake Chambers, "The Gunslinger"