Lucina har nyligen flyttat till en liten finländsk stad efter att ha växt upp i Sverige med sina finlandssvenska föräldrar. Hon är väldigt bra på att rita, och har en blogg där hon lägger upp bilder hon gjort. Hon ritar ofta fantastiska varelser, och genom bloggen får hon en dag kontakt med någon som kallar sig Konstnären, vars bilder liknar hennes egna och som ger henne goda råd om måleri.

En dag lägger hon upp en bild av klassens plågoande Ludvig på bloggen. Sedan händer något konstigt – hon får kommentarer som antyder att Ludvig blivit kidnappad och att hon måste hjälpa honom. Det visar sig att Lucina med hjälp av sina bilder kan resa till en annan värld, Beonor, där en revolution är i antågande och där Ludvig blivit tillfångatagen.

När Lucina förflyttas till Beonor upptäcker hon en värld där konst och bilder är något mycket kraftfullt, och där det finns varelser hon aldrig tidigare sett – men möjligen målat. Här finns olika typer av ”djurmänniskor”, så kallade djushor: bland andra ienet, som är vattenlevande varelser med drag av fiskar, miu, som är lejonmänniskor, och iaret, som är ormmänniskor. De är fantasieggande skildrade, och framför allt iaret får man veta mer om eftersom en av huvudpersonerna är av den arten. Corall, som hon heter, är växelvarm och kallblodig, vilket medför att hon aldrig blir svettig eller stressad. På samma sätt har de olika djushorna olika egenskaper som skiljer dem från människor. Djushorna är förtyckta av människorna och lever som tjänare eller slavar. I den revolution som Lucina får inblick i ligger bland annat det att människor och djushor ska få samma rättigheter.

En annan sak som skiljer världarna åt är att det i Beonor finns olika mineraler som bryts i bergen och som kan användas för att få olika krafter. Den svarta mineralen är den kraftigaste, och genom den kan man känna andra människor som rört vid samma sten som man själv. Jenny Wiik skildrar dessa Beonors egenskaper på ett enkelt och självklart sätt, och därmed blir hennes värld väldigt övertygande. Hon tar inte i så mycket med mångordiga beskrivningar eller långa teorier utan skildrar bara rakt upp och ner. Dessutom låter hon världen vara också ganska vanlig: det är skitigt i staden Gamla Mila samtidigt som det är fascinerande och vackert. Den lilla möjligheten att världen är något som skapats av Lucina är bara väldigt svagt antydd i boken, men jag tycker om att den överhuvudtaget finns. Det är inte mycket som talar för att det är så, men det är trots allt så att vissa av de saker som Lucina skapar sedan också finns i Beonor.

Bildbindaren är en rakt igenom vackert skriven och tilltalande bok, enkel men med många inslag som antyder och visar på en möjlig fördjupning. Även skolskildringen från Lucinas klass i början av boken är välskriven och igenkännelig: de tuffa killarna som valt ut Lucinas vän Marja som hackkyckling, men också övriga skiktningar i klassen och Lucinas egen tvekan över hur hon ska positionera sig. Dessutom får man här en liten inblick i den finlandssvenska världen: barnen blandar in finska ord i sitt språk och Lucinas svenska uttal blir hon först retad för när hon börjar i skolan.

Dessutom är det här en bok som inte bara beskriver bilder väldigt väl utan också innehåller bilder vars ton känns helt rätt. Det är svartvita illustrationer som närmar sig måleriet i tonen: jag gissar att det är tusch de är gjorda med. De är hur som helst ofta vackert skuggade och får en att längta efter mer. Passande i en bok där just konsten och bilderna är så centrala för historien.