Det börjar med jorden. När jag först tittar på innehållsförteckningen känns det ärligt talat lite som när man var liten och måste äta upp sin soppa innan man fick pannkakor – två hela kapitel om kompost och jord innan vi kommer in på själva växterna? Hade jag inte precis läst Stefan Sundströms hyllning till komposten i Stefans lilla gröna så hade jag varit frestad att fuska (jag åt ju aldrig upp den där soppan heller). Fast visst är det så, allting börjar och slutar med jorden. Och ju mer man lär sig om det desto mer spännande visar det sig vara.

Odlarens handbok är verkligen den där grundläggande handboken jag varit på jakt efter. André Strömqvist går i tur och ordning igenom kompost och gödsel, jord, platsens betydelse, hur man förökar växter, hur man planterar och beskär. Köksträdgården får ett eget kapitel, liksom redskap och problem. I ”Året runt” får man en snabbgenomgång av vad som ska göras i trädgården under de olika årstiderna, inklusive snygga och kortfattade kom ihåg-listor. Det finns också tabeller över vilka växter som kan förökas eller beskäras på olika sätt, vid olika tidpunkter, och så vidare. Praktiskt, pedagogiskt och väldigt snyggt formgivet. Dessutom finns det mängder av användbara hänvisningar, länkar och andra tips för vidareläsning.

Här får jag svar på frågor som andra trädgårdsböcker lämnat mig stående med, men också på sitt sätt den där helhetssynen som jag gillat i mer uttalat filosofiska böcker som Stefans lilla gröna eller makarna Mandelmanns Självhushållning på Djupadal. Strömqvists filosofi är lite mer nedtonad, mer praktiskt förnuft. Ekologi och långsiktig hållbarhet finns där som en röd tråd, eller varför inte ett rotsystem. ”Den här boken bygger helt på ett ekologiskt sätt att odla”, skriver han i förordet. ”Men jag har medvetet undvikit att kalla det för något särskilt, eftersom detta odlingssätt egentligen är det mest naturliga.”

Det är väl så det är. Mångfalden i en trädgård är förhoppningsvis det bästa skyddet mot den sårbarhet som uppstår i ett industriellt odlandes stora enformiga monokulturer. Dessutom vill väl ingen bokstavligt talat fylla sin egen bakgård med gifter, eller utarma jorden till oigenkännlighet?

Eller lyssna på det här, från samma förord:

Växterna ger mig också en känsla av direktkontakt med äldre tider. Mina strimmiga kejsarkronor med namnet ”Aureomarginata” är bokstavligt talat samma som dem Amsterdams stormrika handelsmän köpte för dyra pengar och satte i sina trädgårdar på 1600-talet. Mina lökar är sidolökar som har delats om och om igen. På så sätt lever en del av världshistorien vidare under ett av mina äppelträd på kolonin.

Visst är det ganska mäktigt?