Strax efter att Aktuellt övergått till Sportnytt börjar jag bläddra lite i högen av olästa böcker. När Pojken som fann en ny färg dyker upp läser jag det första tvåsidors-kapitlet. Sen läser jag kapitel två. Sen läser jag kapitel tre. När jag till slut lägger ifrån mig boken gör jag det för att det inte längre finns några tvåsidors-kapitel kvar. 109 stycken har jag läst och på TV-n, som fortfarande är påslagen, ser jag att klockan visar 23:57. Det har alltså gått mindre än två timmar av den verkliga tiden. I den litterära tiden har jag följt en familj under nästan ett decennium. Det lämnar mig med någon slags jet-laggad Tillbaka till framtiden-känsla.

TV-spelsrecensenten Oskar Skogs debutroman är en liten roman om man räknar antalet bokstäver men en stor roman om man ser till läsupplevelsen, och att han inspirerats av popsånger som ”förstår att man kan leva ett helt liv på tre minuter”, som han själv uttrycker det på ”tack till”-sidan, är glasklart. Och han gör det på ett mästerligt sätt. De 109 kapitlen är ögonblicksscener, ibland bara dialog, ibland en beskrivning av vad som sker och ibland bara en tanke, men tillsammans bildar de en historia om en familj. Hur den blivande mamman och pappan träffas, hur de lämnar sina tidigare förhållanden för att skapa ett eget förhållande, hur de får ett barn tillsammans, hur de upptäcker att någonting är annorlunda med deras barn och till sist hur de glider ifrån varandra och hur de slutligen upphör att vara en familj.

Allt är nerskalat till en sådan nivå att vi inte ens vet vad personerna heter, men genom att vara sparsam med text så blir det som står skrivet istället så relevant att inte en enda bokstav är ovidkommande. Hade inte termen ”less is more” varit så associerad med minimalistiska designerhotell eller lyxrestaurangers eviga sökande efter de renaste råvarorna så hade jag gärna klistrat fast den etiketten här. Men Pojken som fann en ny färg är långt ifrån strävan efter den ytliga perfektionen. Det här är en roman om kärleken inom en familj och om smärtan när kärleken tynar bort, och dess minimalistiska formspråk finns inte till för att skapa en vacker yta utan för att det är den form som mest effektivt återger historien.

Varje enskilt kapitel ger nämligen en bit information, och hur triviala de enskilda bitarna än kan verka så bygger de som små pusselbitar ihop en helhet där vi som läsare kan kliva rakt in i familjen och där varje slitning, eller rent av antydan till slitning, blir förståelig. ”Vi kan göra som alla andra” säger mamman och vill sträva efter en normalitet som de aldrig kan få, medan pappan undrar om mamman frågade optikern, efter undersökningen om pojkens syn, om det går att se en ny färg. Pojken själv frågar varför pojken med stjärnor under ögonen i musiktidningen verkar så ledsen, i det kapitel där popmusik och romanen bokstavligen smälter samman.

En lika intensiv läsupplevelse som Pojken som fann en ny färg har jag inte upplevt sedan Cormac McCarthys Vägen, vilken samtidigt är den roman jag anser som det här årtusendets bästa, och när jag lagt ifrån mig boken (klockan 23:57) vill jag egentligen bara kasta mig över datorn och skriva dess hyllning och ge min första dbc-tiopoängare. Jag hejdar mig dock, för just associationen till Vägen (som kommer 23:58) får mig att tänka till lite. Är det jag som har någon freudiansk hang-up för namnlösa romanpersonsfäder som hyser en ovillkorlig kärlek till sitt barn? Eller är det helt enkelt två fantastiska romaner där det bara råkar vara slumpen som gett dem vissa identiska attribut? Fyra dagar senare har jag fortfarande inte kommit fram till något svar på den frågan.

Däremot har jag kommit fram till att Pojken som fann en ny färg är värd sin fullpoängare, helt av sig själv. Intensiva läsupplevelser av detta slag är alldeles för sällsynta för att belönas på något annat sätt.