Jag är nyss hemkommen från en resa till Budapest. En stad i djup splittring. Fidesz, ett forna socialliberalt parti, men som med tiden snabbt drivits till populism och extremnationalism, regerar skoningslöst. Efter en skandal 2006 där ledaren för det konservativa socialdemokratiska MSZP, Ferenc Gyurcsány, precis återvald premiärminister – pladdrat på inofficiellt om hur fruktansvärt lite han och hans parti gjort i tid med makten, skrävlande skrattande och svärande. Denna lilla utläggning läckte genast ut i media, skandalernas skandal. Så vid nästa parlamentsval 2010 fick Fidesz två tredjedelar av parlamentsmandaten, Premiärministern heter nu Viktor Orbán. Ungerns näst största parti är Jobbitk, ett postfascistiskt högerextremt parti, med förgrening till Ungerska gardet, som med våld och terror förgrep sig på romer och judar. Med denna stora dominans passade Viktor Orbáns parti på att ändra lite grundlagar. Efter sina ”justeringar” la man till ytterligare en grundlag där man skyddade grundlagarna med att nya ändringar måste ha stöd av två tredjedelar i parlamentet, samt lika stort stöd nästa fyraårsperiod. Detta gör läget hopplöst för oppositionen, även med lyckad regeringsbildning.

Fidesz utmålar sig som fosterlandets parti. Är man oppositionell är man således landsförrädare, nationsföraktare. Så målas retoriken. Jag konstaterade snabbt att prata politik med en ungrare är omöjligt.

Viktor Orbáns parti fick också all rätt att tillsätta partitrogna i domstolar, myndighetsinstitutioner, polis osv. Man har även tillsatt en plikttrogen chef för kulturdepartementet med mål att stötta ungersk kultur, konst och litteratur.

Alltså en fruktansvärt konkret konstnärlig styrning. En konstnärlig katastrof. Just detta har för övrigt lovordats av Sverigedemokraterna, som anser övergreppet förträffligt. Ungern kan måhända verka extremt, men vilket är Sveriges tredje största parti? Varthän barkar det? Förstår ni? Åkej…

Kan styrd konst vara konst? Självklart. Konsten har alltid varit styrd. Men konst bör vara och är oftast en gerillakrigföring. Ge oss reglerna, låt oss låtsas om dem, och bryta sönder dem med sublima knogjärn eller med fjäderlätt symbolik. Sverige anses ju vara fritt, men bokaffärerna tycks ändå proppfulla av deckare och kokböcker som alla proppar i sig; skåpmatslitteratur och de flesta tänker: Fan det här var en jävligt usel bok. Men sånt säljer, och förlagen säljer ut sina usla manus, med sitt aber, sitt moraliska pondus; detta anses som enda sättet att finansiera mer kvalitativ litteratur. Okej? Åkej…

Vad är det vi läser, vem är det som bestämmer vad vi får läsa? Konsten har i detta sammanhang aldrig mått sämre än just precis nu i en nyliberal ologisk och fördunklande fixering på efterfrågan och maximal vinst. Men att efterfråga konst? Är inte det konstigt? Kan man då kalla det konst? De vinstfixerade författarna? Nej. Ingen konst där inte.

Konsten finns således hos ”förlorarna”. Underifrån växer konsten. Utan vinstintresse flödar manus långt upp i stratosfären. Några får sina verk utgivna. Kan med tur överleva på sitt skapande. Andra går det åt helvete för, men kreativiteten flödar likt förbannat. Att välja vara konstnär måste vara ett aktivt val och ett förmodat nederlag.

Som tur är finns det förlag som inte är allt för fixerade vid ekonomisk vinst, utan snarare fokuserar på ett konstnärligt värde, vilket leder till en kulturell vinst. Kulturell vinstmaximering. Underifrån, kan sedan dessa fina konstverk exponeras och exploateras så att även förlaget och författaren får en liten vinstmaximerad slant att fortsätta kämpa på.

Så Sverige är styrt, Ungern styrt. Skillnaden är att en judisk eller romsk konstnär inte har en chans i helvete att överleva som konstnär. Detta utifrån en rasistisk diktatur. Döm nu inte människorna i Ungern. Om så, döm dig själv också. Är Sverige fritt och fint och härligt? Nej, i så fall drömmer ni. En dröm vi alla vill drömma, men som måste brytas sönder. Denna skenbild. Detta skuggspel i grottan. Detta Ungern. Detta Sverige. Människan är konstnär – obegränsad. Det är när gränserna och reglerna följs, som konst slutar vara intressant och blir till skräpmat för konsumtion.